Etikettarkiv: ekonomisk politik

När blev 1990-talets politiska paroller till tidlösa värderingar?

I dagens DN presenterar Thomas Östros sin framtidsvision för svensk socialdemokrati. Det är en framtidsvision som väcker flera frågor.

Partiets politik ska grundas på tidlösa värderingar, menar Östros. Till dessa tidlösa värderingar räknar han bland annat  två välkända paroller från 1990-talets politiska debatt: att det ska löna sig att arbeta och att Sverige ska konkurrera med kunskap.

Är detta verkligen tidlösa värderingar!? För mig ligger de tidlösa värderingarna bortom den ekonomiska politiken. Tidlösa värderingar handlar om alla människors lika värde. De handlar om jämlikhet och solidaritet – över gränser. Hur gick det till när 1990-talet tidstypiska paroller blev till tidlösa värderingar för svensk socialdemokrati?

Möjligen bör vi tolka Thomas Östros’ inlägg som ett budskap om vilka värderingar som ska bära just den ekonomiska politiken. Men jag har svårt att se hur Thomas Östros resonerar också ur ett snävare, ekonomiskt perspektiv. Varken ”det ska löna sig att arbeta” eller ”Sverige ska konkurrera med kunskap” är några tidlösa utgångspunkter ens för socialdemokratisk ekonomisk politik. Tvärtom. Den tidlösa ekonomiska värdegrund som jag ser i socialdemokratisk politik, om någon, handlar istället om en hållbar samhällsutveckling. Den svenska välfärdsmodellen är ett tidigt exempel på hur institutioner kan utformas för att värna ekonomisk och social hållbarhet. Modellen kombinerade Keynesiansk politik för full sysselsättning med en preventiv och generell välfärdspolitik.  Till denna tradition har Socialdemokraterna under de senaste decennierna fogat den ekologiska dimensionen, den som Göran Persson benämnde ”det gröna folkhemmet”. Mona Sahlin hade som samhällsbyggnadsminister (2004-2006) ansvaret för att driva hållbar utveckling som ett överordnat mål för den socialdemokratiska regeringens politik. Varför saknas dessa perspektiv så fullständigt i Thomas Östros’ analys?

Thomas Östros har idag en central position som socialdemokraternas ideolog i ekonomisk-politiska frågor. Det ger skäl att närmare granska de värderingar som han anser ska ligga till grund för socialdemokratisk politik: ”att det ska löna sig att arbeta” och att ”Sverige ska konkurrera med kunskap”:

”Det ska löna sig att arbeta” är en paroll som under ett par decennier har varit betydelsefull  i första hand som ett argument för sänkta marginalskatter. Det ska löna sig att arbeta några timmar till. Under senare tid har parollen om att ”det ska löna sig att arbeta” också blivit ett argument för att försämra de sociala försäkringarna. Utgångspunkten är här att man själv väljer att arbeta för lön eller att gå på bidrag. Då ska det vara lönsamt att välja arbete. Sammantaget bygger parollen ”det ska löna sig att arbeta”  på en stark tilltro till ekonomiska incitament, ett ensidigt intresse för lönearbetet och en betoning på arbetet som ett medel att nå ett ekonomiskt mål: pengar.

Men denna syn på lönearbete har inte alltid präglat socialdemokratisk politik och kan därför inte ses som någon ”tidlös värdering”. Perspektiven på arbetet och dess plats i samhällsekonomin har bland tidigare generationers socialdemokrater varit långt bredare och mer insiktsfulla än så.

Faktum är att det historiskt mest utmärkande för svensk socialdemokrati är insikten om att samhällets välstånd inte bara bygger på lönearbete på marknaden, utan också på obetalt hemarbete. Reproduktionens ekonomi är lika viktig som produktionens ekonomi.

Karin Kock, tidig jämställdhetsprofil.

Denna insikt blev ett viktigt argument för socialdemokratins tidiga feminister, som med ekonomiska argument kunde plädera för sociala reformer och ökad jämställdhet. I början av 1970-talet genomfördes i linje med denna tradition en av Sveriges viktigaste ekonomisk-politiska reformer, särbeskattningsreformen. Denna reform gjorde det mindre lönsamt för familjeförsörjare med hemarbetande hustrur att utöka sin arbetstid. Det blev mer lönsamt att ha två löntagare i familjen.

Om det finns något tidlöst i arbetarrörelsens förhållningssätt till arbete, så skulle jag istället tala om arbetets värde. Det budskap som en gång stärkte en fattig, undertryckt arbetarklass var inte att ”det ska löna sig att arbeta”. Det som stärkte en fattig, undertryckt arbetarklass var budskapet om att det är arbetet som skapar samhällets välstånd – och att arbetets frukter därför tillhör dem som arbetar. Det som stärkte en undertryckt och fattig arbetarklass var också budskapet om att det till synes slitsamma arbetet har värden som kan ligga till grund för glädje, gemenskap och självkänsla. Arbetet är inte bara instrumentellt (eller ”lönsamt”). Det har ett egenvärde. I dagens välfärdssamhälle har löntagarna en långt bättre ställning än när arbetarrörelsen tog form, men idén om arbetets värde har inte mist sin kraft. Tillsammans skapar vi välståndet, och arbetet har ett värde utöver den lön som det ger.

”Sverige ska konkurrera med kunskap”. Denna andra paroll, som Thomas Östros lyfter fram som ett tidlöst värde, formulerades på 1990-talet och är starkt präglad av 1990-talets fixering vid ekonomiska värden, global konkurrenskraft och tillväxt genom export. Exportindustrin har  alltid haft stor betydelse i Sverige. Därmed har den  naturligtvis också varit viktig i socialdemokratisk politik. Historiskt har dock intresset för hemmamarknaden varit minst lika stort som intresset för exportmarknaden. Historiskt har det inom socialdemokratin också funnits en stark insikt om att välfärdspolitikens produktion av kollektiva nyttigheter – som hälsa och social trygghet – är en viktig del av tillväxtpolitiken. Man brukar tala om en ”produktiv socialpolitik”. Tillväxtpolitik handlar alltså inte bara om global konkurrenskraft, och välfärdspolitik är inte bara – som i Östros’- analys – en fråga om  ”fördelning”.

1990-talets fixering vid tillväxt och ekonomiska värden kommer till särskilt starkt uttryck i Thomas Östros’ sätt att lyfta fram kunskap som ett instrument i marknadskonkurrensen – inte som en bredare bas för samhällets och människans utveckling.  Ylva Hasselberg, professor i ekonomisk historia i Uppsala, har i kritiska analyser granskat just denna snäva kunskapssyn, som är så typisk för vår tid (se t.ex. boken ”Vem älskar kunskapssamhället?”). I maj i år anordnade Laboremus i Uppsala ett seminarium med Ylva Hasselberg under rubriken ”Ekonomism & lönsamhetskravett hot mot universiteten som centra för utbildning & kultur?” Ylva Hasselberg konstaterade då att universiteten har spelat en nyckelroll i det moderna projektet. De har varit centra för bildning och emancipation och de har utvecklats kunskap bland annat till grund för välfärdsstatens institutioner. Men nu hotas denna nyckelroll, just till följd av den snäva kunskapssyn som Thomas Östros ger uttryck för. Så här skriver Ylva:

”Vi pratar ekonomisk nytta men vi problematiserar sällan för vem och i vems intresse. Vi pratar om universitetens förhållande till staten som om staten vore en merkantilistisk stat, inblandad i en feodalt präglad ekonomisk krigföring mot andra stater. Vilken typ av kunskapsutveckling till mänsklighetens båtnad får vi om all kunskap är ägd och ingen kunskap har betydelse annat än om den kan ställas i ett ekonomiskt intresse? Det är min enkla fråga.”

Jag är glad över att jag inom partiet normalt möter en långt bredare kunskapssyn än den som Thomas Östros ger uttryck för. Inte minst finns ett stort intresse för den breda internationella rörelse som idag arbetar för att stärka utbildning för hållbar utveckling. Unga människor i vår tid behöver kunskap för att hantera de stora utmaningar som mänskligheten tillsammans står inför – främst den globala miljöförstöringen och de allt mer hotfulla klimatförändringarna. Utan fungerande ekosystem och vattenförsörjning finns ingen konkurrenskraft att värna – varken för Sverige eller något annat land.

Till sist: När jag läser Thomas Östros framtidsvision blir jag djupt bekymrad över läget i svensk socialdemokrati. Problemet är inte i första hand att Thomas Östros har en snäv bild av vad som är viktigt i världen och politiken. Vi kommer alla till politiken med olika intressen och erfarenheter. Vi är alla snäva var och en på sitt sätt. Problemet är att Thomas Östros, trots sin dominerande roll i partiet, inte visar något genuint intresse  för andras kunskap och perspektiv.

Jag noterar som tidigare miljöminister att Thomas Östros formulerar en politik för framtidens stora utmaningar, men utan att nämna mänsklighetens största och svåraste utmaning: den globala miljöförstöringen och klimatkrisen. Han nämner en gång klimatkrisen men har bara en enda reflektion: han är orolig för hur Sverige ska klara den elintensiva industrin. Ingenting mer. Inte ett ord om den utmaning som klimatkrisen utgör för mänsklighetens säkerhet och försörjning. Inte ett ord om Sverige kan bidra till en global lösning. Inte heller ett ord om hur Sveriges ekonomi kommer att påverkas av de växande kraven på anpassning till ett varmare klimat. Och var finns idéerna om hur Sverige ska finansiera omställningen till ett energisnålt, hållbart samhälle? Var finns förslagen om en ”Green New Deal”? Om den globala miljökrisen någonsin ska lösas krävs att finansdepartementen leds av politiker som inser problemets räckvidd.

Redan 1972 inledde Olof Palme FN:s miljökonferens i Stockholm, den första någonsin, med följande ord:  ”När det gäller vår miljö finns det ingen individuell framtid, varken för människor eller för nationer. Framtiden är gemensam. I gemenskap måste vi dela den. Tillsammans måste vi skapa den.”

I dessa korta rader finns socialdemokratins tidlösa värderingar, i mötet med en för 1970-talet radikalt ny utmaning – den globala miljöförstöringen. Här finns solidariteten, tron på människan och tron på vår kraft att gemensamt forma vår framtid. Låt oss än en gång börja där.

Jag har tidigare skrivit om hur den socialdemokratiska partiledningen har fastnat i 1990-talets världsbild och problemformuleringar, se Arena. Mer om Östros’ artikel: Intervju med Morgan Johansson i SvD, Kriskommissionen positiv till utspel, också i SvD.

Mer bloggat: Som så ofta är jag enig med Martin Moberg. Johan Ingarö konstaterar att Östros genomför borgerlig skattereform, precis den som han själv ”och andra borgerliga kids sa när vi kampanjade i gymnasieskolorna för åtta-tio år sedan” (Johan Ingarö). Se även Annarkia, Marios blogg, Vänsterdebatt, Peter Andersson, Mitt-i-steget, Arbetarrörelsens tankesmedja.

45 kommentarer

Under Ekonomi, Hållbar samhällsutveckling

Borg skönmålar svensk ekonomi

Idag tisdag har jag en debattartikel i Göteborgsposten om hur Anders Borg skönmålar läget i svensk ekonomi, tillsammans med Marita Ulvskog, Göran Färm och Olle Ludvigsson.  Ännu har jag inte sett den på nätet, men här kommer den:

Har Sverige klarat den ekonomiska krisen bättre än andra EU-länder? Det hävdar finansminister Anders Borg, som bland ministerkollegor i Bryssel aldrig missar en chans att dela ut guldstjärnor till sig själv. Borg talar om en ”remarkabel” svensk återhämtning. Hans senaste ekonomiska prognos, som presenterades i Almedalen, visar också på en stadig återhämtning för svensk ekonomi.

En närmare granskning av läget i svensk ekonomi visar dock en mindre smickrande bild. Trots att krisen nu börjar släppa sitt grepp präglas svensk ekonomi av hög arbetslöshet och låg produktivitet. På väg ut ur krisen riskerar Sverige att tappa sin position som en av Europas mest konkurrenskraftiga ekonomier. Anders Borgs ekonomiska prognos ifrågasätts därtill av IMF, som i sin senaste Sverige-rapport förutspår både lägre tillväxt och högre arbetslöshet. IMF varnar för en osäker global konjunktur. Slutligen blir det alltmer uppenbart att regeringen saknar politiska visioner i krispolitiken. Vad vill regeringen uppnå, bortom Borgs sifferexercis? Utmaningar som klimatkris, växande fattigdom eller ökade kompetenskrav har ingen plats i alliansregeringens krispolitik.

EU:s statistik visar att den svenska regeringen har varit en av de svagaste i Europa i kampen mot arbetslösheten. Regeringen tog 2006 över Europas förmodligen mest välskötta statsfinanser och hade därmed ett stort manöverutrymme i jobbpolitiken. Trots detta har arbetslösheten mellan 2007 och 2010 ökat snabbare i Sverige än i de flesta andra EU-länder. Från att ha legat i den nedre halvan tillhör Sverige idag den övre halvan av den dystra europeiska arbetslöshetstabellen. Tyskland, Belgien och Italien som 2007 hade en högre arbetslöshet än Sverige har idag en lägre. När det gäller arbetslöshet bland ungdomar och invandrare hör Sverige till de sämsta i klassen. I maj i år låg ungdomsarbetslösheten drygt 25 procent över EU-genomsnittet. Motsvarande siffra för arbetslöshet bland invandrare var 35 procent över genomsnittet.

Samtidigt som arbetslösheten biter sig fast, sackar produktiviteten. Produktiviteten i det privata näringslivet har försvagats tre år i följd. Tio år av stark svensk produktivitetsutveckling har därmed förbytts i stagnation.

En viktig förklaring till Sveriges allt sämre ekonomiska läge är regeringens ineffektiva krispolitik. Fokus ligger på skattesänkningar för hushållen istället för på företagssatsningar och investeringar. EU-kommissionen konstaterar i sin senaste utvärdering att Sverige hör till de länder som har valt en stimulanspolitik som nästan enbart består av permanenta skattesänkningar. Detta är enligt kommissionen relativt ineffektivt och riskerar att långsiktigt leda till försämrade statsfinanser. De mer kraftfulla temporära krisåtgärderna lyser samtidigt med sin frånvaro. Insatserna för att stötta företagen i konjunktursvackan är lika med noll och de framåtsyftande investeringarna ligger klart under EU-genomsnittet.

Regeringens ineffektiva krispolitik speglar brist på både flexibilitet och politisk vilja. Trots behov av efterfrågestimulans vidhåller Anders Borg idén att Sverige istället behöver mer utbudspolitik. Borg har prioriterat jobbskatteavdraget, vars effekt i rådande krisläge har blivit kraftigt ifrågasatt. Skattesänkningarna har skett på bekostnad av offentliga investeringar.

Fredrik Reinfeldt i sin tur tycks helt ha tappat stinget när den ekonomiska utvecklingen inte blev så problemfri som han själv hade önskat. Reinfeldt har beskrivit finanskrisen som mandatperiodens stora besvikelse. Den tvingade regeringen att lägga visionerna åt sidan och ”genomföra det vi inte tänkt oss”. Fredrik Reinfeldt har hittills inte presenterat några bärande idéer om hur krispolitiken kan utnyttjas för att långsiktigt bygga Sverige starkare.

Den svenska regeringens passivitet står i skarp kontrast till den långsiktighet och politiska vilja som kommer till uttryck i EU:s gemensamma krispolitik. Där diskuteras krisen som en möjlighet att göra Europa till en mer hållbar och framgångsrik ekonomi. Höga ambitioner för framtiden lyfts i krisprogram och framtidsstrategier. Ännu tydligare är kontrasten mot krispolitiken i länder som USA, Kina, Indien och Sydkorea. Dessa länder har satsat en stor del av sina stimulanspaket på gröna investeringar, en ”Green New Deal”. Sydkorea, till exempel, satsar 80 procent av sitt stora stimulanspaket på gröna investeringar, totalt 80 miljarder dollar på fem år. Finanskris och klimatkris möts med en samlad strategi. Det är synnerligen anmärkningsvärt att Sverige inte gjort en liknande satsning, inte minst mot bakgrund av att Sverige på 1990-talet var ett av de första länder i världen som satsade på storskaliga gröna investeringsprogram (Lokala investeringsprogram, LIP, och Klimatinvesteringsprogram, Klimp).

Det är dags för en kritisk och förutsättningslös debatt om svensk krispolitik. Anders Borg trivs i rollen som ekonomisk expert, men krisens verklighet kräver mer än ekonomisk teori. När den akuta krisfasen nu har hanterats måste regeringen ge besked om vad man tänker göra för att minska arbetslösheten, höja produktiviteten och återta Sveriges ledande roll som föregångsland i klimatomställningen. IMF:s dystra prognos visar på risken med att okritiskt acceptera Borgs skönmålningar av Sveriges ekonomiska läge.

2 kommentarer

Under Ekonomi