Monthly Archives: oktober 2010

Som politiker får vi vad vi ber om

Igår kväll skulle jag ta tåget från Uppsala till Uddevalla. Ankomst kockan tio. Men SJ ville annorlunda. Det blev ankomst klockan två på natten, per buss.

Vi är många som under senare år har råkat ut för samma sak. Diagrammen här nedan är ett par exempel på utvecklingen under senare år. De visar  antal försenade X2000-tåg för juli månad de senaste åren samt utvecklingen för Uppsalapendeln – som jag själv reser med nästan varje dag.

 

 

 

 

 

Vad har egentligen hänt? En berättelse kan låta så här: År 2000 organiserades tågtrafiken om i Sverige. Socialdemokraterna hade ansvaret. Statens järnvägar delades upp i flera bolag. Nu skulle järnvägstrafiken bli affärsmässig och vinstdrivande.

Så blev det också. 2004 gav järnvägen vinst och uppfyllde därmed politikernas nya krav på affärsmässighet. Men till vilket pris? Och vad blir priset när den borgerliga regeringen nu driver på för ytterligare avreglering, enligt konceptet att allmännyttig verksamhet ska styras av vinstkrav?

Idag har vi en situation när inte bara kunderna far illa. Lika allvarligt är det att idén om affärsmässighet i järnvägstrafiken slår hårt mot ett övergripande mål för svensk politik: en hållbar utveckling för människor och miljö. Vem vill åka tåg om priset är timmar av väntan och ständig osäkerhet? I ett samhälle där tågtrafiken är så urusel att den aldrig går att använda när man ska passa en tid, då återstår bil, eller  kanske flyg.

Om miljö och hållbarhet sades ingenting när den socialdemokratiska regeringen år 2000 styckade upp SJ i flera affärsdrivande bolag. Hållbarheten underordnades idén om affärsmässighet i allmännyttig verksamhet. När kommer Socialdemokraternas omprövning? När ska Socialdemokraterna ta avstånd från de ohållbara inslagen i 1990-talets politik och ta steget över mot en politik som är långsiktigt hållbar? Här finns en viktig fråga för socialdemokrater att enas om, från  Stockholms och dess förorter till Norrlands inland. Eller hur, Ilija? Bra tågtrafik är en fråga som förenar Stockholm och övriga Sverige.

Som politiker får vi vad vi ber om. Låt oss nu be om ett statligt järnvägsbolag som har till uppdrag att tjäna medborgare och näringsliv, för det allmänna bästa, inte att maximera den egna vinsten.

SJ:s vinst det tredje kvartalet i år var 169 miljoner kronor, vilket kan jämföras med 198 miljoner kronor under samma kvartal i fjol, rapporterar DN 25 oktober. Ett bra flöde till statskassan – men vem har beräknat det pris som jag och andra medborgare fått betala genom inställda sammanträden, förlorad arbetstid och förstörd fritid? Och räcker verkligen 200 miljoner för att förhindra tågkaos i vinter – när kaoset redan har börjat?

Om järnvägseländet skrev jag den 16 oktober och om ett annat sätt att se på samhällsekonomin igår, den 29 oktober. I grunden krävs en ny socialdemokratisk ekonomisk politik (blogg 26 oktober: Andra än Östros behövs för att förnya den ekonomiska politiken).

Annonser

5 kommentarer

Filed under Ekonomi, Hållbar samhällsutveckling, Miljö, Välfärd

Nya idéer om samhällsekonomin finns, för den som förstår att lyssna

Den finansiella krisen innebär stora utmaningar för såväl det globala som det europeiska monetära systemet. Detsamma gäller klimatkrisen, som har vuxit till en av de viktigaste frågorna på den internationella politiska agendan. Frågan om hur dessa utmaningar ska mötas och hur en ny tillväxtpolitik kan se ut var temat för den tillväxtkonferens, som anordnades av Arena och tyska Friedrich Ebert Stiftung i veckan. DN:s Gunnar Jonsson var där, men att döma av krönikan i dagens DN hade han svårt att förstå de nya och viktiga frågor som restes.

Wolfgang Münchau, Financial Times, lyfte problemet med bristen på koordination i den ekonomiska politiken, i EU och globalt. EU utgör idag en stor sluten ekonomi, där hemmamarknaden har en huvudroll.  Men EU:s medlemsländer agerar fortfarande som om de vore små, öppna ekonomier, hävdar Münchau. Det har allvarliga konsekvenser för den ekonomiska politiken, där det finns en extrem fixering vid global konkurrenskraft och tillväxt genom export, medan vikten av att upprätthålla efterfrågan på hemmamarknaden negligeras. På samma sätt försummar EU att inta rollen som en stor, ansvarig aktör i det globala monetära systemet. I en tid när världsekonomin plågas av stora obalanser måste politiken inriktas mot koordination och samarbete, inte enbart mot egen tillväxt och konkurrenskraft, menar Münchau.

Münchaus analys har stor relevans även för de miljöpolitiska problemen. Eftersom de stora miljöproblemen är globala krävs koordination på gobal nivå, det som brukar kallas för Global Environmental Governance. Men det behövs också en samordning med handelspolitiken och finanspolitiken. Det finns i världen en växande insikt om att långsiktigt välstånd inte bara baseras på väl fungerande varu- och kapitalmarknader utan i än högre grad på kollektiva nyttigheter – som fungerande ekosystem, hälsa, utbildning och social tillit. För att dessa gemensamma resurser inte ska förstöras eller tappa i funktion och värde, krävs regelverk för hur marknadsintressen ska vägas mot kraven på långsiktig hållbarhet. I detta ligger en av vår tids stora utmaningar.

Forskare som har försökt beräkna ett lands välstånd med mer sofistikerade metoder hävdar att så mycket som 80 procent av ett lands välstånd kan bestå av humankapital. Denna siffra refereras i en ny spännande rapport från EU,  Report by the Commission on the Measurement of Economic Performance and Social Progress, skriven av tre internationellt ledande ekonomer: Joseph E. Stiglietz, Amartya Sen och Jean-Paul Fotoussi. Stiglietz, Sen och Fotoussi pekar på behovet av att mäta välstånd på ett nytt sätt, med fokus på verklig konsumtion och välfärd på hushållsnivå – och med ojämlikheten i fördelning mellan olika hushåll i fokus. Istället för sedvanliga BNP-beräkningar krävs statsfinansiella balansräkningar där förslitning och förstörelse av humankapital och naturkapital måste räknas in. Och lika viktigt som det är att beräkna det värde som skapas på marknaden, lika viktigt är det att beräkna värdet av ekonomiska aktiviteter utanför marknaden, som till exempel barnomsorg och hushållsarbete.

Det intressanta med den nya EU-studien är att den går långt i att analysera hur en ny typ av nationalräkenskaper kan se ut. Man bygger också på en växande mängd utredningar i andra internationella organisationer, som OECD och ECE, där hållbar tillväxt också tilldrar sig ett allt större intresse. En studie som – från miljöns perspektiv – kommer att bidra till ytterligare kunskap  presenterades för bara några dagar sedan på miljötoppmötet om biologisk mångfald i Nagoya i Japan. Studien handlar om värdet av världens biologiska mångfald och har titeln The Economics of Ecosystems and Biological Diversity Report. Här försöker forskarna sätta ett monetärt värde på den natur, som i den vanliga nationalekonomin värderas till noll och vars förödelse därför inte syns i samhällets balansräkning.

Vad vi nu ser, vill jag hävda, är att såväl utvecklingen inom den reala ekonomin som  inom forskarsamhället  är på väg att vrida den ekonomiska debatten mot nya frågor. Just därför var det seminarium som Arena och Friedrich Ebert Stiftung arrangerade så spännande. Framtidens ekonomisk-politiska fråga är hur vi – i Sverige, inom EU och globalt – ska kunna skapa inte bara tillväxt i form av ökad BNP utan en långsiktigt hållbar utveckling, med naturkapitalet och humankapitalet som bas.

Åter till tillväxtseminariet: Dagens sista sista inlägg kom från nestorn i nationalekonomi Assar Lindbeck, som anlände till panelen om miljö utan att ha förberett sig överhuvudtaget och utan att förhålla sig till de teman som konferensen tog upp. Istället valde han att upprepa några punkter där han tycker att socialdemokratin driver en dålig politik, bl.a. ifråga om RUT-avdraget. Det är tråkigt att se hur DN:s Gunnar Jonsson vaknar till liv först när han från Assar Lindbeck får höra just de gamla välkända argument som passar bäst med hans redan förprogrammerade världsbild av vad som är viktigt i den ekonomiska politiken. Det är också sorgligt att han inse att Gunnar Jonsson har så svårt att lyssna att han inte kan förmedla något annat än att ”Lena Sommestad säger nej till allt” vad Assar Lindbeck föreslår.

Det riktigt intressanta på denna konferens var nämligen att jag och Assar Lindbeck i själva verket är helt eniga om en helt grundläggande fråga i den ekonomiska politiken: att investeringar i humankapital, som enligt Stiglietz, Sen och Fatoussi kan svara för så mycket som 80 procent av det nationella välståndet, bör stå i fokus för framtidens ekonomiska politik. Det är med den insikten som vi måste komma tillbaka till frågan om vi har råd med humankapitalet – dvs. människan själv.

Seminariet finns att se på ABF Play,

 

Mer bloggat om Arenas och Friedrich Ebert Stiftungs seminarium: Mats Engström. Radar kommenterar Gunnar Jonssons krönika. Peter Andersson om hur alltfler städer ser välfärden som en investering för framtiden. Hållbar utveckling handlar om att värna människorna – ekonomins mest dyrbara resurs.

12 kommentarer

Filed under Uncategorized

EU-krisen djupnar

Krisen i EU djupnar – och än mer krisen för valutasystemet EMU.  Poängen med ett fördrag för en politisk union måste vara att det ska vara en fast grund för samarbetet; ett avtal som håller även när det stormar. Så är nu inte fallet – tvärtom. Tysklands Angela Merkel kämpar ikväll – 28 oktober – som bäst för att fördraget ska ändras (ABEkotDN,E24SvD). Skälet är behovet av en stark krismekanism i finanskrisens spår.

Mats Engström menar att det stora problemet för EU är att unionen har för svaga verktyg för att hantera ekonomiska kriser i en global ekonomi. Jag håller inte med. Jag menar att det stora problemet för EU är att det egna, interna valutasystemet bidrar till att fördjupa ekonomiska kriser och förhindrar återhämtningen i ekonomin. Länder som Grekland, Irland och Spanien har genom den låga räntenivån i EU drivits in i överhettning, för att därefter falla samman som korthus när krisen slog till. Det är förödande och slår långsiktigt mot både välfärd och ekonomisk utveckling.

EU-fördraget trädde i kraft den 1 januari 2009. När debatten om förändringar i fördraget nu inleds är det oktober 2010. Det är inte rimligt. EU måste hitta en samarbetsform som är så stabil att ett fördrag kan hålla mer än knappa två år, innan det måste ändras. Regeringarna vill nu besluta om sanktioner mot länder som inte följer stabiliseringspakten, men hur ska sådana sanktioner få någon trovärdighet om inte ens fördraget respekteras? EU-skutan skakar i stormen.

Den 29 oktober berättar pressen om hur Angela Merkel fick igenom en ändring av fördraget (SvD).

2 kommentarer

Filed under EU, EMU, euron

Arkelsten – M:s dubbla maktposition i ett nötskal

Det stormar kring moderaternas nya partisekreterare Sofia Arkelsten, tidigare miljöpolitisk talesperson för moderaterna.

I synnerhet Sofia Arkelstens dubbla roll som riksdagsledamot och företrädare för SWECO visar moderaternas miljöpolitik i ett nötskal. Det är en miljöpolitik som i långa stycken handlar om att försvara näringslivets intressen. Jag kan med viss skadeglädje notera att Reinfeldts försök att lansera moderaterna som miljöparti med Arkelsten i täten blev en flopp.

Men Arkelstens snedsteg påminner också om det stora problemet i dagens svenska politik: att samma maktelit nu sitter på både den ekonomiska och politiska makten. Företagen kan direkt påverka politikens inriktning, och moderaternas politiska företrädare kan som extra bonus njuta av både politikens makt och goda sidoinkomster  från näringslivet.

Sweco har Arkesten nu lämnat. Fredrik Reinfeldt meddelar att det är bra att frågan om Arkelstens resa till Frankrike utreds. Han hoppas att stormen nu ska bedarra. Det är möjligt att tydligare riktlinjer behövs. Det bedrövliga är att den här typen av affärer än en gång får pressens uppmärksamhet direkt efter allmänna val – inte före.

Bilden kan vidgas. Denna debatt om Arkelsten pågår när den växande korruptionen i Sverige har blivit en varningsklocka. Politiken kommersialiseras och den offentliga förvaltningen tappar i trovärdighet. Lika allvarlig är den omfattande skattebrottsligheten. Moderaterna går i båda fallen i täten för förfallet.  Sverige har idag en finansminister som själv har begått skattebrott, samtidigt som han med en stor  dos självgodhet anklagar EU-kollegerna i Grekland för landets dåliga skattemoral. När har moderaterna drivit ner Sverige i samma moras?

Det är dags att pressen inte bara granskar enskilda moderata politikers snedsteg i gränslandet mellan näringsliv och ekonomi. Partiets dubbla maktposition måste upp i ljuset. Granska moderaterna – inte bara Arkelsten.

Mer bloggat: Mats Engström.

18 kommentarer

Filed under Demokrati, Miljö

Ebbas politik: förnuft och känsla

Kvinnan på bilden heter Ebba Pauli. Hon var en av de skickliga kvinnor som redan i början av 1900-talet började bidra till den välfärdspolitik, som så småningom blev den svenska modellen. Ebba var liberal. Hon läste utomlands, i Schweiz.  Hon blev vald till sekreterare i den första svenska fattigvårdsutredningen 1905-1906 och var sen  ledamot av fattigvårdslagstiftningskommittén 1907-1915. Dessutom var hon med och startade det viktiga  Centralförbundet för socialt arbete.

Idag kom jag plötsligt att tänka på Ebba. Det var så länge sedan jag läste vad hon skrev, men en sak har etsat sig fast: vikten av att förena förnuft och känsla. Det var Ebba Paulis ledstjärna i arbetet med fattigdomen; och en insikt som bär. Inga socialpolitiska reformer kommer till stånd utan att människor känner medkänsla och solidaritet. Men det är också få reformer som kommer till stånd med enbart solidariteten och medkänsla som drivkraft. Det behövs också argument som vädjar till förnuftet. Det räcker inte att förklara  vad som är gott. Vi måste också förklara varför det är klokt.

Efter årets valrörelse har vi socialdemokrater fått höra att vi framstod som ett parti bara för dem som har det svårt. Vi blev ett bidragsparti, säger vissa. Vi talade för mycket om arbetslöshet och socialförsäkringar och för lite om livet för dem som har jobb, säger andra.

Blev det för mycket känsla och för lite förnuft? Eller för lite av båda?

Ingenting gör mig mer upprörd och sorgsen än de missförhållanden som finns mitt ibland oss, i den moderna välfärdsstaten. Att kunna förmedla de känslor, tankar och berättelser som föds i den sociala utsattheten är en viktig del i det politiska projektet. Men vi måste också berätta om det som Ebbas efterföljare överallt i världen vet – att den svenska modellen med generositet gentemot de utsatta har varit en framgångsmodell för samhället som helhet, inte bara för dem som fick hjälp när de behövde. Det finns en berättelse om den generella välfärdsmodellen, som vi inte får glömma bort att berätta.

Not, 27 oktober: Igår skrev jag bloggen om Ebba. Idag kom ett viktigt utspel om sjukförsäkringen från de röd-gröna (DN Debatt). Stark känsla. Starkt engagemang. Det är bra. Men var finns argumenten för att en generös sjukförsäkring är bra för oss alla? Var finns berättelsen om samhällsmodellen som gett alla framgång, därför att solidariteten är bra inte bara för de svaga utan också för de starka?

4 kommentarer

Filed under Välfärd

Andra än Östros behövs för att förnya den ekonomiska politiken

De unga s-kvinnorna i Rebella har i samband med den nya röd-gröna budgetmotionen återtryckt ett inlägg om socialdemokratisk ekonomisk politik som är mycket vasst – men tyvärr också mycket träffande. Den ekonomiska politiken är till innehållet en blek kopia av moderaternas, konstaterar Rebella, och  den ekonomisk-politiska retoriken är en blek kopia av vänsterpartiets.

Jag håller med. Bra förslag om satsningar på jobb och välfärd i den röd-gröna budgeten kan inte reparera den brist på genomtänkt, progressiv samhällsanalys som idag präglar socialdemokratisk ekonomisk politik.

Efter att igår ha presenterat budgeten noterar Thomas Östros – enligt Göran Eriksson i SvD – att det behövs en förnyelse av skattepolitiken (se även DN: ”Rödgrön budget kan bli den sista, 26 oktober). Östros säger att han tycker att det saknas en diskussion om helheten i skattepolitiken. Frågan är vem som bär ansvar för detta, om inte Östros själv?Frågan är också om Östros än en gång ska ges utrymme att låta skattefrågorna dominera den socialdemokratiska politiska agendan. Räcker det inte att partiet gick ett förödande valnederlag till mötes i september bland annat genom att ensidigt lyfta de skattepolitiska frågorna?

Nu behöver partiet synas och höras  på andra områden än skattepolitiken! Jag vill se  socialdemokrater driva samhällssdebatten inom t.ex.socialpolitiken, utbildningspolitiken, arbetsmarknadspolitiken, miljöpolitiken och näringslivspolitiken. Jag vill se intressanta förslag på hur vi vill hantera skolans problem, klimatpolitiken och infrastrukturen. Men på dessa områden kraftsamlar inte partiet – tvärtom. Partiet monterar istället ner den kraft och kompetens man har.

I riksdagsgruppen har det varit rockad på ledande poster inom Socialdemokraterna: Anders Ygeman är inte kvar i miljö- och jordbruksutskottet. Veronica Palm har inte längre ansvar för socialförsäkringarna. Ylva Johansson har bytt socialpolitiken mot arbetsmarknadspolitiken. Marie Granlund har lämnat den viktiga utbildningspolitiken. Tomas Eneroth har lämnat Näringsutskottet. Hur påverkar detta Socialdemokraternas möjlighet att driva nya politiska förslag, väcka intresse i debatten och påverka samhället?

En duktig politiker klarar självklart alla sakområden, men en duktig politiker blir också långt starkare när han eller hon har hunnit utveckla goda nätverk, erfarenhet och sakkunskap. Detta är viktigt inte minst i riksdagen, där ledamöterna inte har tillgång till regeringskansliets resurser och kompetens. Självklart kan snabba byten vara motiverade ibland, men av ovanstående skickliga socialdemokratiska politiker var det ingen utom Ylva Johansson som hade mer än en mandatperiods erfarenhet som ledande talesperson inom sitt sakområde, när han eller hon fick nytt uppdrag. Vad var syftet med att på detta sätt systematiskt försvaga Socialdemokraternas förutsättningar att påverka samhällsdebatten?

Mona Sahlin hävdade när rockaden genomfördes att syftet var förnyelse. Då finns det skäl att fråga varför just Thomas Östros ändå sitter kvar på sin position i Finansutskottet, när så många andra får byta? Till och med Östros själv anser ju att det är den ekonomiska politiken som är det stora problemet och som nu behöver förnyas. Det kanske någon annan klarar bättre, än den som med kraft har drivit den felaktiga strategin? Det krävs en mer genomtänkt strategi för hur erfarenhet och förnyelse ska kunna förenas, och inte bara inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen utan också i sampel med partiets många engagerade medlemmar.

Samarbetet med Miljöpartiet och Vänstern ska nu ta en paus, meddelar Mona Sahlin (DN, SvD). Det ger alla partier ett utrymme att utveckla sin ekonomiska politik. Om detta ska bli till gagn för Socialdemokraterna krävs dock att fler än Thomas Östros får ett ord med i laget. Andra behövs för att förnya den ekonomiska politiken.

Mer om läget: Eric Sundström i AiP, och Aftonbladet  25 oktober. Mer om socialdemokatins kris i Aftonbladet den 26 oktober, samt DN 27 oktober och om Thomas Östros i Svenska Dagbladet 27 oktober. Även Morgan Johansson i AiP. Bloggat: Marika Lindgren Åsbrink.


19 kommentarer

Filed under Ekonomi

Kommersialism och konsensus utarmar samhällsdebatten

Det saknas i Sverige en kvalificerad diskussion om Afghanistan, konstaterar Svenska Afghanistankomitténs Anders Fänge på Dagens DN Debatt. Den afghanska staten har blivit alltmer korrumperad och oduglig, och snart är det ”bara Sverige och några andra mindre stater som inte ser skriften på väggen.”

Anders Fänge har förtvivlat rätt. Det brukar hävdas att Sverige är så litet att vi bara har plats för en debatt åt gången. Nu är läget värre än så. De debatter vi har saknar djup och analys. Vad beror det på? Två trender i tiden är värda att granska. Den första är den tilltagande kommersialismen i media. Den andra är den bedövande konsensus som idag präglar svensk politik.

Jag skrev i somras om bristen på professionell etik i svensk media, Stärk professionalismen i media (med anledning av ett viktigt debattinlägg från LO:s tidigare chefsekonom  Dan Andersson på Newsmill). Sviktande ambition och kunskapsideal försvagar medias viktiga roll som ”tredje statsmakt”. Kommersialismen har tagit över i en bransch, som borde ha fokus på allmänintresset. Det är dags för en kritisk diskussion inom journalistkåren om den svaga bevakningen av kriget i Afghanistan och den svenska insatsen.

Men än värre är att medias svaga bevakning förstärks av den brist på diskussion och analys som idag präglar svensk politik. Här vilar ett tungt ansvar på socialdemokratin. Idag är det plågsamt sällan som socialdemokrater vågar torgföra en egen verklighetsbild, en egen analys och en egen uppfattning i politiken. Afghanistan är ett exempel. Socialdemokratins märkliga uppslutning bakom hårdföra krav på budgetbalans och åtstramningar i europeisk ekonomi är ett annat. När den politiska oppositionen inte vinnlägger sig om att forma en egen uppfattning, då tystnar samhällsdebatten. Det är en stor förlust för demokratin.

Mer om Afghanistan: Politikerbloggen, SvD.

2 kommentarer

Filed under Demokrati