Vad händer när riksdagen tappar makt över lagarna?

riksdagen”Genom den ökande internationaliseringen, EU-medlemskapet och ett ökat fokus på mänskliga rättigheter går domstolar emellanåt emot nationellt fattade beslut med hänvisning till överordnade normer och rättsstatliga principer. Vad innebär detta för riksdagens roll som lagstiftare?”

Med denna spännande fråga som utgångspunkt har jag idag deltagit i en debatt på Svensk Juriststämma, tillsammans med tre jurister, Sten Heckscher, Mona Aldestam och Ola Wiklund, och två kolleger i konstitutionsutskottet, Peter Eriksson (MP) och Andreas Norlén (M). Det var lärorikt och tankeväckande.

Ola Wiklund var både tydlig och utmanande när han målade bilden av de senaste trettio årens utveckling, som har lett till en alltmer maktlös riksdag och till en allt större roll för domstolarna i den svenska politiken.

Mona Aldestam, docent i EU-rätt, gav en annan vinkling på frågan, ur domarens perspektiv. Att vara domare idag är mycket svårare än tidigare, menade hon. Det har framförallt att göra med Sveriges medlemskap i EU. Med EU-rätten, som är överordnad den svenska rätten, och EU-domstolen, som har ett uppdrag att skapa lag, har de svenska domstolarna blivit en del av ett europeiskt rättssystem. Det är ett rättssystem med andra historiska rötter än det svenska, inte minst när det gäller synen på domstolarna.

Själv hade jag till uppgift att ge politikerns syn på det nya juridiska och politiska landskapet, främst ur riksdagens perspektiv. Från Sten Heckscher fick jag frågan:  Tycker du att du som politiker och ansvarig lagstiftare har koll på läget?

Här följer mitt svar, med några reflektioner på de risker som kan följa av ett samhälle, där riksdagens makt blir alltmer kringskuren. Jag pekar på att utvecklingen rymmer risker, som kräver ett mer strategiskt tänkande för oss som politiker:

Har vi tillräcklig koll?

Som ledamot i Konstitutionsutskottet vill jag säga att vi försöker ha koll på läget, men att det här är frågor som vi borde uppmärksamma ännu mycket mer än vi gör.  Därför är jag också mycket glad över den debatt som vi har här idag.

Som politiker tycker jag att vi framförallt borde förhålla oss mer strategiskt till den långsiktiga utvecklingen. Det som är allvarligt är att  riksdagen inte bara har en svagare ställning idag än tidigare i relation till domstolarna. Riksdagen tappar också i makt och inflytande i sin grundläggande roll som lagstiftare för varje dag som går – främst genom en ständigt pågående kompetensöverföring till EU.

Min egen erfarenhet, inte minst som miljöminister, är att vi som politiker ofta blir så engagerade i själva sakfrågorna, när ny EU-lagstiftning eller nya bindande konventioner diskuteras, att vi glömmer att fråga oss det område som diskuteras överhuvudtaget bör regleras på övernationell nivå.

På det stora hela tycker jag att den diskussion som nu förs bland svenska jurister på ett klokt sätt riktar ljuset mot problemets kärna: hur domarkåren ska förvalta det nya ansvar man har, men också vilka demokratiska risker som finns i den nya rättsliga och politiska ordningen.

Min infallsvinkel här idag är att jag vill peka på riskerna. Som socialdemokrat tillhör jag ett parti, som historiskt – och av goda skäl – har varit skeptiskt mot att ge juridiken mera makt på bekostnad av politiken.

Den stora risken menar jag: att vi idag är på väg att tappa demokratins och rättsordningens folkliga förankring och legitimitet.

Hovrättsrådet Carl Josefsson drog i gårdagens ”understreckare” i SvD (12/2 2014) den kloka slutsatsen att huvudspåret, om vi vill värna grundläggande rättigheter, måste vara god lagstiftning; ”rätten måste i huvudsak komma till genom demokratiska förfaranden, annars undergrävs dess legitimitet”. Men hur ska detta gå till när den svenska riksdagen de facto har allt mindre att säga till om när det gäller vilka lagar som ska reglera vårt samhälle och våra liv?

Vi har idag en situation där EU-rätten är överordnad nationell rätt, och där allt fler områden stegvis förs in under EU-rätten. Och den fortsatta överföringen av makt från riksdagen till EU är svår att överblicka och också svår att hejda.

Riksdagen gör löpande subsidiaritetsprövningar av EU-kommissionens förslag och har i hela trettio fall anmält att man anser att kommissionens förslag är för långtgående . Men bara i två fall har det resulterat i ”gult kort” – dvs. att kommissionen har omprövat förslaget. Annars rullar det på.

Och som minister vet jag hur svårt det kan vara att sedan i rådets förhandlingsprocesser få fullt gehör för svenska synpunkter.

När  nu EU-kommissionen nu dessutom allt oftare väljer att föreslå lagstiftning i form av förordningar, som har direkt rättsverkan, istället för genom direktiv, som implementeras i den nationella rätten, blir riksdagens makt över lagstiftningen ännu mindre.

Den fråga som vi måste ställa oss är hur människor på sikt ska kunna känna solidaritet med de lagar och de överordnade rättsliga normer som domstolarna är satta att värna?

Jag är övertygad om att vi i alltför hög grad har underskattat den roll som politiker och partier i Sverige historiskt har haft när det gäller att förankra vår lagstiftning och när det gäller att stärka överordnade demokratiska värden och normer.

Jag tänker ofta på hur jag som miljöminister mötte miljöaktivister, som var övertygade om att världens miljö kunde räddas bara vi som ministrar, i våra slutna högnivåförhandlingar, lyckades driva igenom en internationellt bindande miljölagstiftning.

Idén var att juridiken skulle garantera de framsteg, som vi folkvalda inte klarade av på hemmaplan. Min egen erfarenhet är att framgångsrik miljölagstiftning bygger på mobilisering underifrån, särskilt i kommunerna.  Normer om att t ex den biologiska mångfalden ska skyddas måste ha fäste hos de många människorna; demokrati kan inte vara ett elit- och expertprojekt.

Som historiker måste jag erkänna att jag känner ett obehag, när jag i dagens svenska debatt ibland möter argument som påminner om dem som en gång mötte den rättslösa svenska underklassen: att samhället och rättsordningen måste värnas av människor med bättre bildning än de vanliga väljarna; att rättsordningen måste skyddas mot okunnig populism, etc.

Processen mot mer överstatlighet och mer makt till domstolarna får inte tillåtas undergräva ett av de viktigaste positiva särdragen i svensk politisk tradition: de hyggligt jämlika villkoren i demokratiskt deltagande och beslutsfattande.

Det är ingen hemlighet att inte minst arbetarrörelsen har gynnats av en rättslig tradition, som har accepterat folksuveräniteten.

Till sist vill jag peka på en risk, som just nu är överhängande: att processen mot ökad överstatlighet rullar vidare på allt mer centrala politikområden, med resultatet att idén om folksuveränitet i praktiken töms på innehåll.

Idén att grundläggande rättigheter ska regleras konstitutionellt tror jag att de flesta skriver under på idag. Men är det lika självklart att till exempel innehållet i den ekonomiska politiken bli föremål för överstatlig lagstiftning? Och ska normkontrollen även här till sist hamna hos domstolar?

I EMU-området har processen redan nått dit. Enskilda länders ekonomiska politik kan överprövas av EU-domstolen. I Sverige finns de som önskar se en utveckling åt samma håll. Så sent som i somras drev den borgerliga majoriteten i Budgetprocesskommittén idén att riksdagen konstitutionellt borde bindas hårdare vid dagens budgetregler. Normen om budgetdisciplin skulle alltså betraktas som en  överordnad norm för den svenska demokratin; en norm som riksdagen skulle tvingas att underordna sig.

Den här utvecklingen är enligt min uppfattning synnerligen oroväckande. Jag menar att det är dags att vi på allvar ställer oss frågan om vilka överordnade normer som ska värnas i överstatlig lagstiftning. Vad ska vi som politiker INTE få besluta om? Och vilka gynnas eller missgynnas när riksdagens handlingsutrymme stadigt minskar?

Mer att läsa: Ett antal artiklar i Vänbok till Sten Heckscher (2012) behandlar just frågan om samspelet mellan politik och juridik. Den understreckare i SvD, som nämns ovan, utgör en recension av en kommande samlingsvolym där ett antal artiklar också tar upp denna fråga, se Svea Hovrätt 400 år (2014). 

Noterar i övrigt att jag idag har föreslagits som EU-kommissionär av Jonas Sjöstedt… (se Expressen, Radio Sweden). Jag får instämma med Maria Wetterstrand att jag helt enkelt inte heller vet vad jag skulle svara om det vore på riktigt. Mitt flyttlass går nu mot norr!

Notering 17 februari: den viktiga frågan om riksdagens makt över EU-frågor tas upp i Svenska Dagbladet, EU-frågor stjäl mycket riksdagstid. Matilda Ernkrans ger en bra bild av utskottens möjligheter – men också svårigheter – att påverka, Svenska avtryck under tidspress. Matilda Ernkrans är ordförande för Miljö- och jordbruksutskottet som är ett av de utskott som har mest EU-lagstiftning att hantera.

Annonser

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

5 responses to “Vad händer när riksdagen tappar makt över lagarna?

  1. Rune Lanestrand

    Intressant, angeläget och tänkvärt. Vad står KOM för. Har aldrig tidigare stött på detta uttryck.

  2. lenasommestad

    Tack för KOMmentaren. KOM är förkortning för Kommissionen. Jag ändrar genast!

  3. Det är inte utan att man känner det som att vi är tillbaka sexhundra år i tiden, då tyska fogdar härjade i landet.

  4. Morgan S

    Lena, en fråga helt ”off topic”.

    Ser du någon gång på intervjuprogrammet Min sanning?

    Om inte se det på svtplay.se

    Varför jag frågar?! Sanningen är den att jag sett två avsnitt (sett alla) men två avsnitt som särskilt påverkade mig och ställde mig inför ett svårt dilemma inför kommande val.

    Det ena avsnittet var med Thommy Berggren. Måste erkänna att jag inte riktigt ha bra koll på honom innan. samtalet visade dock att han inte bara var en väldigt sympatisk person utan också att han verkligen var en äkta socialdemokrat med djupt rotade ideologiska rötter.

    Hans kritik av dagens sossar var därför skoningslös men också väldigt talande.

    Detta var faktiskt det glädjande avsnittet för det ingav mig hopp att det trots allt finns socialdemokrater som förstår skillnaden på rätt och fel och som inser att en riktig socialdemokrat faktiskt inte gör hur som helst.

    Bara det faktum att man känner att det är fler som inser hur det är ställt gör att man inte riktigt ger upp… men… sedan kom nästa intervjuavsnitt med Björn Rosengren… och vilket mörker!

    Då gav jag upp totalt.

    Några små delar som totalt fick mig att tappa lusten att stödja S direkt eller indirekt kom när han verkligen sade det jag alltid misstänkt.

    Det beskrevs hur rik Rosengren var, hur snabbt han gått från att vara ansvarig minister för alla möjliga områden inklusive Telecom till att han direkt blev väldigt högt betald ”rådgivare” åt Kinnevik och Rosengren som hade fått kritik av Berggren för just detta kunde inte alls förstå denna kritik utan menade att han naturligtvis skulle få utnyttja sin kompetens för att berika sig.

    Direkt i samband med detta införde han begreppet att han var Blåsosse.

    Aldrig hört denna ordsammansättning förut och blev närmast chockad att någon som kallar sig sosse stolt kan kalla sig detta.

    Samtidigt insåg jag med all önskvärd tydlighet varför alla röda flaggor tagits bort på 90-talet. (Rött var inte färgen som stod för dom i toppen på partiet, så varför behålla våra stolta fanor och anor?!)

    För mig innebar ju det att erkänna att man i praktiken var moderat men att man valt socialdemokraterna för att detta var bästa vägen att göra karriär!

    När han meningarna däromkring också förklarade att man bara röstade på två partier där han kom ifrån och det var kommunisterna eller socialdemokraterna och han blev socialdemokrat så stod allt plötsligt helt klart för mig.

    Han precis som alla andra karriärsossar anser att det är helt korrekt att göra karriär inom partiet (utan ideologisk förankring eller vilja att skapa ett samhälle partiet ideologisk står för) med huvudsyftet att få makt, berika sig så mycket som möjligt på vägen för att sedan genast tjäna så mycket pengar det bara går ute på marknaden med den kunskap de fått som partiets företrädare.

    Självklart kunde han blivit moderat direkt, men det var lättare att spela sosse ett tag, höra stor karriär och sedan bli blåsosse när alla i toppen stod för samma sak… (Fy fan säger jag!)

    Den insikt som hans svar och hans sätt att svara hamrade verkligen in i mig var att socialdemokratin för evigt var förlorat och arbetarrörelsen var förlorad med den, tack vare att vi som stod för ideologin totalt saknat fantasin att inse att de som klättrade högst upp i partiet aldrig för en sekund stått för partiets ideologi utan bara ville ta maken via denna form av palatscup och att det nu för alltid skulle vara för sent att vända trenden.

    De hade kidnappat partiet gjort det till ett blått parti och skämdes inte ens för att säga det på bästa sändningstid samtidigt som man försvarade industrin istället för att problematisera att om det enda stora partiet som stått på arbetarnas sida inte längre är trogen sina väljare utan snabbt hoppar över till andra sidan hur skall då arbetarna känna att de har företrädare som står upp för deras intressen framöver? (Förstår de inte sprängkraften i detta svek och konsekvensen när arbetarna sedan vänder detta partiet ryggen?)

    Vart tror de kärnväljarna går? För att inte tala om, vart skall de som var riktigt ideologiskt insatta ta vägen, när de inte ens kan gå någonstans?!

    De är väl inte så inbilska att de på allvar tror att dessa över tid blir kvar. Se på centerns utveckling om ni vill ha ett facit!

    Dessa personer som kidnappat makten i ett historiskt sätt, synnerligen ideologiskt parti, om en pragmatiskt har själva aldrig varit sossar så de insåg heller aldrig det verkliga sossar skulle gjort direkt. Nämligen det enorma symbolvärdet i att partiets företrädare aldrig byter sida utan står kvar och för fram arbetarnas idéer om hur olika frågor skulle lösas och att de aldrig sätter sin egen vinning framför det uppdrag de en gång tog på sig när de valde att bli toppföreträdare i ett parti där man i kraft av sitt förtroendeuppdrag (alla politiska poster är förtroendeuppdrag) skaffat sig makt, kontakter etc. vilket bara (utifrån de som gav dem förtroendeuppdraget) skulle ha används för partiets och medlemmarnas bästa där inte ens tanken att någonsin fanns hos tidigare företrädare eller nuvarande väljare, att de som blev valde ens tänkte tanken och än mindre i handling direkt gjorde motsatsen och sprang över till motsidan för att företräda motståndarna och bli stormrika på kuppen.

    Inget av detta skulle någonsin föresväva den som är en verklig sosse och det anses absolut inte acceptabelt av dem som valt företrädare till poster, där de sedan gjorde just detta.

    Blåsosse?! I h-vete heller! Det kallas för moderat! Men samtidigt, det var ärligt och det var sant. Han företräder verkligen det partiet är numera och ingen kan ändra på det varken från gräsrotsnivå eller från vänsterkanten inom partiet.

    Var är då det etiska dilemmat jag upplever?

    Thommy Berggren sammanfattade det väl när han sade (ungefär) att Palme aldrig hade accepterat detta, Sträng hade aldrig gjort det, Erlander hade aldrig byggt ett skrytbygge till herrgård utan stoppad detta beteende direkt.

    Nästa steg i tankegången blir ju då att de aldrig hade accepterat det får att detta var en extrem högerpolitik enligt nåde dagens och gårdagens analys av vad som sker, vilket gör detta parti omöjligt att stödja för alla som står för en klassisk socialdemokratisk ideologi.

    Vart skall jag då ta vägen?

    Sossarna, aldrig mer, deras företrädare är tvättäkta blåmoderater.
    Någon av samarbetspartierna… aldrig i livet om dessa inte blir så stora att de kan tvinga sossarna att åter föra en verklig socialdemokratisk politik och förhindra att deras företrädare får så tunga poster att de blir intresanta för motståndarna att värva när deras uppdrag är slut.

    Mitt uppdrag som väljare är inte att ge motparten bättre och mer utbildade f.d. företrädare från min sida att bekämpa det jag står för, då får det hellre vara.

    Bättre då att partiet förlorar sin maktställning helt, blir ointressanta och tvingas bygga om på nytt.

    Hatar verkligen SD och är för en humanistisk invandringspolitik men även jag funderar nu på att rösta på dem om inte V får minst 20 & i opinionen innan valet.

    Skall min röst få någon mening måste den motarbeta högervridningen med en ännu tydligare högervridning åt det fascistiska hållet eller så vrids allt rätt och då åt vänster. Det finns inget mellanting!

    Tycker det är synd att du och alla ni på vänsterkanten inom partiet inte förstår detta.

    antingen för ni från och med nu en öppen hård kamp om makten där ni tydligt visar var ni står inom partiet eller så hoppar ni av så många tunga företrädare som möjligt och gör till vänstern alt. bildar ett nytt socialdemokratiskt vänsterparti eller så kommer ni för evigt förlora kampen även om sossarna kanske får någon mandatperiod där en fisljummen högersossepolitik kommer rasera mer än den bygger upp och då har vi verkligen skitit i det blå skåpet. För då kommer vi stå med 30 % vansinniga f.d. sossar som röstar på SD ha en borgerlig sida som är större än så och ha ett socialdemokratiskt parti som ingen någonsin mer kommer känna förtroende för.

    Förstår ni verkligen inte hur nära denna utveckling är? Är ni verkligen så fyllda av opinionsundersökningarnas dimmoln att ni inte ser den verklighet som ni snart har framför er?

    Synd i så fall, för ni hade fortfarande nu i denna stund en kort tid av handlingsutrymme… Tydligen försitter ni den i tron att makten kommer förändra den process som era företrädares svek redan inlett!

  5. Pingback: Ska man rösta i EU-valet? | lindelof.nu

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s