Etikettarkiv: tillväxt

Hur vi berättar historien har betydelse för politiken

Anne-Marie Lindgren gav politiken ett historiskt perspektiv på Rönneberga.

Igår deltog jag i den socialdemokratiska kriskommissionens seminarium på Rönneberga. Som alltid var det en glädje att lyssna till Ann-Marie Lindgren, som valde att bidra med en historisk analys. Hon beskrev socialdemokratins historia, och noterade den ideologiska vindkantring som inleddes efter 1970-talets tillväxtkris. ”1980-talet ändrade förutsättningarna… och socialdemokratin förstod inte vad som hände… och fick svårt att hantera det”.

Socialdemokratins har fått betala ett dyrt pris för oförmågan att förklara 1970-talets tillväxtkris och 1980-talets nya ekonomisk-politiska villkor. I det tomrum som uppstod lanserades istället en slagkraftig borgerlig förklaringsmodell: Sverige som offer för ett orimligt skattetryck. Med denna förklaringsmodell som grund kunde angreppen mot den svenska, skattebaserade välfärdsmodellen påbörjas och det liberala marknadsprojektet fick luft under vingarna.

I praktisk politik har socialdemokraterna sedan länge tagit avstånd från denna förenklade förklaringsmodell. Forskning har också visat att det inte finns några entydiga samband mellan skattetryck och tillväxt. I teoretiska modeller över tillväxt förväntas negativa effekter av skatter, men det har visat sig att det inte är lika lätt att observera dessa effekter i verkligheten. En förklaring till detta är att skatter kan ge positiva effekter när de används på ett bra sätt, till exempel för investeringar i humankapital (som t.ex. utbildning). Därför är det viktigare att diskutera innehållet i politiken (och kvaliteten på de statliga institutionerna) än exakta skattenivåer. (I denna diskussion finns förstås många bidrag, t.ex. Economic Growth and the Role of  Taxation. Jag vill också varmt rekommendera ett aktuellt och skarpt inlägg om en modern tillväxtpolitik, Marika Lindgren Åsbrink i Sydsvenskan.)

Debatten efter Rönnebergsseminariet  visar dock att de borgerliga argumenten från 1980-talet fortfarande drivs – som om ingenting hade hänt. Ett exempel är Smålandsposten, som med anledning av Rönnebergaseminariet ifrågasätter min analys av  det nyliberala tänkandets betydelse för svensk politik. Ledarskribenten Martin Tunström hävdar att det var ”verkligheten” och inte nyliberalismen som ”besegrade dåtidens system”: ”De offentliga systemen krackelerade med stora strukturella underskott som följd. De rekordhöga marginalskatterna bromsade både möjligheter och tillväxt.”

Det är ett märkligt resonemang. Tunström driver inte bara den sedan länge gendrivna, förenklade tesen om den klassiska svenska välfärdsmodellen som dödsdömd på grund av skattetrycket. Han missar också poängen i min analys genom att ta för givet att det är just de nyliberala lösningarna som är svaret på de utmaningar som Sverige mötte under 1980-talet. Han diskuterar helt enkelt som om ideologiska argument inte alls spelar roll. Men faktum är att den svenska välfärdsmodellen sedan 1990-talet har utvecklats i en mycket specifik och därtill internationellt sett unik riktning. Det svenska friskolesystemet som är öppet för vinstdrivande företag finns till exempel inte i andra länder. Det bygger direkt på Miltons Friedmans idéer och kan därför knappast frikopplas från ideologiska argument (för Friedmans idéer om skolan, se t.ex. Cato Institute). Också andra delar av det svenska samhället har blivit föremål för en omfattande omreglering enligt konkurrensmodell  (t.ex. järnväg och energiproduktion), och detta i en omfattning som har få motsvarigheter i andra länder (till länder med liknande reformer hör Storbritanninen). Jag menar att det är viktigt att vi har förmåga att inse att den historia som vi har genomlevt aldrig kan ses som ett nödvändigt resultat av verklighetens krav. Historien, liksom framtiden, påverkas av politiska beslut. Det är just det som är poängen med demokratin.

Jag ser det som ett bekymmer att man nu från borgerligt håll vill återskapa en motsättning mellan välfärd och tillväxt och därtill driver tesen att det här finns en grundläggande motsättning inom socialdemokratin. Per Gudmundsson i SvD målar upp en sådan bild, när han först hyllar Sven-Erik Buchts spännande inlägg på Rönneberga, där han tog Haparanda som utgångspunkt för en optimistisk framtidsanalys om ekonomi och jobb, och sedan konstaterar att ”Lena Sommestad, däremot, menar att det är ‘de gemensamma resurserna som skapar välstånd'”.  Faktum är att min analys av vad som lägger den avgörande grunden för ekonomiskt välstånd, nämligen långsiktiga satsningar på gemensamma resurser som folkhälsa, social tillit och infrastruktur inte på något sätt behöver stå i motsättning till den innovativa näringslivspolitik som Sven-Erik Bucht förespråkar. Min tes är att välfärdspolitiken inte är en belastning, utan en central del i tillväxtpolitiken. Att se välfärden i detta produktiva perspektiv tycks vara svårt för en borgerlig analytiker som Per Gudmundson men är en naturlig utgångspunkt för socialdemokratisk politik. Den lyfts till exempel idag av Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros i en bitsk kritik av moderaternas ensidiga satsning på skattesänkningar. Välfärdspolitik ”är en central del i en tillväxtorienterad politik” skriver Östros på SvD Brännpunkt.

Tillbakablickande perspektiv av det slag som Anne-Marie Lindgren bidrog med på Rönneberga bemöts inte sällan med kritiken att vi ska titta framåt, inte bakåt. Det gäller inte minst i debatten om socialdemokratin (se t.ex. Folkbladet). Men att förkasta historiska analyser är feltänkt. Det är genom att förstå historien och historisk förändring som vi kan förstå hur samspelet mellan verklighetens ramar och politikens vägval ser ut. Historisk analys ger oss de redskap som vi behöver för att kunna förändra framtiden.

När det gäller 1980-talets ekonomisk-politiska förändringar är det knappast förvånande att Socialdemokraterna, med Ann-Marie Lindgrens ord, inte förstod ”vad som hände…. och fick svårt att hantera det”. Idag befinner vi oss emellertid i ett helt annat läge. Det är inte bara så att forskningen tillbakavisar förenklade förklaringar om sambandet mellan skattetryck och ekonomisk tillväxt. Vi har också ny kunskap om de mer långsiktiga trender i samhällsekonomin, som påverkade svensk ekonomi under 1980-talet. Jag har själv, bland annat som tidigare chef för Institutet för Framtidsstudier, medverkat till att sprida kunskap om denna forskning, som handlar om demografiska effekter på ekonomisk tillväxt. Vad denna – idag internationellt omfattande – forskning säger är enkelt uttryckt att ett lands tillväxt påverkas av befolkningens åldersstruktur. Tillväxtpotentialen i ett land är störst under sådana perioder, då det finns osedvanligt stora generationer som befinner sig i arbetsför ålder, och särskilt i åldern över 50 år. Här talar man ibland om the demographic gift eller the demographic dividend (se t.ex. Bloom och Canning och Lindh och Malmberg). Tillväxten är lägre i länder som antingen har stora generationer i unga åldrar eller stora generationer pensionärer.

För Sveriges del har den demografiska förklaringsansatsen stor betydelse, inte minst när det gäller att förstå varför Sverige från 1970-talet tycktes prestera sämre än jämförbara länder. Ett av de mest utmärkande dragen för Sverige under 1970- och 1980-talen var nämligen att Sverige då drabbades av en ålderschock. De rekordstora generationer som föddes i början av 1900-talet började gå i pension och andelen äldre i befolkningen ökade starkt. Från 1974 till 1997 var Sverige enligt FN det land i världen som hade den högsta andelen äldre (över 65 år). Samtidigt minskade tillgången på erfaren arbetskraft (50-65 år) påtagligt, eftersom de rekordstora generationerna födda i början på 1900-talet skulle ersättas med de osedvanligt små generationer som föddes i Sverige under 1920-talet och 1930-talet (och som föranledde makarna Myrdal att skriva den berömda boken ”Kris i befolkningsfrågan”). Ung, välutbildad mer oerfaren arbetskraft ersatte alltså äldre samtidigt som försörjningsbördan ökade betydligt. Det som imponerar på mig när jag ser tillbaka på 1980-talet är inte hur dåligt vårt land klarade de stora ekonomiska utmaningar som folkhushållet ställdes inför, utan tvärtom vilken styrka det innebar att i denna situation kunna bygga vidare på en redan väl utvecklad kommunal äldreomsorg. Den offentligt finansierade äldreomsorg som under 198o-talet erbjöds den åldrande generationen svenskar var  långt mer effektiv och välorganiserad än de informella och privata lösningar, som växer fram i dagens åldrande Europa.

Ann-Marie Lindgren noterade på Rönneberga att det var svårt för socialdemokratin att på 1980-talet enas om en politisk linje, just eftersom det under det ”rosornas krig” som rasade under detta decennium saknades en enighet om hur verkligheten skulle förstås. Detta är en viktig påminnelse om att en enighet om en god samhällsanalys är grunden för framgångsrik politik, och att många politiska motsättningar och skiljelinjer kan överbryggas om vi tillsammans vinnlägger oss att så långt det är möjligt förstå hur verkligheten omkring oss ser ut – och varför.

När det gäller de svårigheter som Socialdemokraterna hade att förstå vad som egentligen hände i samhällsekonomin under 1980-talet kan det vara intressant att påminna om hur John Maynard Keynes, med sin skarpa blick, redan i början på 1900-talet pekade på de långsiktiga demografiska trender som påverkar oss alla långt mycket mer än vi tror. Svårigheten att tolka samtidens samhällsekonomi möter ju inte bara Socialdemokraterna. Det är ett problem vi delar med många andra:

The great events of history are often due to secular changes in the growth of population and other fundamental economic causes, which, escaping by their gradual character the notice of contemporary observers, are attributed to the follies of statesmen or the fanaticism of atheists. John Maynard Keynes, The Economic Consequences of the Peace, 1919.

Seminariet på Rönneberga (första dagen) finns inspelat på SVT Play.  Missa inte heller andra dagen med  Sandro Scoccos utmärkt pedagogiska föredrag om tillväxt. Bloggat och skrivet: Arena,  DagbladetExpressen, Sveriges RadioMonica Green, Martin Moberg, Högbergs tankar, Rasmus Lenefors, HBT-sossen, In Your Face, Peter Andersson, m fl.

45 kommentarer

Under Ekonomi, Kunskap och demokrati, Välfärd