Idag läser jag Jae Sons viktiga artikel i DN, ”Vattenkrisen kan utmynna i konflikt över gränserna”. Jae Son lyfter inför årets vattenvecka i Stockholm en av världens största och viktigaste kvinnofrågor: tillgången till vatten och tillgången till grundläggande sanitet: enkla toaletter och fungerande avlopp.
Det talas alltför sällan om det faktum att flera hundra miljoner människor i världen saknar tillgång till en toalett och vad det betyder.
De allra värsta sanitära förhållandena finns i städernas slum. Bild från Wateraid.
Själv blev jag för första gången på allvar varse problemet , när jag som miljöminister arbetade inom Nätverket för kvinnliga miljöministrar, Women in charge of the environment. Då fick jag veta hur bristen på fungerande sanitet i Afrika leder till smittspridning och sjukdomar. Jag fick veta hur svårt det är för kvinnor att hålla smittorna borta när både toaletter och tillgång till vatten saknas. Jag fick höra berättelserna om hur kvinnor utsätts för våldtäkt, när de i nattens mörker sökte sig till någon plats där de kunde uträtta sina behov. Jag insåg att skolor utan toaletter kan leda till att flickor inte alls vill gå dit.
Sanitet räknas i det globala samarbetet som en miljöfråga, och millenniemålet om förbättrad sanitet finns därför under miljöpunkten i FN:s millenniemål, mål nummer sju om hållbar utveckling. Men sanitet handlar som alla förstår om mycket mer än miljö och hållbar utveckling. Att ha tillgång till en toalett är en fråga om mänsklig värdighet, trygghet och hälsa. Det är en fråga om kvinnors möjlighet att avvärja våld och trakasserier. Det är en fråga om frihet och säkerhet, varje dag.
Världens regeringar har lovat att halvera det antal människor som inte har tillgång till grundläggande sanitet, till år 2015. Det återstår att se om detta mål kommer att uppnås.
Min erfarenhet är att sanitet är en fråga som ständigt hamnar längst ner på prioriteringslistorna. I de fattiga länder där grundläggande sanitet saknas, kämpar många kvinnor i politiken en ojämn kamp för att synliggöra kvinnornas situation och vikten av att satsa på vattenledningar, toaletter och avlopp. Samma kamp drivs i slumförstäderna, i byarna och i hemmen. Alltför ofta är det annat som anses långt viktigare att prioritera; som vägar och flygplatser. Kvinnors önskningar kommer sist. Den låga prioriteringen av sanitet i många utvecklingsländer påminner mig om min mammas berättelser från sin barndoms svenska landsbygd. Där fanns det ofta pengar till att dra vatten in i lagården men inte alltid till att dra vatten in i köken.
Jag hoppas att vi i kvinnorörelsen i Sverige ska kunna göra ännu mer än vi gör idag för att stötta Jae Son och andra i deras hårda kamp för bättre tillgång till vatten och sanitet för världens kvinnor. Här finns början till ett bättre liv.
Mer att läsa: UN Water’s ”Gender, Water and Sanitation”. För den som vill veta mer om FN:s arbete för kvinnor, läs om UN Women, svensk länk här.
Lena Sommestad 