”Ryska militären har ett grepp om Krim” rapporterar Aftonbladet.
Jag ryser. Historiens mörka skuggor jagar Europa denna dystra söndag i mars. Konflikter som fördjupas. En upptrappning, som inte får ske.
Jag påminns om vår gemensamma, europeiska historia. Den rymmer ofattbara tragedier, men just därför också viktiga lärdomar – politiska, och även ekonomiska.
Vid sidan av rapporterna från Krim, ögnar jag denna söndag senaste nytt om den europeiska krisen. Jag läser om låga inflationstal, om krisen för euron och om banker i förfall. En artikel i Finance and Development etsar sig fast.
Kevin O’Rourke, professor i ekonomisk historia i Oxford, kommenterar den allt djupare krisen för det europeiska monetära systemet, EMU. Han manar Europaprojektets försvarare att besinna djupet i euro-krisen, innan det är för sent.
”Europe is now defined by the constraints it imposes on governments, not by the possibilities it affords them to improve the lives of their people”, skriver O’Rourke. ”This is politically unsustainable.”
Jag tänker att det i ljuset av krisen i Ukraina är uppenbart att Europaprojektet med dess mål om fred och frihet än idag har en stor dragningskraft, inte minst på människor i östra Europa. EU har ett historiskt uppdrag. Men det är lika uppenbart att EU:s roll och uppdrag inte längre är lika självklart som förr. Den finansiella och monetära krisen är på väg att driva hela EU-projektet in i en återvändsgränd.
Ekonom-historikern Kevin O’Rourke ser två alternativ. Antingen måste det europeiska samarbetet inom eur0-zonen fördjupas, så som många ekonomer redan har föreslagit. Det är det federalistiska spåret. Om detta inte är politiskt möjligt, då måste vi våga se att det bästa kan vara att avveckla den gemensamma valutan, under ordnade former. Ju förr det i så fall sker, desto bättre, menar O’Rourke. Euro-projektet kan inte drivas dithän att medborgarnas förtroende för hela Europaprojektet fördärvas.
Politisk revolt i Ukraina. Rysk militär på marsch. Ett EU som tappar i kraft och legitimitet.
Det är dags att inse allvaret.
Jag önskar att ansvariga regeringar i EU, tillsammans med politiker i övriga Europa, skulle stanna upp och se att vi står inför en historisk vändpunkt. Europa måste återigen sätta demokratin, freden, friheten och den sociala sammanhållningen högst på agendan. Vi måste se till att historiens politiska och ekonomiska misstag förblir historia.
Kevin O’Rourkes artikel heter Wither the Euro? (Finance and Development, mars 2014, vol. 51, no 1).
Lena Sommestad 
Klokt som vanligt!
Västs politiker, EU, Nato mfl säger att Ryssland skall dra sig tillbaka till ”barackerna” med sina soldater på Krim. Alltså följa de avtal som finns kring dylika händelser. Men är det inte en dubbelmoral från vår sida? Vi har ju stött en opposition i Ukraina som störtat en folkvald regim!
Är inte det lika illa som det Ryssland gör? Vi vet ju inte vilket folkligt stöd oppositionen har i hela landet. Det vi sett på Kiev:s torg är knappast samma sak som vad folket i helhet tycker.
Kan du svara på det?
Respekt för folkrätten är grundläggande. Rysslands agerande är ett klart brott mot folkrätten. Vad jag signalerar ovan är att vägen framåt nu måste handla om att vända upptrappningen. I detta ingår förvisso förmåga att se olika parters perspektiv. Fördjupad debatt om utvecklingen i Ukraina får föras på annan plats. Min blogg handlar i huvudsak om en annan fråga
vårt ansvar för att värna den ekonomiska och demokratiska utvecklingen i vår egen region, EU.
I en så här viktig fråga gör du rätt som renodlar även om det inte skadar att påpeka att det var en regim i Ukraina som använde dödligt våld mot fredliga demonstranter, som fängslade oppositionen knappast med lätthet kan gömma sig bakom demokratiargumentet när man granskar skeendet.
Att det dessutom var stora nationella protester på betydligt fler platser i landet och fler människor inblandade än de frågeställaren tar upp förtjänar kanske också att påpekas?
Annars: Vad gäller respekten för folkrätten så är den mycket riktigt grundläggande, samtidigt är det ett område som ter sig enkelt att tolka, men som i praktiken är betydligt mer flytande än vi vill erkänna, kanske speciellt för oss själva, då den visar hur lite rätt och hur mycket politik detta område fortfarande innebär.
Där råder i allt väsentligt den starkas rätt, där utrymmet för stormakter att ”skriva om” folkrätten efter den givna situationen står i paritet med den egna makten sammantaget med den lojalitet de kan frammana hos det internationella samfundet (om de bryr sig om denna) vilket gör de tydliga folkrättsliga reglerna betydligt mer luddiga än vi skulle vilja medge.
Annars, om det vore så svart och vitt: Var är den internationella massiva protesten mot det USA hållit på med på internationell nivå så fort det tjänat deras intressen? Där och då har inte folkrätten haft stort värde.
Det blir därför lite svårt att komma springande med folkrätten och hävda att detta är vapnet vi kan vinna denna kamp med då vi ännu inte lyckats tillskapa ett system där de regler som denna gör gällande tillämpas likvärdigt oavsett vilken entitet det handlar om.
Skall inte bli mer långrandig i frågan, men påpekar det självklara. 40 miljoner Kurder borde tillerkännas ett eget territorium, men det kommer aldrig att ske då området har för stor politiskt betydelse. Samma sak med Palestinierna som tillåts utsattas för förföljelse och generationer av lidande bland deras befolkning, med EU och västvärldens goda minne, bara för att skammen av allas passivitet under kriget gör att de inte vill se några fel hos den förtryckande parten.
Va finns EU i dessa frågor?
Vad gäller EU hoppas jag vi innerst inne delar en underförstådda analys: Att det är ett havererat marknadsliberalt experimentområde som redan från början hade kraftiga federalistiska, drag om både gemensamt försvar och ett tätt ekonomiskt samarbete på en nivå som automatiskt och medvetet skulle förändra de olika medlemsländernas möjligheter att handla annorlunda än den påbjudna marknadsliberala ”lösningen” som de såg som enda vägen bort från både alla tidigare krigsproblem och den störa röda faran i Öst som skrämde slag på dem.
Vill här som ett verkligt stickspår påpeka att jag hatar det okritiska anammande av uttrycket realsocialism för att beskriva den snedvridna kommunism som bedrevs där.
Begreppet myntades av sovjet (under 70-talet) för att sätta deras samhällsordning i ett bättre ljus, då de ville surfa på de goda socialistiska modellerna som fanns i vissa delar av västvärlden. Nu har uttrycket införts med kraft för att smutsa ner ordet socialism och tom. människor på vänsterkanten använder det regelmässigt för att beskriva den fascistiska kommunistiska statsbildningsform som fanns på andra sidan järnridån, men utan att förklara att detta ord på intet sätt är korrekt eller relevant för den samhällsordning som fanns där..
Sluta med denna nidbild av socialismen, det tjänar varken sanning eller den politiska debatten. (Sagt till alla som tar del av detta.)
Nu åter till huvudtemat.
Vi var nog många som gillade tanken om EU som fredskraft men få insåg nog hur stark tanken var att ekonomin och konformiteten denna skulle skapa där alla skulle ha samma marknadsliberala samhällsordning som ”lösningen” på problemen, med alla konsekvenser detta innebar för samhällsutvecklingen.
Att Sverige under 50 år var ett utmärkt exempel på att det fanns en annorlunda lösning, den blandekonomiska, visar tydligt hur fel tanken var på att den variant av ekonomin skulle vara det som tvingade oss samman.
Likaså kan vi se hur fort EU krossade alla goda delar av detta samhälle när Sverige väl gick in i unionen. Kvar fanns marknadsliberalismen. Punkt.
Fredstanken var närmast en chimär och det är nu sker ju snarare motsatsen, det ekonomiska haveriet skapar oanade konflikter som lätt kan eskalera i nationalistisk galenskap om inte EU noga förhindrar utvecklingen.
Dessutom är EU ovanpå allt detta en internationell skam när det gäller att sträcka ut en hand till dem som flyr från konflikt och krisområden i vårt närområde. (Vår solidaritet har flyttat sig från våra länders gränser till Europa, men där är det ett kraftigt stopp.)
EU är en mur som dödar nästan lika många som kriserna vi ser omkring oss. Att marknadsliberala idéer skulle föra oss ur detta protektionistiska tankebanor och handlingsmönster tror jag ingen riktigt tror på.
För mig är därför EU ett monster som trots goda ansatser och insatser i och för delar av Europa under skeden av länders utveckling ändå gör mer skada än nytta då den dödar möjliga politiska utvecklingar på vår kontinent och i praktiken är en svag pjäs med liten kraft att sätta bakom sina eventuella åsikter när något sker i världen. I lägen där EU verkligen hade behövs om de haft det mod och handlingskraft som förespråkarna för fredsargumentet trots allt fortfarande vill göra gällande har de varje gång varit passiva så länge som möjligt, med allt utom möjligen ord..
EU är och förblir ett protektionistiskt Europeiskt projekt som saknar värde när det verkligen gäller, både ekonomiskt och fredsskapande.
Tyvärr tycks ingen längre vilja backa bandet. Hellre då lappa och laga till dess allt spricker i sömmarna med en stor smäll.
Påstår inte att detta kommer ske nu men är övertygad om att om vi valt vägen med ett tätt bilateralt och multilateralt samarbete hade vi kunnat skapa ett Europa där de godaste krafterna alltid skulle ha gått före och drivit på en utveckling mot ett ännu bättre och mer långsiktigt lyckosamt internationellt samfund än det vi uppenbart har idag.
Kanske kan vi se det så här. EU tog oss så här långt. Nu är det dags att tänka om och finna en ännu bättre väg mot ett solidariskt fredsskapande internationellt samfund som vi alla i Europa kan vara stolta över?!
Problemet med EU är att det inte bara är ett demokratiskt projekt. Syftet tycks på något sätt ha varit att integrera de demokratiska maktstrukturerna med de andra maktstrukturer som de facto finns i europa i själva statsbygget. Därav euron med sin nästintill inbyggda agenda av federalism: har man euro, får man ett federalt europa, en monolitisk supermakt.
Lena, var är du?
Det socialdemokratiska partiet beställde en rapport om vilken ekonomisk politik som är nödvändig framöver. Trots att en massa högerekonomer var inblandade i resultatet så har det kommit fram att de rekommenderar vad som bara kan beskrivas som klassisk socialdemokratisk (keynesiansk) politik med mycket tydliga rekommendationer att socialdemokratiska partiet måste göra en tydlig vänstersväng.
I detta läge borde man ju tro att de jublade över detta oväntade stöd för gammal hederlig ideologiskt korrekt socialdemokratisk politik där på partikansliet, men gud vad man bedrog sig?
Istället för jubel och ny ordning begraver de rapporten, låtsas som det regnar och struntar helt i rekommendationer som hela svenska folket efterlyser, varför? Tydligen skyr dessa idéer som pesten… (Man tror inte det är sant?!)
Kan därför nu inte låta bli att undra, var i h-bete du och andra som påstått sig vara vänstersossar är någonstans?!
Inte ett ljud av protest…Hur är detta möjligt? De begraver partiet trots motstånd från alla experter och får göra det utan att det finns minste motstånd från någon opposition inom partiet. Detta är en skam!
Mycket förvånad att du inte skrivit något på bloggen om detta redan. Varför denna tystnad?
Lena Sommestad, en mening i en kommentar kräver en replik.
Morgan S: ”…Samma sak med Palestinierna som tillåts utsattas för förföljelse och generationer av lidande bland deras befolkning, med EU och västvärldens goda minne, bara för att skammen av allas passivitet under kriget gör att de inte vill se några fel hos den förtryckande parten…”
Detta är en okunnig och simplistisk beskrivning av konflikten som har haft och har många aktörer från många länder och organisationer i regionen, många av vilka har i sina stadgar att utplåna den judiska staten och som agerar våldsamt i detta syfte. Att så många tror det är så enkelt som att ge en part hela skulden och ansvaret är något som är skamligt. Men man ser ju den åsikten sponsras från flera håll i Sverige, politiskt och via Svenska Kyrkan.
Morgan S brukar ordet skam. Ja, västländernas passivitet under Shoah var skamlig. Och att tillskriva Israel hela ansvaret och se bort passivt från motsidans brott och syften enligt klara stadgar och tydligt uttalade mål, är också skamligt. Ignorant, arrogant och elakt brukar jag tycka.
Ann-Katrin: Med alla respekt. Har svårt för att jag som är helt neutral i frågan av en som helt klart är part i målet kritiseras i min bedömning kring vad som hänt, vad som sker och vad som borde ske framöver i sakfrågan, särskilt när det framställs som jag är just det som personen som kritiserar mig är; nämligen en part i målet!
Är också hjärtligt trött på att de fel som begås skall försvaras istället för att belysas av personer som jag närmast börjat betrakta som fanatiker.
Hur kan de annars förklara sin totala oförmåga till nyansering?!
Lyckligtvis har jag många judiska vänner, även i Israel som med ord och handling visar att dessa personer inte är representativa för det judiska folket. Tvärtom så står de lika högljutt som mig och protesterar mot de övergrepp som pågår och pågått och gömmer sig aldrig i sin argumentation bakom rökridåer av att den andra sidan också begår illdåd.
Om något så klarar de som verkligen borde drivas av sin rädsla ändå att tolka att det är deras egna handlingar som skapar dessa illdåd varför skulden även för merparten av det som sker mot dom ligger i händerna på den part som helt klart har makten över skeendet.
Det tragiska är att vi i våra gemensamma samtal alltid når samma slutsats. Det är rädslan som driver vissa i Israel att handla som de gör.
Dessa i grunden goda människor kan sedan inte rättfärdiga sina illdåd varför de lägger skulden på skeendet på motparten och vägrar se det dom gör som något felaktigt utan intalar sig själva att detta behövs för att skydda Israels säkerhet.
När de tvingar gravida som skall föda att köa i timmar vid vägposter, där Israeler kommer igenom direkt medan Palestinier på ren djävulskap köar utan att släppas fram eller andra vardagsterrorhandlingar sker ser de detta som en acceptabel vardag…
De orkar helt enkelt inte hantera tankarna självinsikten skulle föda om de kände skuld över att de av alla människor kunde utsätta medmänniskor för detta. (Då talar vi bara om vardagsmat och inte det som får rubriker i tidningarna.) Detta dagliga ständiga förtryck du uppenbarligen inte vill låtsas vid alls?!
Kan trots vetskapen om att detta är verkligheten de beskriver om sina vänner inte förlika mig med att det sitter människor här i Sverige (på platser i övrigt långt från verkligt hot) med samma skygglappar och som alltid skall rättfärdiga det Staten Israel gör och skuldbelägga det de som tvingas lida under deras ok gör och använda det som förklaringsmodell och som metod för att nullifiera det Staten Israel gör mot motparten.
.
Förstår det helt enkelt inte… när skall denna reflexmässiga försvarsställning vändas till en hållning som de av oss som är vänner till Israel kan känna oss stolt över?!
Förstå detta. Jag är Israel och Palestinavän!
Det finns ingen motsättning i detta! En kontextuell analys över vad som sker, vilket varje neutral fredssträvande person måste försöka göra så neutralt den förmår för att inte skada det övergripande mål jag är säker på att vi alla eftersträvar. en fredlig lösning med två välfungerande och på sikt vänskapliga stater som lever trygga sida vid sida, skulle nog visa att dessa två delar närmast går hand i hand!
Ser dock tyvärr aldrig dessa tankar hos de som ALLTID skall gå i försvarsställning när de upplever det som Israel angrips.Varför?!
Förstår ni inte att lika väl som jag som Socialdemokrat kan vara djupt kritiskt till partiet kan jag som en vän av det israeliska folket vara djupt kritiskt till var staten Israel gör?! (Alt. det Palestinierna gör, även om den svagare parten enligt varje rimlig tolkning äger rätten att agera med de medel som står till förfogande (även om vi som står utanför inser att de är kontraproduktiva) om de sker som försvar i nödsituation eller uppstår ur desperation.
Er försvarsreaktion gör tyvärr bara skada i det sammanhanget. Man blir helt enkelt bara trött. Varför ni?!
Men tydligen förstår ni inte bättre eller så klarar ni helt enkelt inte av att ta er ur den psykologiska återvändsgränd ni gått vilse i?! Oavsett vilket så gör ni er själva den största otjänsten.
Det är synd för det gör det verkligen inte lättare att verka för en god lösning på den komplicerade och djupt infekterade sakfrågan: Hur två folk som ur olika perspektiv har likartad rätt till samma land skall kunna samexistera när den starka partens företrädare vägrar se att de gör fel varför det förtryck som eldar på konflikten får pågå utan att de som verkligen skulle kunna göra något åt den ens har viljan att gripa in.
Avser då naturligtvis Israels vänner i stort och alla världens Judar som reflexmässigt försvarar Israel vad som än sker där. Förstår de inte att de har en röst som skulle höras?! Inser de inte att det är de som får bära den största skammen? Att inte handla med den godhet som alla människor med distans borde kunna förmå sig till när de borde kunna se på det som sker med en distans som gjorde att deras analys inte eldades på av rädsla.
Detta är oförlåtligt då deras mod i den frågan sannolikt hade kunnat bidra till en mer klok och mindre rädsledriven politik vilket på lång sikt skulle kunna vara nyckeln till en värdig, fredlig lösning på denna annars snart eviga konflikt.
Måste därför tillstå att jag tycker det är både tradigt och tråkigt när dessa försvarstal alltid kommer fram om någon väljer att uttala sig på ett sätt som kan tolkas som kritik mot Israel eller för all del som jag gjorde ovan, en kritik mot det lösning som valdes när Västeuropa skulle trösta sitt dåliga samvete över de fruktansvärda brott de delvis tillåtit hända mot Judarna under 2:a världskriget. Inte ens det får sägas samtidigt som man menar att det Israel gör inte är rimligt utifrån en analys om hur de skulle kunna handla för att uppnå sina säkerhetsmål, kontra vad de har rätt att kräva att andra skall stå ut med för att de skall få en illusion av säkerhet.
Ironiskt nog är denna illusion en produkt av deras eget handlande, men den sanningen har de svårast av allt att se:.
Att allt som de fruktar sker bara därför att de inte kan handla utifrån sitt förnuft utan istället låter sig styras allt för mycket utav sin rädsla…
Det är deras rimliga förklaring. Min fråga till dig. Vad är din?