Låt er inte duperas av ”Jämlikhetsbluffen”

Timbro har översatt den engelske journalisten Christopher Snowdons kritik mot den uppmärksammade boken Jämlikhetsanden (av Richard Wilkinson och Kate Pickett). Snowdon’s polemiska inlaga har i svensk översättning fått rubriken ”Jämlikhetsbluffen”.

Bo Malmberg konstaterar idag på sin blogg att det höga tonläget i ”Jämlikhetsbluffen” inte motsvaras av några bärande argument mot Wilkinsons och Picketts analys. Snowdon beaktar överhuvudtaget inte den omfattande forskning, som boken baseras på. För den som själv vill bedöma styrkan i argumenten rekommenderar jag Wilkinsons och Picketts egna svar till sina kritiker, t.ex. deras svar till Christopher Snowdon eller deras svar till kritiker i Wall Street Journal.

Det är tråkigt att läsa den annars så kloke Henrik Berggren i DN, när han marknadsför ”Jämställdhetsbluffen” uppenbart utan kunskap om den omfattande forskning som pågår inom detta område. Berggren torgför som historiker uppfattningen att någon generell kunskap inte kan vinnas om samhällen och deras utveckling. Han faller tillbaka på den gamla föreställningen om en artskillnad mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap: ”…människan och de samhällen hon har skapat är oftast alltför komplicerade och oförutsägbara för att fångas i otvetydiga orsakssamband bortom tid och rum”. ”Forskarna bör respektera den politiska verklighetens komplexitet…”

Genom att förneka möjligheten att nå generell, empirisk kunskap om samhället, förnekar Henrik Berggren den upplysningstradition som har bidragit inte bara till ökad kunskap och ekonomiskt välstånd utan också till bättre fungerande samhällen.

Generell kunskap  om hur ojämlikhet uppstår och vilka effekter den har låg till grund redan för den tidiga välfärdsstatens reformer, däribland familjepolitiken. Det faktum att barn ökar risken för fattigdom, till exempel, och fattigdomens negativa effekter på hälsa, blev redan på 1930-talet motiv till en långtgående politik för att stärka barnfamiljers ekonomi. Om svensk välfärdspolitik ska kunna utvecklas och ge människor goda livschanser också i framtiden, duger det inte att låta lättviktiga lobbyrapporter som Jämlikhetsbluffen sätta tonen i samhällsdebatten.

Fel refererat om ojämlik vård, Gudmundson

I dagens SvD hävdar ledarskribenten Per Gudmundson att Sverige i jämförelse med andra länder är  ett land där den fattige får sämre vård än den rike (”Ge den fattige samma vård som den rike”).  Av 21 granskade OECD-länder ”hamnar Sverige i bottenskiktet när det gäller jämlik sjukvård” enligt Gudmundson. Det är bra att Gudmundson visar intresse för jämlikhet och de problem med jämlik tillgång till vård som finns i det svenska sjukvårdssystemet. Däremot är det illa att hans referat av OECD-rapporten är felaktig och missvisande. Det finns ingen grund i rapporten för påståendet att Sverige ligger i bottenskiktet ifråga om ”jämlik sjukvård”.Var och en som vill bilda sig en egen uppfattning om vad rapporten säger kan själv läsa den (Income-Related Inequality in 21 OECD-countries, 2004).

Rapporten handlar inte om ojämlikhet i vården som helhet. Den handlar om en aspekt av ojämlikhet i vård: skillnader i tillgång till läkare (equity in physician utilisation). Detta är en viktig och synnerligen intressant aspekt men kan självklart inte ligga till grund för slutsatsen att Sverige ligger i bottenskiktet i fråga om ”jämlik sjukvård”.

Ifråga om tillgång till läkare är en första observation att studien är illa vald av Gudmundson för att bedöma svensk sjukvård. I denna studie saknas data för Sverige hela fem av de tio indikatorer som studien omfattar – däribland viktiga indikatorer som tillgång till specialistläkare .

Det viktiga resultat som Gudmundson har fastnat för är att Sverige enligt OECD-studien ligger på femte plats när det gäller ojämlikhet i tillgång till läkare (the degree of pro-rich inequity in doctor use ), efter USA, Mexico, Finland och Portugal. (Det kan noteras att USA och Mexico enligt OECDS utmärker sig i ojämlikhet genom atstora befolkningsgrupper inte har tillgång till sjukvård alls). I OECD_resultatet för pro-rich inequity in doctor use finns tveklöst skäl att fråga sig vad som förklarar Sveriges dåliga utfall. Gudmundsons argument saknar dock både tyngd och konsekvens.

Gudmundson är snabb att döma ut det svenska sjukvårdssystemet och förorda mer privata inslag och ”anta” att borgerlig politik efter 2006 har förbättrat situationen genom att bryta upp den ”planekonomiska monopolsituation” som enligt Gudmundson gjort vården till en bristvara. Men det land som ifråga om jämlikhet i tillgång till läkare är ligger högst enligt OECD är ett annat land med allmän sjukvård för alla – Danmark. Ett annat land med offentligt organiserad vård ligger fyra: Storbritannien. Kanske är det något annat som förklarar skillnaderna? Att mer privat sjukvård skulle vara bra för jämlikheten motsägs också av andra resultat i studien. Ifråga om tillgång till specialistläkare, till exempel, är ojämlikheten störst i Portugal, Finland, Irland och Italien, där – påpekar OECD –
privata försäkringar spelar roll för möjligheten att få tillträde till specialistläkare.

Hur stort är problemet med tillträde till läkare i Sverige? Här krävs fler studier och analyser än den OECD-undersökning, som Gudmundson refererar till. Studien saknar inte bara data för Sverige på viktiga punkter. I de avancerade statistiska analyser som görs är osäkerheterna stora, vilket framgår av att standardfelen är betydande för de flesta länder (se tabeller och diagram längst bak i rapporten).

Osäkerheten i resultat är särskilt stort för Sverige ifråga om läkarbesök (dvs. det resultat som Gudmundson refererar till).  Detta framgår av figur 2.1. Det betyder att utfallet för Sverige t.ex. inte är signifikant skilt från Nederländernas, som Gudmundson använder som exempel på ett land med en framgångsrik sjukvårdsmodell. Om detta hade varit en opinionsundersökning hade formuleringen lytt som följer” ”Ojämlikheten i tillgång till läkare är större i Sverige än i Nederländerna, men skillnaden är inte statistiskt signifikant.”

Det som gläder mig mycket är att Per Gudmundson lägger stor vikt vid att ojämlikhet i tillträde till sjukvård ska bekämpas. Låt oss ha detta till ledstjärna i  fortsatt utvärdering av svensk sjukvård. I en sådan analys skulle jag personligen vara nyfiken på vad det betyder för tillträde till läkare att vi i Sverige har ett slags ”gate keeping” funktion i tillträde till specialistvård. Detta är en modell som utmärker Sverige och som har varit viktig för att skapa en mycket kostnadseffektiv vård.

Jag är också enig med Per Gudmundson om att  större resurser krävs för vården. Ett annat utmärkande drag för Sverige är nämligen att vi lägger en låg andel av vår nationalinkomst på sjukvård. Borgerligheten har i hög grad bidragit till detta  genom ständiga anklagelser om att Sverige har en orimligt hög skattenivå och en skattesänkarpolitik som urgröper resurserna för såväl förebyggande vård som sjukvård. I ett land där sjukvård finansieras över skattsedeln och inte med försäkringar, är det givet att skattenivån måste bli högre. Dock kan givetvis även ett allmänt sjukvårdssystem  finansieras med andra modeller. Om vi kan enas om att vården ska vara jämlik, kan nog lösningar hittas för finansieringsmodeller.

Ytterligare reflektioner om varför vård kan bli ojämlik hos Peter Andersson. Alltid rött alltid rätt påminner om vårdvalet som knappast har skapat jämlikhet. Peter Soilander skriver klokt om alkohol och narkotika – även om jag inte instämmer i hans analys av privat vård.

Vilket ansvar tar universiteten för demokratin?

De politiska studentförbunden har skrivit en viktig artikel på DN Debatt: ”Universiteten stoppar oss”. Den handlar om att det har blivit allt svårare för de politiska studentförbunden att verka på universitet och högskolor.

Det är symptomatiskt att vi idag ofta talar om ”politisering” som någonting negativt. Risken för ”politisering” gör att såväl universiteten som många skolor vill hålla politiker på avstånd. Men politik kan också beskrivas med ett annat begrepp: demokrati.

Om vi ska få kunniga och seriösa företrädare att arbeta som politiker, och därmed långsiktigt värna demokratin, krävs en högre värdering av politiken. Vad universiteten anbelangar behövs en långsiktig dialog mellan politiker och forskare/ lärare där politiker inte bara ses som representanter för ett särintresse (sitt parti) utan också som representanter för ett allmänintresse (demokratin). Universiteten ska stå för autonomi och integritet, men det är inte detsamma som att undandra sig dialog. Dialog behövs för att utveckla en mer evidensbaserad politik och en politisk idédebatt med starkare förankring i modern humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning.

Faran är, som jag ser det, att Sverige får den demokrati vi förtjänar – en kommersialiserad demokrati där budskapen basuneras ut av PR-byråer. Det blir en demokrati med låg legitimitet och en demokrati som kommer att  locka få företrädare från akademin och andra professionella miljöer. Faran är också att universiteten drabbas av en hårdare politisk styrning och ges mindre resurser, när alltför få politiker har kontakt med universiteten och förstår värdet av en stark och fri akademi.

Bloggat, bl.a. S-studenter.

Genomtänkt av Miljöpartiet om miljöbilar

Jag blir glad när jag läser Maria Wetterstrands och Peter Erikssons genomtänkta förslag om miljöbilar på DN Debatt. Här finns ett nytänkande som bör tas till vara av alla partier i den röd-gröna oppositionen. Till skillnad från det förslag om en ny, kraftigt höjd miljöbilspremie, som den borgerliga regeringen lovar väljarna (SvD), är MP:s förslag långsiktigt hållbart och därtill genomtänkt ur fördelningssynpunkt – trots att just den aspekten inte nämns i artikeln.

Miljöpartiet presenterar ett paket av förslag, men mest intressant är idén att införa ett stödsystem för nya bilar med låga utsläpp som finansieras  genom avgifter på nya bilar med höga utsläpp. Den här modellen för finansiering, där pengar omfördelas från aktörer med stor miljöpåverkan till aktörer med liten miljöpåverkan, har tidigare prövats bland annat för att minska utsläppen av kväveoxider (NOx-avgiften). Det är en utmärkt modell eftersom den inte belastar skattebetalarna och därmed kan fungera långsiktigt utan problem, till skillnad från miljöbilspremier av det slag som den borgerliga regeringen nu vill återinföra. Därtill undviker man att via skattsedeln ge stora subventioner till enskilda privatpersoner.

I övrigt föreslår Miljöpartiet bland annat utbyggnad av infrastruktur för förnybara bränslen. Det är utmärkt. Offentliga medel bör i första hand satsas på den nödvändiga infrastruktur som enskilda medborgare och företag inte kan ta ansvar för.

Den borgerliga alliansens förslag om en ny miljöbilspremie är illa genomtänkt. Någon form av miljöbilspremie kan vara en positiv stimulans i syfte att få igång försäljning av miljöbilar i ett läge, då detta behövs till exempel för att nå en kritisk massa av miljöbilar som kan bära upp en utbyggnad av tankställen. Tidigare socialdemokratiska regeringar har under lång tid också bedömt att ekonomiska incitament av något slag kan krävas och då valt en ekonomisk stimulans för att välja miljöbil som förmånsbil. Ett problem med ekonomiska incitament av det här slaget är dock att det kan vara svåra att kostnadsberäkna och att de kan bli dyra. Detta blev också det stora problemet, när den borgerliga regeringen utan någon ordentlig kostnadsanalys införde en miljöbilspremie efter det förra valet. Miljöbilspremien fungerade väl som vallöfte men avskaffades snart och blev ett av många exempel på en illa genomtänkt politik, där en liten grupp medborgare fick stora pengar direkt i plånboken medan andra – som också köpte miljöbil – blev utan. Det är förvånande att den borgerliga regeringen nu återkommer med ett förslag om miljöbilspremie – och därtill med den höga summan 40 000 kronor.

Till sist: en aspekt av miljöbilspolitiken som också måste uppmärksammas handlar om social rättvisa. Att köpa en ny bil är en lyx förunnad hushåll med goda inkomster. Det betyder att miljöbilspremien tillfaller en grupp medborgare, som redan har en god inkomstnivå medan de som har låga inkomster inte har någon chans att få del av denna premie – som är pengar direkt i handen. Nivån 40000 kronor i miljöbilspremie innebär att ett hushåll kan få en premie som motsvarar halva årsinkomsten för dem, som i Sverige tjänar allra minst. År 2008 var den disponibla inkomsten för den tiondel hushåll som hade lägst inkomst endast 74000 kronor om året (och därtill 4000 kronor mindre än två år tidigare, då regeringen tillträdde). Är en sådan nivå på en miljöbilspremie rimlig?

Miljöbilspremien är en av många subventioner som idag riktas till de hushåll, som har god inkomst. Andra exempel är ROT-avdraget, som enbart går till dem som äger sin bostad och inte till hyresrätter, och RUT-avdraget, som i huvudsak utnyttjas av dem som har hög inkomst. SvD jublar idag över att den borgerliga alliansen har fått skattedebatten att ändra karaktär. Så är det förvisso. Man har lyckats trumma igenom budskapet att Sverige kan förbli en väl fungerande välfärdsstat för alla medborgare, samtidigt som skatterna sänks radikalt för de bäst avlönade och intäkterna används till att subventionera konsumtion åt samma privilegierade grupp.

Tack Miljöpartiet för att ni lyfter nivån i debatten med genomtänkta och långsiktiga förslag! Att den borgerliga regeringen efter fyra år vid makten inte har kommit längre än till att återupprepa ett illa genomtänkt vallöfte från 2006 är inget bra betyg till den borgerliga miljöpolitiken.

Kommentarer om miljöbilspremien. Läs mer om de röd-gröna alternativen i miljöpolitiken från den röd-gröna turnén och röd-gröna reformer för klimatet.

Flera andra bloggar om regeringens ansvarslösa skattepolitik – en politik som är kortsiktig och ständigt prioriterar de bäst ställda. ”Inget ansvar – bara krav” (Högbergs tankar). Peter Andersson skriver om skattesänkningar och Alliansens val av reformer – bland dem RUT. Mer om hur skattepengar försnillas till dem som redan har – om Anders Borg och MacDonalds.

Hägglund erkänner att regeringen skapat ökad barnfattigdom

Med anledning av att Göran Hägglund nu låter meddela att bostadsbidragen ska höjas för de allra sämst ställda barnfamiljerna (SvD, DN, Sydsvenskan, GP) finns det skäl att påminna om Hägglunds eget ansvar för den allt sämre situation som många svenska barnfamiljer befinner sig i.

Kristdemokraterna har som partner i den borgerliga regeringen medverkat till att fattigdomen bland barnfamiljer har ökat. Detta är  resultatet av den arbetsmarknadspolitik, som har till syfte att öka utbudet av arbetskraft genom att sänka ersättningar i försäkringssystemen och låta dem som saknar jobb betala högre skatt än andra. Den borgerliga regeringens företrädare och supporters i media har gång på gång försökt  försvara denna politik genom att hävda att klyftorna visserligen har vuxit, men att alla ändå fått det bättre (se t.ex. mitt replikskifte med ledarskribenten Karl Rydå i UNT). Statistiken talar dock ett annat språk. När det gäller barnfamiljerna konstaterar Försäkringskassan i en rapport till regeringen från 24 maj i år att andelen barnfamiljer med låg ekonomisk standard ökat under perioden 2005-2009, dvs. under den borgerliga  regeringens tid vid makten. Andelen med låg ekonomisk standard ökar i alla typer av hushåll, men mest för ensamstående med barn. Mönstret är detsamma oavsett om låg ekonomisk standard definieras med ett så kallat relativt mått – vilket är det mått som normalt används inom EU – eller med ett så kallat absolut mått på låg ekonomisk standard.

I juli i år debatterade jag den ökade barnfattigdomen med Kristdemokraternas Maria Larsson i P1 morgon. Hon förnekade då frenetiskt att den borgerliga regeringens politik skulle innebära problem för barnfamiljerna. Men nu kommer alltså en riktad åtgärd mot de allra sämst ställda barnfamiljerna – genom det behovsprövade bostadsbidraget. Medan den övergripande politiken systematiskt missgynnar den del av befolkningen som har lägst inkomst, försöker regeringen skyla över det värsta med ökade bostadsbidrag. Mot bakgrund av många barnfamiljers svåra situation är det självklart utmärkt att regeringen vidtar denna åtgärd, och jag ser det som ett senkommet erkännande av att regeringens politik har skapat ökad barnfattigdom. Bostadsbidragen är den billigaste, tydligast riktade åtgärden för att rädda de familjer som far mest illa av regeringens politik. Jag kan samtidigt konstatera att regeringens  välfärdspolitik blir allt tydligare inriktad mot behovsprövade bidrag – som bostadsbidrag och socialbidrag. De generella trygghetssystemen, där ersättningar är en rättighet, minskar i betydelse. Detta innebar en tydlig utveckling bort från den så framgångsrika  generella välfärdspolitik, som under decennier har präglat den svenska modellen.

SCB:s statistik visar att den tiondel av befolkningen som hade sämst inkomst 2006 fick se sin inkomst sjunka med fem procent under perioden 2006-2008 – mitt under brinnande högkonjunktur. Samtidigt ökade inkomsterna för den högsta decilen med drygt 7 procent – över 35000 kronor om året. Vore det inte rimligt att fråga Göran Hägglund varför han ställer upp på denna politik, som så uppenbart slår hårt just mot barnen?

Läs gärna Makalösa föräldrar oönskade rapport  fattigdom hos ensamstående föräldrar (hemsida: Makalösa föräldrar). Mer bloggat från KD: Sofia Modigh. Mer om Hägglunds budgetförhandlingar hos Peter Andersson.

Behöver Sverige ett samhällsbärande parti?

Moderaterna tappar i den senaste opinionsundersökningen. Kanske är det ett uttryck för ett allt mer skruvat moderat budskap? (SvD, DN, GP).

Fredrik Reinfeldt upprepar i en aktuell TT-intervju att moderaterna vill bli ”det nya samhällsbärande partiet”. Det innebär enligt Reinfeldt att väljarna ser partiet som representant för alla grupper i samhället och låter reformer ta tid (”Reinfeldt vill skapa skatteparadis”, bl.a. i Upsala Nya Tidning och Borås Tidning).

Budskapet om det nya samhällsbärande partiet ska naturligtvis ses som ett nytt försök att utmana Socialdemokraterna. Arbetarrörelsen har under lång tid varit Sveriges största parti, med stöd i stora väljargrupper. Partiet har profilerat sig med en framgångsrik, långsiktig och kunskapsbaserad reformpolitik. Denna roll vill moderaterna överta.

Men idén att lansera det egna partiet som samhällsbärande visar att moderaterna har missförstått socialdemokratins roll och ambitioner i svensk politik. Den uttalade ambitionen hos moderaterna att bli  ett samhällsbärande – eller som vissa moderater säger ”statsbärande” – parti måste helt enkelt betecknas som ett snedsteg, som inte hör hemma i svensk demokrati. Partier som uttryckligen förklarar att det egna partiet kan representera hela samhället och att partiet har som ambition att vara samhällsbärande – den typen av partier känner vi igen från totalitära stater.

Men har då inte Socialdemokraterna varit ett ”samhällsbärande” parti?

Svaret är att socialdemokraterna i debatt och forskning inte sällan har betecknats som samhällsbärande eller statsbärande, i synnerhet med avseende på perioden 1932-1976. Analysen av socialdemokratin som samhällsbärande har beskrivit en faktiskt stark maktposition, men den har också haft en kritisk udd – vilket är självklart i en demokrati där alla partier i grunden hyllar pluralism. Genom ett långt regeringsinnehav kunde Socialdemokraterna påverka det svenska samhällsbygget i grunden. Partiet hade under flera årtionden ett avgörande inflytande över politiska beslut i stort och smått, från skolpolitiska reformer till utnämningar. Det fanns inte stort utrymme för alternativ politik att prövas. Socialdemokraterna hade därtill en tydlig ambition att utveckla en politik som var till gagn för folkflertalet, inklusive medelklassen. Framgången för detta politiska projekt var plågsam för alla dem som ogillade socialdemokratisk politik eller helt enkelt ansåg att partiet skulle må gott av en tid i opposition. Att beteckna partiet som ”statsbärande” blev i detta perspektiv inte bara ett sätt att kritiskt beskriva ett långt regeringsinnehav och ett stort samhällsinflytande. Begreppet hade också funktionen att i grunden diskreditera socialdemokratin och löntagarnas sällsynt starka position i det svenska samhället.

Klart är att socialdemokratin inte som dagens moderater har odlat en vision om att det egna partiet ska vara ”samhällsbärande” i den meningen att det ska vara ett parti för alla höjt över alla partsintressen. Socialdemokraterna har en ambition att företräda stora grupper i samhället, men det är något annat än föreställningen att ett parti kan företräda samtliga väljare. Socialdemokratin har alltid drivit löntagarnas intressen och sätter tydliga värderingar som riktlinje i det politiska arbetet. Målet för Socialdemokraterna är inte att vara samhällsbärande. Målet  är att genomföra partiets politik och förverkliga dess visioner.

Jag tror att det är  få partier som idag är så medvetna som socialdemokraterna om problemen med att använda ett begrepp som ”samhällsbärande”. Socialdemokratin har sedan 1920-talet hårt drivit demokratiska ideal i polemik mot kommunistiska partier. Det som utmärker kommunistiska partier, som det ”socialistiska enhetspartiet” i forna DDR, är just beteckningen ”samhällsbärande”. Det har funnits tider – som under 1960-talet – när idén om att vara ett samhällsbärande parti vann viss genklang även inom socialdemokratin, men som vi alla vet blev utvecklingen därefter en annan. Socialdemokraterna är ett parti som på djupet har reflekterat över de risker som ett långt maktinnehav kan ha för ett partis vitalitet och medborgarnas respekt för demokratin.

Sverige behöver självklart samhällsbärande partier i den meningen att alla partier bör ta ett långsiktigt ansvar för samhällets institutioner och vår gemensamma framtid, när man får förtroendet att axla regeringsmakten. Det finns också politiska mål som de flesta av oss kan enas om utgör ”allmänintressen”, som till exempel målet att hejda klimatförändringarna eller att skapa väl fungerande kommunikationer.

Men behöver Sverige moderaterna som Ett  Samhällsbärande Parti? Mitt svar är nej.

Foto: www.christianholmer.com

Kritik riktades redan vid moderatstämman 2009 mot idén om att göra moderaterna till ett samhällsbärande parti, se Nima Gholam Ali Pour på Newsmill. Mer om moderaternas profilering inför valet: Per Gudmundson.

Vet ni inte när regeringen tillträdde, Upsala Nya Tidning?

I en replik på Upsala Nya Tidnings ledarsida idag påpekar jag att ledarskribenten Karl Rydå har fel när han hävdar att regeringens politik inte har resulterat i att någon har fått det sämre, utan endast (!) i ökade klyftor (Regeringens politik skapar fattigdom). SCB:s statistik visar  att den tiondel av befolkningen som tjänar minst tappade drygt fem procent av sin disponibla inkomst mellan 2006 och 2008, mitt under högkonjunkturen. År 2006 när regeringen tillträdde hade de en inkomst på 78100 kronor per år. Två år senare låg den på 74000 kronor.

På detta svarar Karl Rydå att realinkomsterna ökade för alla mellan 2002 och 2008. Vet inte Karl Rydå att den borgerliga regeringen tillträdde 2006? Hur ska den borgerliga politik som avsiktligt skapar ökade klyftor kunna få effekt innan den har lanserats? Före regeringens tillträde gick trenden uppåt för de sämst ställda. Nu har den vänt.

Karl Rydå är en av Upsala Nya Tidnings ledande skribenter, aktuell för övrigt med en krönika även idag. Det är pinsamt att se hur Karl Rydå försöker slingra sig genom att välja en tidsperiod som saknar relevans för att utvärdera regeringens politik. ”Statistiken säger inte allt” var rubriken på Rydås ursprungliga krönika om fattigdom. Nej, Karl Rydå, men statistik ger ovärderlig information för den som vill veta vart samhället är på väg. Just nu är riktningen ökad fattigdom för de sämst ställda.

Folkpartiet envisas med ohållbart förslag

Det finns mycket att säga om Folkpartiets ohållbara förslag om språktest  (Gulan Avci och Nina Larsson på SvD Brännpunkt). Två noteringar:

1. Folkpartiet presenterar inget stöd för tesen att språktest är bra för integration. Vi är alla eniga om att språket har stor betydelse för människors möjlighet att delta i samhällslivet. Det gäller inte bara svenska språket, utan språkfärdighet överhuvudtaget. Men detta är inte något tillräckligt argument för språktest som villkor för medborgarskap. De flesta har en egen drivkraft att lära sig de språk de behöver . Om Avci och Larsson vill främja snabbare språkinlärning bland dem som av olika skäl behöver stöd eller incitament för detta, måste de påvisa att just språktest har förutsättningar att bli en mer framgångsrik åtgärd än andra. Det finns inte ens ett försök att argumentera för detta i Avcis och Larssons artikel. Vad har de att säga om alternativ som  jobb, praktik och utbildning? Folkpartiet har medverkat till att kvinnor med utländsk bakgrund i högre grad än tidigare förblir utanför arbetsmarknaden, genom vårdnadsbidraget. Om Folkpartiet verkligen vill kvinnor som idag lever isolerade ska bli ”mer självständiga” och ”frigöra sig från det patriarkala förtryck som tyvärr är verklighet för många” borde de föreslå andra åtgärder än språktest.

2. Kompetenskrav och andra villkor för medborgarskap hör historien till. Som argument för språktest hävdar Avci och Larsson att de som inte kan svenska inte heller kan följa med i samhällsdebatten och förhålla sig till partiernas budskap. Kort sagt: dessa personer har inte den kompetens som krävs för medborgarskap. Denna typ av argumentation ligger tyvärr i linje med de argument som under lång tid användes för att begränsa rösträtten för de sämre bemedlade i samhället. Kanske finns det fler i Folkpartiets Sverige som inte följer med tillräckligt bra i debatten för att vara fullvärdiga medborgare?

Avci och Larsson knyter också an till idén att rösträtt ska vara något man förtjänar om man har presterat gott för samhället. Också denna idé har djupa historiska rötter men har successivt mönstrats ut från moderna demokratier. Undantag finns, som t.ex. i USA där många fattiga saknar rösträtt efter ha blivit straffade för brott.

Avci och Larsson skriver att medborgarskapet står för gemenskap och demokratiska värderingar. Där är vi ense – och just därför hoppas jag att Folkpartiet lägger förslaget om språktest åt sidan. Låt oss istället tillsammans arbeta för väl fungerande integrationspolitik. Detta är ett område där samarbete över blockgränserna verkligen behövs.

Argument till stöd för språktestet framförs i flera bloggar, bl.a. av Anne-Marie Ekström och Merith Wager. De ger mig inga skäl att ända uppfattning. Ett inlägg från Språkförsvaret stimulerar med lite nya perspektiv, ”Språktest ingen mirakelmedicin”.

Lars Persson med bloggen ”Vi i Sverige” bidrar till sist med viktiga fakta: ”OECD skriver i sin rapport International Migration Outlook att medborgarskap underlättar integrationen på arbetsmarknaden. Särskilt gäller det invandrare från fattiga länder och för kvinnor. Medborgarskap antas minska barriärerna för att komma in på arbetsmarknaden, öka rörligheten och minska diskrimineringen. Invandrare som är svenska medborgare får bättre betalda arbeten och har lättare att få arbete speciellt inom den offentliga sektorn.”  Lars Persson har satt den rätta rubriken på sin blogg: Gör det inte svårare att bli medborgare!

Extremliberalismens credo är bra för de odödliga

DN:s ledare I postpandemins tid gör en klok och balanserad analys av svininfluensan och kampen för att hindra dess spridning.  Ledaren riktar också välförtjänst kritik mot centerpartisen Fredrick Federley som  med sitt sedvanliga naiva, extremliberala perspektiv ondgör sig över hur myndigheter ringde i varningsklockor för svininfluensan och framhäver det förment kloka i sitt eget beslut att inte låta vaccinera sig. Här finns en attityd som går långt utöver en viktig och angelägen debatt om hur just denna pandemi hanterades av WHO och andra institutioner och vad vi kan lära.

När en extrem nyliberal som Fredrick Federley ondgör sig över smittskyddsåtgärder och oro för sjukdom och död, kan det vara värt att påminna om varför den extremliberala ideologi, som han själv representerar, en gång sopades bort från Europas karta och förblev i marginalen under mer än hundra år. Det handlar om koleraepidemin i Hamburg.

Under sensommaren 1892 drabbades Hamburg av en svår koleraepidemi. På två månader dog över 10 procent av stadens befolkning – mer än 8000 människor. Koleran drabbade Hamburg hårdare än någon annan stad i Tyskland. I närbelägna Altona inträffade bara ett fåtal dödsfall.

Det katastrofala utfallet i Hamburg visade sig bero på stadens liberala makthavare. Handelsmän hade sedan århundraden tillbaka dominerat Hamburgs politiska liv, och de ville inte veta av några centrala dekret om åtgärder för att stoppa smittspridningen. Sådana åtgärder skulle slå hårt mot den fria handeln och deras affärer. Medan befolkningen i Altona var väl informerade, underkastade sig smittskyddets krav och drack vatten från stadens reningsverk, fortsatte de ovetande invånarna i Hamburg att dricka vatten från floden Elbe. Med liberalismens fana fladdrande i vinden lät stadens styrande oligarki och deras lojala tjänstemän tusentals människor falla offer för koleran.

Koleraepidemin i Hamburg stärkte en insikt som på sikt gjorde Europa starkt: människors totala frihet att fullfölja sina egna intressen måste ibland begränsas, för att värna människors och samhällets överlevnad. Smittsamma epidemier är det mest iögongfallande exemplet, och det är inte att förvåna att Federley som den naive extremliberal han är skryter över hur han undlåter att vaccinera sig eftersom han själv är stark och frisk.

När Federley inte förstår varför han själv i en pandemi behöver tänka ett ögonblick på något annat än sig själv, så kan man naturligtvis inte heller förvänta sig att han förstår varför samhällen också av andra skäl behöver enas om gemensamma insatser för att säkra samhällets överlevnad (och därmed inskränka Federleys maximala frihet). Det gäller barnafödande, till exempel. Eftersom människor inte är odödliga måste varje samhälle se till att man har institutioner som gör det möjligt att föda och uppfostra barn. Förr bestod dessa institutioner av släkt och familj, där kvinnor dömdes till ofrihet och ekonomiskt beroende. Idag har vi i Sverige istället en välfärdsstat, som kräver att alla bidrar till de gemensamma försäkringssystemen. Tack vare detta är både mäns och kvinnors frihet och oberoende långt mycket större än vad det skulle vara i ett land där barnafödandet var en privat ensak. Ensamstående föräldrar kan ha barn. Män tvingas inte vara familjeförsörjare och kvinnor tvingas inte välja bort arbete för att kunna ta hand om sina barn. I förlängningen har sexualitet och samlevnad befriats från de bojor, som det helt privata ansvaret för reproduktions krav en gång ställde.

Det dröjde ungefär 100 år efter koleraepidemin i Hamburg innan den extrema frihetsliberalismen återigen vann anklang – bland naiva och okunniga politiker som Federley, bland ekonomer som har glömt att stoppa in risk för ohälsa, död och smittspridning i sina modeller, och bland högavlönade som självklart attraheras av en samhällsanalys som säger att ojämlikheten och deras egna privilegier är bäst för oss alla.

Låt mig avluta med att citera DN: ”I ett samhälle befriat från större dödlighet i epidemisk smittspridning är det förstås lätt att glömma att vaccinationer, i barnåldern och uppåt, tillhör grunden som vårt välstånd vilar på”. Det är också lätt att glömma, vill jag tillägga, att även välfärdssamhället i övrigt – med dess jämställdhet och välstånd – är ett resultat av en politik där individens frihet balanseras mot ansvar för vår gemensamma överlevnad. Extremliberalismens credo, så som den nu marknadsförs av Federley och centern. är bara bra för de odödliga. För alla oss andra är det bättre att visa solidaritet med varandra.

Lästips: Death in Hamburg: Society and Politics in the Cholera Years, 1830-1910

Allmänintresset – sämsta gren för moderaterna

Moderaterna återkommer i dagens DN Debatt till sitt nya retoriska PR-trick: att moderaterna som parti står för allmänintresset. Istället för att göra klart vilken politik man har för att möta de utmaningar som Sverige står för – från åldrande befolkningar till segregation, ökad fattigdom och klimatförändringar, så ägnar man sig åt fortsatt skamlöst PR-byggande i syfte att

1) främja sig från politiken och demokratin och därmed framstå som hela folkets företrädare – lika goda och rättrådiga som den gode, upplyste monarken

2) dölja en hänsynslös politik till gagn för de mest högavlönades särintressen.

När moderaterna påstår att man företräder allmänintresset är den en dans på slak lina utan like. Det är svårt att föreställa sig ett parti som i högre grad sviker allmänintresset – om vi med allmänintresset menar att värna om gemensamma nyttigheter och tillgångar till hela folkets gagn.

På det mest uppenbara planet kan vi notera utförsäljning av folkets tillgångar i syfte att sänka skatterna för de redan välbärgade. Detta är en del av den politik som har skapat ett snabbt växande gap mellan högavlönade och lågavlönade i Sverige. Mellan 2006 och 2008 ökade inkomsterna för den högsta inkomstdecilen med drygt 8 procent (över 33000 kronor). 2006 tjänade de mest välbeställda i Sverige i snitt 404000 kronor om året. 2008 var inkomsten 438000 (siffror från SCB). Samtidigt sänktes inkomsterna för den lägsta decilen med fem procent, från 78000 kronor till 74000 kronor om året.

Värre är att moderaternas ekonomiska politik undergräver hela basen för en långsiktigt hållbar och framgångsrik samhällsutveckling. Det viktigaste för att främja tillväxt i ett samhälle är att värna de kollektiva nyttigheter som utgör basen för tillväxten: kunskap, hälsa och fungerande samhällsinstitutioner. Alla dessa resurser undergrävs av en ekonomisk politik som ökar ojämlikheten och förstör möjligheterna för de sämst ställda att utveckla sina resurser och sin kompetens. En omfattande redovisning av forskningens resultat på detta område finns som bekant i Richard Wilkinssons och Kate Picketts Jämlikhetsanden, där de empiriska resultaten enkelt kan sammanfattas i slutsatsen att jämlika samhällen nästan alltid fungerar bättre än ojämlika.

Slutligen: moderaterna saknas överhuvudtaget en ekonomisk teori och ett språk för att hantera allmänintressen. Borg bygger på enklaste marknadsmodeller, med egenintressen och marknadseffektivitet i fokus. Moderaterna för ingen kvalificerad diskussion om hur olika typer av marknader fungerar eller hur politik bör utformas för att värna kollektiva nyttigheter. Därmed ser de heller inga problem med att slå sönder fungerande samhällsinstitutioner som de svenska kommunerna.

Schlingmanns PR-skicklighet är omvittnad – men frågan är om inte smartheten denna gång spelar honom ett spratt. Allmänintresset är moderaternas sämsta gren. Finns det ingen gräns för politiskt geschäft?

Mer om moderaternas kampanj. Kent Persson (M) manar till ödmjukhet, och hans engagemang känns trovärdigt. Men det skär sig verkligen mot partiledningens hybris – ”det enda arbetarpartiet”. Iakttagaren gör nog rätt diagnos: ”ett svårt fall av hybris förmodligen omöjligt att bota”. Peter Andersson skriver som alltid tänkvärt – bland annat om moderaternas ”uppriktiga fräckhet”. Mer bloggat om Schlingmanns debattartikel och moderaternas kampanj: Abramson och Joakim Hörsing. Kampanjen väcker frågan om partiernas finansiering, se lärorikt inlägg i HBT-sossen, och även Johan Westerholm. Till sist; jag återfann en artikel om moderaternas nyspråk som plötsligt, när det nya programmet lanseras, känns väldigt aktuellt….