Monthly Archives: oktober 2012

Vägen mot vinstbegränsning i välfärden

Den socialdemokratiska partistyrelsen har lagt förslag om nationella kvalitetslagar för ordning och reda i välfärden. Syftet är att förbättra kvaliteten och avsevärt begränsa vinsterna.

Detta är ett viktigt beslut. Socialdemokraterna går nu till val med löfte om vinstbegränsning.

Men beslutet rymmer också problem. Mest problematiskt är att partistyrelsen inte föreslår någon formell reglering. Sverige ska förbli det enda land i Europa som saknar regler för vinstuttag i välfärden. Inte ens skolan ska fredas från vinstintressen.

S-kvinnor har drivit opinion för en annan linje: en  reglering av företags möjligheter till vinstuttag. På förbundsmötet i augusti 2011 slog S-kvinnor fast att alla medel som anslås till privat driven välfärd ska komma brukarna till del. 

S-kvinnor, som har en position som adjungerade i partistyrelsen, står fast vid denna uppfattning. Men S-kvinnor vill också bidra till en fortsatt, konstruktiv debatt om hur framtidens välfärd ska utformas.

När nu partistyrelsen har landat i ett antal förslag om skärpta kvalitetskrav, skärpt tillsyn, ökad öppenhet etc., då bör nästa steg bli att granska dessa konkreta förslag. Hur ska de nationella kvalitetslagarna utformas för att skapa en väl fungerande välfärdsmodell? Och vilka risker och problem måste hanteras?

I det följande vill jag peka på några frågor, som jag menar kräver särskild uppmärksamhet.

Kunskapsläget: samband mellan konkurrens/ mångfald och kvalitet

Inför fredagens partistyrelsebeslut om nationella kvalitetslagar gjordes en värdefull genomgång av den kunskap som idag finns ifråga om vinstuttag i välfärden.  Kontakter upprättades med forskare inom välfärdsområdet och erfarenheter från andra länder inventerades.

Tyvärr finns dock brister i det kunskapsunderlag som hittills har presenterats.

Det jag främst vill peka på är att Socialdemokraternas rapport Vinst, valfrihet och kvalitet – en analys av dagens välfärd presenterar slutsatser om sambandet mellan konurrens/ mångfald och kvalitet som inte håller måttet. På sidan 4 kan vi läsa att det finns ett antal svenska studier som visar att konkurrens mellan skolor har inneburit bättre resultat totalt sett och att detta tyder på att det fria skolvalet har positiva effekter på den generella nivån. Denna slutsats refereras också i media (SvD 27 /10), ”Kriget om vinsterna går vidare”:

…När Löfven och Jämtin försvarade mångfalden lät de ibland som riktiga privatiseringsivrare. Kvaliteten i skolan har höjts genom det fria skolvalet….

I den rapport som refereras,  Konkurrensens konsekvenser, är dock slutsatsen en annan. Det går enligt forskaren Jonas Vlachos inte att belägga att konkurrens i skolsystemet har gett högre kvalitet, om man ser till forskningsläget som helhet.  Jag citerar från kapitlet Friskolor i förändring:

… Sammanfattningsvis verkar alltså beläggen för att den konkurrens som friskolereformen ledde till skulle bidragit till att höja kvaliteten i skolan vara begränsade, i varje fall om man med kvalitet menar hur mycket eleverna lär sig. Detta förefaller också vara i linje med vad stora delar av den internationella forskningslitteraturen finner. Det ska dock sägas att det även finns studier som hittar stora positiva effekter av ökad skolkonkurrens. Resultaten tyder på att konkurrens mellan skolor under vissa förutsättningar kan fungera väl, men det är svårt att dra några tydliga slutsatser om vilka dessa förutsättningar är. En bättre förståelse för vad som krävs för att få konkurrensen att fungera bra är en öppen och viktig forskningsfråga. (Konkurrensens konsekvenser, SNS 2011, s 90.)

Jonas Vlachos har i en senare artikel, som förbigås i Socialdemokraternas rapport, tagit avstånd från konkurrensmodellen som ett sätt att stärka kvaliteten i skolan (”Är vinst och konkurrens en bra modell för skolan?”).

Han förordar istället en modell som främjar aktörer burna av kvalitetsmotiv. Sådana aktörer kan enligt Vlachos främjas genom en kostnadsersättningsmodell som inkluderar en låg schablonavkastning på insatt kapital.

Sammanfattningsvis är det djupt olyckligt om rapporten Vinst, valfrihet och kvalitet, som i långa stycken är viktig och läsvärd, bidar till en föreställning om att konkurrens i välfärden är ett effektivt sätt att skapa kvalitet. Om vi vill förorda konkurrens eller mångfald i välfärden, får vi välja andra argument.

Tydlig analys och tydliga värderingar: Tror vi på marknaden eller inte?

Den skarpa ideologiska skiljelinjen mellan borgerlig och socialdemokratisk politik har alltid handlat om synen på marknaden. Socialdemokraterna ser att marknadens räckvidd behöver begränsas, i syfte att värna gemensamma intressen som familjebildning, hälsa, social sammanhållning och miljö. Borgerligheten har i olika grad förespråkat marknadens frihet.

Ett problem med förslaget om nationella kvalitetslagar är det saknar en konsekvent idé om vad marknaden kan – och inte kan – göra. Det sägs å ena sidan att marknaden inte klarar att lösa välfärdens kvalitetsproblem. Å andra sidan bejakas i förslaget både vinstuttag och marknad. Det saknas tydlighet i såväl analys som värderingar.

Vissa åtgärder, som öppna böcker, syftar uppenbarligen till att förbättra marknadens funktion. Med mer information kan brukare lättare välja rätt och verksamheten kan kontrolleras.

Men andra åtgärder, som möjligheten att sätta stopp för nyetableringar, syftar tvärtom till att försämra marknadens funktion. En marknad utan fritt tillträde kan ju aldrig bli en effektiv konkurrensmarknad. Vinstens disciplinerande funktion går om intet när nya konkurrenter inte får komma intill. Istället får politiker makt att dela ut exklusiva rättigheter till lokal näringsverksamhet. Vore det inte rimligt att företag som ges exklusivt tillträde till en stängd marknad också har ett tak för vinsten?

Hur påverkas jämlikhet, likvärdighet och demokrati?

Ett annat problem i  Socialdemokraternas rapport Vinst, valfrihet och kvalitet är att genomgången av forskningsläget har ett starkt fokus på frågor om kvalitet och kostnadseffektivitet, medan andra för socialdemokratin helt centrala frågor – som effekter på jämlikhet, likvärdighet eller demokrati – behandlas knapphändigt eller inte alls.

Jag saknar framförallt en diskussion om den forskning som visar att marknadsmodellen driver fram både bristande likvärdighet och segregation efter klass och etnicitet. (Se t.ex. Vlachos, ”Är vinst och konkurrens en bra modell för skolan” och Östh m fl, ”School Choice and Increasing Performance Difference/ DN: Skolvalet används för att undvika underprivilegierade.)

Jonas Vlachos påpekar att en väl fungerande marknad faktiskt innebär att resurser överförs från elever på dåligt fungerande skolor till elever på skolor som fungerar bra.  Är det så vi vill ha det? Och ska vi acceptera ett skolval som i praktiken fungerar så att barn i vita, privilegierade familjer lämnar skolor där det finns många barn  som har mindre resurser eller en annan hudfärg (Östh m fl)?

Sammantaget leder bristen på analys av frågor om jämlikhet, likvärdighet etc till att dessa frågor inte heller beaktas på det sätt som hade varit önskvärt i åtgärdsförslagen (de nationella kvalitetslagarna). Tvärtom, rätten att kunna välja precis som man vill lyfts här upp som en oinskränkt rättighet, utan problem. Valfrihet presenteras som en av socialdemokratins främsta prioriteringar.

Jag menar att det är angeläget att fortsatt arbete för ”ordning och reda i välfärden” i högre grad än hittills bärs av insikten om att välfärdspolitik inte bara är en fråga om ekonomi och kvalitet i välfärdstjänsterna. Välfärdspolitik är också en fråga om demokrati, moral och värderingar. Välfärdspolitik måste ytterst bottna i en genomtänkt idé om statens uppdrag och individens politiska och sociala rättigheter.

Enligt statsvetaren Bo Rothtstein bör staten behandla alla medborgare med samma omsorg och respekt (Just Institutions Matter, 1998).

Det är en princip som jag ställer mig bakom, men jag menar att vi idag bör ställa oss frågan om det överhuvudtaget är möjligt att följa denna princip på en välfärdsmarknad, där marknadslogiken i långa stycken har ersatt de normer som bärs av demokratin.  Vad händer med medborgarskapet, när staten, som har uppdraget att behandla alla medborgare lika, delegerar skolor och sjukhus till vinstdrivande företag, som har ett intresse av att skilja ut lönsamma medborgare från olönsamma? Och vad händer med socialdemokratins allra viktigaste mål: jämlikheten, när marknadskonkurrens och valfrihet driver fram bristande likvärdighet och segregation?

Socialdemokraternas förslag om nationella kvalitetslagar rymmer ett antal förslag som syftar till att skapa  lika regler i alla välfärdsverksamheter. Öppenhet och insyn ska råda. Detta är bra, men jag tror att förslagen om öppna böcker, skärpt tillsyn och en etisk kod måste utvecklas mer om de ska kunna säkerställa att alla medborgare, oberoende av egna resurser, bemöts med samma omsorg och respekt.

Att styra med mål, tillsyn och kvalitetskrav

En bärande idé i förslaget om nationella kvalitetslagar är att kvaliteten i välfärden ska förbättras och vinsterna begränsas genom hårdare styrning av kvaliteten.

Denna styrningsidé hör hemma i en bredare idéströmning, som brukar kallas för New Public Management (NPM).  New Public Management växte fram som en del av den nyliberala renässansen under 1980-talet. Då ville borgerligheten att kommunernas och statens inflytande skulle begränsas, till förmån för privatisering och avreglering. Nya styrningsmodeller skulle utvecklas, med inspiration från näringslivet. Dessa nya styrningsmodeller baserades på en revisionslogik med mål, uppföljning och kontroll.

Socialdemokraterna tog på allvar till sig de nya idéerna genom 90-talsprogrammet. Kostnadseffektivitet blev då ett överordnat mål för all offentligt finansierad verksamhet. Under 1990-talet ekonomisk kris befästes den nya styrmodellen.

Kan vi då förvänta att en ännu hårdare styrning av den offentligt finansierade välfärden, genom ”nationella kvalitetslagar”, kommer att lösa dagens problem med kvalitetsbrister och orimliga vinstuttag i välfärden?

Min bedömning är att det kan bli svårt.

Det finns redan idag en hård kritik mod den revisionslogik, som bär styrmodeller enligt New Public Management.

Två statsvetare från Uppsala, Sten Widmalm och Shirin Ahlbäck, konstaterade så sent som i fredags (DN) att New Public Management i offentlig förvaltning har nått vägs ände. De menar att vi i Sverige har kommit till en punkt ”där systemen för utvärdering och granskning har byggts ut så till den milda grad att de i sig själv skapat en egen byråkrati som skapar nya effektivitetsproblem.” Kort sagt: kontrollsystemen blir så resurskrävande att de kväver verksamheten.

Andra forskare, som Jonas Vlachos, ser liknande problem i skolan. Alltmer specificerade krav riskerar enligt Vlachos att leda till en så hårt reglerad och standardiserad skola, att själva styrningen blir ett hot mot såväl kvalitet som valfrihet.

Professor Marta Szebehely, slutligen, som har studerat privatisering av äldreomsorg i nordiskt och internationellt perspektiv, konstaterar att erfarenheter från andra länder inte ger stort hopp om att hårdare kvalitetskontroll kan skapa kvalitet i vinstdriven välfärd. Marta, som besökte S-kvinnors styrelse i våras,  kommenterar den pågående svenska debatten om behovet av skärpta kvalitetskrav på följande sätt:

Att hoppas att skärpt reglering och kvalitetskontroll är vägen framåt motsägs grundligt av mina kanadensiska och amerikanska kollegors erfarenheter: vart fjärde sjukhem i USA är av riktigt undermålig kvalitet trots skarpa kontrollsystem – och det är sämre i vinstsyftande än i icke-vinssyftande, och sämst i sjukhem som drivs av  riskkapitalbolag.

I Ontario finns det 450 standards som sjukhemmen ska leva upp till (var och en tillkommen efter en vårdskandal); med påföljd att det finns en jättelik byråkratisk apparat för att övervaka efterlevnaden. Detta försvårar den goda omsorgen men hindrar inte avarterna.

Kan vi verkligen med denna kunskap i bagaget driva idén att kvalitetsstyrning är det bästa sättet att  uppnå hög och likvärdig kvalitet i svensk välfärd?

Vad betyder vinstdriven välfärd för arbetsvillkoren?

Till sist: En ytterligare fråga som jag i framtiden skulle vilja se mer av i analys och förslag om vinstuttag i välfärden gäller arbetsvillkoren.

Det är utmärkt att det nu liggande förslaget om nationella kvalitetslagar gör klart att Sverige ska godkänna ILO:s konvention 94 och att meddelarskydd ska gälla på alla arbetsplatser. Men ytterligare analyser krävs kring sambandet mellan styrningsmodeller, vinstuttag och arbetsvillkor. Hur påverkas egentligen arbetsvillkoren när verksamheter konkurrensutsätts?

Internationella studier visar på tydliga negativa effekter när offentlig verksamhet går ut på upphandling till privata aktörer. Enligt den danska studien Effects of contracting out public sector tasks (2011) försämras både löner och lönevillkor. I Danmark och Sverige är bilden dock inte lika negativ. Bättre avtal kan vara en orsak.

Generellt kan vi emellertid konstatera att införande av New Public Management, privatiseringar, avregleringar etc. i Sverige har gått hand i hand med kraftigt försämrade villkor på svensk arbetsmarknad. (Erik Bengtsson m fl, forskningsrapport). I synnerhet kvinnor är hårt drabbade av psykosocial, arbetsrelaterad ohälsa. Kraven ökar, medan möjligheterna att kontrollera och styra det egna arbetet minskar. I vad mån nya styrmodeller och ett starkare fokus på kostnadseffektivitet kan ha bidragit till denna negativa utveckling är dock en fråga som kräver ytterligare analys.

Sammantaget: Ett löntagarparti som Socialdemokraterna måste se till att framtidens välfärdssektor utformas på ett sätt som säkerställer goda arbetsvillkor. Den aspekten måste finnas med på ett tydligt sätt när framtida regelverk för ”ordning och reda” i välfärden ska formas.

En ny idégrund för framtidens välfärd

Låt oss till sist konstatera att den svenska modellen sedan 1990-talet har stöpts om enligt ekonomiskt liberal teori. Det problem som Socialdemokraterna just nu har i fokus, stora vinstuttag i välfärden,  är bara ett av många symptom på kollapsen för denna ekonomiska teori. Behovet är stort av ett nytt, genomtänkt politiskt alternativ till marknadsliberalismen.

Sten Widmalm och Shirin Ahlbäck frågar sig i fredagens DN var Socialdemokraterna finns i den viktiga debatten om den marknadsstyrda staten. Det undrar jag också. Det måste vara vår uppgift att utmana och förnya.

Stefan Löfven lanserade på årets Almedalsvecka uttrycket hållbar frihet. Det uttrycket tycker jag mycket om. Men jag är också övertygad om en politik för hållbar frihet, socialt och ekologiskt, kräver att partiet formulerar ett tydligare framtidsalternativ.

Jag vill hävda att det aktuella förslaget om vinstbegränsning i välfärden,  Nationella kvalitetslagar – för ordning och reda i välfärden,  tyvärr i allt väsentligt bärs av marknadsliberala idéer. 

De bärande värden som lyfts i förslaget om nationella kvalitetslagar är effektiv användning av skattemedel och att alla ska ha rätt att välja.

Dessa värden kan framstå som självklart positiva, men de står inte desto mindre i tydlig konflikt med de värden som socialdemokratin historiskt har hävdat.

Vi har hävdat idén att välfärdspolitik är en produktiv investering, inte en kostnad att minimera.

Vi har hävdat att idén att jämlikhet – alla människors lika värde – är ett överordnat mål för samhällsbygget.

Vi har hävdat att frihet – och valfrihet – har en gräns. Friheten måste vara hållbar. Den måste vila på en bädd av solidaritet.

Det är en stor utmaning att försöka förändra ett vinstdrivet välfärdssystem som redan finns på plats, som i dagens Sverige. Det är också en stor utmaning att ifrågasätta en borgerlig verklighetsbild, som beskriver denna vinstdrivna välfärd som den enda möjliga.

Vi vet därtill att alla som som vågar utmana den rådande ordningen kan förvänta sig en kraftfull lobbykampanj från de välfärdsföretag, som har särintressen i den internationellt unika, oreglerade svenska välfärdsmarknaden.

Så ser det ut. Jag har personligen stor förståelse för alla dem som i detta läge förespråkar en pragmatisk reformpolitik på välfärdens område, steg för steg.

Men jag tror samtidigt att vi alla kan enas om att en pragmatisk reformpolitik, steg för steg, måste vara en politik som gör skillnad. Varje litet steg måste leda oss i rätt riktning. Varje litet steg måste bidra till en välfärd av högre och mer likvärdig kvalitet. Varje litet steg måste skapa mer jämlika livschanser.

Själv känner jag idag oro för ett socialdemokratiskt reformpaket, som fortfarande behöver mer av konsekvens, tydlighet och trovärdighet för att bära. Det i längden väsentliga är att vi lanserar reformer, som fungerar som vi har sagt och som främjar de mål som vi har enats om att uppnå.

Bloggat och skrivet, bl.a. LO-bloggen med Kjell Rautio Svenskt Näringsliv. Carl Lindberg i UNT om en skola utan vinstintressen.

Annonser

76 kommentarer

Filed under Demokrati, Välfärd

Är vinst i välfärden bra för jämställdheten?

S-kvinnor har sagt nej till vinstmotiv som drivkraft i offentligt finansierad välfärd. Kvinnoförbundet kräver att ”alla offentliga medel som anslås till privat driven välfärd kommer brukarna till del” (S-kvinnors förbundmöte 2011).

S-kvinnors kritik mot vinst i välfärden innebär, enligt Peter Wolodarski i dagens DN, att S-kvinnor (liksom LO) motarbetar feminism och jämställdhet.

Så är fallet, menar Wolodarski, eftersom vinstdriven välfärd öppnar en möjlighet för kvinnor att bli egna företagare. En sådan utveckling måste väl varje feminist applådera?

Peter Wolodarskis argument är gammalt och välkänt. Ända sedan början på 1990-talet har borgerliga debattörer pläderat för en marknadsmodell i offentlig sektor, till gagn för kvinnliga företagare. Detta har drivits som ett modernt, marknadsliberalt alternativ till den svenska modellens offentliga service.

Problemet för Peter Wolodarski är att hans argument inte håller. Vinst i välfärden är inte bra för jämställdheten i samhället i stort. Det är heller inte något självklart bra för kvinnliga företagare att satsa på företag just i den skattefinansierade välfärdssektorn.

Jag vill hävda att det en avgörande förutsättning för en stark jämställdhet i Sverige är att den offentligt finansierade välfärden fungerar väl. S-kvinnor vill därför se kraftfulla satsningar för att stärka kvalitet och arbetsvillkor i skola, vård och omsorg. Samtidigt vill vi se en omprövning av den rådande marknadsmodellen i välfärden. Denna modell har inte – som utlovades – lett till  högre kvalitet och effektivitet. Istället har den skapat iögonfallande risker och problem, från segregation och brist på likvärdighet till stora vinstuttag.

Många skickliga kvinnliga företagare arbetar inom privat skola, vård och omsorg, men goda insatser från enskilda entreprenörer kan inte uppväga bristerna i systemet som helhet. En väl fungerande välfärd, till gagn för jämställdheten, kräver ett stopp för de stora vinstuttagen.

När det gäller kvinnors företagande i den skattefinansierade välfärdssektorn är det provocerande, anser Wolodarski, att jag pekar på att sådant företagande inte självklart bidrar till ett mer jämställt näringsliv. Han undrar vilken forskning som jag vill hänvisa till.

Jag rekommenderar boken ”Kvinnors företagande – mål eller medel?” (SNS, 2011). I denna bok (red.  Eva Blomberg, Gun Hedlund och Martin Wottle) granskas de senaste årens politiska satsningar på kvinnors företagande.

Ett av de dilemman som lyfts i boken är att kvinnors företagande i skattefinansierad välfärd riskerar att leda till att den traditionella arbetsdelningen mellan män och kvinnor består. Samtidigt består den traditionellt låga värderingen av kvinnors arbete.  Forskarna frågar sig om kvinnors företagande inom välfärdssektorn också ska bli kvinnors lågvinstföretagande? Och på vilket sätt ska då kvinnors företagande leda till förändrade könsrelationer, där män och kvinnor deltar på lika villkor?

Liknande kritiska synpunkter har under senare år lyfts också utanför forskarvärlden, i den offentliga debatten. En undersökning av affärsinformationsföretaget PAR, till exempel, presenterad år 2011, visade att kvinnors företagande ökar mycket långsamt i Sverige. Samtidigt är kvinnor bäst representerade inom sektorn vård och utbildning.

Britt-Marie Torstensson, ordförande för nätverket Winnett som samordnar Sveriges nationella resurscentrum för kvinnors företagande, kommenterade på följande sätt:

Kvinnor finns i branscher som skolor och vård och de är ju ofta politiskt styrda och där är det inte lika lätt att tjäna pengar. Det drabbar kvinnor när det är svårt att få igång den typen av företag. (Kvinnors företagande ökar i snigeltakt).

Undersökningen föranledde också en kritisk kommentar från Thomas Gür i Svenska Dagbladet (Den ojämställda företagsamheten).

Gür noterar att de enda branscher där fler kvinnor än män startar och driver företag är utbildning, hälso- och sjukvård och andra person- och samhällstjänster.  Av företagen som startades inom dessa områden under 2008 drevs 58 procent av kvinnor. Samtidigt hade hälften av nyföretagarna inom branscherna detta år fortfarande kvar sina anställningar och var deltidsföretagare. Gür sammanfattar:

Företagande inom skola, vård och omsorg är mer riskfyllt än företagande inom andra branscher, eftersom den politiska inblandningen är betydligt större och villkoren ofta ändras. Denna politisering har direkta, negativa konsekvenser för det kvinnliga företagandet och är en viktig förklaring till att kvinnor oftare är deltidsföretagare och oftare låter bli att ha anställda.

Jag tror att vi alla är eniga om att kvinnor som driver företag i Sverige ska ha samma villkor och möjligheter som män. Men att idag locka fler kvinnor att driva företag i en allt hårdare granskad och kontrollerad välfärdssektor är inte självklart rätt väg att nå detta mål. Än mindre är vinster i välfärden någon förutsättning för ett framgångsrikt kvinnligt företagande.

Ett jämställt företagande kräver kraftfulla satsningar på en rad områden, från social trygghet till god tillgång till riskkapital. Hittills har den vinstdrivna sektorn bäst främjat ett fåtal stora koncerner; inte den stora gruppen kvinnliga småföretagare.

Som S-kvinnors ordförande vill jag stärka kvinnors ställning i samhället både genom att värna en väl fungerande välfärdssektor och genom att främja ett vinstdrivet näringsliv där män och kvinnor driver företag på jämställda villkor.

Samtidigt har vi alla skäl att verka för att den kreativitet och kompetens som kvinnliga entreprenörer i välfärden besitter ska ha en plats också i framtiden.

Maria Ludvigsson väljer i dagens i SvD också att driva argumentet att vinstdriven välfärd är bra för kvinnor och jämställdhet. Anna Dahlberg, Expressen, vågar utmana högerns dyrkan av marknaden.

23 kommentarer

Filed under Jämställdhet

Tre skäl att underkänna regeringens jämställdhetspolitik

Idag skriver jag i Göteborgsposten om regeringens bakslag i jämställdhetspolitiken.

Jag pekar på tre skäl att underkänna regeringens jämställdhetspolitik.

För det första: Jobbskatteavdraget har inte bidragit till att förbättra kvinnors position på arbetsmarknaden utan tvärtom skapat en relativ försämring. Jobbskatteavdraget gynnar män.

För det andra:  Regeringen konstaterar i din egen analys att det rut-avdrag, som skulle göra det möjligt för kvinnor att jobba mer, knappast löser problemet med kvinnors arbetsutbud. Kvinnor arbetar ofta i branscher med många deltidstjänster. Där kan de inte alltid arbeta mer, även om de skulle vilja. Dessutom har många kvinnor ett så stort omsorgsansvar att de har svårt att gå upp i arbetstid.

För det tredje: Jämställdhetsbonusen har lyfts fram som ett incitament till att dela föräldraledighetsdagarna mer jämnt. Men i jämställdhetsbilagan noterar regeringen att ”jämställdhetsbonusen än så länge inte tycks ha haft någon effekt”. I stället är det ”de reserverade så kallade mamma- och pappamånaderna som […] har bidragit till ett jämnare uttag”.

Socialdemokraterna har alla skäl att lyfta jämställdhetspolitiken i valrörelsen 2014! Vi måste utmana den borgerliga politik som nu år får år försvagar kvinnors ställning i det svenska samhället.

Lämna en kommentar

Filed under Jämställdhet

Skuggor över Pakistan

Få regioner i världen präglas av ett så hårt kvinnoförtryck som norra Indien, Pakistan och Afghanistan. När jag för en vecka sedan möter en grupp pakistanska kvinnor från organisationen Bonded Labor Liberation Frontpå besök i Riksdagen, är det med växande förfäran jag lyssnar på deras berättelser från den pakistanska landsbygden. Det är värre än jag har förstått. Mycket värre.

Kvinnor i Pakistan har enligt författning och lagar rätt till frihet och utbildning. Men på landsbygden kan andelen flickor i skolan vara så låg som tio procent.

Mina besökare berättar om våld och förtryck mot de flickor, som trots hårt motstånd ändå går till skolan. Många flickor får inte ens gå ut. Den kvinna  som har utbildning anses vara en dålig kvinna.

De berättar om de skolor som de driver för flickor, och om de hot som skolorna och flickorna utsätts för. Och de berättar om små men viktiga segrar, som ger hopp. En mulla som slutligen inser att även kvinnor behöver kunskap, för att klara sitt hem och sin familj. Män som till sist förstår att kvinnors jobb utanför hemmet behövs i ett samhälle, som är drabbat av krig,  arbetslöshet, fattigdom och naturkatastrofer.

Malala Yousufzai

Malala Yousufzai

Den 11 oktober, bara några dagar efter de pakistanska kvinnornas besök i riksdagen, möts jag av nyheten om skotten mot Malala Yousafzai, den pakistanska flicka som så tappert kämpat för kvinnors rätt till utbildning. Det är FN:s första internationella dag för flickor. Talibanska grupper tar på sig dådet (DNSVT).

Jag känner sorg och förtvivlan.

När ska denna förfärande terror ta slut? Pakistan är ett land med starka allierade. Hur högt på deras agenda står jämställdheten? När ska alla flickor i Pakistan få gå till skolan?

8 kommentarer

Filed under Jämställdhet

Kunskap och politik: finns hopp om framsteg?

Jag har med fascination och glädje följt hur DN:s Peter Wolodarski har tagit steget från rollen som en tämligen traditionell och förutsägbar borgerlig debattör till att bli en skarp kritiker av den borgerliga regeringens marknadsliberala åtstramningspolitik.

Wolodarski öppnar dörren till den internationella ekonomisk-politiska debatten. Framförallt visar han – som i dagens krönika – hur betydelsefullt det är att beakta historisk kunskap vid utformningen av framtidens politik. Historien upprepar sig aldrig på exakt samma sätt, men historien rymmer en samlad erfarenhet av en lång rad ekonomisk-politiska strategier. Och den som tar sig tid att förstå den moderna världens ekonomiska historia inser snart den förfärande vidden av vår egen tids politiska misstag.

För mig väcker Wolodarskis inlägg en strimma av  hopp. Den påminner om den kraft som ligger i kunskap som grund för ekonomisk-politiska ställningstaganden. I mötet med den ekonomiska historien och tyngden i de argument, som kritiker av dagens ekonomisk-politiska ortodoxi för fram, ser Wolodarski ingen annan utväg än att  ända ståndpunkt. Han citerar till stöd den gamla nestorn John Maynard Keynes: ”När mitt faktaunderlag förändras anpassar jag mina slutsatser. Vad gör ni, min herre?”

Jag hoppas att Wolodarskis vilja till omprövning ska smitta av sig. Jag hoppas också att den katastrof, som euro-krisen innebär, ska bidra till att svenska samhällsdebattörer och politiker funderar över hur man år 2003 kunde välja att driva en ja-linje i folkomröstningen, trots de tunga argument som redan då fördes fram mot eurosystemets konstruktion. Hur är det möjligt att vi med öppna ögon väljer att upprepa fatala ekonomisk-politiska misstag, trots att vi kan läsa i historien som en öppen bok?

Peter Wolodarski skriver i sin krönika idag om mellankrigstidens Europa, då åtstramningspolitik av marknadsliberal modell fick fatala konsekvenser inte minst i Storbritannien – en gång världens ledande ekonomi.

Det är en välkänd historia för varje ekonom-historiker. Därför är det heller inte överraskande att vi var många ekonom-historiker – och historiskt intresserade ekonomer – som år 2003 drev kampanj för ett nej till euron.

Gemensamt bars vi av övertygelsen om att eurosystemet saknade förutsättningar att fungera. Vi visste att liknande valutasystem, som guldmyntfoten, historiskt hade drivit europeiska ekonomier in i fördärvet. Vi visste att valutasystsem av eurons typ, som kräver anpassning via priser och löner, slår hårt mot löntagarna när ett lands konkurrenskraft försämras. Vi varnade för att valutasystemet inte skulle främja fred och sammanhållning i Europa utan tvärtom bidra till konflikt och splittring.

Den gången var det få i den svenska politiska eliten som ville lyssna. Finns det nu en chans till förändring? Ja eller nej till euron är en debatt, som för länge sedan är förbi. Nu handlar det om att enas om en strategi, som kan återskapa ett ekonomiskt fungerande och socialt sammanhållet Europa.

22 kommentarer

Filed under EU, EMU, euron

Den kommersialiserade skolan: Verkligheten talar ett tydligt språk

För snart två år sedan, i februari 2011, debatterade jag Stockholms skolmarknad med skolborgarrådet Lotta Edholm i Agenda (se här). Jag hävdade att den kommersiella skolmarknaden skapade segregation och sämre skolresultat.

Min fråga till Lotta Edholm den gånger var: Marknad i skolan till vilket pris?

I dagens DN presenteras nu de förödande resultaten av Lotta Edholms skolpolitik. ”Skillnaderna mellan skolorna växer – och sämst går det för skolor i fattiga områden” (DN Stockholm, papperstidningen; samt DN). Lotta Edholm ställs till svars, med rätta.

Verkligheten talar ett tydligt språk. Den kommersialiserade skolan sviker de elever, som allra bäst behöver skolan.

Jag menar att det är hög tid att ta strid för de värden, som vi vill ska bära svensk skola. För ett par veckor sedan ställde sig Uppsala Arbetarekommun bakom en motion till Socialdemokraternas partikongress, med kravet på att vinst inte längre ska accepteras som det övergripande målet för skolverksamhet. Det centrala argumentet för detta är skolans centrala roll i ett samhälle präglat av demokrati, jämlikhet och tankens frihet.

Så hör inleds motionen:

Den gemensamma skolan för barn och ungdomar, oberoende av av ursprung, har alltid varit en av socialdemokratins mest grundläggande idéer. I skolan skulle den uppväxande generationen få kunskaper inte bara i traditionella skolämnen utan även få kunskaper om sina kamraters olika uppväxtvillkor. Den skolan skulle bidra till att kompensera för de orättvisa livsvillkor som deras skilda bakgrund kunde ge upphov till. Genom den skolan skulle eleverna få möta nya idéer och utveckla självständiga uppfattningar, till och med oberoende av dem, som den egna familjen gav uttryck för.

Idag skiktas samhället inte bara efter klasslinjer, utan också efter etnicitet. Forskning har visat hur den kommersiella skolmarknaden resulterar i ökad segregation efter etniska linjer, se Skolvalet används för att undvika underprivilegierade. Forskarna John Östh, Bo Malmberg och Eva Andersson beskriver, från projektet ”Den nya skolans geografi”, hur skolmarknaden skapar en allt djupare segregation:

När vi jämför elever som bor på samma ställe visar det sig att elever med högutbildade, svenskfödda, icke ensamstående, och icke socialbidragsberoende föräldrar är de som åker längst när de ska till skolan. Elever som tillhör synliga minoriteter, som har ensamstående föräldrar, föräldrar utan högre utbildning eller föräldrar med socialbidrag, är i större utsträckning hänvisade till den skola som ligger närmast hemmet. Skolvalet kan alltså framför allt utnyttjas av de mer privilegierade.

Samtidigt visar vår studie att privilegierade grupper framför allt utnyttjar skolvalet när det finns ökad risk för närvaro av underprivilegierade grupper i den närmaste skolan. Skolpendlingsavstånden ökar nämligen när andelen elever från synliga minoriteter och andelen elever från familjer med socialbidrag ökar i närområdet. Däremot minskar skolpendlingsavstånden när andelen barn med högutbildade familjer ökar i närområdet.

Det är viktigt att Socialdemokraterna nu gör klart vilka värden som vi vill ska bära vårt samhälle. Skolpolitiken formar framtiden. Om vi vill ha en stark demokrati  och jämlika livschanser, så måste vinstintressena bort från skolan.

Mer bloggat: Krönika av Jasenko Omanovic , Alliansfritt Sverige om pengar till barn och konsulter.

35 kommentarer

Filed under Demokrati

Finns det skillnader mellan välfärdsmarknaden och andra marknader?

Jag har haft ett meningsutbyte med Hans Åberg med anledning av hans blogg ”Mångfalden, inte vinsterna är problemet”. Vår diskussion berör ett principiellt problem, som kan vara värt att lyfta på denna blogg. Är informationsassymetri och brist på likvärdighet ett problem på offentligt finansierade välfärdsmarknader? Eller fungerar välfärdsmarknaderna som andra marknader?

I ett svar till Hans ställde jag mig positiv till hans idéer om att ge non-profit aktörer större utrymme. Men jag vände mig mot hans påstående att Alla är nog överens om att konkurrens gynnar ”kunderna” .

Jag menar att det finns tunga argument för att konkurrensmodellen inte fungerar i välfärdssektorn, dels därför att medborgarna inte har någon rimlig chans att bedöma olika alternativ (informationsassymetri), dels därför att konkurrensmodellen i sig skapar skillnader i kvalitet mellan verksamheter på ett sätt som inte är förenligt med den generella välfärdsstatens grundprincip: att alla medborgare ska bemötas med samma omtanke och respekt. Jag brukar ställa frågan så här: Ska de medborgare som lyckas välja bäst få den bästa vården och skolan?

Jag anser att vi, om vi vill bygga en demokrati som baseras på alla människors lika värde, behöver organisera välfärdssektorn på ett sätt som inte systematiskt gynnar de privilegierade på de mindre privilegierades bekostnad. Jag tror att ideella aktörer i den tredje sektorn kan vara intresserade och beredda att delta i ett sådant projekt.

Hans har i ett svar framfört följande argument:

Det finns tunga argument för att konkurrensmodellen inte fungerar, skriver du. Nja, det du pekar på – informationsassymmetrin och likaavärdesprincipen – är inte invändningar som jag tycker håller.

Det finns mängder av branscher där konsumenten, kunden, brukaren eller vad du vill sätta för namn inte har fullständig information om vare sig varan eller alternativen. Om du ska anlita en revisor, arkitekt, jurist, trädgårdsmästare, snickare, elektriker m fl så är det inte särskilt lätt att veta om den du anlitar verkligen håller vad den lovar. Likväl så fattar du ett beslut och jag tror att du skulle tycka det vore mycket märkligt om någon annan än du själv skulle fatta det beslutet. Varför skulle detta vara ett större problem i välfärdssektorn?

Mitt svar, Hans, är att det är större problem i välfärdssektorn av flera skäl. Ett skäl är att välfärdstjänster är mer komplexa än revisors- eller arkitekttjänster. De köps därtill på kvasimarknader som finansieras enbart med skattemedel. Dessa marknader saknar de starka professionella aktörer som normalt agerar på t.ex. arkitekt- eller juristmarknaderna. Du handlar därtill inte med dina egna pengar utan med en check utställd av det allmänna.

På välfärdmarknaderna har vi en avtalssituation, där företaget du väljer inte är ytterst ansvarig för sin verksamhet. Det yttersta ansvaret ligger inom ramen för demokratin. När du gör  ett val av utförare i välfärdssektorn gör du också val som ofta gäller för en mycket lång period, t.ex. hela gymnasiet, vilket generellt i alla avtalssammanhang innebär stora problem när det gäller att bevaka att avtalet uppfylls och att eventuellt vidta sanktioner när så inte sker.

Valen har också ofta en karaktär som gör att du inte kan välja om. När du en gång har gått högstadiet i en skola, finns det ingen chans att ändra det valet.

Många välfärdstjänster har därtill en egenskap, som vi kan benämna ”samproduktion”. Resultaten i en skola, t.ex. beror inte bara på kvaliteten i undervisningen utan också på insatserna från dem som deltar i verksamheten: elever, föräldrar, anhöriga. Därmed är det inte likgiltigt hur brukare fördelas mellan olika välfärdsaktörer.

En ytterligare dimension handlar om att de tjänster som erbjuds inom välfärden inte är tjänster riktade enbart mot enskilda köpare. Välfärdens institutioner har byggts upp även för att säkerställa gemensamma värden som god folkhälsa, social sammanhållning och en fungerande demokrati.

Hans Åberg vänder sig också mot min argumentation för likvärdighet, med följande inlägg:

När det gäller risken för att tjänsten kan få olika utformning så är det i min värld bara bra. Förutsättningen är självfallet att det finns alternativ att tillgå så man kan byta om man inte är nöjd. Likformighet är inte svaret på rättvisekravet.

Vad som behövs är en mycket mer utbyggd kvalitetsuppföljning men det pekar ju Shekarabis rapport också på. Det kan mycket väl göras i offentlig regi. I andra branscher så görs det mest avgörande kvalitetsuppföljningsjobbet av allmänheten, kunderna. Genom att vara lyhörda mot sina intresssentgrupper så utvecklas verksamheterna.

Jag vill påminna om att likformighet inte är detsamma som likvärdighet. Jag talar om att det är oacceptabelt att en välfärd som finansieras solidariskt av alla medborgare, inte ger alla medborgare samma goda kvalitet i välfärdstjänsterna. Borde vi inte kunna enas om detta?

När det till sist gäller kvalitetsuppföljning visar Ardalan Shekarabis rapport, liksom många andra inlägg i denna debatt, på de stora problem som är förknippade med  kvalitetsuppföljning av verksamhet där ansvariga aktörer har andra mål med verksamheten än de offentliga uppdragsgivare, som finansierar verksamheten. För en inblick i de problem som följer när politiker genom kvalitetsuppföljning ska styra verksamheter rekommenderar jag Jonas Vlachos artikel om skolan, Är vinst och konkurrens en bra modell för skolan?

Jag vill hävda att demokratisk styrning genom avtal skapar en formaliserad och konfliktfylld relation mellan demokratins företrädare, politikerna, och leverantörerna i form av vinstdrivande företag. Jag tycker att det är dags att vi på allvar diskuterar fördelarna med alternativa styrmodeller, som t.ex. att styra via delegation till professioner, som med kunskap och yrkesetik utvecklar verksamheterna med direkt ansvar inför sina uppdragsgivare.

38 kommentarer

Filed under Uncategorized