Etikettarkiv: klimat

Ny chans för klimatpolitiken?

”Dags för EU att lämna FN:s klimaförhandlingar”, skriver Fredrik Reinfeldts klimatrådgivare Joakim Sonnegård idag på DN Debatt. Sonnegård var chef för Fredrik Reinfeldts klimatsekretariat under klimattoppmötet i Köpenhamn. Nu har han på regeringens uppdrag analyserat de politisk-strategiska överväganden som EU står inför i klimatfrågan. Och hans förslag till regeringen är inte bara att EU ska kliva av FN-processen. Han tycker att hela idén om ett juridiskt bindande avtal ska skrinläggas. Istället bör EU enligt Sonnegård öka andra former av klimatsamarbeten. Sådana förhindras, hävdar han, av klimatförhandlingar inom FN: s ram.

Patricia Espinosa, utrikesminister.

Sonnegårds artikel är beklämmande, inte minst i ljuset av att Mexiko med utrikesminister Patricia Espinosa i spetsen idag har visat att det är fullt möjligt att föra en konstruktiv dialog inom FN – även när motsättningarna är stora och läget i sak förtvivlat. En uppgörelse har mot alla odds uppnåtts i Cancún (Världen E24DNSvD). Uppgörelsen möttes av bolivianska protester och är långt  ifrån vad som krävs (IPCC 2009Ekobloggen). Inget beslut finns om ett bindande nytt avtal, trots att klimatförändringarna kräver omedelbara och kraftfulla åtgärder. Men grunden är ändå lagd för fortsatt dialog, efter förra årets katastrofala sammanbrott för FN-processen. Och detta är viktigt – inte bara för att säkerställa fortsatt samarbete mellan Nord och Syd i klimatfrågan utan också för att hantera alla de andra problem och konflikter som är knutna till klimatfrågan, som ojämlikhet, fattigdom, migration, energisäkerhet och miljöförstöring.

Men för Joakim Sonnegård finns inga sådana vidare politiska perspektiv på klimatfrågan. Han tycks betrakta den enbart som ett ekonomiskt och tekniskt problem. I sin DN-artikel idag har han således ingenting alls att säga om den största stötestenen i de globala klimatförhandlingarna: förtroendekrisen mellan länderna i Nord och länderna i Syd. Hans tycks överhuvudtaget inte reflektera över hur andra länder och aktörer ser på klimatproblemet och vilka idéer som de kan ha till en lösning. Utgångspunkten för Sonnegård är istället ett snävt ekonomiskt, Europa-centrerat  sysätt. EU vet bäst hur det globala klimatproblemet ska lösas och om alla andra bara kunde begripa att EU har rätt så skulle enighet kunna nås.

Den som läser Sonnegårds artikel kan knappast förvånas över att klimatmötet i Köpenhamn förra året slutade i konflikt och förhandlingskollaps, med Sonnergård i en nyckelroll inom det svenska EU-ordförandeskapet  (om Köpenhamnsmötet har jag tidigare skrivit i SvD). En framgångsrik förhandling kräver förmåga att lyssna och en förmåga att utveckla förslag, som kan accepteras av andra parter – med motsatta ståndpunkter och intressen. Det handlar inte om att envist övertyga andra om att man själv ha ”rätt”.

Det är också märkligt att som Sonnegård hävda att kraftfulla, konkreta insatser för att minska klimatutsläppen förhindras av FN-förhandlingarna. EU har som en av världens rikaste regioner ännu inte gjort en bråkdel av de insatser som kan göras på hemmaplan för att bygga förtroende och framgång i FN:s klimatförhandlingar, och sådana insatser hindras inte av FN – de kan börja imorgon dag. FN sätter heller inga hinder för EU att utveckla de andra klimatsamarbeten, som redan är på gång. Sonnegård menar att EU genom att lämna FN ”paradoxalt nog” kan ge impuls till ökat samarbete. Själv tror jag att den attityd som Sonnergård har mot världens tillväxtländer och u-länder är ett fundamentalt hinder för samarbete, oavsett form. För att nå framåt måste EU börja lyssna på de förslag som världens utvecklingsländer för fram, istället för att ensidigt och envist hålla fast vid de egna förslagen. Det duger inte att lämna FN ryggen, så snart de fattiga länderna får en starkare röst. Är det Sonnergårds idé att samma taktik ska utnyttjas i alla sammanhang där EU inte lyckas få genomslag för sina förslag? Då har vi snart en värld där FN har spelat ut sin roll och länder utan ekonomisk och militär styrka förlorar sin plats i det multi-laterala samtalet.

Min bestämda uppfattning är att Sverige och EU kan spela en långt mer konstruktiv roll i FN:s klimatförhandlingar. Vad det handlar om är att släppa sin ständiga fixering vid Kina och USA och istället gå före med de klimatsatsningar som är möjliga på hemmaplan. En sådan strategi kommer långsiktigt att stärka–snarare än försvaga– EU:s ekonomiska välstånd. Om detta har jag skrivit i min artikel Klimatet kräver en ny ekonomisk politik. Viktigast av allt, som jag ser det, är att Joakim Sonnegård och alla hans kolleger  runt om i Europa förmår tänka bortom dagens prismodell för klimatpolitiken, dvs. idén att allt kan lösas bara vi har ett pris på CO2. Vad som nu krävs är att Europa också bygger om städer och infrastruktur; i grunden, och detta kan inte bara ske via prissignaler.  En kraftfull investeringspolitik för både klimat och välfärd kan förnya Europas städer och föra klimatpolitiken bortom de ekonomiska modellernas värld.

SVT:s Jens Ergon konstaterar i dagens rapport från Cancún att det troligen är världens utvecklingsländer som  har kompromissat mest för att rädda hela FN-processen (SVT). Patricia Espinosa, utrikesminister i Mexiko,  hyllas samtidigt för sitt ledarskap och sin förmåga att lyhört formulera ett slutdokument som tillgodoser många intressen. När ska Sverige och Europa visa samma förmåga till ledarskap?

Kompromissdokumentet i Cancún slår fast att den rika världens utsläppsminskningar fortfarande är helt otillräckliga. De rika länderna uppmanas att skärpa sina utsläppsmål. Min bestämda uppfattning är att vårt jobb, som svenskar och européer, är att börja här –  i insikten om att de rika länderna har uppdraget  att gå först i omställningen till ett hållbart, klimatsmart samhälle. Detta uppdrag är historiskt, och det är grundat i det enkla faktum att de rika länderna också gick först in i industri- och konsumtionssamhället. Vi måste sluta trilska, när planeten står på spel.

Jag hoppas att Andreas Carlgren och Fredrik Reinfeldt efter mötet i Cancún nu väljer att se möjligheter i FN:s klimatförhandlingar, inte bara hinder. Vägen framåt kan inte vara att i konfrontatorisk stil lämna FN:s klimatförhandlingar. Mexiko har gett exempel på hur grön diplomati kan bedrivas – med en ny chans för klimatpolitiken.

Se också Marita Ulvskog på Newsmill. DNDN:s ledarsida är också tveksam till Sonnegårds strategi. Mer bloggat: Svensson om klimatförhandlingarna och Wikileaks, Matilda Ernkrans, Olas tankar. Mer om hur Sverige kan göra skillnad: Jens Holm, Erik Lysén m fl.

Den hållbara staden; från Inhabitat.com

8 kommentarer

Under Hållbar samhällsutveckling, Miljö

Från Dublin till Cancún: Klimatfrågan kräver en ny ekonomisk politik

Efter ett år av tystnad har media återkommit till klimatfrågan (SvD). Skälet är klimatmötet i Cancún, som startar idag. EU:s klimatkommissionär lovar drygt 7 miljarder euro under tre år som bidrag till de fattiga ländernas klimatinvesteringar. Hon försöker skapa bilden av klimatet som en mycket högt prioriterad fråga för EU (DN Debatt). Hennes budskap kommer dock parallellt med ett annat besked från EU: Irland har nu har fått klartecken för stöd från EU:s krisfond.  Nödlån på 85 miljarder – tio gånger mer än det globala klimatstödet – ska gå till att rädda bankerna på den gröna ön. Det sker i utbyte mot att Irlands regering lovar att driva en sträng besparingspolitik (DN). Tiotusentals irländare protesterar mot att bankerna räddas medan de fattiga får betala. Men åtgärden är nödvändig, noterar DN:s samhällsekonomiske krönikör Johan Schück,  eftersom ”den finansiella smittan måste hejdas innan hela eurosystemet är drabbat”.

I dessa två, parallella händelser – klimatmötet och Irlandskrisen – illustreras en ekonomisk-politisk tragedi, för Europa, och för världen. Klimatkrisen kräver, för att en politisk lösning ska kunna uppnås, att Europa går före med både kraftfullt finansiellt stöd till fattiga länder och med egna investeringar för energiomställning på hemmaplan. Förtroendet måste återskapas för den överenskommelse som ligger till grund för 1992 års klimatkonvention: överenskommelsen att de industrialiserade länderna ska gå före i klimatomställningen och därtill kraftigt öka sitt bistånd (till o,7 procent av BNP). Sveket mot denna överenskommelse är ett avgörande skäl till den förtroendekris vi ser idag. Samtidigt visar Irlandskrisen vad EU idag prioriterar högst: att rädda eurosystemet, bankerna och den egna finansiella stabiliteten. Irlandskrisen visar också  vilket ekonomiskt-politiskt tänkande som dominerar det europeiska projektet: vägen till ekonomisk tillväxt är effektiv marknadskonkurrens, och därför måste marknadernas förtroende sättas högst på den politiska dagordningen. Att rädda marknadernas förtroende för euron eller pundet har långt högre prioritet än att rädda EU:s trovärdighet i klimatpolitiken. Med den utgångspunkten blir det ingen kraftfull biståndspolitik och heller inga rejäla investeringsprogram för klimatomställning på hemmaplan.

Man kan tänka annorlunda, men det kräver en synvända i den ekonomiska politiken: från ett ensidigt fokus på marknadskonkurrens och kortsiktig tillväxt till ett fokus på de samhällsekonomiska tillgångarna och det långsiktiga välståndet. Alltfler ser sambandet. En av dem är Martin Wolf, som  i Financial Times 25 november går till storms mot den nedskärningspolitik som nu bedrivs för att återskapa marknadernas förtroende. I sin kolumn driver han tesen att tillgångar är lika viktiga som skulder (”Assets matter just as much as debt”). De stora underskotten i de statliga finanserna är tveklöst ett stort problem, konstaterar Wolf, men målet att balansera statsbudgeten får inte ske till priset av att värdet av en nations tillgångar – som till exempel infrastruktur och kunskap – förstörs:

Yet governments should not sacrifice the future to the pressures of the present. What is the sense of cutting spending today if the result is a poorer country tomorrow? This point turns on its head the refrain that we should at all costs avoid burdening the future with additional debt. We should indeed avoid burdening the future with unproductive debt. Yet productive debt is not a burden, but a blessing.”

Wolfs analys handlar om vikten av att främja en hållbar samhällsutveckling. Långsiktig välstånd kräver att vi riktar blicken mot samhällsekonomins balansräkning: de tillgångar i form av naturresurser, humankapital och infrastruktur som utgör grunden för vårt välstånd. Det kräver att vi inte låter oss förblindas av resultaträkningen: den årliga tillväxt i BNP och de årliga överskott i statsbudgeten, som ger så många poäng i dagens ekonomisk-politiska värld. Om det funnes en större insikt i Europa idag om värdet av att långsiktigt värna samhällets hållbara välstånd, då skulle vi fråga oss vilka fördelar det ger oss att ha banker med frihet att agera på gränslösa marknader – till priset av finansiella kriser som måste betalas med vårt samhälles grundkapital, i form av uteblivet underhåll och uteblivna investeringar i eget naturkapital, humankapital och fysiskt kapital och till priset av uteblivna investeringar i våra globala kollektiva nyttigheter – som en ren atmosfär och ett fungerande klimat. Vi skulle också fråga oss vilka fördelar det ger oss att ha ett gemensamt europeiskt valutasystem – till priset av att finanspolitiska åtstramningar måste tillgripas i land efter land till stor skada för våra tillgångar i form av kunskapskapital, folkhälsa och miljö.

Faktum är att debatten om dessa frågor pågår, bakom kulisserna. Häromåret fick tre ledande ekonomer i uppdrag att ge förslag till hur vi i EU bättre ska kunna bedöma om vi har en hållbar ekonomi. Hur får vi bättre kunskap om samhällets balansräkning i form av naturkapital, humankapital och fysiskt kapital och inte bara dess årliga resultaträkning i form av BNP? Resultatet blev en spännande rapport; Report by the Commission on the Measurement of Economic Performance and Progress (Joseph E. Stiglitz, Amartya Sen och Jean-Paul Fitoussi).

Joseph Stiglitz. En av författarna till EU-rapporten om hur vi mäter ekonomiska resultat och sociala framsteg.Bild från infiniteunknown.net

Joseph Stiglitz.En av författarna till EU-rapporten om hur vi mäter ekonomiska resultat och sociala framsteg. Bild från infiniteunknown.net

I denna rapport analyserar Stiglitz, Sen och Fitoussi inte bara hur vi ska kunna bedöma ett samhälles hållbarhet genom att mäta kostnaden i pengar av till exempel miljöförstöring och förslitning av det fysiska kapitalet. Författarna diskuterar också hur vi kan beakta värdet av sådant som överhuvudtaget inte kan mätas i pengar; som livskvalitet. Välstånd handlar ju inte bara om ekonomi, och ekonomisk politik kan därför inte ensidigt inriktas på materiella resurser. Det samhälle vi bygger ska byggas för människor; och människolivet har fler dimensioner än pengar.

Jag tror att det finns många exempel på diskussioner där vi skulle komma längre om vi istället för att tala om tillväxt valde att tala om tillgångar eller långsiktigt välstånd. Ett sådant exempel är ett aktuellt inlägg av Bo Ekman i miljödebatten, Endast tillväxt kan klara jordens klimat och miljö (DN 28 november). Ekman skriver bra om att miljöpolitiken för att bli politiskt central måste definieras i termer av människors grundläggande livsvillkor: jobb, ekonomi, hälsa, familj, säkerhet. Jag håller med. Men varför argumenterar han sedan för att miljöpolitiken därför måste bli en  ”plånboksfråga” och en tillväxtfråga? Varför inte en fråga om långsiktigt välstånd och livskvalitet?

Med en offensiv investeringspolitik – baserad på de insikter som lyfts av bland andra Martin Wolf, Joseph Stiglitz och Amartya Sen – skulle Europa på ett annat sätt än idag kunna hantera de två svåra kriser som idag utgör de största hoten mot framtidens välstånd: den globala klimatkrisen och den djupa sociala och ekonomiska kris, som följer i spåren på den europeiska nedskärningspolitiken. EU skulle kunna framträda med en annorlunda framtidsstrategi och ett annat ledarskap, både i Cancún och i Dublin.

Det är hög tid att vi i den ekonomiska politiken börjar prioritera framtidens reala ekonomiska tillgångar istället för att jaga efter balans i statsfinanserna och kortsiktig tillväxt i ett snävt marknadsperspektiv. Samhällets balansräkning måste sättas före dess resultaträkning. Ekonomins dyrbaraste resurser är människor och miljö. Om vi fördärvar dessa resurser, som utgör basen i samhällsekonomin, har vi fördärvat framtidens välstånd – men också den sammanhållning och det förtroende människor emellan som skapas i en ekonomi, där människan inte är ett medel, utan ett mål.

Svenska politiker kan påverka. Var finns de? Vem vågar höja rösten? Sverige har goda statsfinanser, synnerligen god tillväxt (nya siffror idag) och en fri position utanför euro-zonen. Det förpliktigar.

Mer om krisen: Aftonbladet. Leif Pagrotsky i  Korseld (hela programmet).

Mer om klimatet: Regeringen informerar. Spännande om klimat och hälsa på Lars Weinehalls blogg. Snabbguide i Miljöaktuellt. Svante Axelsson, Naturskyddsföreningen, bloggar om möjligheterna i Cancún. Klokt om sociala aspekter av Matilda Ernkrans i  Aktuellt i Politiken, ännu bara i pappersupplagan. Matilda följer förhandlingarna i Mexico, se blogg.

Eric Sundström, till sist,  skriver i  Arena om ”Pajkastning i skuggan av Cancún”. ”Pajkastningen” är Sundströms beteckning på den debattartikel som jag själv skrev i DN i förra veckan, och där jag lyfte betydelsen av att vi grundligt diskuterar vilka värderingar som ska bära den ekonomiska politiken (DN). Det är synd att Eric väljer att tolka inlägget som ”en positionering i partiledarfrågan” istället för att försöka förstå innebörden i det jag skriver. Dock är vi båda två helt eniga om vikten av att socialdemokratin förmår binda ihop den ekonomiska politiken med ett grönt perspektiv. Ovanstående blogginlägg är ett försök att göra just detta – även om jag tillåter mig att förnya perspektivet bortom det som anses vara ”ekonomiska fundamenta”.


3 kommentarer

Under Ekonomi, EU, EMU, euron, Hållbar samhällsutveckling, Kunskap och demokrati, Miljö, Välfärd

Carlgren bromsar – han går inte före

Andreas Carlgren signalerar höga ambitioner inför klimatmötet i Cancún i DN. Det är bra. Några sakupplysningar kan dock vara på plats:

  • Den svenska regeringen sade i juni NEJ till högre klimatmål i EU (förslag om 30 procents minskning). Hur går detta ihop med en ambition att gå före? Carlgren försöker dölja att Sverige bromsar i EU genom att istället tala om det svenska målet på 40 procent liksom ett utspel från Tyskland, Storbritannien och Frankrike . Men retorik kan inte förändra det faktum att Sverige inte längre har en ledande roll i klimatpolitiken. Se Naturskyddsföreningens besvikna kommentar om hur Reindfeldt backar i klimatpolitiken.
  • Andreas Carlgrens ska driva på USA och Kina. Då kan det vara värt att påminna om att dessa två länder, som förvisso har enorma uppgifter framför sig, har valt att under finanskrisen lansera  stora investeringsprogram för att utveckla en grön ekonomi. Sverige, som tidigare har legat i täten i omställningen till en grön ekonomi, har inte gjort någon motsvarande satsning. Man har överhuvudtaget inte utnyttjat krisen för att ställa om svensk ekonomi. Regeringen har istället satsat på att stimulera ekonomin med skattesänkningar. De framgångsrika gröna investeringsprogram som Sverige lanserade under den förra ekonomiska krisen, på 1990-talet, har Carlgren valt att lägga ner – trots tidigare brett stöd i riksdagen. Varför?
  • Inte heller EU har lyckats utnyttja finanskrisen för att lansera stimulansprogram till gagn för en grön omställning. Det har Sverige ett stort ansvar för som ordförande under hösten 2009. Att EU här ligger långt efter länder som USA och Kina framgår av Kommissionens utvärdering av krisprogrammet European Economic Recovery Plan. Se artikel i Göteborgsposten.

Se också gärna mina tidigare artiklar om Carlgrens ansvar för det misslyckade klimatmötet i Köpenhamn, Klimathaveriet är Sveriges fel och Klimatförhandlingar inte en kamp mellan ont och gott.

I kommentarerna till Carlgrens artikel svarar Sofia Arkelsten för ett bottennapp. Varför raljera i denna viktiga fråga? Mer bloggat: Friederike Gerlach och Lars Bjurström. En viktig artikel finns på Newsmill i ämnet av Nannan Lundin.

1 kommentar

Under Miljö