Den socialdemokratiska partistyrelsen har lagt förslag om nationella kvalitetslagar för ordning och reda i välfärden. Syftet är att förbättra kvaliteten och avsevärt begränsa vinsterna.
Detta är ett viktigt beslut. Socialdemokraterna går nu till val med löfte om vinstbegränsning.
Men beslutet rymmer också problem. Mest problematiskt är att partistyrelsen inte föreslår någon formell reglering. Sverige ska förbli det enda land i Europa som saknar regler för vinstuttag i välfärden. Inte ens skolan ska fredas från vinstintressen.
S-kvinnor har drivit opinion för en annan linje: en reglering av företags möjligheter till vinstuttag. På förbundsmötet i augusti 2011 slog S-kvinnor fast att alla medel som anslås till privat driven välfärd ska komma brukarna till del.
S-kvinnor, som har en position som adjungerade i partistyrelsen, står fast vid denna uppfattning. Men S-kvinnor vill också bidra till en fortsatt, konstruktiv debatt om hur framtidens välfärd ska utformas.
När nu partistyrelsen har landat i ett antal förslag om skärpta kvalitetskrav, skärpt tillsyn, ökad öppenhet etc., då bör nästa steg bli att granska dessa konkreta förslag. Hur ska de nationella kvalitetslagarna utformas för att skapa en väl fungerande välfärdsmodell? Och vilka risker och problem måste hanteras?
I det följande vill jag peka på några frågor, som jag menar kräver särskild uppmärksamhet.
Kunskapsläget: samband mellan konkurrens/ mångfald och kvalitet
Inför fredagens partistyrelsebeslut om nationella kvalitetslagar gjordes en värdefull genomgång av den kunskap som idag finns ifråga om vinstuttag i välfärden. Kontakter upprättades med forskare inom välfärdsområdet och erfarenheter från andra länder inventerades.
Tyvärr finns dock brister i det kunskapsunderlag som hittills har presenterats.
Det jag främst vill peka på är att Socialdemokraternas rapport Vinst, valfrihet och kvalitet – en analys av dagens välfärd presenterar slutsatser om sambandet mellan konurrens/ mångfald och kvalitet som inte håller måttet. På sidan 4 kan vi läsa att det finns ett antal svenska studier som visar att konkurrens mellan skolor har inneburit bättre resultat totalt sett och att detta tyder på att det fria skolvalet har positiva effekter på den generella nivån. Denna slutsats refereras också i media (SvD 27 /10), ”Kriget om vinsterna går vidare”:
…När Löfven och Jämtin försvarade mångfalden lät de ibland som riktiga privatiseringsivrare. Kvaliteten i skolan har höjts genom det fria skolvalet….
I den rapport som refereras, Konkurrensens konsekvenser, är dock slutsatsen en annan. Det går enligt forskaren Jonas Vlachos inte att belägga att konkurrens i skolsystemet har gett högre kvalitet, om man ser till forskningsläget som helhet. Jag citerar från kapitlet Friskolor i förändring:
… Sammanfattningsvis verkar alltså beläggen för att den konkurrens som friskolereformen ledde till skulle bidragit till att höja kvaliteten i skolan vara begränsade, i varje fall om man med kvalitet menar hur mycket eleverna lär sig. Detta förefaller också vara i linje med vad stora delar av den internationella forskningslitteraturen finner. Det ska dock sägas att det även finns studier som hittar stora positiva effekter av ökad skolkonkurrens. Resultaten tyder på att konkurrens mellan skolor under vissa förutsättningar kan fungera väl, men det är svårt att dra några tydliga slutsatser om vilka dessa förutsättningar är. En bättre förståelse för vad som krävs för att få konkurrensen att fungera bra är en öppen och viktig forskningsfråga. (Konkurrensens konsekvenser, SNS 2011, s 90.)
Jonas Vlachos har i en senare artikel, som förbigås i Socialdemokraternas rapport, tagit avstånd från konkurrensmodellen som ett sätt att stärka kvaliteten i skolan (”Är vinst och konkurrens en bra modell för skolan?”).
Han förordar istället en modell som främjar aktörer burna av kvalitetsmotiv. Sådana aktörer kan enligt Vlachos främjas genom en kostnadsersättningsmodell som inkluderar en låg schablonavkastning på insatt kapital.
Sammanfattningsvis är det djupt olyckligt om rapporten Vinst, valfrihet och kvalitet, som i långa stycken är viktig och läsvärd, bidar till en föreställning om att konkurrens i välfärden är ett effektivt sätt att skapa kvalitet. Om vi vill förorda konkurrens eller mångfald i välfärden, får vi välja andra argument.
Tydlig analys och tydliga värderingar: Tror vi på marknaden eller inte?
Den skarpa ideologiska skiljelinjen mellan borgerlig och socialdemokratisk politik har alltid handlat om synen på marknaden. Socialdemokraterna ser att marknadens räckvidd behöver begränsas, i syfte att värna gemensamma intressen som familjebildning, hälsa, social sammanhållning och miljö. Borgerligheten har i olika grad förespråkat marknadens frihet.
Ett problem med förslaget om nationella kvalitetslagar är det saknar en konsekvent idé om vad marknaden kan – och inte kan – göra. Det sägs å ena sidan att marknaden inte klarar att lösa välfärdens kvalitetsproblem. Å andra sidan bejakas i förslaget både vinstuttag och marknad. Det saknas tydlighet i såväl analys som värderingar.
Vissa åtgärder, som öppna böcker, syftar uppenbarligen till att förbättra marknadens funktion. Med mer information kan brukare lättare välja rätt och verksamheten kan kontrolleras.
Men andra åtgärder, som möjligheten att sätta stopp för nyetableringar, syftar tvärtom till att försämra marknadens funktion. En marknad utan fritt tillträde kan ju aldrig bli en effektiv konkurrensmarknad. Vinstens disciplinerande funktion går om intet när nya konkurrenter inte får komma intill. Istället får politiker makt att dela ut exklusiva rättigheter till lokal näringsverksamhet. Vore det inte rimligt att företag som ges exklusivt tillträde till en stängd marknad också har ett tak för vinsten?
Hur påverkas jämlikhet, likvärdighet och demokrati?
Ett annat problem i Socialdemokraternas rapport Vinst, valfrihet och kvalitet är att genomgången av forskningsläget har ett starkt fokus på frågor om kvalitet och kostnadseffektivitet, medan andra för socialdemokratin helt centrala frågor – som effekter på jämlikhet, likvärdighet eller demokrati – behandlas knapphändigt eller inte alls.
Jag saknar framförallt en diskussion om den forskning som visar att marknadsmodellen driver fram både bristande likvärdighet och segregation efter klass och etnicitet. (Se t.ex. Vlachos, ”Är vinst och konkurrens en bra modell för skolan” och Östh m fl, ”School Choice and Increasing Performance Difference/ DN: Skolvalet används för att undvika underprivilegierade.)
Jonas Vlachos påpekar att en väl fungerande marknad faktiskt innebär att resurser överförs från elever på dåligt fungerande skolor till elever på skolor som fungerar bra. Är det så vi vill ha det? Och ska vi acceptera ett skolval som i praktiken fungerar så att barn i vita, privilegierade familjer lämnar skolor där det finns många barn som har mindre resurser eller en annan hudfärg (Östh m fl)?
Sammantaget leder bristen på analys av frågor om jämlikhet, likvärdighet etc till att dessa frågor inte heller beaktas på det sätt som hade varit önskvärt i åtgärdsförslagen (de nationella kvalitetslagarna). Tvärtom, rätten att kunna välja precis som man vill lyfts här upp som en oinskränkt rättighet, utan problem. Valfrihet presenteras som en av socialdemokratins främsta prioriteringar.
Jag menar att det är angeläget att fortsatt arbete för ”ordning och reda i välfärden” i högre grad än hittills bärs av insikten om att välfärdspolitik inte bara är en fråga om ekonomi och kvalitet i välfärdstjänsterna. Välfärdspolitik är också en fråga om demokrati, moral och värderingar. Välfärdspolitik måste ytterst bottna i en genomtänkt idé om statens uppdrag och individens politiska och sociala rättigheter.
Enligt statsvetaren Bo Rothtstein bör staten behandla alla medborgare med samma omsorg och respekt (Just Institutions Matter, 1998).
Det är en princip som jag ställer mig bakom, men jag menar att vi idag bör ställa oss frågan om det överhuvudtaget är möjligt att följa denna princip på en välfärdsmarknad, där marknadslogiken i långa stycken har ersatt de normer som bärs av demokratin. Vad händer med medborgarskapet, när staten, som har uppdraget att behandla alla medborgare lika, delegerar skolor och sjukhus till vinstdrivande företag, som har ett intresse av att skilja ut lönsamma medborgare från olönsamma? Och vad händer med socialdemokratins allra viktigaste mål: jämlikheten, när marknadskonkurrens och valfrihet driver fram bristande likvärdighet och segregation?
Socialdemokraternas förslag om nationella kvalitetslagar rymmer ett antal förslag som syftar till att skapa lika regler i alla välfärdsverksamheter. Öppenhet och insyn ska råda. Detta är bra, men jag tror att förslagen om öppna böcker, skärpt tillsyn och en etisk kod måste utvecklas mer om de ska kunna säkerställa att alla medborgare, oberoende av egna resurser, bemöts med samma omsorg och respekt.
Att styra med mål, tillsyn och kvalitetskrav
En bärande idé i förslaget om nationella kvalitetslagar är att kvaliteten i välfärden ska förbättras och vinsterna begränsas genom hårdare styrning av kvaliteten.
Denna styrningsidé hör hemma i en bredare idéströmning, som brukar kallas för New Public Management (NPM). New Public Management växte fram som en del av den nyliberala renässansen under 1980-talet. Då ville borgerligheten att kommunernas och statens inflytande skulle begränsas, till förmån för privatisering och avreglering. Nya styrningsmodeller skulle utvecklas, med inspiration från näringslivet. Dessa nya styrningsmodeller baserades på en revisionslogik med mål, uppföljning och kontroll.
Socialdemokraterna tog på allvar till sig de nya idéerna genom 90-talsprogrammet. Kostnadseffektivitet blev då ett överordnat mål för all offentligt finansierad verksamhet. Under 1990-talet ekonomisk kris befästes den nya styrmodellen.
Kan vi då förvänta att en ännu hårdare styrning av den offentligt finansierade välfärden, genom ”nationella kvalitetslagar”, kommer att lösa dagens problem med kvalitetsbrister och orimliga vinstuttag i välfärden?
Min bedömning är att det kan bli svårt.
Det finns redan idag en hård kritik mod den revisionslogik, som bär styrmodeller enligt New Public Management.
Två statsvetare från Uppsala, Sten Widmalm och Shirin Ahlbäck, konstaterade så sent som i fredags (DN) att New Public Management i offentlig förvaltning har nått vägs ände. De menar att vi i Sverige har kommit till en punkt ”där systemen för utvärdering och granskning har byggts ut så till den milda grad att de i sig själv skapat en egen byråkrati som skapar nya effektivitetsproblem.” Kort sagt: kontrollsystemen blir så resurskrävande att de kväver verksamheten.
Andra forskare, som Jonas Vlachos, ser liknande problem i skolan. Alltmer specificerade krav riskerar enligt Vlachos att leda till en så hårt reglerad och standardiserad skola, att själva styrningen blir ett hot mot såväl kvalitet som valfrihet.
Professor Marta Szebehely, slutligen, som har studerat privatisering av äldreomsorg i nordiskt och internationellt perspektiv, konstaterar att erfarenheter från andra länder inte ger stort hopp om att hårdare kvalitetskontroll kan skapa kvalitet i vinstdriven välfärd. Marta, som besökte S-kvinnors styrelse i våras, kommenterar den pågående svenska debatten om behovet av skärpta kvalitetskrav på följande sätt:
Att hoppas att skärpt reglering och kvalitetskontroll är vägen framåt motsägs grundligt av mina kanadensiska och amerikanska kollegors erfarenheter: vart fjärde sjukhem i USA är av riktigt undermålig kvalitet trots skarpa kontrollsystem – och det är sämre i vinstsyftande än i icke-vinssyftande, och sämst i sjukhem som drivs av riskkapitalbolag.
I Ontario finns det 450 standards som sjukhemmen ska leva upp till (var och en tillkommen efter en vårdskandal); med påföljd att det finns en jättelik byråkratisk apparat för att övervaka efterlevnaden. Detta försvårar den goda omsorgen men hindrar inte avarterna.
Kan vi verkligen med denna kunskap i bagaget driva idén att kvalitetsstyrning är det bästa sättet att uppnå hög och likvärdig kvalitet i svensk välfärd?
Vad betyder vinstdriven välfärd för arbetsvillkoren?
Till sist: En ytterligare fråga som jag i framtiden skulle vilja se mer av i analys och förslag om vinstuttag i välfärden gäller arbetsvillkoren.
Det är utmärkt att det nu liggande förslaget om nationella kvalitetslagar gör klart att Sverige ska godkänna ILO:s konvention 94 och att meddelarskydd ska gälla på alla arbetsplatser. Men ytterligare analyser krävs kring sambandet mellan styrningsmodeller, vinstuttag och arbetsvillkor. Hur påverkas egentligen arbetsvillkoren när verksamheter konkurrensutsätts?
Internationella studier visar på tydliga negativa effekter när offentlig verksamhet går ut på upphandling till privata aktörer. Enligt den danska studien Effects of contracting out public sector tasks (2011) försämras både löner och lönevillkor. I Danmark och Sverige är bilden dock inte lika negativ. Bättre avtal kan vara en orsak.
Generellt kan vi emellertid konstatera att införande av New Public Management, privatiseringar, avregleringar etc. i Sverige har gått hand i hand med kraftigt försämrade villkor på svensk arbetsmarknad. (Erik Bengtsson m fl, forskningsrapport). I synnerhet kvinnor är hårt drabbade av psykosocial, arbetsrelaterad ohälsa. Kraven ökar, medan möjligheterna att kontrollera och styra det egna arbetet minskar. I vad mån nya styrmodeller och ett starkare fokus på kostnadseffektivitet kan ha bidragit till denna negativa utveckling är dock en fråga som kräver ytterligare analys.
Sammantaget: Ett löntagarparti som Socialdemokraterna måste se till att framtidens välfärdssektor utformas på ett sätt som säkerställer goda arbetsvillkor. Den aspekten måste finnas med på ett tydligt sätt när framtida regelverk för ”ordning och reda” i välfärden ska formas.
En ny idégrund för framtidens välfärd
Låt oss till sist konstatera att den svenska modellen sedan 1990-talet har stöpts om enligt ekonomiskt liberal teori. Det problem som Socialdemokraterna just nu har i fokus, stora vinstuttag i välfärden, är bara ett av många symptom på kollapsen för denna ekonomiska teori. Behovet är stort av ett nytt, genomtänkt politiskt alternativ till marknadsliberalismen.
Sten Widmalm och Shirin Ahlbäck frågar sig i fredagens DN var Socialdemokraterna finns i den viktiga debatten om den marknadsstyrda staten. Det undrar jag också. Det måste vara vår uppgift att utmana och förnya.
Stefan Löfven lanserade på årets Almedalsvecka uttrycket hållbar frihet. Det uttrycket tycker jag mycket om. Men jag är också övertygad om en politik för hållbar frihet, socialt och ekologiskt, kräver att partiet formulerar ett tydligare framtidsalternativ.
Jag vill hävda att det aktuella förslaget om vinstbegränsning i välfärden, Nationella kvalitetslagar – för ordning och reda i välfärden, tyvärr i allt väsentligt bärs av marknadsliberala idéer.
De bärande värden som lyfts i förslaget om nationella kvalitetslagar är effektiv användning av skattemedel och att alla ska ha rätt att välja.
Dessa värden kan framstå som självklart positiva, men de står inte desto mindre i tydlig konflikt med de värden som socialdemokratin historiskt har hävdat.
Vi har hävdat idén att välfärdspolitik är en produktiv investering, inte en kostnad att minimera.
Vi har hävdat att idén att jämlikhet – alla människors lika värde – är ett överordnat mål för samhällsbygget.
Vi har hävdat att frihet – och valfrihet – har en gräns. Friheten måste vara hållbar. Den måste vila på en bädd av solidaritet.
Det är en stor utmaning att försöka förändra ett vinstdrivet välfärdssystem som redan finns på plats, som i dagens Sverige. Det är också en stor utmaning att ifrågasätta en borgerlig verklighetsbild, som beskriver denna vinstdrivna välfärd som den enda möjliga.
Vi vet därtill att alla som som vågar utmana den rådande ordningen kan förvänta sig en kraftfull lobbykampanj från de välfärdsföretag, som har särintressen i den internationellt unika, oreglerade svenska välfärdsmarknaden.
Så ser det ut. Jag har personligen stor förståelse för alla dem som i detta läge förespråkar en pragmatisk reformpolitik på välfärdens område, steg för steg.
Men jag tror samtidigt att vi alla kan enas om att en pragmatisk reformpolitik, steg för steg, måste vara en politik som gör skillnad. Varje litet steg måste leda oss i rätt riktning. Varje litet steg måste bidra till en välfärd av högre och mer likvärdig kvalitet. Varje litet steg måste skapa mer jämlika livschanser.
Själv känner jag idag oro för ett socialdemokratiskt reformpaket, som fortfarande behöver mer av konsekvens, tydlighet och trovärdighet för att bära. Det i längden väsentliga är att vi lanserar reformer, som fungerar som vi har sagt och som främjar de mål som vi har enats om att uppnå.
Bloggat och skrivet, bl.a. LO-bloggen med Kjell Rautio, Svenskt Näringsliv. Carl Lindberg i UNT om en skola utan vinstintressen.
Lena Sommestad 
Kära Lena, om det ändå låg mer makt att påverka i dina och andra kvinnors händer!
En fråga: har Stefan Löfven nånstans utvecklat sina tankar bakom sitt och partistyrelsens förslag till lösning? Innan jag odugligförklarar honom skulle jag gärna vilja se hur han har tänkt.
Det finns en själveliminerande kraft och tendens i hela löntagarrörelsen, som säkert andra har beskrivit bättre än jag kan. Men vad jag tror är, att allteftersom ‘arbetaren’ får det bättre och når upp till medelklassens levnadvillkor, alienerar man sig i förhållande till arbetarrörelsen. Man vill inte identifiera sig med ‘förlorarna’ längre. Dom senaste deceniernas kräftgång för partiet beror på att det fortfarande uppfattas som ett parti för ‘dom där nere’.
Nu ska här sväras i kyrkan: Stefan Löfven och rätt många fler med honom, där på partiets högerkant, hör själv sen länge till något annat än arbetarklassen. Dom vill följaktligen inte identifieras med ‘förlorarna’! Så vems ärenden går ordföranden och hans styrelse?
Att radikalt förändra villkoren och eliminera simpel profit i välfärden – i riktning mot hur det allmänt ser ut i omvärlden – förutsätter att Stefan m fl identifierar sig med ‘dom små’ i samhället. Vilket är kontraproduktivt för honom själv.
I stället är det empati, idealism och etik som kan bära ideerna om ett solidariskt samhälle. Så som hos våra stora ledare genom tiderna. Var finns vår nuvarande ordförande i den bilden?
Detta är helt enkelt en misstroendeförklaring mot Stefan Löfven. Jag är mycket besviken, ledsen och upprörd över hans agerande i frågan om privata vinster i välfärden.
Är det bara pendeln som svänger? Länge var Sverige en förebild för hur det goda samhället kunde byggas. I fråga om kapitalets rätt till utsugning av folket tjänar landet numera bäst som avskräckande exempel.
Instämmer helt i vad du skriver Bosse, (och även i Lenas artikel) och felet ligger i att vi missat skolningen, informationen. Hela det samhälle vi byggt upp genom åren har varit en enda snabbrusning ( relativt sett) mot ett välfärdssamhälle utan att vi för en sekund har ägnat någon tid åt de krafter som påverkar folks synsätt och mentalitet. Medan vi överlåtit detta till andra krafter som blivit destruktiva då vi låtit dem gå sina egna vägar. Medierna och utbildningsinstitutionerna framför allt. Dagens ungdom likväl som de som idag utgör medelklassen har ingen riktig aning om varför dom har det så bra. Dom är i det avseendet helt historielösa och inriktar sig bara självklart på att försvara sin egen privata situation. Så länge dom ser att alla försämringar drabbar bara dom som står under dom så accepteras det. Då blir det lätt att rösta för skattesänkningar m. m. utan att förstå de långsiktiga konsekvenserna. Att partiledningen också dras åt det hållet kan vara lite svårare att analysera men torde ha att göra med en brist på tron på den egna förmågan att förändra genom politiken, trots att man ser att det borgerliga etablissemanget kan förändra radikalt, och därför istället låta pragmatismen vara den allom förhärskande politiken. ( ”Folk har vant sig vid situationen”! ) Det kan också ha att göra med att de har fjärmat sig för mycket från verkligheten bland väljarna och medlemmarna.
En mycket bra genomgång, Lena! Det verkligt viktiga avsnittet, enligt min åsikt är ”Hur påverkas jämlikhet, likvärdighet och demokrati?”
Men det finns en aspekt till av vinstdriven välfärdsproduktion, som sällan eller aldrig diskuteras: Att vinstmotivet är kostnadsdrivande i sig.
Ett företag som vill maximera sin vinst försöker förstås sänka sina kostnader. Men det försöker också öka sin försäljning. Öka genom att ta större marknadsandelar i sin bransch, på det sätt som ofta beskrivs i lovsånger om konkurrensens välgörande magi. Men också, och det är detta som ständigt ignoreras, genom att öka sin branschs andel av den totala ekonomin. Eller uttryckt på ett annat sätt: genom att få konsumenterna att lägga en allt större andel av sina inkomster på den egna produkttypen, på bekostnad av försäljningen i andra branscher.
Det finns gott om exempel på detta, i det stora och i det lilla. Choklad- och kaffebranschen i det lilla, tele- och datormarknaden i det lite större. Inom den skattefinansierade produktionen tycker jag mig se hur tandreglering nu blivit en ”nödvändighet” för nära 100% av alla tonåringar, vilket naturligtvis påverkar boksluten i hela tandläkarbranschen väldigt positivt. Kanske inte lika positivt för folkhushållet.
I USA lägger man en betydligt större andel av sin BNP på sjukvård än man gör i de skattefinansierade systemen i Europa. Ändå väljer där fler spädbarn att dö på grund av usel mödra- och förlossningsvård än i något annat utvecklat industriland. Inte heller på andra områden förefaller det som att amerikanerna får mer eller bättre sjukvård för pengarna. Här är det valfrihets- och konkurrensdyrkarna som är svaret skyldiga.
Vilken underbar skrivning Lena. Inser inte er partistyrelse efter att ha läst detta att de är helt snett ute är det verkligen allvarligt.
Ett aktiebolag har ju som sin primära uppgift att generera vinst till sina ägare. Allt annat är sekundärt. Detta visar ju om något hur fel det är att släppa in sån verksamhet i välfärden där det måste vara behoven som alltid sätts i främsta rummet. Det är helt enkelt inte kompatibelt på något sätt att släppa in vinstintressen i välfärden.
Har skrivit det tidigare och det förtjänar att upprepas, att du borde vara den självklara partiledaren för S!
Det hade också varit intressant att få höra en diskussion mellan dig och Jonas Sjöstedt. Ni har mer gemensamt tror jag än vad Stockholms S någonsin kommer att ha med dig tror jag.
Tack Lena, du skall veta att du verkligen har folket med dig i denna fråga! Om inte annat så visar du ju med fakta på hur rätt du har i dina ståndpunkter!
Ping: En alldeles för ingående kontroll av enskilda företag « Görans tankar och bagateller
Ping: Vinst – den skattefinansierade välfärdssektorns dödgrävare « LARS P SYLL
Vad du och många med dig inte förstår är att den grundläggande frågan inte är huruvida du och politikerna tror på marknaden och valfriheten, utan om elever, elevers föräldrar, vårdtagare och patienter gör det! Bilda opinion mot privata företag i välfärdsbranscher så mycket ni vill, men ta inte ifrån människor deras möjlighet att välja bort dålig vård och dålig utbildning.
Käre Joakim, så du vill med berått mod rekommendera ett samhälle utan den ”empati, idealism och etik som kan bära ett solidariskt samhälle?
Stackars dig! Men du skrattar kanske hela vägen till banken.
Ska 15-åringar få köpa biobiljetter för skolpengen? Om inte måste du se att även skolpengen är en begränsningen av valfriheten.
Statligt finansierade tjänster är alltid ett främjande av viss konsumtion över annan. Ska du vara konsekvent bör du argumentera för att vi ska avskaffa offentligfinansieringen av skola vård och omsorg.
Så valfrihet inom välfärden finns endast i Sverige, där regleringar för vinstuttag saknas? Menar du på allvr att det är ett nödvändigt kriterium för valfrihet?
Din teori är alltså att politiker inte är medborgare.
Jag var sakkunnig i en nyligen genomförd stor upphandling av öppenvårdspsykiatri i Stockholm – en affär på inrymda slängar 100 miljoner kronor. Om detta kan sägas mycket men i korthet är det så att man får bara exakt det som man specificerar. Det är svårt för att inte säga snudd på omöjligt att i detalj ange detta på en mottagning där problem kan förskjutas, uppstå eller bli mindre. Allt som inte är specificerat blir många gånger inte gjort även om det av olika skäl skulle vara önskvärt.
Det finns exempel i upphandlingar där man helt glömt att ta med någon patientgrupp som exempelvis missbrukare ( som ju ofta glöms). Ja då säger utföraren att ”vi behandlar gärna missbrukare om vi fått betalt för det”. Däri ligger svaret, frågan, kärnan – vi gör bara det vi får betalt för. Tidigare dynamik, finjustering, att sträcka sig lite mer, att tillmötesgå – ibland att se människan man har framför sig hamnar alltmer i bakgrunden.
Herman Holm, överläkare Psykiatri Skåne
Tack Herman för detta exempel. Just detta; ”vi gör bara det vi får betalt för”. Hur förändras vi som människor när vi tvingas in i system där detta är norm och nödvändighet?
Ja, Lena hur?… Jag tror att vi på olika vis systematisk pratar in oss i ett slaveri under våra egna tecken för tolkningen av det vi ser som tecken på ”system där detta är norm och nödvändighet”… Frihet är tvånget att välja… mycket måste vi, om än under protest, underordna oss om vi inte ska känna oss nödgade välja att gå hädan… Representationenrna för tillit och trovärdighet är, som jag ser det, inne i en djup kris… Inte ens akademierna litar längre på sina kunskapsprodukter i och för sig förrän producenten dokumenterat sin bytesvärdepotens i en frekvent publiceringsaktivitet…
Jag vet att ni alla tycker det är hemskt att man ska behöva prioritera mellan olika arbetsuppgifter. Men gissa vad, staten har inte obegränsat med resurser. Någon form av prioritering måste ske.
Jag tycker att det är jättebra att det nu sker tänkande i en massa kommuner som ska upphandla välfärdstjänster. Politikerna tvingas tänka till EXAKT vad de vill köpa för sina medborgares pengar. Bara det tror jag kommer ge stora vinster. Politikerna tvingas lära sig förstå de verksamheter de driver och har ansvar för. De tvingas prioritera, de tvingas lära sig vad saker och ting kostar. De tvingas fundera långsiktigt vilken vård, skola, omsorg de vill ha i sin kommun/landsting. Kort sagt de tvingas göra skäl för sin lön.
Vad gäller styrningen så är det precis den frågeställning alla organisationer står inför, kontroll och formalisering/standardisering kontra decentralisering. Max Weber beskrev byråkratin, Mintzberg utarbetade contingency-synsättet, där olika organisationsformer passar organisationens olika uppgifter. Säga vad man vill om kontroll och uppföljning, men innan man startar en resa måste man börja med att ta reda på var man befinner sig. Sen funderar man ut vart man vill åka. Sen tittar man på kartan när man åkt ett tag så att man vet att man åker åt rätt håll. Det finns inget annat sätt.
Några ord från ett par av våra högst värderade poeter:
Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd. (Boye)
Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse. (Tranströmer)
Om du begrundar den djupare meningen i dessa strofer, kanske du kan få en dos skepticism mot målstyrningsmodellen i NPM.
RE: Janne.
Du kanske borde tillämpa detta på dina egna teorier för en gångs skull:
”Säga vad man vill om kontroll och uppföljning, men innan man startar en resa måste man börja med att ta reda på var man befinner sig. Sen funderar man ut vart man vill åka. Sen tittar man på kartan när man åkt ett tag så att man vet att man åker åt rätt håll. Det finns inget annat sätt.”
Oavsett vart vägen tar vägen? Problemet med att gå vilse och hitta en vacker glänta är dels att det kan vara svårt att hitta tillbaka till den sen, dels att du kanske hittar ett slukhål istället.
Ber att få citera AC/DC:
No stop signs
Speed limit
Nobody’s gonna slow me down
Like a wheel
Gonna spin it
Nobody’s gonna mess me around
Hey satan
Payin’ my dues
Playin’ in a rockin’ band
Hey mumma
Look at me
I’m on the way to the promised land
I’m on the highway to hell
Highway to hell
I’m on the highway to hell
Highway to hell
Don’t stop me
Chris Rea om skuldberget som hade varit större än Mount Evererst om S haft statsministerposten:
And all the roads jam up with credit
And there’s nothing you can do
It’s all just bits of paper
Flying away from you
Look out world take a good look
What comes down here
You must learn this lesson fast
And learn it well
This ain’t no upwardly mobile freeway
Oh no, this is the road to Hell
Eller Löfven som somnat i passagerarsätet när han lät Lena köra bilen:
– Vad sakta och skumpigt det går, vart tog vägen vägen?
– Jag vet inte, vi åker i en åker. Jag tog vänster söderut där borta för jag ville ha ett lite varmare samhällsklimat. Jag tänkte vi kan åka mot Grekland till, säger Lena och vrider upp stereon. 😉
Ja hur förändras vi av att bli utsatta för new management?
Hur reagerar vi?
Konskvensen av styrmodeller där (fyrkantiga) mål och kvalitetekriterier ska uppfyllas, i kombination med rapport och kontroll, är sjunkande effektivitet.
Erfarna människors förmåga till flexiblitet, samarbete och informella lösningar tas inte till vara. Den som inte bara kontrolleras, men också förhindras i att prioritera utifrån sitt omdöme, och förhindras att leda utifrån sitt samvete, mister arbetsglädjen.
Vad vi hinner eller förmår på en viss tid, vår effektivitet, behandlas i new management som något fixt. Men så är det ju inte. Alla arbeten är på olika plan kreativa, och bygger på snabba associationer, möten, lust och psykisk energi. Den som får lov att arbeta med fria händer och tillit till sin professionalitet blir effektivare.
Både chefer och andra, som inte får lov till att arbeta på ett sätt han/hon kan stå inne för, mår dåligt och lämnar sina poster. Härmed mister vi kompetens. Det är något som succesivt underminerar hela samhället. Det är nämligen ofta de mest kompetenta, intelligenta , samvetsgranna och lyhørda som först dukar under för, eller av andra grunder flyr new management-systemet.
Jag har mött ett antal ansvarsfulla chefsläkare som lämnat sina poster av den orsaken. För en kvart sen fick jag samma rapport från det stora metrobygget i København: Dom duktigaste åker till Dubai. Orsak: Topstyrning som förhindrar effektivt arbete och arbetsglädje.
I min egen bransch kultur är utvecklingen densamma.
Från informell och effektivt ömsesidigt samarbete till byråkrati , där besattheten att ha kontroll medför att resurser inte utnyttjas, men också att folk helt enkelt ger upp och inte orkar. Färre ting blir av och kostar mera.
Jag väljer ett exempel i mängden, från Danmarks Radio: Förr, säger en medarbetare, kunde man, om nån spännande person plötsligt var i stan, hugga en ledig mikrofon och få til en interview, de facto gratis. Nu ska programidéer förhandsgodkännas, och all utrustning förbeställas och interndebiteras.
Ledningen tror de ”kontrollerar kostnader”, och att ”kvaliteten säkras” om de målstyr exakt vilka program som görs.
Resultatet är istället, att gratis spännande ting inte blir av.
Effektivitet handlar om att ta till vara den enskildas omdöme, flexibilitet, nätverk och erfarenhet.
Det är inte kontroll men INSPIRATION som för till utveckling och effektivitetsförbättringar
Jamen visst, Eva! Lustigt nog har jag mina mesta och bästa erfarenheter av precis samma slag från Sveriges Radio, där stor frihet under strängt ansvar födde geniala verksamheter. Tills gardinen gick ner.
Gör det som ni vill, men håll budgetramarna och producera bästa OCH mesta möjliga!
Det ska jag minnas för att det är så rätt. Det är inspiration, inte kontroll, som skapar utveckling…!
RE: Janne.
Jag undrar om du själv förstår vad du menar ditt inlägg. Jag uppskattar dock att du tycks på något plan medveten om vad dina teorier leder till.(Highway to Hell)
I övrigt är dina misogyna kommentarer om kvinnor och bilkörning både kväljande och puerila. Du bör jobba litet på detta, tror jag.
Ja, Herman… jag tycker du slår huvudet på spiken med ditt exempel… något hårddraget är ju ”beställarna” och ”utförarna” ett och samma generelliserande normgivare och diagnostiker, prisbildare, dvs det är en skillnad att bota sjukdomar och att läka levande människor med besvär… för att ta i lite i överkant för tydlighetens skull.
Att exakt beskriva vad som ska upphandlas, hur mycket och till vilken kvalité är ju vad man en gång i tiden försökte sig på i det som är känt som planekonomier. Tanken var god – men det gick inget vidare. Av samma orsak som det som reflekteras av de flesta inläggen. En dynamisk verksamhet som skola, vård omsorg är svår att specificera exakt.
Det blir i de flesta fall kvantitativa mått som exempelvis Vårdval Stockholm som lägger den mesta ersättningen på läkarbesök. Då blir det också fler läkarbesök – och visar det sig läkarbesök som i ett annat läge kanske lika gärna skulle kunna vara sjuksköterskeuppgifter. Men man gör ju det man får betalt för upp till taket.
Om det finns behov som inte är specificerade i upphandlingen kan man i många fall med framgång sluta tilläggsavtal och vips var den lyckade upphandlingen till ett lägre pris plötsligt inte så mycket billigare. Uppföljningen av upphandlad verksamhet – är i de flesta fall väldigt eftersatt – dessutom svår att göra på ett bra sätt. Kvantitet – det som går att mäta kan ju ofta fås in men kvalité. ja det brukar ju bli enkäter – men dessa har visat sig vara klart gungiga när man kikar på dem med lite mer vetenskapliga instrument.
Om 10 år tror jag vi kommer se tillbaka på det experiment vi nu är inne i med samma glasögon som de flesta av oss ser på till exempel den detaljstyrda planekonomin.
Herman Holm
Tack, Herman – och beroende på vilken sida man hjärtat på har man ju med blott sunt förnuft sen länge insett vart allt detta barkar. Eller inte.
Den kanadensiske f.d. entreprenören och numera huvudsakligen debattören John Ralston Saul har antagit att den viktigaste drivkraften för marknadiseringen av offentliga tjänster är att det är roligare att vara kapitalist med andras pengar än att vara gråmelerad byråkrat. De som starkast driver på marknadiseringen är därför de statliga och kommunala byråkraterna själva, som ser en chans att tjäna pengar på andras bekostnad. Kalla det Dahlstensyndromet.
Och det är just den sortens människor som numera har störst makt inom SAP.
Löfvens ställningstagande är därför inte märkligt alls.
Är det inte dags snart för en Cuauhtémoc Cárdenas inom SAP? Cárdenas var den som tog initiativet till brytning inom det alltmer korrupta mexikanska PRI (som hade börjat som ett socialreformatoriskt parti, inte olikt SAP). Utbrytarna, PRD, är nu ungefär jämstora med PRI, och torde ha framtiden för sig.
Jan W, jag sympatiserar i princip med dina tankar om en utbrytning. Jag lämnade redan min misstroendeförklaring mot Stefan Löfven här ovanför. (Nödvändig parentes: Här i Mexiko är haken bara att PRD snart är lika korrupt som PRI.)
Jo, partier blir aldrig bättre än de rörelser som bär upp dem och som de tvingas referera till. Så man kanske istället ska fråga sig var de fackliga och andra initiativ finns som skulle kunna tvinga fram en bättre politisk kultur.
Ping: S-kritiker om partistyrelsens förslag: ”Det bidde en tumme” | Välfärd utan vinst
Alltsedan tiden efter Olof Palme död förändras Socialdemokraterna och inandas den nyliberala tidsandan. S banar väg för EU. Pandoras ask öppnar sig i ekonomin, politik och värderingar. skola kommunliseras och den sociala välfärden nedmonteras. Vi har har gått från välfärdsutveckling till välfärdsproduktion. Arbetslivet deformeras i stress och hets . Istället kvalitativa mål för samhället och samhällets funktioner gäller produktionsmål och produktionstakt. Människosyn förvandlas till en ekonomimänniska att leverera. S talar om samhället som en affär. Det är åt skogen. Det kunde Reinfeldt sagt. Vet S inte vad ett samhälle är, då är det illa.
Frågan om produktion av välfärd är släppa i marknadens tjur på arenan.
Se ”Marknad, välfärdsproduktion, kontrollsamhället och den förlorade hedern”
http://www.oikonomia.info/?p=14747
En ytterst väldisponerad genomgång av argument mot ”vinstbegränsning utan formella regleringar”, för non-profit. Argumentationen är solklar. Det skumma är att jag aldrig tycker mig höra motargumenten, som väl ändå bör finnas eftersom S lägger de förslag de gör. Någon föreslår diskussion mellan Sjöstedt och Sommestad. Jag hade för min del hellre hört Löfven vs Sommestad. Politiskt omöjligt, om det inte kommer en folkomröstning i frågan, vilket väl inte precis står överst på dagordningen.
Apropå: ”En ytterst väldisponerad genomgång av argument mot “vinstbegränsning utan formella regleringar”, för non-profit.” – så tror jag att det är omöjligt inom wårt nuvarande pyramidiska ekonomiska tänke- och handlingssätt.
Därför tycker jag att den ”Vita Skolans nationalekonomi” är väl värd att begrunda.
Tack för dessa kloka och genomtänkta ord!
Konkurrens är ett märkligt begrepp. Alla pratar om det, politiker, ekonomer och konsumenter tycker det är bra medan företag inte är lika intresserade. Alla företag gör det de kan för att begränsa konkurrensen (kolla in Media Markt!). All företagsamhet strävar efter monopol/oligopol, kapa åt sig marknadsandelar av andra i branschen, och struntar egentligen helt i konsumenterna. Välfärden skall inte finnas i ett sånt system. Fram för non-profit, där kan den verkliga valfriheten frodas.
Bra, bra – rätt så, Evy!
Visst. Det är bara det att utan konsumenter, inget media markt. Så jag skulle gissa att det enda de bryr sig om är att tillfredsställa sina konsumenter. Uppenbarligen gillar folk dem, annars skulle de inte finnas. DU kanske inte gillar dem och hellre går till Hi-Fi klubben istället. Tur att det finns olika kedjor…
Det var ju ett intressant val av bransch. Elektronikbranschen är antagligen en av de få branscher där konkurrensen ”fungerar”. Vad blir då resultatet? Många konkurser, stor kapitalförstöring samt så småningom allt starkare monopoltendenser, eftersom etableringshindren stärks av den vikande lönsamheten i branschen. Se där ett typiskt exempel på problemen med konkurrensen som metod att balansera en marknad. Det är verklighetens råa skämt mot de ideologiska pipdrömmar om marknad och konkurrens vi har blivit tillsagda att uppfatta som sanningar under de senaste trettio åren.
Tack för en underbar beskrivning enligt ovan av konsekvenserna av att släppa in marknaden där den inte hör hemma. Bygga bilar eller hellre tåg, duger den nog till. Men inte det komplicerade att ta hand om människors behov.
Att bara ha byråkrater som styr välfärden vore ytterst beklagligt.. Den socialistiska modellen varade i många år i forna Jugoslavien och vi vet alla hur det slutade. Det verkar som att många glömmer varför vi har lämnat denna välfärdsmodell med bara offentligt ägande. Vi hade inte lyckats arbeta fram lika bra verktyg som skulle kunna hjälpa oss att vara lika effektiva som de privata krafterna var. Det hela kompliceras med tanke på mono- och oligopol som ordentligt kan pressa ned priserna, vilket idag förekommer i de flesta kommuner. Därför tycker jag att vi måste återuppta debatten om jämlikhet, demokrati och allas lika värde som en av de viktigaste kvalitetsparametrarna för effektivisering. För detta krävs det nog omdefiniering av dagens definition av tillväxt. Vi socialdemokrater måste ge oss utrymme att få diskutera och enas om vilken tillväxt vi anser är tillväxt, vad vi kan göra idag för att påbörja framtidsresan åt detta mål som vi enas om och vilka tidsperspektiv/tidsetapper och indikatorer för uppföljning som vi bör ha.
Jag ser fram emot nästa steg i rätt riktning, vilket jag hoppas partistyrelsen tar.
Lena skrev: ”Mest problematiskt är att partistyrelsen inte föreslår någon formell reglering.” Formell reglering kommer i form av detaljerade lagar och förordningar när det gäller vinstbegränsing, högre krav för kvalitet, öppenhet och tillstånd, och stopp på nya etableringar. Innan lagar och förordningarna fastställs, om förslaget antas, då har du din chans att föreslå S-kvinnors förslag på förbundsmötet Aug 2011 ”att alla medel som anslås till privat driven välfärd ska komma brukarna till del.” Vad jag förstår är att du som S-kvinnors ordförande sitter också i VU, är du lika talför på VU-möten som på din blogg? Har du aldrig tagit upp S-kvinnors förslag på VU-möten? Man kan ju faktiskt undra.
Förresten, VU sitter också i Partistyrelsen. Du kritiserar alltså ett enigt beslut som du själv står bakom med när det beslutades. Ytterligare kommentarer är överflödiga!
bestofmankind:
Med all respekt…
Skall du kritisera; lär dig först fakta!
En adjungerad ledamot (som är det Lena är) saknar rösträtt. Hon kan därför varken stå bakom ett BESLUT från ovanstående organ, eller inte göra det. (I mötesprotokollet.)
Hon har bara rätt att yttra sig under mötena, inget annat.
Jag tror nog vi kan känna oss trygga att hon med emfas framför ”våra” åsikter, men inte fått gehör.
Det hjälper inte om hon är djupt oenig med partistyrelsen och verkligen framför det med hetta, eftersom beslutet tas av dem med RÖSTRÄTT! (Fattar du?!)
De är eniga trots hennes protester, som inte räknas, då hon ej får RÖSTA!
Morgan S,
Då kan Lena Sommestad här och nu svara på om hon öht yttrat sig och framfört sitt bloggförslag på Partistyrelsen eller inte. Om hon i öht begärt en ändring eller ett tillägg med hänsyn till förslaget som hon stolt skriver i sin blogg. Innan Partistyrelsen skulle fatta ett beslut.
Det innan du lär mig om fakta!
Så långt har du väl förstått!
”De är eniga trots hennes protester, som inte räknas, då hon ej får RÖSTA!” Lena kunde inte protestera på något som hon inte ens lagt fram på Partistyrelsen. Eller hur Lena?
”bestofmankind”: Med tanke på de anspråk du har på öppenhet från Lenas sida tycker jag att det vore klädsamt om du själv står för dina inlägg med ditt namn. Tills dess kommer jag att avfärda dig som ännu ett av dessa näringslivsavlönade ”troll” som har som uppgift att hindra meningsfull diskussion på vänsterinriktade sajter.
Ping: Random House, Penguin och Bertelsmanns “X factor” | Nemokrati
Ping: Bra att DN rättar – men fortfarande finns anledning till vaksamhet… | LO Bloggen
Jag har nu läst Sten Widmalm’s och Shirin Ahlbäck’sartikel i DN och citerar därför med instämmande artikelns sista mening.
”Frågan är om man har någon i laget som är beredd att lägga straffsparken mot managementväldet”
Frågan är säkert relevant för de flesta av Sommestads läsare som med spänning avvaktar svaret.
Kongressen blir vattendelaren.
Försvinner inte marknadsliberalismen och de usla förslag för att dölja den tas bort från partiets agenda, då lämnar jag inte bara partiet utan jag kommer lägga all min återstående kraft att bekämpa dem med alla medel som är tillåtna.
Funderar redan nu på att söka demonstrationstillstånd och tillstånd konsert/musikevenemang utanför eller i nära anslutning till kongressen, med mål att få ihop ett stort uppträdande av artister för socialdemokratiskt vänster, att få med många fristående färgstarka agitatorer och (förhoppningsvis) en stor publik med minst lika stor nyhetsmässig uppslutning som kongressen själv, (kanske tom. med målet att få hela arrangemanget direktsänt) så att våra gräsrotsröster äntligen blir hörda.
Någon gång måste arbetarrörelsen och alla dess sympatisörer ställa sig upp och protestera med kraft, visa en enighet, där gräsrötternas röster både bildligt och bokstavligt når in i maktens korridorer.
Vi kan agera och vi har egentligen en förbannad skyldighet att agera.
Det är dags nu…
Som jag skrev här för två dagar sen: Detta är helt enkelt en misstroendeförklaring mot Stefan Löfven. Jag är mycket besviken, ledsen och upprörd över hans agerande i frågan om privata vinster i välfärden.
Och jo, Morgan S, vi är nog många nu!
Fortsätt kämpa Bosse.
Självklart är vi många…
Det krävs bara en gemensam plattform där alla olika individuella, kulturella och politiska krafter kan samlas i offentlighetens ljus för att väcka den kraft som ligger latent hos den månghövdade skara gräsrötter som bara väntar på att de skall ges en chans att återkräva samhället de och deras förfäder varit med och byggt upp.
Tro mig. Väcks den kraften kommer den rörelsen ha mycket större livskraft än den högervindsrörelse vi nu ser…
Ser i övrigt mitt inlägg som en misstroendeförklaring mot hela partiledningen, inkl. partistyrelsen.
Antingen tar de sig i kragen eller så krävs det nya tydliga motdrag från oss alla (med hjärtat till vänster)!
”Att styra med mål, tillsyn och kvalitetskrav” är alltså förkastligt? Antar att Lenas styrningsteknik är mer ”alla gör som de vill och försöker så gott de kan och så struntar vi i hur det går, dessutom får alla avdelningar obegränsat med pengar, och eftersom vi inte följer upp så kan ingen lära sig något av nån annan”.
Kjell Arvidssom skrev: ”“bestofmankind”: Med tanke på de anspråk du har på öppenhet från Lenas sida tycker jag att det vore klädsamt om du själv står för dina inlägg med ditt namn. Tills dess kommer jag att avfärda dig som ännu ett av dessa näringslivsavlönade “troll” som har som uppgift att hindra meningsfull diskussion på vänsterinriktade sajter.”
Anonymiteten är en rättighet som jag utövar sedan 5 år tillbaka.
Annars kallas det ärlighet i min värld, inte öppenhet. Åtminstone att Lena Sommestad borde vara ärlig mot sig själv och inte missleda läsarna eller väljarna som om hon hade framfört sitt förslag eller begärt en ändring eller ett tillägg på Partistyrelsen innan något beslut fattades, och inte fick gehör. Att för sig själv vinna billiga poäng på bekostnad av övriga ledamöterna i Partistyrelsen och partiet är aldrig hedersamt.
Att du svarade på mitt inlägg är ett tydligt bevis på att du inte avfärdade mig som ett troll. Du vill också veta sanningen. Just därför.
Nej, jag fortsätter att avfärda dig som ett troll. Jag är så innerligt trött på er som bara är ute efter att trasa sönder varje meningsfull diskussion på vänsta sidan om Seine. Anonymitet är en rättighet för ”whistleblowers”, inte något som hedrar dig.
Populism och opportunism bör inte höra till politiken. Jag tror starkt på solidariteten och lojaliteten. Något för dig att fundera på. Egentligen är det du som är troll eftersom du har inte tillfört någonting om sakfrågan, bara kritik om min person. Det är inte relevant.
Själv är jag läskunnig och fullt kapabel att tolka den text Lena har satt samman. Väntar fortfarande på motargument, om de alls existerar. Det är vår, våra barn och barnbarns högst konkreta framtid detta handlar om. Intriger kan de med fria taxiresor och diverse mjöl i påsen ägna sig åt.
Till Kjell Arvedson skulle det vara.
Och det är faktiskt vad jag heter, inte något nickname som ska hindra andra från att förstå vem som är den verkliga avsändaren.
Ditt fortsatt intresse på min person är mycket fascinerande. Jag känner mig hedrad.
Hej Kjell!
Gör som jag. Behandla högertrollen som bor här som luft. Bevärdiga inte deras inlägg med svar (annat än genom att dra ner brallan på dem för att de inte ens kan minsta fakta kring basala sakförhållanden eller dyl.) men diskutera inte dessa fakta med dem.
Räcker kanske med att dra ner brallan på dem en gång på hundra av deras sabotageinlägg. Resten skall ges den kompakta tystnad de förtjänar.
Vi vet redan att de beter sig som små barn gör när de gjort fel. De vrider och slingrar sig från sakfrågan, och drar upp ngt. helt oväsentligt sidospår där de hoppas trolla bort sig med svammel så ingen ser att de hela tiden har fel!
Skit i dem och låt de föra en debatt med sig själva! (Det är mitt råd.)
Hade de borgerliga infört skolpengen om inte Feldt och Persson
kommunaliserat skolan? De som 1989 röstade mot kommunaliseringen
visste att den skulle leda till kvalitetsproblem och en ojämlik
skola.
Bra Lena! Utan att diskutera enskildheter (där jag inte är enig om allt) tycker jag att det är på tiden att diskussionen blir mer grundlig utifrån vad vi vet och inte vet om olika konkreta sätt att hantera kvalitetsfrågor i välfärdssektorn, och inte minst vad olika forskare som nationalekonomen Jonas Vlachos funnit.
Det bästa man kan göra just nu är nog att signera och sprida Budkavlen för välfärd utan vinst som finns på namninsamling.se . Argument tycks inte bita på de politiker som skaffat sig alltför intima band med vinstplundrarna. http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=6621
Jag är född 43 och genom min ålder varit med om en del saker i vårt samhälle. Jag hade den underbara turen att få varar med om att bygga det starka samhället. Det solidariska, moderna samhället. Jag är inte skolad och ska därför inte ge mig in i några ekonomiska eller filosofiska samtal Jag är dock en som arbetat under 51 år och tror mig känna till hur det är att vara med i detta samhälle.
En frågeställning som kommer för mig är Finns det inget egenvärde i att äga välfärdsinstitutionerna gemensamt.
Vem ska annars ta ansvar vid en katastrof som den nu utspelade i USA. Vilka sjukhus ska räddas av det allmänna? Ska privata betala före undsättningarna?
För mig så finns bara en möjlighet till frihet det är genom gemensamt ägda välfärdsverksamheter. Ska vi nå friheten från ångest om framtiden så måste en stark stat sköta detta.
Varmt tack för detta kloka inlägg. För mig är de värden som du lyfter tidlösa. Vi måste tro på att också framtidens samhälle kan byggas på solidaritet och gemensamma lösningar.
Tack, Lars Forsberg! Jag har också varit med – född 1940. Du har så rätt.
Allt annat handlar ju om att somliga är mer jämlika än andra.
Vi har högre skatteintäkter än någonsin, på kommunal och landstingskommunal nivå. Samtidigt så tvingat kommun efter kommun och landsting efter landsting till stora skattehöjningar (oftast på de platser där kommuner som legat i frontlinjen för privatiseringsvågen finns.)
Hur kommer det sig?
Var inte tanken med privatiseringen att verksamheten skulle effektiviseras (bli billigare) och få högre kvalité, samt ge en minskad byråkrati?!
Nu ser vi istället motsatsen.
En sämre kvalité till dyrare kostnad med minskad verksamhetsomfång så fler faller mellan i sprickorna.
Allt detta i frihetens namn. Den så nu omhuldade valfriheten!
Ser ingen bevisad poäng med vinstintresse (inom dessa fält) då denna typ av konkurrens aldrig fungerat vid denna typ av verksamhet.
De privata alternativen har istället sin bästa funktion på marknader där nya smarta lösningar som är bättre än den nu gällande gör att konkurrensen kan driva fram en positiv utveckling.
Nyckeln är då också att folk är villiga att betala väsentligt mer än vad de betalade för det gamla för att det nya är bättre eller erbjuder något helt nytt.
I detta läge när det handlar om slaget mellan valfrihet och det sker inom en gemensamt finansierad sektor tycker jag i så fall de som väljer privata alternativ också som en konsekvens skall få en högre skattesats. (Betala mer för att de privata eventuellt skall vilja utveckla något bättre) istället för att som nu, välja någon som försöker få mindre pengar att ge mer kvalité och en utveckling av verksamheten. (Vilket är dömt att misslyckas.)
Ingen av dessa nycklar till växtkraft från privata alternativ finns inom inom vård, skola och omsorg, tvärtom…
Vinst är detsamma som svinn, stöld och bidrar till en devalvering av kvalitén.
Allt annat är marknadsliberalt ologiskt svammel inom en sektor som aldrig kommer bli bättre av att ha vinstintressen inblandade.
Rätt Morgan, och det förefaller ju så enkelt och självklart.
Hur kan NÅGON missa, att vinst i välfärden är detsamma som svinn och stöld.
Morgan S skrev:
”Hej Kjell!
Gör som jag. Behandla högertrollen som bor här som luft. Bevärdiga inte deras inlägg med svar (annat än genom att dra ner brallan på dem för att de inte ens kan minsta fakta kring basala sakförhållanden eller dyl.) men diskutera inte dessa fakta med dem.
Räcker kanske med att dra ner brallan på dem en gång på hundra av deras sabotageinlägg. Resten skall ges den kompakta tystnad de förtjänar. ”
Wow, ett fan till. Trevligt!
F.ö. om ni har inte fattat det, så ifrågasätter jag endast Lena Sommestad sätt att framföra sitt förslag om en formell reglering. Hon påstår: ”S-kvinnor har drivit opinion för en annan linje: en reglering av företags möjligheter till vinstuttag. På förbundsmötet i augusti 2011 slog S-kvinnor fast att alla medel som anslås till privat driven välfärd ska komma brukarna till del. ” Men hon var inte lika talför på Partistyrelsen som hon är på sin blogg. Att bedöma av hennes tystnaden om min förfrågan har hon varken lagt fram förslaget, begärt en ändring, ett tillägg eller en reservation innan beslutet fattades på Partistyrelsen om vinstbegränsningen. Snacka på sin blogg går ju, men det gäller att framföra det på Partistyrelsen också får att kunna påverka.
Sista meningen skall vara:
Snacka på sin blogg går ju, men det gäller att framföra det på Partistyrelsen också FÖR att kunna påverka.
Hej och tack för ditt inlägg.
Du ifrågasätter att jag skriver på min blogg istället för försöka påverka beslutet där det spelar roll, dvs. i Socialdemokraternas partistyrelse.
Mitt blogginlägg om vägen mot vinstbegränsning i välfärden sammanfattar de synpunkter och förslag som jag framförde på Partistyrelsen förra fredagen, i egenskap av adjungerad ledamot. Som adjungerad ledamot har jag yttranderätt men inte rösträtt.
Skälet till att jag har lagt ut mina argument på bloggen är att jag tycker att det är viktigt att föra ut mina argument till fler, framförallt för att främja en fortsatt konstruktiv diskussion i paritet om hur vi kan utveckla alternativ till marknadsmodellen i välfärden. Jag har fört denna debatt under lång tid, inte minst internt, men också i media.
Min förhoppning är att vi genom fortsatt diskussion ska hitta en väg framåt.
Även om svaret var självklart uppskattar vi ditt klarläggande för dem som uppenbarligen behöver det.
Ping: Valfrihet förutsättning för icke-vinstdrivande välfärdsföretag « hardtstankar
Ping: Lena Sommestad analyserar vinster i välfärden – Idéburen skola
Ping: Motion och möte om En välfärd fri från kommersiella intressen | Vänsterpartiet Höganäs
Ping: Barnexperimentet | LARS P SYLL
Reblogga detta på reflektioner och speglingar II… och kommenterade:
Så mycket klokt av Lena Sommestad och flera av hennes kommentatorer! Värt att spridas!