Tag Archives: miljöpartiet

Genomtänkt av Miljöpartiet om miljöbilar

Jag blir glad när jag läser Maria Wetterstrands och Peter Erikssons genomtänkta förslag om miljöbilar på DN Debatt. Här finns ett nytänkande som bör tas till vara av alla partier i den röd-gröna oppositionen. Till skillnad från det förslag om en ny, kraftigt höjd miljöbilspremie, som den borgerliga regeringen lovar väljarna (SvD), är MP:s förslag långsiktigt hållbart och därtill genomtänkt ur fördelningssynpunkt – trots att just den aspekten inte nämns i artikeln.

Miljöpartiet presenterar ett paket av förslag, men mest intressant är idén att införa ett stödsystem för nya bilar med låga utsläpp som finansieras  genom avgifter på nya bilar med höga utsläpp. Den här modellen för finansiering, där pengar omfördelas från aktörer med stor miljöpåverkan till aktörer med liten miljöpåverkan, har tidigare prövats bland annat för att minska utsläppen av kväveoxider (NOx-avgiften). Det är en utmärkt modell eftersom den inte belastar skattebetalarna och därmed kan fungera långsiktigt utan problem, till skillnad från miljöbilspremier av det slag som den borgerliga regeringen nu vill återinföra. Därtill undviker man att via skattsedeln ge stora subventioner till enskilda privatpersoner.

I övrigt föreslår Miljöpartiet bland annat utbyggnad av infrastruktur för förnybara bränslen. Det är utmärkt. Offentliga medel bör i första hand satsas på den nödvändiga infrastruktur som enskilda medborgare och företag inte kan ta ansvar för.

Den borgerliga alliansens förslag om en ny miljöbilspremie är illa genomtänkt. Någon form av miljöbilspremie kan vara en positiv stimulans i syfte att få igång försäljning av miljöbilar i ett läge, då detta behövs till exempel för att nå en kritisk massa av miljöbilar som kan bära upp en utbyggnad av tankställen. Tidigare socialdemokratiska regeringar har under lång tid också bedömt att ekonomiska incitament av något slag kan krävas och då valt en ekonomisk stimulans för att välja miljöbil som förmånsbil. Ett problem med ekonomiska incitament av det här slaget är dock att det kan vara svåra att kostnadsberäkna och att de kan bli dyra. Detta blev också det stora problemet, när den borgerliga regeringen utan någon ordentlig kostnadsanalys införde en miljöbilspremie efter det förra valet. Miljöbilspremien fungerade väl som vallöfte men avskaffades snart och blev ett av många exempel på en illa genomtänkt politik, där en liten grupp medborgare fick stora pengar direkt i plånboken medan andra – som också köpte miljöbil – blev utan. Det är förvånande att den borgerliga regeringen nu återkommer med ett förslag om miljöbilspremie – och därtill med den höga summan 40 000 kronor.

Till sist: en aspekt av miljöbilspolitiken som också måste uppmärksammas handlar om social rättvisa. Att köpa en ny bil är en lyx förunnad hushåll med goda inkomster. Det betyder att miljöbilspremien tillfaller en grupp medborgare, som redan har en god inkomstnivå medan de som har låga inkomster inte har någon chans att få del av denna premie – som är pengar direkt i handen. Nivån 40000 kronor i miljöbilspremie innebär att ett hushåll kan få en premie som motsvarar halva årsinkomsten för dem, som i Sverige tjänar allra minst. År 2008 var den disponibla inkomsten för den tiondel hushåll som hade lägst inkomst endast 74000 kronor om året (och därtill 4000 kronor mindre än två år tidigare, då regeringen tillträdde). Är en sådan nivå på en miljöbilspremie rimlig?

Miljöbilspremien är en av många subventioner som idag riktas till de hushåll, som har god inkomst. Andra exempel är ROT-avdraget, som enbart går till dem som äger sin bostad och inte till hyresrätter, och RUT-avdraget, som i huvudsak utnyttjas av dem som har hög inkomst. SvD jublar idag över att den borgerliga alliansen har fått skattedebatten att ändra karaktär. Så är det förvisso. Man har lyckats trumma igenom budskapet att Sverige kan förbli en väl fungerande välfärdsstat för alla medborgare, samtidigt som skatterna sänks radikalt för de bäst avlönade och intäkterna används till att subventionera konsumtion åt samma privilegierade grupp.

Tack Miljöpartiet för att ni lyfter nivån i debatten med genomtänkta och långsiktiga förslag! Att den borgerliga regeringen efter fyra år vid makten inte har kommit längre än till att återupprepa ett illa genomtänkt vallöfte från 2006 är inget bra betyg till den borgerliga miljöpolitiken.

Kommentarer om miljöbilspremien. Läs mer om de röd-gröna alternativen i miljöpolitiken från den röd-gröna turnén och röd-gröna reformer för klimatet.

Flera andra bloggar om regeringens ansvarslösa skattepolitik – en politik som är kortsiktig och ständigt prioriterar de bäst ställda. ”Inget ansvar – bara krav” (Högbergs tankar). Peter Andersson skriver om skattesänkningar och Alliansens val av reformer – bland dem RUT. Mer om hur skattepengar försnillas till dem som redan har – om Anders Borg och MacDonalds.

Annonser

4 kommentarer

Filed under Miljö

Pressad Carlgren höjer insatsen

I måndags fick miljöminister Andreas Carlgren Greenwash-priset av Miljöförbundet Jordens Vänner. Greenwashing är beteckningen på bedräglig och missvisande grön marknadsföring. Carlgren fick priset för sitt sätt att försvara Förbifart Stockholm som en miljöinsats.

Men Carlgrens greenwashing i fallet Förbifart Stockholm är ingen isolerad företeelse. Tvärtom. Dagens artikel på SvD är ett belysande exempel. Hårt pressad av  miljörörelsen höjer Carlgren insatsen med en stenhård attack mot Miljöpartiet, och indirekt den tidigare socialdemokratiska regeringen. Hans budskap är i korthet att alliansregeringen är enastående och överlägsen på alla miljöpolitiska områden. Greenwashing kombineras med en systematisk svartmålning av  alliansens motståndare.

Var och en som läst någon av de oberoende analyser som har gjorts av regeringens politik, till exempel Naturskyddsföreningens vitbok om naturvårdspolitiken, inser att Carlgren bedriver en greenwashing som är näst intill skamlös. Till skillnad från t.ex. Maria Wetterstrand och andra kritiker, väljer Carlgren också en hård konfrontationsretorik . Wetterstrand ger i SvD regeringen beröm på de punkter där den förtjänar beröm, t.ex. ifråga om förbudet mot fosfater i tvättmedel och ökade resurser till energiforskningen. Andreas Carlgren, däremot, ger inte på någon punkt ett erkännande till någon annan än sig själv.

Som politiker har jag själv under många år pläderat för en saklig och kunskapsbaserad politik. Jag konstaterar dock, efter att ha följt Carlgren i debatten under de senaste åren, att sakliga argument inte tycks bita. Nästan oavsett vilka fakta och vilka argument som presenteras driver Carlgren linjen att regeringens beslut är de bästa för miljön och att den egna politiken är ”exceptionellt framgångsrik”. Denna morgon väljer jag därför att inte punkt för punkt gå i saklig polemik med Carlgren om hans ”13 rätt i miljöpolitiken”. Låt oss istället granska den retoriska berättelse som bär upp regeringens miljöpolitik.

1. När Andreas Carlgren klev in på Miljödepartementet hade ingenting uträttats. Andreas Carlgren upprepar ständigt hur han kommer in som miljöminister till ett Miljödepartement där allt återstår att göra. Ett favoritelement i denna berättelse är havsmiljöpolitiken, där formuleringen lyder, som i dagens SvD: ”När jag blev minister fanns inga spårbara budgetmedel för Östersjön”. Detta är ett helt innehållslöst argument, eftersom det inte spelar någon roll annat än ur PR-synpunkt om budgetmedel för Östersjön ligger på ett konto som heter Havsmiljö eller någon annanstans. Den tidigare regeringen satsade miljarder på Östersjön och havsmiljön. Jag tycker det är utmärkt att Andreas Carlgren har fortsatt dessa satsningar men jag beklagar att han gör budgetposterna till huvudpoängen – inte innehållet i politiken.

2. Alliansregeringen har gjort mer och kommit längre än den förra regeringen. Andreas Carlgrens berättelse har som huvudpoäng att jämföra sig med föregående regering, nedvärdera eller förneka dess resultat och lyfta varje beslut där nuvarande regering har gått ett steg längre. Retoriken är ofta effektiv, men som Maria Wetterstrand påpekar i sin artikel om Reinfeldts kolsvarta miljöbokslut har varje mandatperiod under de senaste 25 åren inneburit stegvisa förstärkningar av miljöpolitiken. Så bör det vara, eftersom varje regering bygger vidare på vad den tidigare regeringen har gjort. Det anmärkningsvärda med alliansregeringen är inte att man på några punkter, som t.ex. förbudet mot fosfater i tvättmedel, har kommit längre än den förra regeringen. Det anmärkningsvärda är att man på så många områden har gått bakåt, t.ex. genom att försvaga miljöbalken, försvaga strandskyddet, avskaffa skatten på handelsgödsel, och backa i kemikaliepolitiken, t.ex. genom att åter tillåta det bromerade flamskyddsmedlet dekaBDE.

3. Alliansregeringen är exceptionellt framgångsrik och ingen annan har någon trovärdighet. Regeringens miljöpolitik har ifrågasatts inte bara av miljörörelsen utan också av forskare och myndigheter. Andreas Carlgrens svar på detta har varit att höja tonläget när det gäller hans egen förträfflighet och att svartmåla andra aktörer med allt hårdare ord. Dagens artikel är typisk. Miljöpartiet är det parti i Sverige som har i särklass högst trovärdighet för sin miljöpolitik bland väljarna. Detta är ett förtroende som de enligt min uppfattning förtjänar efter att i åratal konsekvent och kunnigt ha fört svensk miljöpolitik framåt. I Carlgrens ögon är de dock inte vatten värda. ”Tomma tunnor skramlar mest”.

De flesta av oss är inte vana vid att politiker agerar med en sådan hård och missledande argumentation som Andreas Carlgren, och han har därför under lång tid  vunnit ganska gott genomslag för bilden av sig själv som osedvanligt framgångsrik.

För den som har tröttnat på Carlgrens retorik och vill veta något av vad som hände före Carlgrens tillträde kan det vara värt att påminna om att Sverige år 2006 låg tvåa i världen på den rankning som kallas för Environmental Performance Index (idag är vi fyra). För en nyanserad bedömning av tidigare miljöpolitik rekommenderar jag OECD:s utvärdering 2004. Sammanfattningen berömmer Sverige framförallt för en unikt effektiv miljölagstiftning, framgångsrika ekonomiska styrmedel (bl.a.den gröna skatteväxlingen) och ett starkt internationellt ledarskap i kemikaliepolitiken. Samtidigt levererades fyrtio rekommendationer på möjliga förbättringar. Ingen politik är perfekt och varje regeringen kan uträtta mer i miljöpolitiken!

Andreas Carlgren har haft stora nytta av tidigare regeringars höga ambitioner i miljöpolitiken när han har rest världen runt som miljöminister och marknadsfört svenska resultat och insatser. Jag väntar med intresse på den dag när något av detta också ska ges ett värde också i hans retorik på hemmaplan.

Mer bloggat, bl.a. Gustav Andersson, miljölandstingsråd (C). Gustav Andersson och jag är eniga om en sak: att Andreas Carlgren skriver i vredesmod. Däremot är jag inte, som Gustav Andersson, förvånad över varför centerns framgångsrika miljöpolitik inte uppskattas. Svaret är som ovan visats att den inte är så framgångsrik som Andreas Carlgren ständigt påstår. Några positiva miljöpolitiska resultat för centern kan inte väga uppväga bakslagen. Detta är något att fundera över även för Christian Ottosson, som tycker att centern har en skarp miljöpolitik. I Almedalen går Miljöpartiet idag vidare med egna och röd-gröna förslag för framtiden. De gör rätt i att helt nonchalera Carlgrens attacker från marginalen.

3 kommentarer

Filed under Miljö