Monthly Archives: mars 2011

Var finns kvinnorna?

Jag är övertygad om att Håkan Juholt vill ge män och kvinnor samma chans i politiken. Likväl är det med oro jag tar del av massmedias rapportering om framväxten av Juholts nya lag. Var finns kvinnorna i dessa manliga nätverk?

I Juholts eget nätverk är det män som nu lyfts fram i media: som Peter Akinder, politisk redaktör på Östran, och kollegan på hemmaplan Peter Wretlund, kommunalråd i Oskarshamn. I tisdags utsåg Håkan Juholt en man till ekonomisk-politisk talesperson, Tommy Waidelich, en riksdagskollega som Juholt enligt egen utsago ”har beundrat länge”. Tommy Waidelich sade sig i sin tur beundra två andra manliga politiker: Kjell-Olof Feldt och Pär Nuder (AB). Spekulationer startade snart om att Tommy Waidelich vill se kommunalrådet i Sigtuna, Anders Johansson, som sin rådgivare (UNT).

Carin Jämtin utsågs av kongressen till partisekreterare för ett parti där män i övrigt har toppositionerna; Tommy Ohlström som partikassör och Sven-Erik Söder som nyutnämnd kanslichef. Nu gäller det för Håkan Juholt att visa att han som man i partitoppen själv kan gå utanför de manliga nätverken och ge fler kvinnor synlighet, makt och inflytande.

Vi vet att informella rekryteringsmetoder, utan transparens och tydlig meritvärdering, tenderar att missgynna kvinnor. Därför är just processen att bygga laget kring partiledaren, som i hög grad bygger på personlig rekrytering, så riskfylld. Jag hoppas att vi snart ser en partiledning kring Håkan Juholt och en jämställd ledarstil som visar att den oro som jag just nu känner  – med min bakgrund som feminist och kvinnoforskare – är obefogad.

 

37 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Uncategorized

Från politik för tillväxt till politik för välstånd och hållbar utveckling

Håkan Juholt formar nu sitt lag. Det är en viktig process, men ännu viktigare är det att den politik som nu formuleras blir trovärdig och sammanhållen. Partiet har under senare år slitits mellan å ena sidan grundläggande ideal om att främja jämlikhet och hållbar utveckling, och å andra sidan en ekonomisk politik präglad av nyliberalismens fokus på marknadskonkurrens och ekonomisk tillväxt. Nu behövs en syntes, där företrädare för olika perspektiv tillsammans hittar fram till en gemensam syn på politik och samhälle.

I sitt kongresstal markerade Håkan Juholt sin vilja att – i linje med socialdemokratisk ideologi – lyfta människans värde bortom marknaden. Han började med att citera Stina Oscarsson. ”Vi håller på att förvandlas till de framtidens människor som vet priset på allt men inte värdet på något.” När partiets nye ekonomisk-politiske talesman Tommy Waidelich intervjuas idag, saknar jag en en liknande markering. Waidelich tycks nästan inta en motsatt position. ”Det viktigaste är att vi har en skattepolitik som främjar tillväxt”, säger han i DN (pappersupplagan). Hur ska detta egentligen tolkas? Varför detta ensdiga fokus på ekonomisk tillväxt? Ska inte skattepolitiken också främja jämlikhet? Jämställdhet? Folkhälsa? Klimatomställning och en hållbar samhällsutveckling? Och handlar inte ekonomisk utveckling om något mer än bara ekonomisk tillväxt?

Tommy Waidelich kommer att få många möjligheter att utveckla sin syn på den ekonomiska politiken. Jag hoppas att han då tar chansen att fördjupa hur en skattepolitik kan se ut som har bredare mål än ekonomisk tillväxt (i form av ökad BNP). Jag önskar att vi som socialdemokrater kunde göra tydligare att vårt mål överhuvudtaget inte är ekonomisk tillväxt i sig  utan ekonomiskt välstånd – för människans skull. Verklig nationell rikedom mäts inte i enskilda BNP-siffror utan handlar om att långsiktigt bygga resurser i form av humankapital, socialt kapital, naturkapital och fysiskt kapital. Ekonomisk tillväxt måste vara hållbar – både socialt och miljömässigt.

Den ekonomiska politiken talar om hur vi ser på människan och samhället. Här finns chansen för Håkan Juholt och Tommy Waidelich att tillsammans förmedla en ny samhällsanalys och en ny berättelse.

Mer skrivet: DN. Aftonbladet (i en artikel där politiken tycks bestå av enbart män). Ett lästips för den som har tid: Stiglitz med fler om hur man mäter ekonomiskt välstånd och sociala framsteg, Measuring Economic Performance and Social Progress.

37 kommentarer

Filed under Ekonomi

Från marknadsutopi till stegvis social ingenjörskonst

Filosofen Karl Popper (1902-1994), en av 1900-talets stora tänkare med budskap till vår egen tid - och till den moderna socialdemokratin.

”Vi vet att det inte är enkelt. Det är ett mödosamt arbete som täcker in de flesta av samhällets områden. Men det handlar om social ingenjörskonst.” (DN)

Orden är Håkan Juholts. Jag lyssnar som ombud på Socialdemokraternas kongress, och jag hajar nästan till inför hans formulering. Det var länge sedan som en socialdemokratisk politiker vågade använda detta viktiga, laddade begrepp.

Stegvis social ingenjörskonst är den demokratiska reformpolitikens viktigaste verktyg. Begreppet bygger på insikten om att ett demokratiskt samhällsbygge måste ske steg för steg, med möjlighet att utvärdera och ändra kurs. Begreppet var under decennier ett positivt uttryck för den moderna idén om demokratin, så som den utformades efter det tidigare 1900-talets erfarenheter av krig och diktatur. Ändå har begreppet under de senaste tjugo åren blivit närmast omöjligt att använda. I den moderna nyliberalismens diskurs har idén om den social ingenjörskonsten framställts som något som ska bekämpas; den har setts som ett uttryck för en otillbörlig politisering av samhället och en förkastlig ambition att styra människors liv (”lägga livet till rätta”). Mot den sociala ingenjörskonsten har borgerligheten ställt utopin om marknadens och medborgarnas oinskränkta frihet.

Begreppet social ingenjörskonst (social engineering) myntades av filosofen Karl Popper i boken The Open Society and its Enemies, en stridsskrift mot både kommunismens och nazismens totalitära samhällsprojekt. Poppers budskap var att moraliskt försvarbara förändringar i en demokrati måste ske stegvis, så att varje förändring kan utvärderas och eventuella felsteg rättas till. Han varnade för de utopiska samhällsprojekten; de som bygger på visionära idéer och är så storskaliga och genomgripande att de inte ger medborgarna en möjlighet att ompröva och ändra kurs.

Socialdemokratins välfärdsprojekt var fram till 1980-talet ett framgångsrikt exempel på Karl Poppers stegvisa, sociala ingenjörskonst. Reformpolitiken utvidgade långsamt demokratins räckvidd på marknadens bekostnad. När nyliberala debattörer och politiker gick till offensiv mot socialdemokratin från 1980-talet var det därför viktigt att angripa den sociala ingenjörskonstens idé. Framgångsrikt lyckades man framställa den sociala ingenjörskonsten som ett angrepp på individens frihet. Från att ha varit ett uttryck för demokrati i kontrast till totalitära ambitioner blev  begreppet under 1990-talet istället en symbol för ett otillbörligt och instrumentellt förhållningssätt till samhälle och medborgare. I Sverige, där få politiker eller intellektuella har läst Karl Poppers skrifter i original, var det inte svårt att snabbt göra  begreppet ”social ingenjörskonst”  till själva sinnebilden för en orättfärdig och klåfingrig socialdemokrati.

Jag gläder mig över att Håkan Juholt lyfter begreppet social ingenjörskonst utan att rodna. Faktum är att nyliberalismens politiska projekt, vars resultat nu ska utvärderas, i viktiga avseenden liknar just den typ av utopiskt politiskt tänkande som Karl Popper så starkt varnade för.

Den liberala ideologin, med sin förankring i demokratin och marknadsekonomin, står självklart i skarp motsättning till nazismens och kommunismens totalitära ambitioner. Till skillnad från den sociala ingenjörskonst, som Popper pläderade för,  förordar dock nyliberalismen en storskalig och definitiv omdaning av samhället. Det är i dessa radikal anspråk som nyliberalismen är utopisk – och därmed en utmaning mot en reformismens demokratiska strategi.

En av dem som har observerat de farliga, utopiska dragen i modern politik och kritiskt reflekterat över problemet, med Karl Popper som utgångspunkt, är Göran Rosenberg. I kolumnen Var finns utgången? (23 juli 2010)  reflekterar han över politiska beslut som är svåra att backa ifrån, som kärnkraftens införande, invasionen av Afghanistan eller EMU-systemet. Vad gör man när det inte finns en utgång?

Av Rosenbergs exempel är ett – EMU-projektet – direkt knutet till det nylibcrala tänkandet och utgör, som jag själv ser det,  ett av de mest fatala exemplen på hur ett nyliberalt, utopiskt tänkande om marknadens effektivitet kan driva fram en storskalig reform av ett slag som det är svårt att ta sig ur och vars konsekvenser är närmast omöjliga att överblicka.  Sommaren 2010 är Rosenberg försiktig i sitt omdöme, men ändå påtagligt bekymrad:

”Vad slags ingenjörskonst som euron till sist visar sig vara produkten av ligger förhoppningsvis fortfarande i de europeiska nationernas händer. Vad de gemensamt har byggt upp bör de rimligen också gemensamt kunna reparera och restaurera. Var finns utgången? är annars en bra fråga som helst bör ställas innan man går in.

Jag har personligen drivit och försvarat idén om en stegvis, social ingenjörskonst sedan mitten av 1990-talet, bland annat i essän ”Ljus över landet!” (se nedan). Andra har gjort detsamma. Carl Tham, till exempel, skrev  i mitten av 1990-talet en bok som bars av samma övertygelse för den stegvisa, reformistiska demokratins möjligheter, När tiden vänder.

Själv känner jag dagen efter den extra S-kongressen ett spirande hopp. Ja kanske, kanske tiden äntligen vänder! Kanske kan vi i Sverige åter etablera Karl Poppers idé om värdet av stegvisa reformer. Kanske kan vi återskapa respekten för en demokrati som bärs upp av insikten om att erfarenhet, kunskap och ödmjukhet måste bära oss när vi formar samhällets institutioner. Kanske kan vi äntligen lämna utopin om marknadens och människans oinskränkta frihet bakom oss.

Eget publicerat, tillsammans med Bo Malmberg: ”Ljus över landet! Om samhällsvetenskapens potential i en krisfylld tid” (i boken Skall vetenskapen rädda oss?, red. Jonas Anshelm, Symposion, Stockholm 1996), och ”Varför behöver vi samhällsvetenskapen?” i Utbildningsdepartementets rapport Är svensk forskning samhällsrelevant? samt i tidskriften Tiden no 7-8, 1995.

Roseberg har nyligen återkommit till Popper och den sociala ingenjörskonsten med anledning av kärnkraftsolyckan i Japan, se Ett moraliskt val.

Mer skrivet: Marika Lindgren ÅsbrinkDN ledare, Aftonbladet ledare, Carin Jämtin, Min politiska sida, Martin Moberg m fl

95 kommentarer

Filed under Demokrati

Låt oss mobilisera det progressiva Sverige

Idag skriver jag som socialdemokrat och kongressombud på DN Debatt för att ge röst åt alla de många medlemmar och supports som vill bidra till en ny, kunskapsbaserad och progressiv politik i Sverige. Det finns i vårt land idag ett politiskt engagemang som Socialdemokraterna inte lyckas ta till vara. Om vi som idag är socialdemokrater vill lyckas i vår ambition att förändra Sverige, då måste vi också förändra partiets sätt att arbeta.

Jag har under de senaste månaderna haft förmånen att som socialdemokrat ta del av många personliga berättelser, kritiska analyser, synpunkter och förslag – – via min blogg och via mail, Facebook och medborgarinitiativet Kom igen Lena! Signalen till det Socialdemokratiska partiet är tydlig. Våga driva en politik som lyfter de socialdemokratiska värderingarna! Skapa ett parti där medlemmarnas kunskaper, engagemang och resurser tas till vara!

Tack till er alla som har bidragit till en vital och kritisk socialdemokratisk debatt inför kongressen. Ert stöd har varit ovärderligt! Idag börjar en ny fas, med en ny partiledning. Jag har stora förhoppningar. Jag är övertygad om att det finns en vilja att utveckla och förändra partiet. Men också en ny partiledning kommer att behöva aktiva medlemmar och supporters som driver och ställer krav.

Låt oss alla som tror på en annan framtid mobilisera det progressiva Sverige – genom ett socialdemokratiskt parti som ger människor verklig chans att delta och påverka.

13 kommentarer

Filed under Demokrati

Svar till Röda Berget: öppet brev om S-kongressen

Röda Berget (alias Peter Johansson) har riktat ett öppet brev till partiledning och kongressombud. Peter ställer frågor om hur vi ser på fortsatt kongressarbete (bör kongressen återupptas redan i höst och är det verkligen klokt att vänta så länge som till hösten 2013?).

Min uppfattning är att hösten 2013 är en sen tidpunkt för nästa kongress om vi vill ge väljarna en tydlig bild av vår politik inför valet 2014. Det finns bland partiets medlemmar en önskan om att långt tidigare än så få en chans att diskutera och ompröva centrala frågor i den nu liggande politiken. Kriskommissionen har dessutom redan presenterat en viktig rapport med konkreta förslag. Denna rapport bör följas upp. (Allra bäst hade det förstås varit om Kriskommissionens rapport hade tryckts upp som underlag inför helgens extrakongress. Rapporten rymmer intresseväckande analyser och konkreta förslag i kontrast till det korta slätstrukna diskussionsunderlag som nu har skickats till kongressombuden.)

Vad blir då möjligt att göra på kongressen? Om jag har förstått läget rätt kommer vi som kongressombud inte att ha möjlighet att fatta beslut om en ajournerad kongress, dvs. en fortsättning på extrakongressen under hösten 2011. I det läget menar jag att det viktigaste är att agera konstruktivt genom att skapa så goda förutsättningar som möjligt för bra beslut på den ordinarie kongressen. Om möjligt bör denna kongress läggas tidigt på året 2013. Då skapas rimliga förutsättningar att med utgångspunkt från kongressens beslut formulera ett politiskt program för valet 2014. En kongress tidigt år 2013 skulle också ge en alldeles tillräcklig tid för förberedelser, till gagn både för en ny partiledning och för medlemmarna. Om arbetet fram till kongressen bedrivs på rätt sätt skulle en kongress i början av år 2013 kanske till och med kunna vara ett bättre alternativ för oss medlemmar än en ajournerad eller snabbt inkallad kongress under hösten 2011. För mig och många andra som vill se en grundlig omprövning av viktiga principer i den nu liggande politiken är det av yttersta vikt att alla medlemmar får tid och möjlighet att sätta sig in i frågorna, med goda kunskapsunderlag tills stöd och med gott om tid för frågor och debatt. Det är också angeläget att alla får tid att formulera välgrundade, alternativa förslag som kan utgöra utgångspunkt för valrörelsen 2014.

Vad krävs för att vi ska få en bra väg fram till en kongress först år 2013? Det som krävs är att den nya partiledningen tydligt visar att man vill leda en process av omprövning på centrala politikområden. Det kan man göra genom en plan med tydliga hållpunkter och innovativa inslag. Några idéer:

– Ge valda delar av Kriskommissionen i uppdrag att fördjupa analys och förslag på de viktigaste politikområdena.

– Organisera en stor socialdemokratisk idékonferens sommaren 2012, öppen för alla medlemmar. På konferensen, som ersätter en tidig extra kongress, får medlemmar möjlighet att fördjupa sina kunskaper och diskutera de viktigaste och mest kontroversiella frågorna inför kongressen 2013. Alternativa handlingsvägar presenteras och diskuteras.

– I processen fram till kongressen 2013 prövas nya modeller för partiarbetet, som t.ex rådgivande medlemsomröstningar, nationella sakpolitiska nätverk, nya typer av studier och studieresor, etc, med inspiration från Kriskommissionens grupp för organisatorisk analys. Pilotprojekt i liten skala har fördelen att de kan utvärderas. Vilka idéer håller måttet och kan användas i större skala? Hur kan idéerna utvecklas och förbättras?

Förutsättningar finns för en bra process. Jag hoppas att dessa förutsättningar tas till vara. Som kongressombud har vi begränsade möjligheter att påverka processen, enligt de stadgar som råder. Låt oss ändock visa tydligt vad vi vill!

Kriskommissionens rapport kan laddas ner: Omstart för socialdemokratin.

19 kommentarer

Filed under Demokrati

För att förändra måste vi förstå

Jag ser med glädje att Sverker Sörlin och Jesper Meijling, forskare från KTH, har fått stort gehör för sin viktiga artikel ”S måste hitta en riktning i för samhällsomvandlingen”. Sörlin och Meijling pekar på marknadsmodellens brister. De talar klarspråk om vad som krävs av S: en ordentlig analys av de svenska marknadsexperimenten och en verklig vilja att ta ansvar för framtidens samhällsinstitutioner. ”Under tjugo år har Sverige dansat som en kork på marknadiseringsexperimentens vilda sjöar,” skriver Meijling och Sörlin. ”Nu behövs en samlad begrundan av samhällsomvandlingens riktning.”

Tack Sverker och Jesper för att ni bidrar till att lyfta socialdemokratins ansvar för framtidens samhälle!

Jag har så länge saknat forskarnas röster i den vassa, progressiva samhällsdebatten. Ni behövs för att driva på politiken och för att säga som det är: att en kraftfull politik måste bygga på en grundlig samhällsanalys. För att förändra samhället till det bättre, måste vi förstå vad som hänt – och varför.

Mer bloggat, bl.a. Anna ArdinStorstad, Livskraft och politik. Häromdagen bloggade jag själv på temat – om den privatiserade staten.

Sverker Sörlin

 

12 kommentarer

Filed under Demokrati, Ekonomi, Välfärd

Inga vapen till diktaturer

Förödelse i Jemen... Från Guardian, 19 mars 2011.

”Flogsta-Ekeby socialdemokratiska förening föreslår… Att mänskliga rättigheter och demokrati görs till ett kriterium vid svensk vapenexport.”

Detta var en av många motioner till Socialdemokraternas distriktskongress i Uppsala län, våren 2008. Ett av de direkta skälen till att motionen lämnades in var att handelsminister Eva Björling i Ekots lördagsintervju den 3 november 2007 hade försvarat vapenexport till diktaturens Saudiarabien.

Uppsala arbetarekommun gav sitt fulla stöd till motionen. Så icke partidistriktets styrelse, där jag som själv som ledamot förgäves pläderade för att vi borde tillstyrka kravet att vapen inte ska exporteras till diktaturer. Kongressens ombud tvekade dock inte att tillstyrka motionen. Som så ofta ifråga om vapenexporten stod medlemmar mot partilinjen.

Hela frågan om vapenexport har under lång tid varit en värkande böld inom Socialdemokraterna. Frågan gäller inte bara behovet av skärpta regelverk. Hela den politik för vapenexport, som en gång utformades inom ramen för svensk alliansfrihet, kräver genomlysning och omprövning. Sveriges vapenindustri är idag djupt integrerad i internationella nätverk.  Svensk vapenproduktion är beroende av insatsvaror från andra länder och kan inte agera utan hänsyn till detta beroende. Hela idén att vi genom skarpa regelverk ska kunna kontrollera svenska vapens spridning och användning är i praktiken överspelad.

Jan Björklund vill nu se över svensk vapenexport till diktaturer (DN). ”Bättre sent än aldrig!” noterar Ulf Bjereld, aktiv i Broderskapsrörelsen. Själv undrar jag om Björklunds utspel kan skapa öppningar också i vårt eget parti. När våldet exploderar i Libyen, Jemen och Bahrein blir det plågsamt tydligt att en politik som tillåter vapenexport till diktaturer som Saudiarabien inte kan försvaras. I diktaturens Bahrein har saudisk trupp bidragit till ett förödande våld mot civila. När ska Socialdemokraterna våga lyfta frågan om vapenexport till verklig omprövning?

Partiets sidoorganisationer har sedan länge drivit på. År 2005, när frågan senast diskuterades i skarpt läge, krävde Broderskapsrörelsen, S-kvinnor, S-studenter och SSU gemensamt en omprövning av partiets position ifråga om vapenexporten (i remissvar till Krigsmaterialutredningens slutbetänkande, SOU 2005:9). Man pekade på att partiet står inför ett vägval:

”Politiskt önsketänkande och ekonomiskt orealistiska beställningar från försvarsmakten höll länge den svenska rustningsindustrin under armarna. I dag har denna politik och praxis nått vägs ände. Sverige står inför ett vägval:

– antingen en liberalare exportpolitik, som möjliggör en stark och därmed sannolikt växande krigsmaterielindustri

– eller en även i praktiken restriktiv exportpolitik, som motiveras av ovannämnda utrikes- och säkerhetspolitiska mål och värderingar och får till följd en krympande vapenindustrisektor.”

Frågan om vapenexport är en politisk fråga av en grundläggande moralisk karaktär. Den kräver att vi lyfter oss över vardagspolitiken. Den kräver att vi vågar utmana etablerade relationer och intressen och skjuta tillbaka argument som normalt är starka – som omsorgen om svensk industri och svenska jobb.

Det är inte svårt att med ett bekvämt historiskt avstånd ifrågasätta moral och omdöme hos tidigare generationers politiker, som till exempel den svenska samlingsregering som under det andra världskriget tillät export av svensk järnmalm till Tyskland och släppte tysk trupp genom landet på Statens Järnvägar. Det är betydligt svårare att själv som politiker ta ansvar för moraliskt och politiskt svåra beslut som vi ännu har makt att påverka, som till exempel beslut att förse diktaturer runt om i världen med svenska vapen. Kostnaden för att avstå från vapenexport är inte särskilt stor för Sverige idag, om vi ser våra egna beslut i ett större historiskt perspektiv. Upproren i Nordafrika och Mellanöstern borde få oss att äntligen inse att dagen har kommit för att i grunden förändra svensk vapenpolitik. Mitt tack går till alla er som inom Socialdemokraterna och i fredsrörelsen som under många år har kämpat för att vecka opinion i denna fråga.

Mer skrivet: Röda Berget, Olsson betalar, Pierre GillyKristen Vänster, Broderskapsrörelsen kongress 2009. Tidigare artikel om svenska statens exportstöd till handel med diktaturer: DN.

Från Sveriges kristna socialdemokrater kan du beställa material för att lära mer om vapenexport och bedriva lobbying i frågan:


17 kommentarer

Filed under Uncategorized