Sverige bör värna om de generella barnbidragen!

De nordiska ländernas stora framgångar, både ifråga om ekonomiskt välstånd, social välfärd och befolkningsutveckling, bottnar i förmågan att avsätta generösa resurser för gemensamma ändamål. Viljan att bidra till det gemensamma, i sin tur,  bottnar i den generella välfärdspolitik som behandlar människor lika och säkerställer att alla medborgare – också de mest välbeställda – får del av välfärdsstatens sociala rättigheter.

Detta är en insikt som är svår att ta till sig för konservativa och liberala debattörer, som ständigt pläderar för ökad ojämlikhet, selektiv socialpolitik och sänkta skatter.

Dagens krönika av Maria Ludvigsson i SvD är ett exempel. Sverige och Danmark ska enligt Ludvigsson bli internationella föredömen med en skattesänkarpolitik, som undergräver den starka välfärdssstat som har gjort oss till internationella föredömen…

Framförallt pläderar Maria Ludvigsson för att barnbidrag inte längre ska vara generella. Hon applåderar det faktum att Danmark vill ta bort barnbidragen för de högst avlönade.

Min slutsats är den omvända. Här tar Danmark ytterligare ett olyckligt steg bort från en generell välfärdsmodell. Istället går man  mot en selektiv välfärdspolitik som långsiktigt undergräver viljan att bidra till det gemensamma.

När barnbidragen infördes var det inte bara för att stötta barnfamiljer med låg inkomst. Syftet var också att omfördela mellan inkomsttagare utan barn och inkomsttagare med barn, i alla inkomstskikt.

Barnbidragen främjar intresset för familjebildning i alla samhällsklasser genom att ekonomiskt  stötta de medborgare som tar på sig de kostnader och det arbete som det innebär att uppfostra barn. Föräldrar ska ha förutsättningar att leva på ungefär samma levnadsstandard som de som inte väljer att skaffa barn.

Genom att alla får barnbidrag stärks också viljan att bidra till en generös och generell familjepolitik. En politik som går ut på att förmåner inte fördelas generellt, utan endast till grupper under en viss inkomstnivå, kommer långsiktigt att tappa stöd från höginkomsttagarna.

En familjepolitik som bara stöttar vissa grupper riskerar också att skapa en situation med kraftigt sjunkande födelsetal. För par i karriären blir kostnaden för barn mycket hög. Kvinnor tvingas välja mellan karriär eller familj. Detta ser vi idag i de flesta moderna industriländer – med undantag av det fåtal länder som har valt att bedriva en offensiv och generös familjepolitik.

Ur välfärdssynpunkt är det beklagligt att Danmark väljer att gå mot selektiva barnbidrag. Danmark har tidigare i historien gjort liknande vägval, bort från en generell politik som syftar att skapa stöd i alla samhällsklasser. Detta brukar framhållas som ett viktigt skäl till att de danska socialdemokraterna inte lyckades etablera det starka stöd också bland tjänstemän, som länge utmärkte svensk socialdemokrati.

Nu förvånar det självklart inte att Maria Ludvigsson applåderar politiska vägval, som undergräver en stark och jämlik välfärdsmodell. För alla oss som hoppas på en framtid i jämlikhet och social rättvisa, finns det dock skäl att välja en annan väg än den som danska socialdemokrater nu slår in på.

Vi bör värna de generella barnbidragen, och vi bör värna en välfärdsmodell där alla bidrar och där alla får del av förmånerna.

För många medborgare med ett starkt social rättvisepatos  känns egendomligt att alla – till och med kungafamiljen – ska ha barnbidrag. Ett exempel på hur man då kan argumentera ges här,  i  Arbetarbladet. Just därför är det så viktigt att vi lyfter fram de starka argument som finns för en generell välfärdspolitik. I välfärdssystem som är generella blir omfördelningen störst till dem som har det svårast.

När blev försvar av icke-vinstdrivna skolor en vänsterposition?

Svenska Dagbladets PJ Anders Linder hyllar i dagens ledare Miljöpartiet därför att man inte har tagit en tydlig position för en non-profit princip för skolan (SvD). LO-kongrssen däremot får kritik,  därför att man enligt Linder sätter ”ideologisk vänsterism” före kvalitet.  Ingen kritiker har nämligen (såvitt PJ Anders Linder vet) lyckats visa att dåliga resultat i svensk skola ”beror på att det existerar skolor som drivs av privata företag”.

Låt mig kommentera PJ Anders Linders argumentation på två punkter. För det första har han uppenbart fel när det gäller sambandet mellan skolval/ vinstdrivna skolor och dåliga skolresultat. För det andra driver han en märklig argumentation när det gäller vad som är tydlighet i skoldebatten.

Internationella jämförelser visar att det valfrihetssystem med vinstdrivande skolor, som vi har i Sverige, driver fram skolor som är allt mindre likvärdiga. Detta ligger i linje med marknadens logik, som syftar till att elever ska välja de skolor som man uppfattar som bättre, medan de sämre skolorna ska slås ut. Mindre likvärdiga skolor betyder i sin tur sämre resultat. Just likvärdiga skolor är till exempel utmärkande för Finland, som har goda skolresultat, medan stora skillnader mellan skolor utmärker till exempel USA, med sämre skolresultat. Vi kan inte förvänta oss annat i Sverige än att skolresultaten blir sämre i takt med att våra skolor blir allt mindre likvärdiga.

Den viktigaste åtgärden för att få till stånd likvärdiga skolor i Sverige är att skapa ett system, som inte bygger på att skolor ska konkurrera ut varandra. Ett första, centralt steg är att förbjuda vinstuttag, eftersom vinstdrivna skolor inte kan förväntas samarbeta effektivt med andra skolor i ett gemensamt uppdrag för en god kvalitet på hela skolan. Ett sådant samarbete kan däremot fungera med verksamheter som drivs non-profit med elevens bästa och samhällsuppdraget i fokus.

PJ Anders Linder diskuterar skolans kunskapsresultat, vilket är en helt central aspekt av skolans uppdrag. När friskolor och den skolmarknad, som utgör ramverket för deras verksamhet, bidrar till sämre skolresultat, då är skolföretagen illa ute. Men det finns också andra aspekter av skolmarknaden, som kräver politikens uppmärksamhet. Forskningen visar till exempel att skolmarknaden skapar ökad segregation mellan barn med olika bakgrund. Detta motverkar integration och lika livschanser för alla barn (se DN).

Skolmarknaden bidrar också generellt till att stärka marknadens normer om egenintresse och konkurrens, på bekostnad av demokratins normer om solidaritet, gemensamma mål och alla människors lika värde. Det är allvarligt i ett läge, när demokratiska normer försvagas inte minst bland ungdomar (DN).

Så till tydligheten i budskapet:

PJ Anders Linder berömmer Miljöpartiet för att vara tydliga i sin ståndpunkt. Jag kan inte instämma i detta.

Miljöpartiet vill att skolföretag ska ha inskrivet i bolagsordningen att vinster inte är huvudsyfte och att det inte ska vara möjligt att ta ut vinst ur företag när man har tummat på kvaliteten. Frågan är vad det betyder att vinst inte ska vara huvudsyfte och på vilket sätt man kan kontrollera att ett företag inte har tummat på kvaliteten? Hur bedrivs en verksamhet med det oklara, dubbla målet att värna både vinst och kvalitet? Hur görs avvägningen? Hur stora resurser ska läggas på att kontrollera kvaliteten och vem avgör vilken kvalitet som är tillräcklig för att dela ut vinst?

Det finns redan idag möjlighet att organisera en verksamhet i en bolagsform som inte syftar till vinst (se här). Miljöpartiet borde bestämma sig. Antingen tror man att skolmarknaden fungerar. Då kontrolleras kvalitetsnivån av konsumenterna, som på alla andra marknader där företag bedriver verksamhet. Eller också tror man inte att marknaden kan garantera kvalitet. Då lämpar det sig bättre att ha en annan modell är aktiebolag som arrangörer av utbildning.

Till sist: När PJ Anders Linder försöker hävda att kritik mot vinstintressen i skolan är en position motiverad av ”vänsterism” och inte av välgrundade argument hamnar han fullständigt fel. De, som liksom LO-kongressens ombud, vill se en non-profit skola i Sverige är inte mer radikala än att de delar uppfattning med tyska kristdemokrater, danska konservativa eller brittiska tories.

De som är extrema i sin uppfattning om skolmarknaden och rätten att driva bolag med vinst i skolan är debattörer som PJ Anders Linder. Linder bör fundera över varför konservativa partier i andra länder inte välkomnar de svenska, vinstdrivande skolbolagen på de liberala villkor som i dag råder i Sverige. Han borde också fundera över, varför privat utbildning i regel drivs non-profit till och med i marknadens förlovade land – USA.

Kan det kanske vara därför att man inser, att privat vinst inte är till gagn för en verksamhet, där effektiv konkurrens inte kan uppnås, och där det finns andra samhällsmål än individuell konsumtion av utbildningstjänster?

Även i Aftonbladet anses vi, som pläderar för en vinstfri skola, tillhöra en ”vänsterfalang”: AB. Varför? Jag tittar tillbaka på LO-bloggen som inför kongressen presenterade några av de fakta som visar, varför det krävs mod och politik för att rädda den svenska modellen – från socialdemokrater i alla positioner (”Sverige har blivit högerns välfärdspolitiska experimentverkstad”).

Mer om skolvinster mm: Lärarnas Nyheter, Svensson, Röda Berget.  Fortsatt envist försvar för vinstintressena: Nerikes Allehanda och, givetvis, Widar Andersson i Folkbladet. Jag konstaterar att Widar Andersson idag bygger sin krönika på argumentet att vinster i välfärden är en ”icke-fråga”.  Onekligen ett intressant argument från en av dem som i åratal har ägnat sitt politiska engagemang åt att genomdriva en kommersialiserad välfärdsstat.

Non-profit – låt LO visa vägen!

Solen skiner och jag följer LO-kongressen via nätet. Mitt hjärta slog en volt av glädje, när kongressen med kraft och beslutsamhet drev igenom kravet att välfärdsverksamhet ska drivas non-profit. Låt nu LO visa vägen för partiet! (LO nyheter)

Frågan om vinstintressen i vården är en ödesfråga, inte bara för socialdemokratin och den svenska modellen, utan för Sverige som ett land präglat av social sammanhållning, god samhällsstyrning och demokrati.

I onsdags anordnade Arbetarrörelsens forskarnätverk en välbesökt konferens om social sammanhållning i tider av växande ojämlikhet och ekonomisk kris (AFN 23 maj). Den första sessionen, på temat demokrati och social sammanhållning, var för mig en höjdpunkt, därför att de två talarna, Kerstin Jacobsson och Staffan Lindberg, med en sådan klarhet visade hur marknadslogiken bryter sönder vårt samhälles bärande värderingar.

Om vi ständigt vädjar till egenintresse och konkurrensmentalitet i den offentliga sektor, som tidigare har burits av normer om solidaritet och alla människors lika värde, var ska då medborgarskapets värderingar växa?

Om skolan lär barnen att de inte är lika mycket värda, utan att bara de som lyckas välja bäst ska få god kvalitet på skolan, hur ska framtidstron och den sociala tilliten främjas?

Jag hoppas innerligt att beslutet på LO:s kongress ska driva fram en kraft också inom socialdemokratin, en kraft att våga stå upp för demokratin, en kraft att stå upp för den sociala sammanhållningen, och en kraft att stå emot alla de lobbyister som hävdar att marknadens logik ska råda inom offentligheten och demokratin.

En annan glad nyhet: Beslut om delad föräldrafärsäkring! Mer om LO-kongressen: Ekot, Aftonbladet 1, Aftonbladet 2, Arbetet, SvD, Kommunalarbetaren, Jonas Sjöstedt. Se även namninsamling Välfärd utan vinst.

”Saab bör rikta in sig mer på civil verksamhet”

Uppmaningen ovan, ”Saab bör rikta in sig mer på civil verksamhet”, kunde ha varit hämtad från en pamflett utgiven av det Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Men uppmaningen kommer från en annan budbärare: Torbjörn Isacson, skribent i SvD Näringsliv.

I dagens tidning diskuterar han Saabs Gripenaffärer i Schweiz under rubriken ”Spioneri som i en roman – Därför borde Saab satsa mer på civil verksamhet”. Isacsons kolleger, Jan Blomgren och Jonas Fröberg, beskriver i samma tidning hur Saabs försäljning av JAS Gripen till Schweiz har blivit en affär kantad av smutsigt spel (SvD).  Saabs VD Håkan Buskhe talar om metoder som han aldrig tidigare i sin karriär har varit med om, bland annat avlyssning och falska sms från den egna mobilen.

Det är svårt att tänka sig en vapenkund med bättre politiskt renommé än Schweiz. Detta är en neutral demokrati, i hjärtat av Europa. Om en försäljning av JAS  Gripen till Schweiz blir en mardröm av smutsigt spel, vad är det för en marknad som Saab väljer att agera på?

Jag frågade mig häromdagen på denna blogg om Socialdemokraterna blir de sista som inser att den ekonomiska politiken kräver en omprövning. Det finns skäl att ställa sig samma fråga när det gäller vapenexporten. Trots förödande information om hur vapenexporten undergräver Sveriges trovärdighet och driver in oss i ett marknadsspel med höga risker och smutsiga metoder, finns ännu ingen antydan om att Socialdemokraterna vill ändra riktning.

Jag är glad över att frågan om inriktningen på Saabs produktion nu kommer upp till debatt i media, men nog är det tråkigt att SvD ska gå före Socialdemokraterna i debatten om övergång från militär till civil produktion i försvarsindustrin.

Men kanske blir det som med kärnkraften: innan politikerna vågar sätta foten i och agera verkligen kraftfullt för en avveckling, så inser marknaden att riskerna är för stora, och att framgång på marknaden annan väg? Själv gläds jag över uppgifter om att Saab redan överväger att påbörja produktion av civila plan (SvD). Sverige bör ha en annan roll i världen, än att vara världens största vapenexportör per capita.

Mer bloggat: Kristna fredsrörelsen.

Mer 

Jämställdhet: i fokus för LO-kongressen

De hetaste jämställdhetsfrågorna i Sverige idag handlar om kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Därför är det viktigt och glädjande att LO, som idag inleder sin kongress, sätter jämställdheten högt på den politiska agendan. ”Full sysselsättning kräver jämställdhet” är rubriken på ett av kapitlen i den sysselsättningsrapport, som ska debatteras på kongressen (Full sysselsättning).

Statistiken talar sitt tydliga språk. En kraftfull offensiv krävs för jämställdheten! Låt mig ge några exempel ur LO:s rapport:

Kvinnors sysselsättningsgrad ligger idag fem procentenheter under mäns, och flera länder har nu gått om Sverige när det gäller kvinnors sysselsättning.

Kvinnor arbetar också i högre grad deltid än män. Mer än hälften av LO-kvinnorna jobbar idag deltid. Bara var femte har en heltidsanställning i botten. En av tre deltidsanställda i LO-yrken uppger att de jobbar deltid, därför att de inte kan få en heltidstjänst.

Arbetsvillkor och löner är också sämre för kvinnor än för män. Idag har nästan en fjärdedel av LO-kvinnorna visstidsanställning; många gånger med arbetstiden förlagd till kvällar och helger. Motsvarande siffra för LO-männen är 16 procent. LO-kvinnor har lägre lön, i snitt 20700 i månaden mot männens 23600, men på grund av den kortare arbetstiden är den disponibla inkomsten ofta ännu lägre.

LO pekar på vikten av kraftfullt agerande från arbetsmarknadens parter. Men också politiken måste leverera. Viktigast är väl fungerande välfärdstjänster.

Det måste finnas barnomsorg på de tider då föräldrar arbetar, så att även kvinnor med obekväm arbetstid kan få den service man behöver. Rätt till förskola på obekväm arbetstid är också en viktig rättighetsfråga för barnen. Föräldrars arbetstider ska inte utestänga barn från pedagogisk omsorg,

Lika viktigt som en väl utbyggd barnomsorg är en väl utbyggd äldreomsorg. Om det inte finns bra äldreomsorg, tvingas anhöriga – ofta kvinnor – ta över ansvaret. Det bidrar till att ytterligare förstärka den könsuppdelade arbetsmarknaden.

Sist men inte minst krävs att politiken stöttar familjer som vill leva jämställt. Det är glädjande att LO på kongressen tar upp förslaget att omgående utöka antalet vikta månader i föräldraförsäkringen, från två till fyra. Karl-Petter Thorwaldsson, som en gång var särskild utredare för just frågan om föräldraförsäkringen, bör kunna bli en ordförande som med kraft driver denna viktiga fråga.

Nu krävs verkliga framsteg i kampen mot hedersrelaterat våld och förtryck

Idag är en viktig dag för alla som arbetar för att motverka tvång, förtryck och brott i hederns namn.

Justitierådet Göran Lambertz lägger förslag om kriminalisering av tvångsgiftermål (DN). Det är en betydelsefull utredning, som tydligt gör klart vad som ska vara utgångspunkt för allt arbete med hedersrelaterat våld och förtryck: varje individs mänskliga rättigheter.

Samtidigt presenterar Socialdemokraterna ytterligare förslag om hur hederrelaterat våld och förtryck ska kunna motverkas  (Politik direkt). En socialdemokratisk arbetsgrupp  föreslår bland annat att brott med hedersmotiv ska kunna bedömas allvarligare än andra brott, precis på samma sätt som idag gäller för brott där motivet har varit att kränka ras, hudfärg eller etniskt ursprung.

”Det är en viktig signal till alla om att samhället tar dessa brott på allvar”, säger Arhe Hamednaca, som är riksdagsledamot för S och har lett den arbetsgrupp som lägger förslagen.

S-kvinnor har länge argumenterat för att skärpningar krävs i svensk lagstiftning när det gäller brott mot hedersmotiv. Men självklart krävs mer än skärpta lagar. Allra viktigast är det förebyggande arbete, som på sikt kan skapa samsyn kring vikten av att alla unga, män såväl som kvinnor, ska ha rätt att själva forma sina liv.

Ahre Hamednaca har tidigare arbetat med hedersrelaterat våld och förtryck inom projektet Elektra. Mot den bakgrunden ser han behovet av bättre förebyggande arbete, t.ex.bättre samordning mellan myndigheter när det gäller hot- och riskanalyser. Det behövs också ett aktivt stöd till de flickor som mot sin vilja har tvingats lämna Sverige, till exempel genom att samarbete utvecklas med andra länders beskickningar och inom EU.

Carina Ohlsson, vice ordförande i S-kvinnor och ordförande i SKR (Sveriges Kvinno- och tjejjourers riksförbund) har medverkat i arbetet med att ta fram de socialdemokratiska förslagen om hedersbrott. Hon lyfter vikten av att också arbeta förebyggande med till exempel samtalsgrupper.

Carina Ohlsson berättar att SKR har drivit ett projekt som kallas Ur barnens perspektiv (SVT Debatt). Inom ramen för projektet har SKR mött 1600 utlandsfödda föräldrar i Stockholms och Malmös förorter i samtalsgrupper om föräldraskap, jämställdhet och integration.

Många familjer som flyttar till Sverige lever som vi alla vet under tuffa förhållanden och många har också svåra erfarenheter att bearbeta, till exempel från krig och förföljelse. Samtalsgrupper kan fylla en viktig funktion för att diskutera frågor om normer och värderingar relaterade till heder, men också för att ventilera andra frågor som rör barn och barnuppfostran, normer kring manlighet och kvinnlighet, och barns rättigheter.

SKR vill att  föräldrastödsprogram ska finnas med som en integrerad del i den samhällsintroduktion som nyanlända invandrare och flyktingar erbjuds. Programmet ska belysa barns rättigheter och hur barn upplever våld och konflikter i familjen och fokusera på att ge alternativa metoder och konkreta verktyg för uppfostran som inte bygger på makt och kontroll.

Hedersrelaterat våld och förtryck är en tragedi för alla inblandade. Också män, och inte minst unga män, är förlorare, när konflikter kring heder inte kan hanteras i konstruktiv dialog.  Men låt oss idag, när vi riktar fokus mot problemen, också se den positiva kraft som växer i familjer när konflikter kan lösas, och när unga människor med olika bakgrund finner nya väger att i frihet forma sina liv – i skärningspunkten mellan olika traditioner, normer och livserfarenheter. Det är också Sverige idag.

Mer skrivet: Azam Qarai på SVT Debatt. Aftonbladet. Igår hölls manifestationer i hela landet, se t.ex. SVT, UNT. Idag, 24 maj, anordnades ett seminarium om Lambertz’ förslag i riksdagen, i arrangemang av Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime och Liberala kvinnor. Söndag: Ledarkommentar i DN.

Alla barn har rätt till barnomsorg!

Foto IM Söderberg, Knivsta kommun

En ljusglimt i politikens mörker: oppositionen i riksdagen har fått igenom krav om barnomsorg på obekväm arbetstid. Regeringen uppmanas att komma in med ett förslag om kommunala stimulansbidrag för att komma igång (DN, SvD,). ”Avsaknaden av barnomsorg inte får utgöra ett hinder för föräldrar att ta ett jobb”.

I över hälften av landets kommuner saknas barnomsorg på obekväm arbetstid, trots att  cirka 30 procent av arbetskraften jobbar kvällar eller helger.  Var fjärde förälder uppger att de inte kan arbeta heltid utifrån dagens öppettider i förskolan.

För bara en dryg vecka sedan kom Kommunal med rapporten Utökade öppettider inom barnomsorgen lönsamt för alla (hela rapporten här). Den visar att barnomsorg på obekväm arbetstid skulle ge en samhällsvinst på 43 miljoner. Vi har råd med generell välfärd! Barnomsorg på obekväm arbetstid är en jämställdhetsfråga. Det är också en fråga om jämlika livsvillkor för alla barn.

Från S-kvinnor har vi länge haft barnomsorg på obekväm arbetstid som en av våra högst prioriterade politiska frågor. Frihet i livet kräver möjlighet att ta de arbeten som finns – också på kvällar och nätter. Utan fungerande barnomsorg rämnar jämställdheten!

Vi kan notera att alla fyra regeringspartier röstade emot förslaget att utöka tillgång på barnomsorg utanför kontorstid. Ett klart underkänt för en alliansregering, som påstår sig värna om jämställdhet.

Mer bloggat och skrivet: Lärarnas Nyheter; Laila Olsen.

Ska Socialdemokraterna bli sist med att ompröva den ekonomiska politiken?

De senaste dagarna har rymt en rad intressanta inspel i den ekonomiska politiken. Utöver Reinfeldts fadäs i debatten om jobbpolitiken, har de bredare finanspolitiska frågorna stått i fokus.

Peter Wolodarski, till exempel, pekar i söndagens DN på de stora politiska riskerna med en hårdför europeisk åtstramningspolitik.

”Trots att krisländerna stramat åt rejält – för att återvinna marknadens förtroende – är räntorna fortsatt höga. Skuldbergen växer och blir allt dyrare att finansiera. Så riskerar de utsatta staterna att dras ned i en ond och självförstärkande spiral av stigande lånekostnader och tilltagande marknadsmisstro.”

Wolodarski refererar till professor Barry Eichengreen (Project Syndicate: Europe on  a cross of gold). Eichengreen diskuterar farorna med en åtstramningspolitik som ”dödar patienten” och diskuterar likheter och skillnader mellan dagens eurokris och 1930-talets depression, som han själv på ett lysande sätt har analyserat i boken The Golden Fetters. 

Eichengreen är dock bara en av många som nu diskuterar eurokrisen ur 1930-talets perspektiv. Ett annat, aktuellt och skarpt inlägg kom ett par dagar efter Wolodarskis krönika; när Marcus Miller och Robert Skidelsky i Financial Times diskuterade hur Keynes skulle ha valt att lösa eurokrisen: How Keynes would solve the eurozone crisis.

Det är utmärkt att Peter Wolodarski slutligen inser att de marknadsliberala ekonomiska recepten har nått vägs ände. Samtidigt är det intressant att notera hur plågsamt det är för en inbiten nyliberal som Wolodarski att erkänna att keynesiansk teori har relevans för modern ekonomisk politik.

Hela det nyliberala projektet har ju gått ut på att tillbakavisa det keynesianska, makroekonomiska perspektivet som förlegat och irrelevant. Således inleder Wolodarski sin plädering för keynesiansk stimulanspolitik med brasklappen att ”Man behöver inte tro på Keynes teorier från 1930-talet för att se både den politiska och ekonomiska faran i en finanspolitik som spär på nedgången.” Gärna keyensianskt inspirerad politik bara man kallar den för något annat…

Wolodarski gör också sitt bästa för att sopa igen spåren av de marknadsliberala idéernas tillkortakommanden genom att påstå att dagens eurokris är en överraskning lika stor som Titanics undergång. ”Om någon skulle ha sagt för fem år sedan att flera länder löper risken att ställa in sina betalningar och lämna eurosamarbetet, hade den personen inte tagits på allvar. Men även det osänkbara kan gå till botten.”

Denna analys av eurokrisen är så skamlös att man häpnar. Den ekonom som Peter Wolodarski refererar till i sin krönika, Barry Eichengreen, är en av de många amerikanska ekonomer som redan när euron skulle införas varnade för de brister och risker som valutaunionen rymde. Lärdomarna från 1930-talet var glasklara, och väl kända. Här hemma i Sverige fördes de fram av en lång  rad ekonomer och ekonom-historiker, bland annat i den utmärkta lilla boken Eurons pris (2003).

Men det viktiga är självklart inte att se bakåt, utan att se framåt. Om centrala opinionsbildare som Wolodarski är beredda att plädera för keynesiansk stimulanspolitik, så länge vi kallar det för något annat, är det ett stort och viktigt steg framåt.

Vi ser nu hur regeringens nyliberalt inspirerade politik möter allt hårdare kritik, eftersom de resultat som teorierna postulerar uteblir. (Se t.ex. Roger Mörtviks kommentar till Finansdepartementets analys av jobbskatteavdraget, samt rapport från Finanspolitiska rådet, med kommentar bl.a. i Dagens Arena och i dagens DN).

Dörrarna står öppna för en radikal omprövning av den ekonomiska politiken. Detta är en stor möjlighet, inte minst för Socialdemokraterna – som dock hittills har haft en mycket låg profil. Medan Francois Hollande i Frankrike vinner val med ett program som lovar en mer expansiv politik för tillväxt, istället för mer förödande åtstramningar, saknas en tydlig socialdemokratisk röst i Sverige.

Ska Socialdemokraterna bli sist med att ompröva den nyliberala ekonomiska politiken? Var finns viljan att göra skillnad, för jobb, tillväxt och ökad jämlikhet? Socialdemokraterna kan nu framgångsrikt peka på hur regeringens politik har nått vägs ände (SvD Brännpunkt). Men om Borgs teorier inte stämmer krävs inte bara kritik av politiken, utan också kritik av de ekonomisk-teoretiska utgångspunkter som den baseras på.

John Maynard Keynes´ avgörande bidrag till den ekonomiska teorin var att visa på vikten av en aktiv finanspolitik, i lägen när en ekonomi har fastnat i ett alltför lågt resursutnyttjande.  Till skillnad mot vad liberal ekonomisk teori postulerar är marknader inte i grunden effektiva och utbudet skapar inte sin egen efterfrågan. Statsbudgeten kan och bör utnyttjas för att påverka den reala ekonomin. Goda offentliga finanser uppnås inte genom att fixera sig vid budgetregler, utan genom att långsiktigt bygga en produktiv realekonomi som kan reproducera nationens skattebas.

Mer om behovet av en mer expansiv finanspolitik: Jytte Guteland på Newsmill. Mer om eurokrisen, med fokus på Grekland: Hannes Malmberg. Jag vill tacka för Facebook-tips om ytterligare en intrsessant länk, Larry Summers i Financial Times, liksom Paul Krugman i  New York Times .

Mer om statsministerns fadäs och jobbpolitiken: Martin Moberg med referenser. Replik från alliansen.

Några fakta i målet: kärnkraften

Under mina år som miljöminister hade jag ansvar för kärnsäkerheten. I denna roll, och även i min senare roll som VD på Svensk Fjärrvärme, lärde jag mig att uppskatta en av Sveriges främsta energiexperter, Tomas Kåberger.

Tomas Kåberger har i sitt yrkesliv gått från akademisk forskning till näringsliv och offentliga uppdrag. Fram till förra hösten var han generaldirektör för Energimyndigheten. Idag  är han ordförande för stiftelsen   Japan renewable energy foundation.

Få har som Tomas Kåberger kunskap och överblick över såväl Sveriges som världens energiförsörjning. Få har också med en sådan stringens och tyngd gjort klart att kärnkraften är mogen att avskaffas. Jag frågade nyligen Tomas Kåberger om hur han idag ser på situationen för kärnkraften, som en del av det framtida globala energisystemet. Hans korta, sammanfattande lägesbedömning gjorde klart, att fakta i målet är bedövande – kärnkraften saknar framtid:

”Finlands Olkiluoto 3 projekt visar att det är orimligt dyrt och tidskrävande att bygga nytt. Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima visar att man haft fel i säkerhetsanalyserna och att riskkostnaderna är större än man tidigare räknat med.  Tjernobyl och Fukushima visar att kostnaderna för en olycka är så stora att även stora länder inte kan bära dem… Dessutom har ju kostnaderna för vind och solenergi nu sjunkit så att de tillsammans med biokraftvärme ger billigare el än verkliga kärnkraftverk. (Teoretiska, framtida kärnkraftverk är däremot alltid väldigt billiga ända till dess man försöker bygga dem.)”

Det framställs ibland i den svenska debatten som om kärnkraften på andra håll i världen nu är på väg att få en renässans. Så förhåller det sig inte.

Inte bara i Sverige har den förnybara energin nu fått ett verkligt  genombrott. Förhållandena är desamma i världen som helhet. Följande diagram, sammanställda av  Tomas Kåberger, visar några centrala trender. Faktum är att det inte krävs några fler stora utredningar för att göra klart att Sverige och världen har kommit till den punkt, där det är möjligt att genomföra den socialdemokratiska strategin: att fasa ut kärnkraften i takt med att det förnybara vinner mark.

Diagrammen nedan visar 1) att den nya energikapacitet som tillkommer i världen inte är kärnkraft, utan sol och vind; 2) att nyproduktionen i EU inte heller domineras av kärnkraft utan av naturgas, sol och vind; 3) att det finns mer vind än kärnkraft i Kina;  och 4) och 5) att produktionen av både solenergi och vindenergi har fått ett globalt genombrott.

Mitt tack till Tomas Kåberger för fakta i målet.

Mer bloggat om lördagsintervjun: Martin Moberg, Högbergs tankar, Peter Andersson, SvD, Aftonbladet, DN. Mer läsvärt Mitt i steget.

Sverige bör ta ansvar genom en mer expansiv ekonomisk politik

Häromdagen skrev jag på min blogg om att finansminister Anders Borg bör ta ansvar för Europas ekonomi genom en mer expansiv ekonomisk politik (här).

Jag noterar idag att Dagens Nyheters ekonomijournalist Johan Schück är av samma uppfattning. I sin krönika skriver han om vikten av att Tyskland tar ansvar för Europas ekonomi genom en mer expansiv politik, och att Sverige har samma ansvar:

”Sverige till hör också de länder som har utrymme att göra mer, i likhet med Tyskland. Vi har ett stort handelsöverskott mot omvärlden och dessutom ett offentligt överskott som snart kommer att överträffa det uppsatta målet. Det ger oss unika möjligheter att expandera, när stora delar av Europa är i kris”. (”Tyskland ska bli draglok åt de skuldtyngda länderna”, DN 11 maj).

Anders Borg har hemma i Sverige på ett anmärkningsvärt sätt hyllats för en åtstramningspolitik, som är både onödig och ansvarslös. Det är välkommet att svenska ekonomiskribenter äntligen börjar granska baksidan av Borgs åtstramningspolitik, som även Socialdemokraterna tyvärr i långa stycken har ställt sig bakom.

Sverige är ett land som idag har en unikt låg statsskuld, samtidigt som både privata och offentliga investeringar ligger på historiskt låga nivåer. Massarbetslösheten biter sig fast. I detta läge krävs en ekonomisk politik, som tar sikte på fullt resursutnyttjande i ekonomin.

Begreppet ”ansvarsfull ekonomisk politik” har i Sverige blivit liktydigt med goda statsfinanser. Men goda statsfinanser är bara en del av en ekonomiskt ansvarsfull politik, och goda statsfinanser räcker inte långt, om samhällets kapitalstock minskar och produktionsförmågan sjunker.

Det är dags att ta ansvar genom en mer expansiv politik – både för Europas och för Sveriges skull.

Mer om läget: DN ledare,  EU klarar sig utan Grekland (DI). Anders Borg själv håller envist fast vid att åtstramningspolitiken är den rätta vägen; Greklands ska räddas med privatiseringar och avregleringar (SvD). De spanska bankerna oroar honom dock… (SvD).