Etikettarkiv: moderaterna

Behöver Sverige ett samhällsbärande parti?

Moderaterna tappar i den senaste opinionsundersökningen. Kanske är det ett uttryck för ett allt mer skruvat moderat budskap? (SvD, DN, GP).

Fredrik Reinfeldt upprepar i en aktuell TT-intervju att moderaterna vill bli ”det nya samhällsbärande partiet”. Det innebär enligt Reinfeldt att väljarna ser partiet som representant för alla grupper i samhället och låter reformer ta tid (”Reinfeldt vill skapa skatteparadis”, bl.a. i Upsala Nya Tidning och Borås Tidning).

Budskapet om det nya samhällsbärande partiet ska naturligtvis ses som ett nytt försök att utmana Socialdemokraterna. Arbetarrörelsen har under lång tid varit Sveriges största parti, med stöd i stora väljargrupper. Partiet har profilerat sig med en framgångsrik, långsiktig och kunskapsbaserad reformpolitik. Denna roll vill moderaterna överta.

Men idén att lansera det egna partiet som samhällsbärande visar att moderaterna har missförstått socialdemokratins roll och ambitioner i svensk politik. Den uttalade ambitionen hos moderaterna att bli  ett samhällsbärande – eller som vissa moderater säger ”statsbärande” – parti måste helt enkelt betecknas som ett snedsteg, som inte hör hemma i svensk demokrati. Partier som uttryckligen förklarar att det egna partiet kan representera hela samhället och att partiet har som ambition att vara samhällsbärande – den typen av partier känner vi igen från totalitära stater.

Men har då inte Socialdemokraterna varit ett ”samhällsbärande” parti?

Svaret är att socialdemokraterna i debatt och forskning inte sällan har betecknats som samhällsbärande eller statsbärande, i synnerhet med avseende på perioden 1932-1976. Analysen av socialdemokratin som samhällsbärande har beskrivit en faktiskt stark maktposition, men den har också haft en kritisk udd – vilket är självklart i en demokrati där alla partier i grunden hyllar pluralism. Genom ett långt regeringsinnehav kunde Socialdemokraterna påverka det svenska samhällsbygget i grunden. Partiet hade under flera årtionden ett avgörande inflytande över politiska beslut i stort och smått, från skolpolitiska reformer till utnämningar. Det fanns inte stort utrymme för alternativ politik att prövas. Socialdemokraterna hade därtill en tydlig ambition att utveckla en politik som var till gagn för folkflertalet, inklusive medelklassen. Framgången för detta politiska projekt var plågsam för alla dem som ogillade socialdemokratisk politik eller helt enkelt ansåg att partiet skulle må gott av en tid i opposition. Att beteckna partiet som ”statsbärande” blev i detta perspektiv inte bara ett sätt att kritiskt beskriva ett långt regeringsinnehav och ett stort samhällsinflytande. Begreppet hade också funktionen att i grunden diskreditera socialdemokratin och löntagarnas sällsynt starka position i det svenska samhället.

Klart är att socialdemokratin inte som dagens moderater har odlat en vision om att det egna partiet ska vara ”samhällsbärande” i den meningen att det ska vara ett parti för alla höjt över alla partsintressen. Socialdemokraterna har en ambition att företräda stora grupper i samhället, men det är något annat än föreställningen att ett parti kan företräda samtliga väljare. Socialdemokratin har alltid drivit löntagarnas intressen och sätter tydliga värderingar som riktlinje i det politiska arbetet. Målet för Socialdemokraterna är inte att vara samhällsbärande. Målet  är att genomföra partiets politik och förverkliga dess visioner.

Jag tror att det är  få partier som idag är så medvetna som socialdemokraterna om problemen med att använda ett begrepp som ”samhällsbärande”. Socialdemokratin har sedan 1920-talet hårt drivit demokratiska ideal i polemik mot kommunistiska partier. Det som utmärker kommunistiska partier, som det ”socialistiska enhetspartiet” i forna DDR, är just beteckningen ”samhällsbärande”. Det har funnits tider – som under 1960-talet – när idén om att vara ett samhällsbärande parti vann viss genklang även inom socialdemokratin, men som vi alla vet blev utvecklingen därefter en annan. Socialdemokraterna är ett parti som på djupet har reflekterat över de risker som ett långt maktinnehav kan ha för ett partis vitalitet och medborgarnas respekt för demokratin.

Sverige behöver självklart samhällsbärande partier i den meningen att alla partier bör ta ett långsiktigt ansvar för samhällets institutioner och vår gemensamma framtid, när man får förtroendet att axla regeringsmakten. Det finns också politiska mål som de flesta av oss kan enas om utgör ”allmänintressen”, som till exempel målet att hejda klimatförändringarna eller att skapa väl fungerande kommunikationer.

Men behöver Sverige moderaterna som Ett  Samhällsbärande Parti? Mitt svar är nej.

Foto: www.christianholmer.com

Kritik riktades redan vid moderatstämman 2009 mot idén om att göra moderaterna till ett samhällsbärande parti, se Nima Gholam Ali Pour på Newsmill. Mer om moderaternas profilering inför valet: Per Gudmundson.

3 kommentarer

Under Demokrati

Allmänintresset – sämsta gren för moderaterna

Moderaterna återkommer i dagens DN Debatt till sitt nya retoriska PR-trick: att moderaterna som parti står för allmänintresset. Istället för att göra klart vilken politik man har för att möta de utmaningar som Sverige står för – från åldrande befolkningar till segregation, ökad fattigdom och klimatförändringar, så ägnar man sig åt fortsatt skamlöst PR-byggande i syfte att

1) främja sig från politiken och demokratin och därmed framstå som hela folkets företrädare – lika goda och rättrådiga som den gode, upplyste monarken

2) dölja en hänsynslös politik till gagn för de mest högavlönades särintressen.

När moderaterna påstår att man företräder allmänintresset är den en dans på slak lina utan like. Det är svårt att föreställa sig ett parti som i högre grad sviker allmänintresset – om vi med allmänintresset menar att värna om gemensamma nyttigheter och tillgångar till hela folkets gagn.

På det mest uppenbara planet kan vi notera utförsäljning av folkets tillgångar i syfte att sänka skatterna för de redan välbärgade. Detta är en del av den politik som har skapat ett snabbt växande gap mellan högavlönade och lågavlönade i Sverige. Mellan 2006 och 2008 ökade inkomsterna för den högsta inkomstdecilen med drygt 8 procent (över 33000 kronor). 2006 tjänade de mest välbeställda i Sverige i snitt 404000 kronor om året. 2008 var inkomsten 438000 (siffror från SCB). Samtidigt sänktes inkomsterna för den lägsta decilen med fem procent, från 78000 kronor till 74000 kronor om året.

Värre är att moderaternas ekonomiska politik undergräver hela basen för en långsiktigt hållbar och framgångsrik samhällsutveckling. Det viktigaste för att främja tillväxt i ett samhälle är att värna de kollektiva nyttigheter som utgör basen för tillväxten: kunskap, hälsa och fungerande samhällsinstitutioner. Alla dessa resurser undergrävs av en ekonomisk politik som ökar ojämlikheten och förstör möjligheterna för de sämst ställda att utveckla sina resurser och sin kompetens. En omfattande redovisning av forskningens resultat på detta område finns som bekant i Richard Wilkinssons och Kate Picketts Jämlikhetsanden, där de empiriska resultaten enkelt kan sammanfattas i slutsatsen att jämlika samhällen nästan alltid fungerar bättre än ojämlika.

Slutligen: moderaterna saknas överhuvudtaget en ekonomisk teori och ett språk för att hantera allmänintressen. Borg bygger på enklaste marknadsmodeller, med egenintressen och marknadseffektivitet i fokus. Moderaterna för ingen kvalificerad diskussion om hur olika typer av marknader fungerar eller hur politik bör utformas för att värna kollektiva nyttigheter. Därmed ser de heller inga problem med att slå sönder fungerande samhällsinstitutioner som de svenska kommunerna.

Schlingmanns PR-skicklighet är omvittnad – men frågan är om inte smartheten denna gång spelar honom ett spratt. Allmänintresset är moderaternas sämsta gren. Finns det ingen gräns för politiskt geschäft?

Mer om moderaternas kampanj. Kent Persson (M) manar till ödmjukhet, och hans engagemang känns trovärdigt. Men det skär sig verkligen mot partiledningens hybris – ”det enda arbetarpartiet”. Iakttagaren gör nog rätt diagnos: ”ett svårt fall av hybris förmodligen omöjligt att bota”. Peter Andersson skriver som alltid tänkvärt – bland annat om moderaternas ”uppriktiga fräckhet”. Mer bloggat om Schlingmanns debattartikel och moderaternas kampanj: Abramson och Joakim Hörsing. Kampanjen väcker frågan om partiernas finansiering, se lärorikt inlägg i HBT-sossen, och även Johan Westerholm. Till sist; jag återfann en artikel om moderaternas nyspråk som plötsligt, när det nya programmet lanseras, känns väldigt aktuellt….

25 kommentarer

Under Demokrati, Välfärd