Tag Archives: fattigdom

Hägglund erkänner att regeringen skapat ökad barnfattigdom

Med anledning av att Göran Hägglund nu låter meddela att bostadsbidragen ska höjas för de allra sämst ställda barnfamiljerna (SvD, DN, Sydsvenskan, GP) finns det skäl att påminna om Hägglunds eget ansvar för den allt sämre situation som många svenska barnfamiljer befinner sig i.

Kristdemokraterna har som partner i den borgerliga regeringen medverkat till att fattigdomen bland barnfamiljer har ökat. Detta är  resultatet av den arbetsmarknadspolitik, som har till syfte att öka utbudet av arbetskraft genom att sänka ersättningar i försäkringssystemen och låta dem som saknar jobb betala högre skatt än andra. Den borgerliga regeringens företrädare och supporters i media har gång på gång försökt  försvara denna politik genom att hävda att klyftorna visserligen har vuxit, men att alla ändå fått det bättre (se t.ex. mitt replikskifte med ledarskribenten Karl Rydå i UNT). Statistiken talar dock ett annat språk. När det gäller barnfamiljerna konstaterar Försäkringskassan i en rapport till regeringen från 24 maj i år att andelen barnfamiljer med låg ekonomisk standard ökat under perioden 2005-2009, dvs. under den borgerliga  regeringens tid vid makten. Andelen med låg ekonomisk standard ökar i alla typer av hushåll, men mest för ensamstående med barn. Mönstret är detsamma oavsett om låg ekonomisk standard definieras med ett så kallat relativt mått – vilket är det mått som normalt används inom EU – eller med ett så kallat absolut mått på låg ekonomisk standard.

I juli i år debatterade jag den ökade barnfattigdomen med Kristdemokraternas Maria Larsson i P1 morgon. Hon förnekade då frenetiskt att den borgerliga regeringens politik skulle innebära problem för barnfamiljerna. Men nu kommer alltså en riktad åtgärd mot de allra sämst ställda barnfamiljerna – genom det behovsprövade bostadsbidraget. Medan den övergripande politiken systematiskt missgynnar den del av befolkningen som har lägst inkomst, försöker regeringen skyla över det värsta med ökade bostadsbidrag. Mot bakgrund av många barnfamiljers svåra situation är det självklart utmärkt att regeringen vidtar denna åtgärd, och jag ser det som ett senkommet erkännande av att regeringens politik har skapat ökad barnfattigdom. Bostadsbidragen är den billigaste, tydligast riktade åtgärden för att rädda de familjer som far mest illa av regeringens politik. Jag kan samtidigt konstatera att regeringens  välfärdspolitik blir allt tydligare inriktad mot behovsprövade bidrag – som bostadsbidrag och socialbidrag. De generella trygghetssystemen, där ersättningar är en rättighet, minskar i betydelse. Detta innebar en tydlig utveckling bort från den så framgångsrika  generella välfärdspolitik, som under decennier har präglat den svenska modellen.

SCB:s statistik visar att den tiondel av befolkningen som hade sämst inkomst 2006 fick se sin inkomst sjunka med fem procent under perioden 2006-2008 – mitt under brinnande högkonjunktur. Samtidigt ökade inkomsterna för den högsta decilen med drygt 7 procent – över 35000 kronor om året. Vore det inte rimligt att fråga Göran Hägglund varför han ställer upp på denna politik, som så uppenbart slår hårt just mot barnen?

Läs gärna Makalösa föräldrar oönskade rapport  fattigdom hos ensamstående föräldrar (hemsida: Makalösa föräldrar). Mer bloggat från KD: Sofia Modigh. Mer om Hägglunds budgetförhandlingar hos Peter Andersson.

Annonser

4 kommentarer

Filed under Välfärd

Fler fattiga barn – ett mänskligare Sverige?

I DN idag presenteras Kristdemokraternas valmanifest för ett mänskligare samhälle (även SvD 9 augusti). Det ger skäl att påminna om att Kristdemokraterna har ansvar för att en miljon människor fick se sina inkomster minska i Sverige redan under brinnande högkonjunktur, 2006-2008. Detta var resultatet av en politik med bl.a. sänkta ersättningar i sjukförsäkringen och sänkta ersättningar i arbetslöshetsförsäkringen. Idag ökar fattigdomen, inte minst bland barn. Klyftorna ökar mellan de familjer som kan kosta på sig fritidsaktiviteter, nöjen och resor för sina barn och de som inte har råd med något alls. Alliansen har också gjort klart att målet i Sverige inte längre är att barnfamiljer ska leva på samma standard som andra; en princip som stadfästes i Sverige redan under 1930-talet. Enligt det nya familjepolitiska målet räcker det att barnfamiljen har ”förutsättningar ” till god ekonomisk standard. Hur utfallet blir är en annan sak.

Om detta har jag tidigare bloggat, i samband med en radiodebatt i frågan med folkhälsominister Maria Larsson. Se Varför vill inte KD värna de mest utsatta barnen?

7 kommentarer

Filed under Välfärd

Det är svårt att försvara ökad fattigdom

Om det är något som har blivit klart för mig i den debatt som har följt på min artikel i DN om fattigdom och inkomstklyftor, så är det att förvånansvärt många  konservativa och liberala debattörer med stort engagemang förespråkar ett samhälle med större klyftor. Men det är svårt att få ihop argumenten när man ska försvara en politik för ökad fattigdom. Det visar Peter Santesson-Wilsons lätt förvirrade inlägg på SvD:s ledarsida, söndag 1 augusti.  Här följer argumenten:

Argument 1: Det kommer alltid att finnas någon som har det sämst.  ”Det finns alltid en nitlott när man jämför.” Santesson illustrerar sin poäng med att det alltid kommer att finnas en sämsta läkare i Sverige så länge det finns mer än en läkare att välja på.

Argumentet är svårbegripligt. Det är ingen som förespråkar en aboslut jämn inkomstfördelning, där inte någon har en sämre inkomst än någon annan eller där det inte finns något som har det sämst. Det handlar om att sätta en gräns för inkomstgapen. En relativ fattigdomsdefinition säger överhuvudtaget inte någonting om hur stora inkomstskillnader som kan finnas i toppen av inkomstfördelningen. Däremot pekar den ut en nivå under vilken människor kan betecknas som fattiga.

Argument 2: Man kan bekämpa fattigdomen genom att bränna överklassens lyxbilar och Zorn-tavlor.

Här har Santesson  missuppfattat hur ett relativt fattigdomsmått är uppbyggt. Om det vore så att det relativa fattigdomsmåttet utgick från ett medelvärde, så skulle man kunna hävda att fattigdom kan bekämpas genom att någon får sina Zorntavlor uppbrända. Men den definition som används utgår inte från ett medelvärde, utan från medianvärdet. Så länge medianen ligger kvar kan inkomsterna för de välbeställda gå både upp och ner.

Argument 3: Andra företrädare för socialdemokraterna har en betydligt mer nyanserad syn på inkomstfördelning, eftersom de anser att arbete ska löna sig. Det är rimligt att inkomst varierar med arbetskapacitet.

Argumentet håller inte, som jag redan gjort klart, eftersom en mycket stor inkomstspridning är möjlig utan att människor hamnar under 60 procent av medianinkomsten. Avgörande för om relativ fattigdom kan förhindras är ett samhälles förmåga att inkludera en så stor del av den arbetsföra befolkningen som möjligt i produktivt arbete, och nivån på det nedre golvet, dvs. det sociala skyddsnätet i form av arbetslöshetsförsäkring, socialbidrag, etc. De nordiska välfärdsstatsmodellerna har hittills utmärkts just av ett starkt socialt skyddsnät som hindrar människor från att hamna i fattigdom. Forskningen visar att ett starkt skyddsnät är ett effektivt sätt att förhindra att människor långvarigt hamnar i utanförskap. Sysselsättningsgraden i de nordiska välfärdsstaterna hör till de högsta i Europa.

Argument 4: Ibland är det helt enkelt så att definitioner är fel, även om de refereras till i termer av  ”vetenskaplighet” (Santessons citationstecken). Fattigdom och fördelning är svårfångade fenomen utan ”klockrena definitioner”.

Självklart är det så att det inte finns någon korrekt eller sann definition av fattigdom. Men däremot finns det en omfattande forskningstradition, som Santesson-Wilson inte bryr sig om att bemöta med ett enda seriöst argument. Debatten om fattigdom är stor och komplex och den rymmer långt fler nyanser än vad som fångas  i fattigdomsmåttet 60 procent av samhällets medianinkomst. Många pekar t.ex. på att kompletterande indikatorer av olika slag kan behövas för att beskriva alla dimensioner av fattigdom. Men empirisk forskning visar samtidigt att ribban 60 procent av medianen fångar mycket av det som kan ses som bristfälliga levnadsvillkor i form av låg konsumtionsnivå, dåliga arbetsförhållanden, dålig hälsa, undermålig livsmiljö och bristfälliga sociala relationer. Den kände engelske fattigdomsforskaren Peter Townsend påvisade att just på en nivå kring 60 procent av medianinkomsten tenderar människors ställning i flera dimensioner att försämras kraftigt. Kanske framtidens forskning visar att någon annan nivå är mer rimlig,i samhällen med högre inkomstnivåer, men detta är en empirisk fråga.

Argument 5: Det är konstigt att den som är relativt fattig i Djursholm inte längre är fattig om han eller hon jämförs med EU-medianen.

Nej, det är inte konstigt om vi har som utgångspunkt att människors möjligheter att leva ett värdigt liv i samhället beror på den egna livsmiljön. En inkomst som är hygglig i Litauen kan leda till utanförskap i Djursholm. EU har hittills varit tydligt med att varje land ska sträva efter att minska fattigdomen i den egna befolkningen. 1984, när EU anammade ett relativt fattigdomsmått, enades regeringarna i Europeiska rådet om att definiera fattiga människor som ”de människor, familjer och grupper vars resurser (materiellt, kulturellt och socialt) är så begränsade att de utesluts från den lägsta acceptabla livsföringen i den medlemsstat som de tillhör.” (Kursivering LS).

Låt mig till sist konstatera att den politiska skiljelinjen mellan höger och vänster i denna fråga gäller vad som uppfattas som ett problem, oavsett beteckning. Jag anser som socialdemokrat att det är ett problem att medmänniskor i vårt samhälle lever på en radikalt lägre levnadsstandard än folkflertalet och framförallt att många barn får växa upp under radikalt sämre levnadsvillkor. ”Saliga äro de relativt fattiga” raljerar Santesson. Jag förväntar mig att han i nästa debattinlägg istället lägger sig större vinn om att sätta sig in i sakfrågan, till exempel genom att skilja på medelvärde och median. Det kravet borde kunna ställas på en forskare i statsvetenskap.

Många bloggare har gjort viktiga inlägg i debatten – så många att jag inte här kan hänvisa till alla. Låt mig dock peka på några: Vi ha räknat på det här, Arbeiderklasse,Veronica Palm, Björnbrum, Pellefantias sida.

Invändningar, i långa stycken av samma slag som Peter Santesson framför, finns också på en rad bloggar, som t ex hos Peter Friis (som jag besvarar i kommentar), Tänkt(t) om (med min kommentar), Jenny Travis (med svar).

Neo gör den sämsta spaningen genom att hävda att kamp mot relativ fattigdom kommer att leda fram till en politisk situation där debatten handlar om rätt till semester och en politisk semesterplattform. Det är nämligen just den typen av politik – om exakt vad som ska anses ingå i rimlig levnadsstandard – som vi slipper med det relativa fattigdomsmått som EU hittills har använt. Denna typen av diskussioner pågår redan idag ständigt  ifråga om socialbidragsnormen –  ska den innehålla SL-kort, rätt till mobil, TV, etc?


19 kommentarer

Filed under Välfärd

Regeringen lämnar walk-over om fattigdom

Idag ville Studio Ett anordna radiodebatt om fattigdomen, med anledning av min debattartikel i lördagens DN. Tyvärr kunde varken socialförsäkringsminister Cristina Husmark Persson eller hennes statssekreterare ställa upp. Det visade sig vara ett framgångsrikt sätt att få debatten inställd.

Snart är det valrörelse, och då är det svårare att vara oanträffbar. Låt oss sätta jämlika chanser och social sammanhållning högst upp på den politiska dagordningen!

Till vänster en minister som inte vill debattera fattigdomen.

1 kommentar

Filed under Välfärd

Okunnigt DN om fattigdomen!

Man kan skräddarsy siffror som passar budskapet, noterar Niclas Ericsson i sin krönika om fattiga barn, DN 22 juli. Detta gäller i hög grad Ericsson själv, som visar en pinsam okunnighet om hur fattigdom mäts och definieras.

Fattigdom är enligt Ericsson att leva under socialbidragsnormen. Socialbidragsnormen är emellertid politiskt bestämd och hur stor fattigdomen är i ett land blir därmed helt godtycklig. Detta problem gäller alla försök att mäta fattigdom som en absolut levnadsnivå. Visst kan det i vissa sammanhang vara relevant att diskutera absolut fattigdomsnivå, men att som Ericsson hävda att detta skulle vara det ”rätta” sättet att definiera fattigdom saknar all grund i vetenskaplig diskussion. Redan Adam Smith lyfte diskussionen om fattigdom som en fråga om relativ standard, och denna linje är helt dominerande i dagens internationella fattigdomsforskning. En av dem som utförligt har analyserat just frågan om absolut och relativ fattigdom är nobelpristagaren Amartya Sen.

Ett relativt fattigdomsmått är inte bara mindre godtyckligt än ett absolut mått. Det fångar också en dimension av fattigdomen som en absolut fattigdomsdefinition försummar, nämligen att fattigdom inte bara innebär låg materiell levnadsstandard utan också att utestängas från möjligheten att delta i samhällslivet och utveckla sociala relationer med andra människor. Den som lever på en standard långt under vad som är normalt i samhället i övrigt uppfattas som fattig och ses som fattig av andra människor. Därför är just avståndet till levnadsnivån i det egna samhället så viktig.

EU har sedan lång tid tillbaka använt den relativa fattigdomsdefinitionen, 60 procent av medianinkomsten. Alliansregeringen har dock under det senaste halvåret systematiskt arbetat för att EU ska lämna denna fattigdomsdefinition, till förmån för ett absolut mått som ger Sverige bättre image. En stor framgång vanns vid Europeiska rådets möte i juni, då medlemsländerna enades att det skulle vara tillåtet för  varje land att självt definiera vad fattigdom är, utifrån tre vaga indikatorer. Det fattigdomsmål som samtidigt beslutades, inom ramen för strategin Europa 202o, blev därmed helt meningslöst och en tidigare stringent, vetenskapligt baserad definition av fattigdom övergavs. Regeringen har parallellt sett till att Försäkringskassan har lanserat en ny, absolut fattigdomsdefinition som i fortsättningen ska användas parallellt med det gängse, för EU gemensamma relativa fattigdomsmåttet.

Jag har tidigare skrivit om detta dels i Göteborgsposten (Regeringens nej ökar klyftorna i Europa), dels på min blogg, Förändrad statistik ska minska svensk fattigdom och Regeringen slog sönder EU:s fattigdomsmål. Om det är något som är beklämmande är det hur journalister låter sig duperas av politiskt trixande med statistik. Jag rekommenderar Niclas Ericsson att själv sätta sig in i modern forskning om fattigdom innan han tjänstvilligt ställer upp som supporter för en politiserad statistikproduktion.

Mer bloggat: Högbergs tankar, Kulturbloggen, Claes Krantz.

19 kommentarer

Filed under Kunskap och demokrati, Välfärd

Regeringen slog sönder EU:s fattigdomsmål

Regeringen har lyckats på EU-toppmötet. Det finns inte längre i EU någon gemensam, vetenskapligt baserad definition som anger vem som är fattig och hur fattigdom ska mätas.

Mer än femtio års forskning om fattigdom, med bl.a. nobelpristagaren Amartya Sen som ledande företrädare, har hittills legat till grund för EU: definition av fattigdom: fattigdom är att ha en inkomst på under 60 procent av medianinkomsten. Så definierades fattigdom så sent som i mars i år, när EU-kommissionen förslog ett mål om att 25 procent färre fattiga, dvs, personer med mindre än 60 procent av medianinkomsten. 20 miljoner färre människor skulle därmed leva i fattigdom 2020.

Men igår togs ett helt annat beslut, med den svenska regeringen som drivande kraft bakom förändringen. Siffran 20 miljoner färre fattiga nämns fortfarande, men det finns inte längre någon hänvisning till gängse fattigdomsdefinition. Istället ska varje regering själv i fortsättningen bestämma hur fattigdom ska definieras och mätas. Man kan utgå från tre fluffiga politiskt framförhandlade indikatorer: risk för fattigdom, utarmning (”deprivation”), eller hushåll utan jobb.

Beslutet har två allvarliga konsekvenser. För det första har EU inte längre något fattigdomsmål, som inbegriper ojämlikhet. Det gängse, vetenskapligt baserade målet  har just detta som utgångspunkt. Fattigdom handlar inte bara om vilken absolut levnadsstandard man har. Det handlar om att låg inkomst jämfört med alla andra i ett samhälle gör det omöjligt att leva ett normalt och värdigt liv. Den andra konsekvensen är att politiskt godtycke ersätter en definition baserad på oberoende forskning. Det är ett allvarligt angrepp på en upplyst, kunskapsbaserad politik. Regeringscheferna understryker till och med att definitionen av vad som är fattigdom ska spegla deras egna politiska prioriteringar: ”…. leaving member States free to set their national targets on the basis of the most appropriate indicators, taking into account their national circumstances and priorities.

Det kan noteras att regeringarnas beslut går rakt emot Europaparlamentet, som i sin resolution från i onsdags slog fast att EU-strategin explicit skulle inbegripa mål för att minska ojämlikhet, dvs. gapet mellan rika och fattiga. Europaparlamentet slår också fast att det är den gängse vetenskapliga fattigdomsdefinitionen som ska gälla.

Alliansens politiker i parlamentet har ställt sig bakom resolutionen. Det är bra – vad det nu betyder? Finns ingen gemensam linje i denna viktiga fråga i alliansen?

Om EU-toppmötet rapporteras i nästan inte alls i svensk press idag, än mindre rapporteras det om fattigdom. Prinsessbröllopet dominerar. Debatten har dock funnits på Europaportalen, se om toppmötet och rapport om när socialministrarna beslutade om ett nytt fattigdomsmål. Förändrad statistik ska minska fattigdom). Klokt om smusslet i EU i Sydsvenskan – varför får vi veta så lite om vad som händer på toppmötena? Jag har tidigare skrivit om fattigdomsmålet och regeringens strävan att öka ojämlikheten  i Göteborgsposten och på min blogg.




2 kommentarer

Filed under EU, EMU, euron, Kunskap och demokrati

Förändrad statistik ska minska svensk fattigdom

Kommer den svenska regeringen att stoppa ett fattigdomsmål i EU? På EU-toppmötet i veckan ställs frågan på sin spets. Om detta skriver jag och Olle Ludvigsson i dag en debattartikel i Göteborgsposten. Regeringen har under fyra år bedrivit en systematisk politik för ökade klyftor i Sverige. Nu har striden flyttat till EU-nivå.

En viktig pusselbit i regeringens politik för ökad ojämlikhet handlar om att frisera statistik. Genom att ta kontroll över hur verkligheten beskrivs vinner regeringen många politiska poäng. Ifråga om fattigdom hävdar man inför EU-toppmötet att fattigdom ska definieras och mätas på ett nytt sätt. Syftet är att dölja att den egna politiken för ökad ojämlikhet också är en politik för ökad fattigdom.

Det etablerade fattigdomsmåttet i EU säger att den som är fattig har en inkomst som är lägre än 60 procent av medianinkomsten. Detta fattigdomsmått är nära knutet till samhällets inkomstfördelning, dvs. graden av ojämlikhet. Om inkomsterna ökar i samhället men stora grupper släpar efter, då ökar fattigdomen.

EU:s fattigdomsmått är väl förankrat i vetenskaplig litteratur. Ledande forskare har övertygande visat att det inte är tillräckligt beskriva fattigdom som ett absolut tillstånd av utarmning. Så snart en person lever över existensminimum blir det mer meningsfullt att mäta fattigdom i relation till levnadsnivån i samhället. En person är fattig om han eller hon inte kan leva på en anständig standard enligt de traditioner och värderingar som råder i ett visst samhälle. Fattigdom består också i att inte kunna ha normala sociala relationer till andra människor.

I EU har detta sätt att se på fattigdom gällt sedan 1984. Då beslutade Europeiska rådet att definiera fattiga människor som

…those persons, families and groups of persons whose resources (material, cultural and social) are so limited as to exclude them from the minimum acceptable way of life in the Member State to which they belong.

Vad fattigdom är har alltså Europas länder länge varit eniga om. Tills nu.

Inför toppmötet i juni 2010 har Sverige nämligen inte bara sagt nej till fattigdomsmålet. Den svenska regeringen ifrågasätter själva den etablerade definition av fattigdom, som har väglett europeisk socialpolitik sedan 1984. Regeringen vill att EU:s fattigdomsmål ska tas bort eller ersättas ett mål som är annorlunda formulerat, eftersom ett fattigdomsmål som inbegriper jämlikhet är oförenligt med regeringens ambition att öka ojämlikheten i samhället.

Till stöd för regeringens nya linje har Försäkringskassan under våren utarbetat ett nytt fattigdomsmått som skulle kunna ersätta det gängse mått som används i EU. Utgångspunkten för detta arbete har varit idén att fattigdom bör relateras till en absolut nivå på låg standard, utan koppling till inkomstnivån i samhället. Det har beslutats att detta mått på låg standard hädanefter ska redovisas parallellt med EU:s gängse fattigdomsmått.

Det nyformulerade svenska fattigdomsmåttet uppfyller på ett elegant sätt regeringens mål: att dölja växande ojämlikhet och fattigdom i Sverige. Med det gängse EU-måttet har fattigdomen i Sverige ökat under senare år, från 9 procent år 2004 till 13 procent år 2008. Men med det nya måttet, däremot, har fattigdomen istället minskat något. Simsalabim så gick trenden åt rätt håll…

Jag menar att regeringens sätt att trixa med statistik bara kan sammanfattas i ett enda ord: oacceptabelt. Hittills har regeringen lyckligtvis inte kunnat övertyga Försäkringskassan om att helt slopa det EU:s gängse fattigdomsmått till förmån för regeringens nya. Men målet är tveklöst att helt sopa undan det etablerade fattigdomsmått, som knyter fattigdom till ojämlikhet.

Nästa anhalt blir EU-toppmötet. Om regeringen där inte helt lyckas stoppa fattigdomsmålet, så kommer man att göra allt för att formulera om det. Hur det görs återstår att se. Man kan föreslå ett mål som liknar Försäkringskassans, eller också något helt annat. Vid toppmötet i mars föreslog Reinfeldt att fattigdomsmålet skulle ersättas med ett mål om att minska de grupper som står längst bort från arbetsmarknaden. Ett mål, med andra ord, som är centralt i moderat politik men som saknar förankring i tidigare socialpolitisk tradition.

Klart är att huvudmålet för regeringen inför veckans toppmöte är att värna den nya svenska arbetsmarknadspolitiken. Den svenska regeringen vill inte veta av någon nitisk EU-kommission, som i framtiden påminner Sverige om att fattigdomen ska minska – inte öka. Låga löner är regeringens jobbrecept. Ökad ojämlikhet ska värnas till varje pris.

I försvaret av sin politik har regeringen redan gått så långt att man definierar fattigdomspolitiken som ett nationellt intresse. Ett fattigdomsmål ”riskerar att bli ett intrång i ländernas suveränitet” hävdade Reinfeldt vid EU-toppmötet i mars. Intressant nog hävdar Kommissionens ordförande Juan Manuel Barroso med skärpa motsatsen. EU har legal rätt att sätta ett fattigdomsmål. Detta är ett stöd för ländernas (förmodade) strävan efter social sammanhållning.

Självkan jag bara önska att Sverige går mot nederlag vid veckans toppmöte. Vägen från att vara europeiskt föredöme i socialpolitiken till att bli en bromskloss kan gå förfärande snabbt.

1 kommentar

Filed under Demokrati, Hållbar samhällsutveckling