Monthly Archives: april 2011

Lenas blogg om kunskap och politik

Bohuslän, 22 april 2011

På den här bloggen har jag under det senaste  året bidragit till den politiska idédebatten, som socialdemokrat med bakgrund i både forskning och politik. Det har varit en spännande tid, med valrörelse och nystart för det socialdemokratiska partiet. Jag har mött ett stort intresse för idépolitisk debatt och en lång rad spännande samtal har utspunnit sig i mina kommentarsfält.

Den intensiva debatten har varit inspirerande, men nästan 40 000 besök varje månad kräver också tid… Under de närmaste månaderna kommer jag ha mindre utrymme för min blogg, i takt med att andra uppdrag i politik och forskning växer. Därför tar jag en paus, vi får se för hur länge.

Jag är nominerad till ordförande för s-kvinnor och hoppas att du, om du är s-kvinna och intresserad av vem jag är och var jag står i politiken, vill läsa vidare under flikarna ovan ”Om mig” och ”Kampanj s-kvinnor”. Du hittar artiklar, intervjuer och annat under fliken  ”Artiklar och debatt”. Inlägg på många teman finns i arkivet över tidigare blogginlägg till höger!

Min idéplattform om S-kvinnors framtid. Mer om s-kvinnor, ”Därför vill jag leda s-kvinnorna”.

20 kommentarer

Filed under Uncategorized

Det behövs en debatt om styrmodellerna i offentlig sektor

Jag läser med nöje dagen kolumn av Henrik Berggren i DN, Inget samhälle fungerar utan tillit. Han lyfter en stark trend i samtidens samhälle: att ökad granskning är den självklara lösningen på alla samhällets problem. Skolan ska granskas. Sjukvården ska granskas. Tydligare mål ska formuleras och utvärderas. Det finns en risk, varnar Berggren, att för mycket övervakning och granskning undergräver den tillit, som gör att vårt samhälle fungerar.

Jag delar Henrik Berggrens oro. Jag tror också att vi måste förstå vad som driver denna besatthet av granskning. Jag ser det som en del av samhällets omvandling till marknad, med marknadens styrmodeller som norm. Revision och granskning av offentlig verksamhet är inte något nytt, men med den nyliberala vågen och new public management har revisionsidén blivit grundmodellen för styrning av offentlig verksamhet. Vi lever i the audit society hävdar den engelske företagsekonomen Michael Power, som med kritisk udd har beskrivit fenomenet i sin bok The Audit Society. Rituals of Verification (Oxford University Press, 1997).

Precis som ett företag granskas av sina revisorer för att ägarna ska känna sig trygga ska våra offentliga verksamheter numera ständigt granskas, och precis som i företagen står pengarna i fokus. Att hålla budget framstår idag som det främsta målet för offentlig sektor. När detta huvudmål har uppnåtts är det dags att granska att målen för den specifika verksamheten också har uppfyllts. Det kallas inte sällan för kvalitetssäkring. Läkarens uppdrag att bota sjuka ska kvalitetssäkras. Lärarens uppdrag att utbilda sina elever ska kvalitetssäkras.

Detta är, om vi spetsar till det, en toppstyrd modell där tilliten till de professionellt ansvariga urholkas från två håll samtidigt:

För det första genom att målen systematiskt formuleras uppifrån; självklart ifråga om budgetramar men inte sällan också ifråga om detaljer där framgång belönas med bonus: x antal knäoperationer ska uppnås, x antal studenter ska klara godkänt så utbetalas bonus, osv. De ansvariga drivs in i tvånget att uppfylla disparata mål istället för att självständigt bedöma hur verksamhetens övergripande – och ofta komplexa – uppdrag bäst kan uppnås. Därtill sätts ekonomin och budgeten ständigt före det professionella uppdraget. Först budget, sen innehållet. Hela modellen utmanar den professionella identiteten och yrkesetiken. Du blev inte forskare, lärare, läkare eller sjuksköterska för att hålla budget. Att hålla budget är viktigt och nödvändigt, men det kan aldrig bli ditt huvudmål och din drivkraft i yrkeslivet.

För det andra undergrävs tilliten, som Henrik Berggren noterar, genom att den centrala styrfunktionen systematiskt ifrågasätter att de professionellt ansvariga utför sitt jobb på ett bra sätt. Efter att ha tilldelats en ofta orimligt snäv budgetram ska en betydande del av de professionella yrkesutövarnas arbetstid ägnas åt att återrapportera vad som gjorts eller till att ansöka om extra resurser. Kvalitetsgranskningar från utomstående revisorer eller konsulter kan vara en del av denna verksamhet; ökad detaljstyrning och rapportering kring arbetsuppgifter och arbetstid en annan.

Jag skrev häromdagen på min blogg om vikten av en stark lärarprofession. Jag lyfte där förtroendet för professioner som en alternativ styrningsmodell. Precis som Henrik Berggren skriver kan vi ibland betvivla att de professionella grupper som vi möter är att lita på, men problemet är att ökad övervakning och styrning riskerar att öka misstänksamheten och försämra prestationerna.

Jag tror själv att det är mycket viktigt att offentlig verksamhet granskas, men jag tror inte på ett audit society där en den toppstyrd mål-resultatmodellen sätter ramarna för den varjedagliga offentliga verksamheten. Granskningar av komplexa offentliga verksamheter bör ske med återkommande mellanrum, och då genom grundliga och metodiskt allsidiga analyser som respekterar de verksamheter och professioner som granskas. Däremellan anser jag att de yrkesgrupper som ansvarar för verksamheten ska ges ett självständigt ansvar, med kvalitet och uppdrag som huvudmål och budgeten som restriktion. Enkla kvantitativa mål som bockas av är inte ändamålsenliga när målbilden inte – som i företaget – på ett enkelt sätt kan kvantifieras i till exempel vinstkrav.

Förtroende för professionerna handlar om att främja social tillit, med alla dess viktiga fördelar för ett samhälle, men det handlar också om att främja verksamheternas kvalitet och professionernas yrkesstatus och arbetstrivsel. Att ges förtroende på det område där du har kompetens, det är en glädjekälla i yrkeslivet. Om vi vågar lita på varandra, då blir vår gemensamma pool av kunskap och kompetens också en gemensam källa till rikedom.

Att utforma bättre styrmodeller och arbetsvillkor i offentlig sektor är en av det svenska samhällets stora utmaningar. Tusentals och åter tusentals människor har sitt jobb inom offentlig sektor, och tusentals och åter tusentals människor är dagligen beroende av dess tjänster. Utvecklingen av offentlig sektor är också en av vårt samhälles stora kvinnofrågor. Fler kvinnor än män jobbar i offentlig sektor, och fler kvinnor än män påverkas av dess kvalitet. Jag skulle önska en rejäl debatt om dagens styrmodeller i offentlig sektor – för de anställdas skull, för medborgarnas skull, och för samhällets skull. Vem vågar bryta trenden och testa alternativ?

40 kommentarer

Filed under Uncategorized

Våga välja en hållbar energiframtid

Idag skriver jag på DN Debatt om svensk kärnkraftspolitik, tillsammans med Birgittta Dahl, Erik Pelling och Anders Grönvall,”Socialdemokratins uppdrag är att avveckla kärnkraften”. Vårt budskap är att Sverige nu måste samlas kring en hållbar energiframtid. Händelserna i Fukushima måste leda till kraftsamling. En kärnkraftsolycka kan leda till konsekvenser som är både oöverblickbara och oåterkalleliga. Den risken kan vi inte ta. Vi vill att Socialdemokraterna på partikongressen 2013 enas om ett konkret och kraftfullt handlingsprogram för energiomställning som också innefattar för kärnkraftens avveckling.

Mer att läsa: ”Situationen i Fukushima förblir mycket allvarlig” rapporterar atomenergiorganet IAEA på sin Fukushima Nuclear Accident Update Log den 18 april. Även Björn Elmbrandt i Arena; Per Bolund i SVT DebattNy TeknikSVT. I Ukraina hålls en konferens till minne av katastrofen: ”Twentyfive years after the Chernobyl Accident”.


190 kommentarer

Filed under Uncategorized

Rätt och fel om abort kan inte avgöras av moralfilosofer

Två filosofer, Nicolas Espinoza och Martin Peterson, hävdar på DN Debatt att det är dags att ”nyansera synen på aborter”. Jag måste säga att jag häpnar inför denna artikel, som inte på något som helst rimligt sätt kan argumentera för det förslag som läggs fram: en radikal försvagning av svenska kvinnors rätt till abort.

De två filosoferna argumenterar som om de hade något nytt att komma med, som skulle ge oss skäl att ompröva kvinnors aborträtt. Men deras argument är varken nya eller övertygande.

Det är självklart att en fråga som abort rymmer en målkonflikt. Det är just för att lösa denna målkonflikt som abortlagen finns. Kvinnan har starka rättigheter i abortlagstiftningen – inte av moralfilosofiska skäl utan därför att det svenska folket i gällande lagstiftning har gett uttryck för denna värdering.

Det är heller inte någonting nytt att en fråga kan rymma en konflikt mellan samtid och framtid. Därför framstår det också som svårbegripligt varför hänsyn till kommande generationer när det gäller klimatfrågan kan bli en motivering till att fostrets rätt ska ges större tyngd än tidigare i svensk abortlagstiftning. Hur samtidens intressen ska vägas mot framtidens måste avgöras från fall till fall. Det framstår som närmast absurt att jämföra en enskild kvinnas skyldighet att föda barn (för det ofödda barnets skull) med allas vår skyldighet att värna ekosystem och klimat (så att planeten inte fördärvas och blir obeboelig för framtida generationer).

Espinoza och Peterson gör ett stort nummer av att ”abort inte är en moraliskt binär fråga”. Abort kan inte reduceras till något som antingen är rätt eller eller fel utan kan ses som både rätt och fel. Det finns i en gråzon. Efter denna observation, som inte känns särskilt revolutionerande för oss som aldrig har uppfattat rätt och fel som något binärt, kommer förslaget till lösning: eftersom abort inte är en moraliskt binär fråga så bör lagstiftningen dela in aborträtten i tre kategorier istället för två.

Här hamnar filosoferna på ett gungfly. För det första har jag svårt att se varför vi inte kan välja att ha två kategorier i abortlagstiftningen, tillåtet eller inte tillåtet med abort, bara därför att abort inte är en moraliskt binär fråga utan rymmer en gråzon. Det faktum att lagstiftningen inte måste vara binär kan ju inte betyda att vi inte kan välja att ha den binär.

Om vi nu trots allt väljer att dela in abortlagen i tre kategorier, som författarna vill, så finns det, för det andra, inte något självklart sätt att dra gränser mellan dessa tre kategorier. Vi kan helt enkelt inte veta hur vi skiljer det som är rätt när det gäller abort från det som är fel eller det som ligger i ”gråzonen”. Men detta tycks inte bekomma Espinoza och Peterson.  I artikeln går de raskt till verket och talar om var gränserna går mellan det som är fel, det som är gråzon, och det som är rätt. Här finns inte tillstymmelse till argument. Det enda man hänvisar till är vad som är ”rimligt” och vad många ”nog skulle acceptera”. Jag konstaterar att Espinoza och Petersen helt enkelt tycks anse att det fanns något essentiellt rätt eller fel, som de som filosofer kan resonera sig fram till.

Avslutningsvis noterar Espinosa och Pedersen att det förvisso kan vara obehagligt för en kvinna i ”gråzonen” att sakna moralisk uppbackning när hon gör abort, men det SKA inte heller kännas bra för henne att göra abort. Det viktiga är nämligen att lagstiftningen ”speglar hela den komplexa problematiken”. Espinosa och Pedersen gör helt enkelt anspråk på att  sitta inne med sanningen om vad som utgör den vetenskapligt rätta utformningen av abortlagstiftningen, och denna sanning ska implementeras – oberoende av effekterna.

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att Espinoza och Petersen tycks sakna alla begrepp om vad abortfrågan i grunden handlar om: kvinnors makt över sina egna liv. De tycks också sakna all insikt om att hundra års kamp för kvinnors emancipation har handlat om att slippa just den typen av moraliserande mansperspektiv som de ger uttryck för.

Ja – det är som om vi drivits  femtio år tillbaka i tiden. Kvinnor ska straffas genom att samhället tar sin hand ifrån dem när livet är som svårast. Män, däremot, kommer självklart som alltid att kunna njuta sin moraliska förträfflighet, eftersom de i egenskap av män aldrig kommer att ställas inför barnafödandets ”hela komplexa problematik”. Jag råder Espinoza och Peterson att fördjupa sig i ett annat intressant område för filosofin: frågan om kvinnors frihet – som individer och mödrar. Simone de Beauvoir, Det andra könet, kanske kan vara en början.

Mer bloggat: Ylva Johansson.

61 kommentarer

Filed under Uncategorized

Samhället behöver en stark lärarprofession

Katrine Kielos skriver i dagens Aftonbladet att idén om en uppgradering av läraryrket genom en lärarlegitimation är fel väg att gå. Med citat från Jan Björklund ställer hon frågan om ”läraryrket kan bli en bana som medicin”? Nej, är hennes svar. Att uppgradera läraryrket är nämligen enligt Kielos att främja en dröm om att ”läraryrket ska få den specifika roll på samhällsstegen som en gång gav yrket status i en typ av klassamhälle som vi ändå inte vill tillbaka till”.
Istället, menar hon, bör vi  fundera kring vad som skulle locka de mest kompetenta personerna till att gå till läraryrket utifrån dagens arbetsmarknad och dagens värderingar, till exempel toppstudenter från universitetet (enligt den brittiska modellen ‘teach first’) eller yrkesverksamma i näringslivet. Detta vore enligt Katrine Kielos att ‘professionalisera’ skolan.

Jag tror liksom Katrine Kielos att försök med program som ‘teach first’ skulle kunna vitalisera och utveckla svensk skola. Däremot är jag djupt bekymrad över den syn på läraryrket som kommer till uttryck i artikeln och sättet att svepande avvisa värdet av pedagogisk utbildning liksom hela idén om en lärarprofession med en självständig och respekterad ställning.

Jag menar att ett av socialdemokratins stora problem är bristen på insikt om värdet av starka professioner, i synnerhet inom offentlig sektor. En profession står för legitimerad kunskap. Sådan kunskap har en avgörande betydelse för kvaliteten i samhällsbyggandet, inte minst inom offentlig sektor. Men en lika viktig poäng med en profession, i dess klassiska mening av en legitimerad, självständig yrkesgrupp, är att en professionen också har ett samhällsuppdrag, ofta officiellt erkänt genom statens legitimation eller en genomförd, godkänd utbildning. Med detta samhällsuppdrag i botten bärs de flesta professioner  av en stark yrkesetik och en idé om den egna professionens ansvar  för samhällets utveckling. Den som har fått monopol på att företräda staten på ett viktigt samhällsområde, i kraft av sin expertis, måste också tydliggöra hur man tar sitt ansvar.Många professioner har fokus på frågor som är centrala för demokratin, rättssäkerheten och allmänintresset. Därmed spelar de också en nyckelroll i demokratin.

Starka professioner är ett samhällsfenomen som ibland kan skapa problem – till exempel om professionernas makt blir så stark att det skapar svårigheter för demokratins företrädare. Men fördelarna med starka professioner, vill jag hävda, är långt större. Tillsammans med politiken skapar professionerna en motvikt mot de penningintressen, som styr marknaden. Andra värderingar och en annan etik får utrymme i samhället. Professionernas självständighet och starka ställning är också något som är viktigt att värna, om vi vill rekrytera kvalificerade personal till offentlig sektor. De som söker sig till professioner som läkare eller lärare vill förvisso ha bra betalt, men att yrket har ett innehåll och en självständighet som gör det intressant och meningsfullt är minst lika viktigt. Om professioner degraderas till karriäryrken vilka som helst, så tappar de sitt värde.

Jag menar att socialdemokraterna skulle ha mycket att vinna på att samarbeta med professionerna istället för att – som idag – se näringslivet och marknaden som modell för samhällsbygget. Personer med erfarenhet från näringslivet kan ha mycket värdefullt att tillföra svensk skola, men för att fungera väl som lärare bör en person också ha en stark insikt om att skolan inte är detsamma som ett företag som levererar undervisningstjänster. Skolan är en samhällsinstitution med ett bredare uppdrag. Jag anser – inte minst mot bakgrund av min egen yrkeserfarenhet från både stat och näringsliv – att det är självklart att de styr- och ledningsmodeller som är ändamålsenliga i näringslivet inte alltid är de lämpligaste inom offentlig sektor. Det finns helt enkelt olika typer av professionalism. När Katrine Kielos avvisar idén om en lärarprofession för att istället bejaka idén att vem som helst med goda ämneskunskaper eller näringslivserfarenhet kan bli en bra lärare, då har hon tappat hela idén om skolan som en del av demokratin och samhällsbygget.

När det gäller lärarna kan det vara viktigt att påminna om att denna yrkesgrupp under många decennier drev ett kraftfullt och i långa stycken framgångsrikt professionaliseringsprojekt. Skolans och den egna yrkeskårens framsteg stod i fokus. Lärarna hade ofta bakgrund i bondeklass och arbetarklass. En stor grupp var kvinnor. Yrkets professionaliseringsprocess gick  hand i hand med en feminiseringsprocess (som Christina Florin har visat i sin spännande avhandling Kampen om katedern). Lärarna kom i sitt dagliga arbete i direktkontakt med klassamhällets orättvisor.  Långt innan Socialdemokraterna drev frågan om en gemensam skola för alla barn, drev folkskollärarna kampen för en gemensam ”bottenskola” för alla. Dessa folkskollärare bars av övertygelsen om alla barns rätt till utbildning . Genom sina organisationer drev de fram den första svenska professuren i pedagogik. Som en del i sitt professionella projekt ägnade de sin fritid åt fortbildning, kulturprojekt och politik i lokalsamhället.

Många av dagens lärare har liksom tidigare generationers lärare en bakgrund i arbetarklass och lägre medelklass. Många är kvinnor. När Katrine Kielos betecknar idén om en respekterad ställning för lärarkåren som ett negativt uttryck för ett gammalt förlegat klassamhälle, tycker jag att det leder fel. Vi behöver en rejäl satsning på lärarutbildningen i Sverige och vi behöver utveckla den pedagogiska forskningen. Däremot behöver vi inte en politik som trivialiserar läraryrket och dess potential. Vi ska komma ihåg att ett av de stora problemet för folkskollärarna, när de drev sitt professionaliseringsprojekt, var att det på den tiden inte ansågs lika fint att undervisa fattiga barn som att vara ingenjör eller läkare. Folkskollärarna, med sin simpla klassbakgrund, förlöjligades. Jag menar att kampen för respekt för läraryrket är en kamp som behöver fortsätta. Det är en kamp för en stor, kvinnligt dominerad yrkesgrupp i Sverige, men också en kamp för respekt för barnen och skolan som samhällsinstitution.

Jag skulle gärna se att lärarna själva blev en starkare röst i skoldebatten. Samhället behöver en stark lärarprofession som har idéer om skolan och utbildningspolitiken. Det är intressant att se att lärarna under 1900-talets början valde  att driva det professionella budskapet delvis skilt från det fackliga, för att därmed kunna bli tydligare och vinna större legitimitet. Kunde detta vara en idé även idag?

Mina föräldrar Evy och Alvar - lärare under en tid då läraryrket respekterades som en profession

Mina föräldrar Evy och Alvar - lärare under en tid då läraryrket respekterades som en profession.

Som barn växte jag upp i en värld av engagerade folkskollärare – föräldrar, släkt, vänner. Där formades min respekt för läraryrket och det kunskapsintresse som har burit mig genom livet. Jag såg dem bäras av ett bildningsideal och ett samhällsengagemang som var långt större än vad jag senare, som student, skulle möta på universitetet. Jag tog del av deras pedagogiska insikter, deras kunskap om barns och ungdomars utveckling, och deras kloka balans mellan höga kunskapsmål och insikten om att inlärning också kräver en socialt fungerande skolmiljö. Idag möter jag samma engagemang hos många av mina barns lärare, men jag möter också en lärarprofession som har malts ner av ständiga besparingar och av idén om att alla andra vet bättre än lärarna hur skolan ska se ut.

Så nej – det behövs inte bara professionalism i skolan i form av bättre ledarskap och större likhet med ”andra branscher och resten av arbetsmarknaden”. Det behövs också en lärarprofession som bärs av pedagogisk kunskap och yrkesetik. Jag skulle vilja se att Socialdemokraterna  gör gemensam sak med lärarprofessionen istället för att ständigt ifrågasätta den. Jag är övertygad om att en stark lärarroll kan gå hand i hand med en modern arbetsorganisation i svensk skola.

Att läsa, om läraryrket – Christina Florin: Kampen om katedern. Feminiserings- och professionaliseringsprocessen inom den svenska folkskolans lärarkår 1860-1906. Om vikten av att skilja marknad och utbildningens uppdrag: Martha Nussbaum: Not for profit. Why Democracy Need the Humanities

26 kommentarer

Filed under Uncategorized

Var finns Socialdemokraterna i debatten om europeisk ekonomi?

Debatt om det goda samhället i Social Europe Journal - också on line.

DDebatt om det goda samhället i Social Europe Journal - också on line.

Idag lyser solen över Uppsala och jag känner ett spirande hopp när jag ser att Marika Lindgren Åsbrink har blivit ny ekonomisk-politisk rådgivare för Socialdemokraterna. Marika har en radikalitet och skärpa som Socialdemokraterna verkligen behöver! Jag hoppas att detta är första steget mot en ny tydlig socialdemokratisk röst inte minst i debatten om Europas framtid.

Igår fredag mötte jag Marika Lindgren Åsbrink på den spännande konferensen Dimensions of Equality in a Good Society (organiserad av Friedrich Ebert Stiftung och Arbetarrörelsens Tankesmedja med en online debate om det goda samhället). Det var en konferens som med förfärande tydlighet beskrev de utmaningar som europeisk socialdemokrati står inför och den tveksamhet, som präglar socialdemokratins svar och strategier.

Efter 20 år av nyliberal ekonomisk politik har ojämlikheten vuxit i EU:s medlemsländer. De rika blir allt rikare. Klyftorna har ökat. Samtidigt har lönernas andel av nationalinkomsten stadigt minskat (se diagrammet längst ner i det här blogginlägget). Allt mer pengar går till kapitalägarna.

Den stora finanskrisen kunde ha skapat en öppning, ”ett möjligheternas fönster”. Men nu ser vi att detta  fönster redan har slagit igen. Från EU hörs inte längre några rapporter om offensiva, keynesianska stimulansprogram. Det är slut på diskussionerna om sociala investeringar och gröna jobb. Vad vi hör är istället allt mer skrämmande signaler om statsfinansiella kriser och skoningslösa besparingsprogram. Det europeiska valutasystemet, EMU, tillåter inte anpassning via valutakursen, och därmed återstår bara smärtsamma anpassningar genom press nedåt på löner och priser. Denna anpassningsprocess, som kallas för intern eller simulerad devalvering, slår stenhårt på löntagarna – i ett Europa där löntagarna redan har pressats tillbaka.

Den tyske statsvetaren Frank Nullmeier beskriver dagens situation som en ekonomisk-politisk tvångströja; en åtstramningspolitik som drabbade länder inte kan avvärja oavsett vilken regering som befolkningen röstar fram (After Failure: a second stage of neoliberalism). Så växer också protesterna, på Island där väljarna vägrar att betala tillbaka bankernas skulder, på Irland där regeringen inte vill foga sig i EU:s krav, och i Grekland, där gatorna fylls av demonstranter. ”Is the Iceland referendum a harbinger for popular unrest in the eurozone?” (Är den isländska folkomröstningen ett förebud om folklig oro i eurozonen?) frågade den europeiska nyhetssajten Eurointelligence häromdagen. Det finns sannerligen skäl att ställa frågan. I ett Europa där väljarna i land efter land inte längre kan påverka sin framtid, eftersom marknadens aktörer och valutasystemet har högre prioritet, där utmanas demokratins själva fundament.

Men var finns socialdemokraterna i denna kris för Europa och för idén om jämlikhet och en social marknadsekonomi? Socialdemokrater över hela Europa borde ställa frågan hur vi vänder den långa trenden mot ökad ojämlikhet och hur vi ska förhålla oss till en valutaunion, som driver människor in i fattigdom och desperation. Men  istället möter vi en socialdemokrati på defensiven; en socialdemokrati som ännu inte tydligt vågar säga det som alla nu borde se: att EU:s ekonomiska tillväxtmodell inte har främjar jämlikhet och att det monetära system som infördes vid millennieskiftet, EMU, är på väg att driva Europa i fördärvet.

I Sverige har Socialdemokraterna ännu inte tagit bladet från munnen när det gäller den europeiska åtstramningspolitiken. Inte heller har partiet tydligt gjort klart att valutasystemet EMU är en återvändsgränd för Europa. Det är som om den nyliberala tillväxt- och penningpolitiken har upphöjts till en doktrin som inte får ifrågasättas, hur förfärande konsekvenserna än visar sig vara. Ja, faktum är att till och med forskare och fristående debattörer kan ha svårt att  vara tydliga – om det handlar om att ta steget ut från de akademiska elfenbenstornen och tala till politiker och allmänhet.

En bärande idé bakom fredagens konferens Dimensions of Equality in a Good Society  var att stimulera socialdemokratisk idédebatt och politikutveckling. Likväl var det som forskarna hellre duckade än klev fram så snart debatten närmade sig en systemkritik med möjliga politiska implikationer. Nyliberalismens alla problem beskrevs med stor skärpa, men om frågan restes om att politiskt ifrågasätta rådande institutionella ramar, så blev svaret, ”Å nej, det vore politiskt självmord…”. Så framgångsrika har alltså nyliberalerna varit, tänker jag, att vi alla frivilligt accepterar att ramarna för den nuvarande ordningen inte kan ändras. Men varför, varför, varför? Startade inte socialdemokratin för att utmana rådande samhällssystem? Inser vi inte att jämlikhet kräver att vi bygger samhället så att institutionerna främjar jämlikhet – och att vi vågar vara obekväma?

Mer att läsa: Marikas blogg. Marika m fl i Sydsvenskan: Sänkt skatt ger få nya jobb

Ett diagram att reflektera över: löneandelen i samhällsekonomin. Hur tolkar vi som socialdemokrater denna trend? Hur vill vi att den ska se ut i framtiden?


 

16 kommentarer

Filed under Ekonomi, EU, EMU, euron

Jämställdhet kräver en ny ekonomisk politik

Kvinnoklubben i Uppsala, valrörelsen 2010

Kvinnoklubben i Uppsala, valrörelsen 2010

Idag skriver jag på SVT Debatt om varför jag har tackat ja till att nomineras till ordförande för s-kvinnor.  Jag vill att s-kvinnor spelar en drivande roll i utvecklingen av en ny politik för socialdemokraterna. Jämställdhet kräver en ny inriktning på den ekonomiska politiken.  Det är nu 40 år sedan de stora jämställdhetspolitiska reformerna genomfördes i Sverige. Det är dags för en ny offensiv för jämlika villkor mellan kvinnor och män!

Det är roligt att se att det nu finns fyra kandidater till ordförandeskapet för s-kvinnor. Det visar vilken viktig kraft s-kvinnor är  och uttrycker också den vilja som finns att utveckla och förnya s-kvinnors arbete.

Vi som kandiderar till ordförande har olika bakgrund och erfarenheter. Själv går jag in för uppdraget med en bakgrund som aktiv i kvinnoklubben i Uppsala och i Uppsala arbetarekommun. Jag tar med mig erfarenhet från mitt yrkesliv – som journalist, folkhögskollärare, forskare, statsråd, VD, mm.  Jag har jobbat under många år med kvinnofrågor, främst som kvinnoforskare i Sverige men också internationellt, när jag som  miljöminister ledde då det internationella nätverket för kvinnliga miljöministrar. Jag berättar mer om vem jag är och vad jag vill i s-kvinnor här  på min kampanjsida.

Debatten om s-kvinnors framtid fortsätter i många fora. Se till exempel Jenny Madestams artikel  S-kvinnor behöver ett nytt ledarskap.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized