Levande författning – eller självspelande piano?

När vi som som svenska politiker och medborgare möter EU-rätten, då bör vi aldrig acceptera den som en given juridisk ram, som är omöjlig att påverka. Vi bör tänka på den som en levande författning.

Detta förhållningssätt till EU-rätten, att vara aktiv och ifrågasättande, mötte jag första gången i texter av Sverker Gustavsson, professor i statsvetenskap och min stora inspiratör i EU-debatten.

Det blev en viktig väckarklocka. Att en författning lever, det betyder att den rymmer långt mer än bara vad som bokstavligt stadgas i grundlag eller fördrag (Trovärdighet förutsätter uppriktighet, 2007). Men det betyder också att grundläggande principer i statsskicket i praktiken kan påverkas och förändras. Det betyder att vi alla har ett ansvar att inte stillatigande acceptera EU-rättsliga regler. Hur långt överstatligheten ska gå, och vilken form den tar, är inte på förhand givet.

Begreppet levande författning dök upp i mitt huvud när jag idag läste Svenska Dagbladet: Alliansregeringen utmanar inte EU. Artikeln berättar att den borgerliga svenska regeringen inte en enda gång sedan 2006 har utmanat EU:s regler på eget initiativ. Regeringens har efter sju år aldrig har tagit strid genom en ogiltighetstalan, ett av de viktiga instrument som står till buds för det medlemsland, som vill påverka EU:s levande författning.

Frågan om regeringens passivitet i fråga om EU:s lagstiftning restes för ett par veckor sedan också i riksdagen. Billy Gustafsson, Socialdemokraterna, påminde i ett skarpt inlägg om att den svenska riksdagen vid ett stort antal tillfällen har ifrågasatt lagförslag från EU-Kommissionen. Riksdagen har gjort bedömningen att förslagen inte är förenliga  med subsidiaritetsprincipen (som  handlar om på vilken nivå ett politiskt beslut ska fattas). Ändå har regeringen aldrig agerat genom en ogiltighetstalan.

Vad jag har kunnat se har regeringen inte någon gång använt sig av möjligheten att väcka en ogiltighetsförklaring eller ogiltighetstalan vid EU-domstolen. När nu det verktyget finns, varför har vi inte en enda gång använt det? Det är en fråga som i varje fall jag ställer mig. (Kammardebatt, 22 januari 2014)

Långsiktigt kan regeringens passivitet bli förödande, varnar Billy Gustafsson. Vilka lagar som klubbas igenom i EU, steg för steg, handlar i grunden om makt. Hur ska makten fördelas mellan nationella parlament och den europeiska unionen? Och hur långt vill vi egentligen att överstatligheten ska gå? Med passiva regeringar, utan kraft att driva sin demokratiska agenda, finns risken att EU blir som ett ”ett självspelande piano”.

Billy Gustafssons inlägg riktar ljuset mot den brist på demokratiskt engagemang som präglar dagens borgerliga EU-politik. Men det utgör också en uppmaning till en kommande socialdemokratisk regering, en uppmaning att utveckla en genomtänkt och långsiktig strategi för vad vi vill med Sveriges medlemskap i EU.

Personligen önskar jag att en socialdemokratisk regering tar en tydlig ideologisk utgångspunkt i en sådan långsiktig EU-strategi. Målet måste vara att skapa en bättre balans mellan EU:s överstatliga krav på frihandel till varje pris å den ena sidan, och medborgarnas krav på social trygghet och god miljö å den andra. Hållbar utveckling måste ges prioritet.

Som miljöminister tog jag initiativ till en ogiltighetstalan från Sverige mot EU-kommissionen, 2004, i syfte att förbjuda det farliga ogräsmedlet parakvat. Det var ett av fem initiativ som den socialdemokratiska regeringen tog, och det var det enda som ledde till seger i EU-domstolen. Jag blir glad när jag ser att striden om parakvat uppmärksammas också i dagens SvD-artikel.

Striden om parakvat handlade i grunden om rätten att skydda miljön och människors hälsa. När striden stod, från 2004 till 2007, hade parakvat varit förbjudet i Sverige i över 30 år.  Ändå skulle vi tvingas att backa tillbaka till sämre skydd och större risker.

Men till slut fick EU:rättens marknadsliberalism ge vika några tum för andra, och högre, värden. Det var viktigt, mycket viktigt. Själv hoppas jag att striden om parakvat ska inspirera till fler svenska initiativ i framtiden. Som socialdemokrater i EU måste vårt uppdrag i framtiden bli att envist slåss för de mål och värden som vi tror på, i varje fråga. Ingenting får tas för givet. Och begreppet levande författning bör vi använda oftare, som en påminnelse om att EU-politiken kräver ständig närvaro, ständig uppmärksamhet, och mod att säga emot.

Mer aktuell EU-debatt: Olle Ludvigsson och Marita Ulvskog om trojkan och den europeiska åtstramningspolitiken, i GP.