Om kunskap och politik – några sista ord

För snart fyra år sedan, i maj 2010, startade jag denna blogg.

”Min blogg handlar om kunskap och politik”, skrev jag då i min programförklaring.

”Jag är övertygad om att Sverige behöver en mer omsorgsfull, kunskapsbaserad politik om vi ska kunna bevara och utveckla en väl fungerande demokrati. Jag vill se fler bryggor mellan kunskapssamhället och politiken.”

Idag skriver jag min sista bloggpost. Skälet är att jag lämnar rollen som fri debattör och politiker. Nya uppdrag väntar.

Med detta sista inlägg vill jag tacka er alla som under åren har bidragit till denna blogg med kloka kommentarer, frågor och kritik. Ni har gjort min blogg till vad jag ville att den skulle vara: en arena för debatt och dialog.

Jag har under de fyra åren som bloggskribent arbetat parallellt med uppdrag som forskare, som ordförande för S-kvinnor och som riksdagsledamot. När jag reflekterar över dessa år är det med stor glädje över många fina samarbeten, möten och diskussioner. Jag gläds över att jag på några punkter har lyckats göra skillnad, också i praktisk politik.

Men visst är det många av mina ambitioner och förhoppningar, som inte har infriats.

Min förhoppning om att som socialdemokrat kunna bidra till att utveckla en mer kunskapsbaserad, progressiv politik har jag känt att jag fått ett starkt gehör för, men i praktiken har det inte varit lätt.

Inte minst i fråga om progressiva nyckelfrågor – som finanspolitik och penningpolitik, välfärdspolitik, jämställdhetspolitik och miljöpolitik – har jag sörjt över bristen på vilja att tänka om i grunden. Jag saknar fortfarande ett genomarbetat politiskt alternativ, som kan möta en idag fortfarande – i praktiken – dominerande nyliberal värdegrund och samhällsanalys.  Trots att teoretiska idéer om effektiva marknader och om konkurrensmodeller i välfärd och miljöpolitik har visat sig inte hålla måttet, återstår mycket arbete med att formulera alternativ.

Samtidigt hyser jag förtröstan, därför att allt fler tar del i debatten, med ny kunskap och nya förslag. Idag pågår en livlig debatt om frågor, som för fyra år sedan knappast diskuterades alls.

Debatt pågår om den misslyckade konkurrensmodellen i välfärden. Debatt pågår om de stora nackdelarna med styrsystem som new public management och om krisen för de offentligt finansierade (idag kvinnodominerade) professionerna. Debatt pågår om höjt inflationsmål och om slopat överskottsmål för statsbudgeten. Debatt pågår om växande ojämlikhet och vikten av att åter indexera sociala förmåner, som t ex barnbidrag och underhållsstöd. Debatt pågår om marknadsmodellens haveri i klimatpolitiken. Idén om hållbar utveckling, som ett nytt ekonomisk-politiskt paradigm, är på väg att få fäste.

Jag tror – när jag känner förtröstan – att vi en gång kommer att se tillbaka på vår egen tid, som en tid då vinden vände. Precis som marknadsidéerna från 1980-talet förändrade politikens spelplan, från den globala nivån till den lokala, ser vi nu hur insikten växer om att andra perspektiv och idéer behöver lyftas. Allt fler ser att vi behöver värna andra värden än konkurrens – som folkhälsa, miljö och social sammanhållning. Den progressiva debatten stärks, inte minst bland de unga. Nya progressiva tankesmedjor växer fram – från Arena Idé till Katalys och Tankesmedjan Tiden.

Jag ser fram emot att själv får delta i det fortsatta arbetet för en hållbar samhällsutveckling, om än  på ett nytt sätt, i en ny roll.

Jag ser också fram emot att den idag strategiskt dominerade politiska debatten, när valet är över, till sist ska återvända till de grundläggande frågor, som måste ställas i den tid vi lever i. Hur vill vi att vårt samhälle ska se ut? Och hur ska vi se till att vi tillsammans, med kunskapens och demokratins verktyg, kan nå dit vi vill? Att värna freden och miljön är grund för vår existens. Att leva i frihet och välstånd är ingen självklarhet utan något, som vi som människor alltid måste ta ansvar och kämpa för.

Jag hyser fortfarande samma drömmar som 2010, då jag förhoppningsfullt skrev så här:

”Jag vill också se en progressiv politik som bättre tar till vara den snabba kunskapstillväxt som sker inom samhällsforskning och humaniora. Genom historien har skarp samhällsanalys och goda argument berett vägen för demokrati och social rättvisa. Så är det också idag. Kunskap ger makt. Och utan insikt och idéer skapas ingen ny politik.”

Som sammantvinnade trådar löper kunskapsutveckling och demokratisk debatt, genom historien. Så länge den tråden inte brister, har vi alltid nya möjligheter.

Exempel på  spännande och viktiga inlägg i dagens samhällsdebatt: Forskningsrapporter som Ojämlikhetens dimensioner, LO:s  jämställdhetsbarometer Tid, makt, pengar, rapport från Socialdemokraternas forskningskommission med Mårten Palme m fl, Naturskyddsföreningenns rapport om vikten av att undervisa om hållbar utveckling i skolan, viktiga debattböcker som Stefan Carléns och Christer Perssons  Åter till full sysselsättning, Kristina Mattssons Välfärdsfabriken, Dan Anderssons Tillsammans – i lust eller blomstring?, Lars Ingelstams och Anders Mellbourns Fred, säkerhet, försvar, och Carl Thams Nyliberslimens triumf och fiasko, Göran Hjelms sju reformförslag om en ny penning- och finanspolitik, debattinlägg som Robert Boijes om att ersätta överskottsmål med balansmål, Stefan Löfvens om att Välfärdens yrken måste få sin frihet och status åter, Handeln med utsläppsrätter har havererat, Kjell Rautios om socialförsäkringarna, Björn Elmbrants om deflationsriskerna i Europa och Jenny Anderssons om att samtiden är som en roman från 1800-talet.