Katrine Kielos skriver i dagens Aftonbladet att idén om en uppgradering av läraryrket genom en lärarlegitimation är fel väg att gå. Med citat från Jan Björklund ställer hon frågan om ”läraryrket kan bli en bana som medicin”? Nej, är hennes svar. Att uppgradera läraryrket är nämligen enligt Kielos att främja en dröm om att ”läraryrket ska få den specifika roll på samhällsstegen som en gång gav yrket status i en typ av klassamhälle som vi ändå inte vill tillbaka till”.
Istället, menar hon, bör vi fundera kring vad som skulle locka de mest kompetenta personerna till att gå till läraryrket utifrån dagens arbetsmarknad och dagens värderingar, till exempel toppstudenter från universitetet (enligt den brittiska modellen ‘teach first’) eller yrkesverksamma i näringslivet. Detta vore enligt Katrine Kielos att ‘professionalisera’ skolan.
Jag tror liksom Katrine Kielos att försök med program som ‘teach first’ skulle kunna vitalisera och utveckla svensk skola. Däremot är jag djupt bekymrad över den syn på läraryrket som kommer till uttryck i artikeln och sättet att svepande avvisa värdet av pedagogisk utbildning liksom hela idén om en lärarprofession med en självständig och respekterad ställning.
Jag menar att ett av socialdemokratins stora problem är bristen på insikt om värdet av starka professioner, i synnerhet inom offentlig sektor. En profession står för legitimerad kunskap. Sådan kunskap har en avgörande betydelse för kvaliteten i samhällsbyggandet, inte minst inom offentlig sektor. Men en lika viktig poäng med en profession, i dess klassiska mening av en legitimerad, självständig yrkesgrupp, är att en professionen också har ett samhällsuppdrag, ofta officiellt erkänt genom statens legitimation eller en genomförd, godkänd utbildning. Med detta samhällsuppdrag i botten bärs de flesta professioner av en stark yrkesetik och en idé om den egna professionens ansvar för samhällets utveckling. Den som har fått monopol på att företräda staten på ett viktigt samhällsområde, i kraft av sin expertis, måste också tydliggöra hur man tar sitt ansvar.Många professioner har fokus på frågor som är centrala för demokratin, rättssäkerheten och allmänintresset. Därmed spelar de också en nyckelroll i demokratin.
Starka professioner är ett samhällsfenomen som ibland kan skapa problem – till exempel om professionernas makt blir så stark att det skapar svårigheter för demokratins företrädare. Men fördelarna med starka professioner, vill jag hävda, är långt större. Tillsammans med politiken skapar professionerna en motvikt mot de penningintressen, som styr marknaden. Andra värderingar och en annan etik får utrymme i samhället. Professionernas självständighet och starka ställning är också något som är viktigt att värna, om vi vill rekrytera kvalificerade personal till offentlig sektor. De som söker sig till professioner som läkare eller lärare vill förvisso ha bra betalt, men att yrket har ett innehåll och en självständighet som gör det intressant och meningsfullt är minst lika viktigt. Om professioner degraderas till karriäryrken vilka som helst, så tappar de sitt värde.
Jag menar att socialdemokraterna skulle ha mycket att vinna på att samarbeta med professionerna istället för att – som idag – se näringslivet och marknaden som modell för samhällsbygget. Personer med erfarenhet från näringslivet kan ha mycket värdefullt att tillföra svensk skola, men för att fungera väl som lärare bör en person också ha en stark insikt om att skolan inte är detsamma som ett företag som levererar undervisningstjänster. Skolan är en samhällsinstitution med ett bredare uppdrag. Jag anser – inte minst mot bakgrund av min egen yrkeserfarenhet från både stat och näringsliv – att det är självklart att de styr- och ledningsmodeller som är ändamålsenliga i näringslivet inte alltid är de lämpligaste inom offentlig sektor. Det finns helt enkelt olika typer av professionalism. När Katrine Kielos avvisar idén om en lärarprofession för att istället bejaka idén att vem som helst med goda ämneskunskaper eller näringslivserfarenhet kan bli en bra lärare, då har hon tappat hela idén om skolan som en del av demokratin och samhällsbygget.
När det gäller lärarna kan det vara viktigt att påminna om att denna yrkesgrupp under många decennier drev ett kraftfullt och i långa stycken framgångsrikt professionaliseringsprojekt. Skolans och den egna yrkeskårens framsteg stod i fokus. Lärarna hade ofta bakgrund i bondeklass och arbetarklass. En stor grupp var kvinnor. Yrkets professionaliseringsprocess gick hand i hand med en feminiseringsprocess (som Christina Florin har visat i sin spännande avhandling Kampen om katedern). Lärarna kom i sitt dagliga arbete i direktkontakt med klassamhällets orättvisor. Långt innan Socialdemokraterna drev frågan om en gemensam skola för alla barn, drev folkskollärarna kampen för en gemensam ”bottenskola” för alla. Dessa folkskollärare bars av övertygelsen om alla barns rätt till utbildning . Genom sina organisationer drev de fram den första svenska professuren i pedagogik. Som en del i sitt professionella projekt ägnade de sin fritid åt fortbildning, kulturprojekt och politik i lokalsamhället.
Många av dagens lärare har liksom tidigare generationers lärare en bakgrund i arbetarklass och lägre medelklass. Många är kvinnor. När Katrine Kielos betecknar idén om en respekterad ställning för lärarkåren som ett negativt uttryck för ett gammalt förlegat klassamhälle, tycker jag att det leder fel. Vi behöver en rejäl satsning på lärarutbildningen i Sverige och vi behöver utveckla den pedagogiska forskningen. Däremot behöver vi inte en politik som trivialiserar läraryrket och dess potential. Vi ska komma ihåg att ett av de stora problemet för folkskollärarna, när de drev sitt professionaliseringsprojekt, var att det på den tiden inte ansågs lika fint att undervisa fattiga barn som att vara ingenjör eller läkare. Folkskollärarna, med sin simpla klassbakgrund, förlöjligades. Jag menar att kampen för respekt för läraryrket är en kamp som behöver fortsätta. Det är en kamp för en stor, kvinnligt dominerad yrkesgrupp i Sverige, men också en kamp för respekt för barnen och skolan som samhällsinstitution.
Jag skulle gärna se att lärarna själva blev en starkare röst i skoldebatten. Samhället behöver en stark lärarprofession som har idéer om skolan och utbildningspolitiken. Det är intressant att se att lärarna under 1900-talets början valde att driva det professionella budskapet delvis skilt från det fackliga, för att därmed kunna bli tydligare och vinna större legitimitet. Kunde detta vara en idé även idag?

Mina föräldrar Evy och Alvar - lärare under en tid då läraryrket respekterades som en profession.
Som barn växte jag upp i en värld av engagerade folkskollärare – föräldrar, släkt, vänner. Där formades min respekt för läraryrket och det kunskapsintresse som har burit mig genom livet. Jag såg dem bäras av ett bildningsideal och ett samhällsengagemang som var långt större än vad jag senare, som student, skulle möta på universitetet. Jag tog del av deras pedagogiska insikter, deras kunskap om barns och ungdomars utveckling, och deras kloka balans mellan höga kunskapsmål och insikten om att inlärning också kräver en socialt fungerande skolmiljö. Idag möter jag samma engagemang hos många av mina barns lärare, men jag möter också en lärarprofession som har malts ner av ständiga besparingar och av idén om att alla andra vet bättre än lärarna hur skolan ska se ut.
Så nej – det behövs inte bara professionalism i skolan i form av bättre ledarskap och större likhet med ”andra branscher och resten av arbetsmarknaden”. Det behövs också en lärarprofession som bärs av pedagogisk kunskap och yrkesetik. Jag skulle vilja se att Socialdemokraterna gör gemensam sak med lärarprofessionen istället för att ständigt ifrågasätta den. Jag är övertygad om att en stark lärarroll kan gå hand i hand med en modern arbetsorganisation i svensk skola.
Att läsa, om läraryrket – Christina Florin: Kampen om katedern. Feminiserings- och professionaliseringsprocessen inom den svenska folkskolans lärarkår 1860-1906. Om vikten av att skilja marknad och utbildningens uppdrag: Martha Nussbaum: Not for profit. Why Democracy Need the Humanities.