Etikettarkiv: välfärd

Konsten att slå sönder en fungerande välfärdsmodell

Regeringens experiment med sjukförsäkringen har blivit ett fiasko, rapporterar SvD. Det förvånar inte. Under ledning av Andes Borg är alliansen på väg att slå sönder den svenska välfärdsmodellen. Frågan är återigen: vad är det i den svenska modellen som motiverar dessa radikala och slarvigt genomförda reformer?

Sverige har en av världens bäst fungerande välfärdsstater. En viktig förklaring är att välfärdspolitiken är generell, dvs. den omfattar alla medborgare. Den är också jämställd, dvs. män och kvinnor har samma rättigheter och skyldigheter som medborgare. Även barn betraktas i första hand som medborgare med egna rättigheter. I jämförelse med andra välfärdsmodellen har den svenska också traditionellt haft ett stort inslag av preventiva åtgärder,  dvs. den syftar till att förebygga ofärd istället för att lappa och laga efteråt (”prepare instead of repair”).

Jämförande forskning bekräftar gång på gång den svenska modellens goda resultat. Sverige rankas bland de bästa länderna i världen på indikatorer som livslängd, mental hälsa, social tillit och social mobilitet. Sysselsättningsgraden ligger högt, tack vare hög kvinnlig förvärvsfrekvens och jämförelsevis sen pensionsålder (särskilt i europeisk jämförelse). Samtidigt är Sverige ett samhälle där välfärden är billig, eftersom medborgarmodellen kostnadseffektiv. De totala välfärdsutgifterna är inte stärre i Sverige än i USA, om vi slår samman vad som betalas privat respektive över skatten.

Alliansregeringen, och moderaterna i synnerhet, har ägnat år av intensiv marknadsföring åt att lansera bilden av Sverige som ett illa fungerande land som kräver radikala reformer. Det faktum att de flesta svenskar uppskattar välfärdsstaten har man bemött med fluffliga löften om att bevara ”välfärdens kärna”.  Men moderaterna bevarar ingen kärna i välfärdsmodellen – de slår sönder dess bärande fundament, steg för steg. Den moderata eliten vet vad den vill: lägre skatter för de mest privilegierade, till priset av ett sämre fungerande välfärdssamhälle. Om mittenpartierna, som en gång bidrog till att bygga upp den svenska modellen, kan bara en sak sägas: de begriper förmodligen inte vad de gör.

4 kommentarer

Under Ekonomi, Hållbar samhällsutveckling, Välfärd

Okunnigt, SvD!

Dagens ledare i SvD är ett okunnigt försök att driva hem tesen att ”utanförskapet” är ett resultat av socialdemokratisk politik och den svenska välfärdsmodellen. Skribenten drar slutsatser som inte har grund i de fakta som presenteras. Är det ett snedsteg i sommarhettan eller har SvD:s ledarredaktion helt tappat sin intellektuella skärpa?

Skribenten inleder med att lyfta fram en viktig och intressant studie av den finska sociologen Miia Bask. Bask har undersökt det som i internationell forskning benämns risken för social utestängning (social exclusion). Studien gäller Sverige mellan 1979 och 2003. Miia Bask visar att risken för social utestängning varierar mellan olika grupper och att utvecklingen för dessa grupper har gått åt olika håll sedan 1979. Risken för social utestängning har ökat för ensamstående föräldrar, och det också finns svaga tecken på att den har ökat för invandrare. Den har däremot minskat för par med barn. Det finns svag indikation på att den även minskat för män. Basks huvudslutsats är att ojämlikheten har ökat.

SvD gör en stor sak av det faktum att ”utanförskap” existerade redan 1979. ”Utanförskapet” är alltså ett arv från Socialdemokraterna! Om detta finns bara en sak att säga: självklart! Ingen har någonsin hävdat att problem med social utestängning inte skulle ha funnits i Sverige under 1980-talet eller 1990-talet. Men det intressanta ur politisk synvinkel är inte att social utestängning existerade i Sverige på 1980-talet och 1990-talet, liksom det existerar i alla samhällen. Det intressanta är vilken omfattning problemet med social utestängning har haft i jämförelse med andra länder. Har den politik som förts i Sverige under socialdemokratiska regeringar varit effektiv eller ej?

Svaret  är att den svenska socialdemokratiska – eller skandinaviska – välfärdsmodellen utmärks just av att den bättre än andra välfärdsmodeller (liberala och konservativa) har lyckats inkludera en stor del av befolkningen i arbetskraften. Därmed minimeras den sociala utestängningen. En av Europas ledande välfärdsstatsforskare, Gøsta Esping-Andersen, skriver så här om den skandinaviska välfärdsmodellen, med dess fokus på jämställdhet och jämlikhet:

…[It] is undoubtely well placed to activate the full potential of women’s new role. Since it is also effective in mobilizing the more vulnerable such s single parents with small children, older workers, or people with disabilities, it manages to maximize inclusion and minimize exclusion. Along with Belgium,  the Nordic countries are among the few OECD countries able to minimize both aged and child poverty.” (Why We Need a Ne Welfare State, 2002, s. 14).

Det faktum att den svenska – eller skandinaviska välfärdsmodellen – har visat sig överlägsen andra välfärdspolitiska modeller när det gäller att motverka social utestängning betyder inte att allt är bra som det är. Som Miia Bask visar har t.ex. situationen för ensamstående mödrar försämrats. Ingen kan heller vara nöjd så länge stora grupper står utanför arbetsmarknaden på grund av t.ex. utländsk bakgrund eller funktionshinder. Mycket återstår att göra!

Vad som dock står klart är att SvD ger prov på stor okunnighet när man i svepande ordalag förkunnar att Miia Basks studie visar på välfärdsstatens svaga resultat. Om SvD vill bygga på forskning i sin politiska analys, krävs mer än att ögna igenom en enstaka artikel. Det krävs att man lär sig vad som faktiskt utmärker den svenska modellen i jämförande perspektiv och vad som därmed kan vinnas eller förloras genom alliansens pågående reformpolitik.

Socialdemokrater hävdar att den politik som alliansregeringen driver kommer att förvärra problemet med social utestängning snarare än att lindra det. Grunden för denna tes är att alliansregeringens politik inriktas mot att pressa inkomsterna för dem som redan har det sämst ställt.  Både ojämlikheten och fattigdomen ökar. Alliansregeringen driver därtill i dagsläget en krispolitik, som nonchalerar den höga arbetslösheten. Man håller fast vid en missriktad utbudspolitik, trots att den uppenbart inte fungerar.

Själv menar jag att det allvarligaste med alliansregeringens politik är att den slår hårt på barnen, som alltid tidigare stått i fokus för svensk välfärdspolitik. Barnfattigdomen ökar nu kraftigt i Sverige (se t.ex. Marika Lindgren). Att på detta sätt låta barnen bära krisens bördor är ett svek utan like mot dem som behöver välfärdsstaten allra bäst. Social utestängning är en process, som nästan alltid tar sin början i en resursfattig barndom. Låt mig av sluta med att åter citera Gøsta Esping-Andersen, vars idéer idag väger tungt i det  europeiska socialpolitiska samarbetet:

”Probably all wold concur that social exclusion occurs when citizens are trapped in inferior life chances. If this is indeed the core issue, then it is essential that we focus our lens on childhood and family welfare.” (s. 30)

En regering som säger sig vilja minska utanförskapet, kan inte svika barnen. Åtminstone i detta borde vi kunna enas om över den politiska blockgränsen.

Se mer klokt skrivet: Peter Andersson.

SvD:s inlägg väcker självklart förtjusning hos andra moderater, som Christer Sörliden. Frågan är vilka förbättringar ifråga om ”utanförskapet” som Sörliden kan påvisa under de sista fyra åren?

Lämna en kommentar

Under Välfärd

Monas poäng: idéerna i fokus

Budskapet i dagens SvD och DN är att vi befinner oss i en typisk svensk valrörelse – en valrörelse som handlar om att båda blocken lovar nya miljarder till välfärden. Detta är ett budskap som missar poängen. Det bärande budskapet i Mona Sahlins tal i Almedalen är inte mera pengar till välfärden, i en tävling om att erbjuda mest i kronor och ören. Det bärande budskapet är idén om välfärdssamhället: ett samhälle som fungerar väl därför att det är jämlikt, därför att det fördelar risker, och därför att det behandlar alla medborgare med samma omtanke och respekt. Mona Sahlin lyckades bättre än någonsin tidigare beskriva varför en solidarisk välfärdsmodell är värd att kämpa för.

Det gladde mig särskilt att Mona Sahlin lyfte riskspridning som en viktig dimension av den solidariska svenska välfärdsmodellen. Hon gjorde det genom att sätta prislappar på sådant vi alla känner igen; ett år i skolan, en förlossning, en operation. Det var lysande. Nästa gång skulle jag önska att hon också ännu tydligare markerade att riskspridning också är poängen med våra socialförsäkringar. Moderaterna har satt i system att tala om socialförsäkringar som ”bidrag”, och de tycker inte att dessa ”bidrag” hör hemma i ”välfärdens kärna”. Men bra socialförsäkringar är basen i varje väl fungerande välfärdsmodell.

Det som särskilt utmärker den svenska samhällsmodellen och har gjort den så framgångsrik är att socialförsäkringarna, liksom sjukvården, bygger på medborgarskap (och inte knyts till jobb, t.ex.). Medborgarskapsmodellen är viktig inte minst för kvinnor och barn. I många andra välfärdsstater är det vanligt att kvinnor jobbar heltid hemma och då är deras sociala trygghet helt knuten till mannens försäkring. Detsamma gäller barnen. I en medborgarmodell behandlas vi alla lika. Det är något som är värt att kämpa för!

Mona Sahlins tal i Almedalen kan bli en vändpunkt i valrörelsen. Idén bakom välfärdsstaten, idén om solidaritet och riskspridning, är en idé som berör och engagerar. Den rymmer både starka känslor och intellektuell lyskraft. Jag ser fram emot en valrörelse som handlar om välfärden, och en valrörelsen som sätter fokus på idéerna och principerna, snarare än prislappen. Om vi förstår varför en solidarisk välfärdsmodell behövs, då kommer vi också att vilja finansiera den.

Mer om Monas tal, t.ex. Aftonbladet som skriver om en ledare som trivs, DN om Mona och ödesvalet, GP om en säker Mona, SvD om att Mona Sahlin knyter an till rötterna. Mer bloggat: Mats Engström och Mitt i steget.  Katarina  Nyberg Finn skriver med största känslan, med citat från Monas fina inledningsrader. Stor enighet om att detta var ett bra, visionärt och ideologiskt tal!

Lämna en kommentar

Under Välfärd

Var finns argumenten för en ny samhällsmodell?

Dagens debattartikel i DN tar upp valets viktigaste fråga: den svenska välfärdsmodellen. ”Fortsatta skattesänkningar på välfärdens bekostnad riskerar att bryta sönder den svenska välfärdsmodellen”, skriver Mona Sahlin och Thomas Östros. Det är rätt!

Artikeln  för mina tankar ett steg till, bortom den konflikt mellan välfärd och skatter som utgör den givna dramaturgin för årets valrörelse. Vad valet handlar om är i själva verket något mycket större: framtiden för en samhällsmodell, som har visat sig mer framgångsrik än de flesta.

Alliansens företrädare påstår ofta att man värnar om välfärden och den svenska modellen. Men ökad ojämlikhet, vinstintressen i välfärdssektorn och sänkt standard på de offentliga välfärdstjänsterna innebär de facto att de grundläggande elementen i den svenska samhällsmodellen förändras. Frågan är vad som är alliansens argument för att byta en vinnande  samhällsmodell mot en annan? Frågan riktar jag framförallt till mittenpartierna folkpartiet och centern, som aktivt har bidragit till att bygga upp den svenska modellen, bl.a. genom att driva jämställdhetsfrågan och kraven på social rättvisa för landsbygdens folk.

Som utgångspunkt för att bedöma på vilka punkter alliansen anser sig kunna utveckla den svenska modellen föreslår jag jämförande data över drygt 20 industriländer, som samlats in av  Robert Wilkinsson och Kate Pickett i boken Jämlikhetsanden. Wilkinsson och Pickett jämför en lång rad indikatorer på hälsa och välfärd. Deras sammanfattande index visar att Sverige presterar bäst av alla länder efter Japan när det gäller ohälsa och sociala problem. Denna framgång baseras på god nivå på i stort sett alla variabler som mäts, från social tillit och social mobilitet till användning av illegala droger och barns upplevelse av våld. På flera indikatorer ligger Sverige i topp, till exempel ifråga om social tillit, livslängd och social mobilitet. På andra indikatorer finns utrymme för förbättring, t.ex. ifråga om skolresultat i matematik och läskunnighet, där Sverige hör till de tio bästa.

Min fråga till folkpartiet och centerns företrädare är följande: På vilka punkter kommer det svenska samhället att fungera bättre när alliansens reformer är fullt ut genomförda? Kommer det svenska samhället att rankas högre ifråga om välfärd och hälsa när ojämlikheten i inkomst blir större och de privata företagens rättigheter på ”välfärdsmarknaden” stärkts på kommunernas bekostnad? Hur bedömer ni att den sociala mobiliteten kommer att påverkas? Livslängden? Den mentala hälsan?

Dagens generation svenskar lever med det ovärderliga privilegiet att ha ärvt ett väl fungerande samhälle. Det finns tveklöst utrymme för att förbättra och utveckla detta samhälle, med olika ideologiska förtecken. Men det finns än mer utrymme att förstöra och riva ner det som tidigare generationer byggt upp. Valet 2010 handlar om att förhindra detta, innan det är för sent.

Bloggar om debattartikeln: Se även Viktor Tullgren, Högbergs tankar, Martin Mobergs blogg och Johan Westerholm.

1 kommentar

Under Kunskap och demokrati, Välfärd

Vinst hör inte hemma i välfärden

Rapporterna duggar tätt om riskkapitalister och hutlösa vinstuttag i välfärden, nu senast i Aftonbladet. Om detta finns bara en sak att säga: vinstdrivande företag hör inte hemma i verksamheter som skola och förskola. I regeringsställning kommer socialdemokraterna att driva tuffare krav på privata friskolor. Det är bra, men inte tillräckligt.

Statsvetaren Bo Rothtein har i en nyskriven artikel* lyft fram de goda effekter som skapas av generell välfärdspolitik, bl.a. hög social tillit och låg korruption. Det går att hävda att svensk välfärdspolitik fortfarande är generell, eftersom alla fortfarande har tillgång till skola, äldreomsorg etc. i egenskap av medborgare. Men vad händer med de goda effekter som den generella välfärdspolitiken hittills har haft om vi i grunden förändrar modellen, så att fri offentlig skola till alla blir en skolmarknad med vinstdrivande  företag?

Mycket talar för att den den generella välfärdspolitik som vi har byggt upp förändras i grunden. Det finns stor risk att den sociala tillit och den låga grad av korruption som har kännetecknat Sverige inte längre kan upprätthållas.

Många vill ha valfrihet i välfärden, men vem älskar de vinstdrivande företagen? Sverige behöver en stark rörelse för non-profit verksamheter, en rörelse som kan skilja på verksamheter som drivs för det allmänna bästa och de som drivs för vinst. Båda behövs, men de har olika uppdrag och roller i samhället.

* Bo Rothsteins artikel heter Corruption, Happiness, Social Trust and the Welfare State: A Causal Mechanisms Approach, Statsvetenskapliga institutionen. Göteborg.

3 kommentarer

Under Demokrati, Uncategorized

Gemensam välfärd sparar pengar

Det finns en bärande idé i röd-grön politik: vi tror på att framsteg skapas tillsammans. Den idén löper också som en röd tråd genom dagens debattartikel av Mona, Lars, Peter och Maria på DN Debatt.

Viktigast av allt, tycker jag, är att vi röd-gröna nu satsar på de unga. Ingvar Carlsson-generationen – födda under Carlssson-regeringen 1986-1991 – är den största generationen i Sverige sedan 1940-talet. Just nu är de på väg ut i livet. Nu eller aldrig måste  politiken sätta ungdomarna i centrum.

En vanlig missuppfattning är att en generös välfärdspolitik av det slag som vi socialdemokrater vill satsa på är oerhört kostsam. Forskning visar att det är precis tvärtom. I en ny spännande artikel berättar statsvetaren Bo Rothstein varför: Förklaringen är att de mesta utgifterna i välfärdspolitiken inte går från rika till fattiga. De används istället till sådant som alla kan behöva, som skola och sjukvård. Att ordna den typen av tjänster gemensamt är mycket mer effektivt än att var och en ordnar dem själv. Privata sjukvårdssystem, till exempel, har visat sig bli mycket krångligare och dyrare än offentliga. Gemensam välfärd sparar pengar.

Men gemensam välfärd sparar inte bara pengar. En stark välfärdsstat går hand i hand med ekonomisk tillväxt. Välfärdspolitik skapar gemensamma resurser som marknaden inte kan leverera – som kunskap och omsorg. Och mest intressant av allt: forskningen visar att gemensam välfärdspolitik skapar lycka – i den mån som nu lycka kan mätas. Inga  säger sig  vara så lyckliga som människor i länder med gemensam trygghet och välfärd.

Som socialdemokrater måste vi bli bättre på att berätta om den svenska välfärdsmodellen, och att marknadsföra den. Redan inför förra valet påstod moderaterna att de värnade välfärden och den svenska modellen. Det var lika falskt då som det är nu. Dags att sätta stopp. Några goda råd på Mats Engströms blogg.

1 kommentar

Under Hållbar samhällsutveckling

Förändrad statistik ska minska svensk fattigdom

Kommer den svenska regeringen att stoppa ett fattigdomsmål i EU? På EU-toppmötet i veckan ställs frågan på sin spets. Om detta skriver jag och Olle Ludvigsson i dag en debattartikel i Göteborgsposten. Regeringen har under fyra år bedrivit en systematisk politik för ökade klyftor i Sverige. Nu har striden flyttat till EU-nivå.

En viktig pusselbit i regeringens politik för ökad ojämlikhet handlar om att frisera statistik. Genom att ta kontroll över hur verkligheten beskrivs vinner regeringen många politiska poäng. Ifråga om fattigdom hävdar man inför EU-toppmötet att fattigdom ska definieras och mätas på ett nytt sätt. Syftet är att dölja att den egna politiken för ökad ojämlikhet också är en politik för ökad fattigdom.

Det etablerade fattigdomsmåttet i EU säger att den som är fattig har en inkomst som är lägre än 60 procent av medianinkomsten. Detta fattigdomsmått är nära knutet till samhällets inkomstfördelning, dvs. graden av ojämlikhet. Om inkomsterna ökar i samhället men stora grupper släpar efter, då ökar fattigdomen.

EU:s fattigdomsmått är väl förankrat i vetenskaplig litteratur. Ledande forskare har övertygande visat att det inte är tillräckligt beskriva fattigdom som ett absolut tillstånd av utarmning. Så snart en person lever över existensminimum blir det mer meningsfullt att mäta fattigdom i relation till levnadsnivån i samhället. En person är fattig om han eller hon inte kan leva på en anständig standard enligt de traditioner och värderingar som råder i ett visst samhälle. Fattigdom består också i att inte kunna ha normala sociala relationer till andra människor.

I EU har detta sätt att se på fattigdom gällt sedan 1984. Då beslutade Europeiska rådet att definiera fattiga människor som

…those persons, families and groups of persons whose resources (material, cultural and social) are so limited as to exclude them from the minimum acceptable way of life in the Member State to which they belong.

Vad fattigdom är har alltså Europas länder länge varit eniga om. Tills nu.

Inför toppmötet i juni 2010 har Sverige nämligen inte bara sagt nej till fattigdomsmålet. Den svenska regeringen ifrågasätter själva den etablerade definition av fattigdom, som har väglett europeisk socialpolitik sedan 1984. Regeringen vill att EU:s fattigdomsmål ska tas bort eller ersättas ett mål som är annorlunda formulerat, eftersom ett fattigdomsmål som inbegriper jämlikhet är oförenligt med regeringens ambition att öka ojämlikheten i samhället.

Till stöd för regeringens nya linje har Försäkringskassan under våren utarbetat ett nytt fattigdomsmått som skulle kunna ersätta det gängse mått som används i EU. Utgångspunkten för detta arbete har varit idén att fattigdom bör relateras till en absolut nivå på låg standard, utan koppling till inkomstnivån i samhället. Det har beslutats att detta mått på låg standard hädanefter ska redovisas parallellt med EU:s gängse fattigdomsmått.

Det nyformulerade svenska fattigdomsmåttet uppfyller på ett elegant sätt regeringens mål: att dölja växande ojämlikhet och fattigdom i Sverige. Med det gängse EU-måttet har fattigdomen i Sverige ökat under senare år, från 9 procent år 2004 till 13 procent år 2008. Men med det nya måttet, däremot, har fattigdomen istället minskat något. Simsalabim så gick trenden åt rätt håll…

Jag menar att regeringens sätt att trixa med statistik bara kan sammanfattas i ett enda ord: oacceptabelt. Hittills har regeringen lyckligtvis inte kunnat övertyga Försäkringskassan om att helt slopa det EU:s gängse fattigdomsmått till förmån för regeringens nya. Men målet är tveklöst att helt sopa undan det etablerade fattigdomsmått, som knyter fattigdom till ojämlikhet.

Nästa anhalt blir EU-toppmötet. Om regeringen där inte helt lyckas stoppa fattigdomsmålet, så kommer man att göra allt för att formulera om det. Hur det görs återstår att se. Man kan föreslå ett mål som liknar Försäkringskassans, eller också något helt annat. Vid toppmötet i mars föreslog Reinfeldt att fattigdomsmålet skulle ersättas med ett mål om att minska de grupper som står längst bort från arbetsmarknaden. Ett mål, med andra ord, som är centralt i moderat politik men som saknar förankring i tidigare socialpolitisk tradition.

Klart är att huvudmålet för regeringen inför veckans toppmöte är att värna den nya svenska arbetsmarknadspolitiken. Den svenska regeringen vill inte veta av någon nitisk EU-kommission, som i framtiden påminner Sverige om att fattigdomen ska minska – inte öka. Låga löner är regeringens jobbrecept. Ökad ojämlikhet ska värnas till varje pris.

I försvaret av sin politik har regeringen redan gått så långt att man definierar fattigdomspolitiken som ett nationellt intresse. Ett fattigdomsmål ”riskerar att bli ett intrång i ländernas suveränitet” hävdade Reinfeldt vid EU-toppmötet i mars. Intressant nog hävdar Kommissionens ordförande Juan Manuel Barroso med skärpa motsatsen. EU har legal rätt att sätta ett fattigdomsmål. Detta är ett stöd för ländernas (förmodade) strävan efter social sammanhållning.

Självkan jag bara önska att Sverige går mot nederlag vid veckans toppmöte. Vägen från att vara europeiskt föredöme i socialpolitiken till att bli en bromskloss kan gå förfärande snabbt.

1 kommentar

Under Demokrati, Hållbar samhällsutveckling