Monthly Archives: juli 2010

Carlgren bromsar – han går inte före

Andreas Carlgren signalerar höga ambitioner inför klimatmötet i Cancún i DN. Det är bra. Några sakupplysningar kan dock vara på plats:

  • Den svenska regeringen sade i juni NEJ till högre klimatmål i EU (förslag om 30 procents minskning). Hur går detta ihop med en ambition att gå före? Carlgren försöker dölja att Sverige bromsar i EU genom att istället tala om det svenska målet på 40 procent liksom ett utspel från Tyskland, Storbritannien och Frankrike . Men retorik kan inte förändra det faktum att Sverige inte längre har en ledande roll i klimatpolitiken. Se Naturskyddsföreningens besvikna kommentar om hur Reindfeldt backar i klimatpolitiken.
  • Andreas Carlgrens ska driva på USA och Kina. Då kan det vara värt att påminna om att dessa två länder, som förvisso har enorma uppgifter framför sig, har valt att under finanskrisen lansera  stora investeringsprogram för att utveckla en grön ekonomi. Sverige, som tidigare har legat i täten i omställningen till en grön ekonomi, har inte gjort någon motsvarande satsning. Man har överhuvudtaget inte utnyttjat krisen för att ställa om svensk ekonomi. Regeringen har istället satsat på att stimulera ekonomin med skattesänkningar. De framgångsrika gröna investeringsprogram som Sverige lanserade under den förra ekonomiska krisen, på 1990-talet, har Carlgren valt att lägga ner – trots tidigare brett stöd i riksdagen. Varför?
  • Inte heller EU har lyckats utnyttja finanskrisen för att lansera stimulansprogram till gagn för en grön omställning. Det har Sverige ett stort ansvar för som ordförande under hösten 2009. Att EU här ligger långt efter länder som USA och Kina framgår av Kommissionens utvärdering av krisprogrammet European Economic Recovery Plan. Se artikel i Göteborgsposten.

Se också gärna mina tidigare artiklar om Carlgrens ansvar för det misslyckade klimatmötet i Köpenhamn, Klimathaveriet är Sveriges fel och Klimatförhandlingar inte en kamp mellan ont och gott.

I kommentarerna till Carlgrens artikel svarar Sofia Arkelsten för ett bottennapp. Varför raljera i denna viktiga fråga? Mer bloggat: Friederike Gerlach och Lars Bjurström. En viktig artikel finns på Newsmill i ämnet av Nannan Lundin.

1 kommentar

Filed under Miljö

Stärk professionalismen i media

Dan Andersson har skrivit en viktig artikel om media och demokratin på Newsmill. Igår kommenterade Marika Lidgren-Åsbrink, som alltid klokt och skarpögt. Anderssons tes är att försvagade kunskapsideal alltmer präglar mediers politiska bevakning. Det förstärker klassamhället och försvagar demokratin. De gynnar en populistisk utveckling både till vänster och till höger.

Vad kan göras åt detta? Dan Andersson själv pekar på tre vägar framåt. Den första vägen är att vi som läsare lär oss att bli mer observanta och kritiska när vi värderar information – precis som vi har lärt oss att vara medvetna och observanta när vi handlar mat i affären. Den andra vägen, enligt Andersson, är bättre regler. Den tredje vägen är kvalitetsprogram, som i sjukvården. Sådana syftar till att skapa konsensus om vad som är god journalistik.

Jag tror på den tredje vägen. Den är svår, men en grund finns redan i existerande pressetik. En grund finns också i journalistprofessionen, som liksom andra professioner bärs av en stark idé om vilka värden som yrkesgruppen har ansvar för att upprätthålla.

Jag tror att vi som socialdemokrater har ett ansvar att stärka journalistprofessionen, liksom andra professioner i vårt samhälle.

Journalistiken har liksom andra professioner försvagats. Professioner har fått kritik för sin ambition att ”monopolisera” ett yrkesområde och dess regelverk. Denna kritik, som till viss del är viktig att beakta, har drivits så långt att professionerna har marginaliserats som ”särintressen”.

Men än viktigare som förklaring till att professionerna har tappat mark, vill jag hävda, är nyliberalismens genombrott i samhället, med marknadsmodeller i snart sagt alla verksamheter, avregleringar, resultatlöner etc. Vi har fått ett samhälle där vinst, ekonomiska incitament och ekonomisk framgång tillåts styra på alla områden. Hög lön värderas högre än kunskap och integritet. Vi har tappat idén om ett allmänintresse och därmed har vi också försummat att ställa de krav som tidigare ställdes på yrkesgrupper i medborgarnas tjänst.

Vad betyder allmänintresse i ett samhälle där privata vinstintressen släpps in i vården och skolan och privata företags ”rätt” att driva  verksamhet med vinst har högre prioritet än medborgarnas rätt att själva avgöra vad man vill uträtta inom ramen för demokratin? Vad är skillnaden på en myndighet och ett företag, när ekonomisk effektivitet sätter ramarna för all verksamhet – oavsett innehåll? Var finns utrymme för etik och integritet när allt räknas i pengar?

Jag är övertygad om att vi bör återupprätta journalistiken som ”en tredje statsmakt” med ansvar att värna allmänintresset. Jag tror också att vi själva kan påverka utvecklingen, dels genom  att försvara professioners ambitioner att kontrollera sina yrkesområden och dess etik, och dels genom att våga lyfta etik och integritet som ett värde utanför marknaden.  Jag läser just nu en spännande bok av Debra Satz: Why Some Things Should Not Be for Sale. The Moral Limits of Markets. Debra Satz säger det som alltför få vågar uttrycka tydligt i Sverige idag: att marknadseffektivitet inte är det samma som det rätta eller det rättvisa. I ett gott och väl fungerande samhälle har marknaden en stor plats, men marknadens räckvidd har också en gräns.

1 kommentar

Filed under Kunskap och demokrati

Borg skönmålar svensk ekonomi

Idag tisdag har jag en debattartikel i Göteborgsposten om hur Anders Borg skönmålar läget i svensk ekonomi, tillsammans med Marita Ulvskog, Göran Färm och Olle Ludvigsson.  Ännu har jag inte sett den på nätet, men här kommer den:

Har Sverige klarat den ekonomiska krisen bättre än andra EU-länder? Det hävdar finansminister Anders Borg, som bland ministerkollegor i Bryssel aldrig missar en chans att dela ut guldstjärnor till sig själv. Borg talar om en ”remarkabel” svensk återhämtning. Hans senaste ekonomiska prognos, som presenterades i Almedalen, visar också på en stadig återhämtning för svensk ekonomi.

En närmare granskning av läget i svensk ekonomi visar dock en mindre smickrande bild. Trots att krisen nu börjar släppa sitt grepp präglas svensk ekonomi av hög arbetslöshet och låg produktivitet. På väg ut ur krisen riskerar Sverige att tappa sin position som en av Europas mest konkurrenskraftiga ekonomier. Anders Borgs ekonomiska prognos ifrågasätts därtill av IMF, som i sin senaste Sverige-rapport förutspår både lägre tillväxt och högre arbetslöshet. IMF varnar för en osäker global konjunktur. Slutligen blir det alltmer uppenbart att regeringen saknar politiska visioner i krispolitiken. Vad vill regeringen uppnå, bortom Borgs sifferexercis? Utmaningar som klimatkris, växande fattigdom eller ökade kompetenskrav har ingen plats i alliansregeringens krispolitik.

EU:s statistik visar att den svenska regeringen har varit en av de svagaste i Europa i kampen mot arbetslösheten. Regeringen tog 2006 över Europas förmodligen mest välskötta statsfinanser och hade därmed ett stort manöverutrymme i jobbpolitiken. Trots detta har arbetslösheten mellan 2007 och 2010 ökat snabbare i Sverige än i de flesta andra EU-länder. Från att ha legat i den nedre halvan tillhör Sverige idag den övre halvan av den dystra europeiska arbetslöshetstabellen. Tyskland, Belgien och Italien som 2007 hade en högre arbetslöshet än Sverige har idag en lägre. När det gäller arbetslöshet bland ungdomar och invandrare hör Sverige till de sämsta i klassen. I maj i år låg ungdomsarbetslösheten drygt 25 procent över EU-genomsnittet. Motsvarande siffra för arbetslöshet bland invandrare var 35 procent över genomsnittet.

Samtidigt som arbetslösheten biter sig fast, sackar produktiviteten. Produktiviteten i det privata näringslivet har försvagats tre år i följd. Tio år av stark svensk produktivitetsutveckling har därmed förbytts i stagnation.

En viktig förklaring till Sveriges allt sämre ekonomiska läge är regeringens ineffektiva krispolitik. Fokus ligger på skattesänkningar för hushållen istället för på företagssatsningar och investeringar. EU-kommissionen konstaterar i sin senaste utvärdering att Sverige hör till de länder som har valt en stimulanspolitik som nästan enbart består av permanenta skattesänkningar. Detta är enligt kommissionen relativt ineffektivt och riskerar att långsiktigt leda till försämrade statsfinanser. De mer kraftfulla temporära krisåtgärderna lyser samtidigt med sin frånvaro. Insatserna för att stötta företagen i konjunktursvackan är lika med noll och de framåtsyftande investeringarna ligger klart under EU-genomsnittet.

Regeringens ineffektiva krispolitik speglar brist på både flexibilitet och politisk vilja. Trots behov av efterfrågestimulans vidhåller Anders Borg idén att Sverige istället behöver mer utbudspolitik. Borg har prioriterat jobbskatteavdraget, vars effekt i rådande krisläge har blivit kraftigt ifrågasatt. Skattesänkningarna har skett på bekostnad av offentliga investeringar.

Fredrik Reinfeldt i sin tur tycks helt ha tappat stinget när den ekonomiska utvecklingen inte blev så problemfri som han själv hade önskat. Reinfeldt har beskrivit finanskrisen som mandatperiodens stora besvikelse. Den tvingade regeringen att lägga visionerna åt sidan och ”genomföra det vi inte tänkt oss”. Fredrik Reinfeldt har hittills inte presenterat några bärande idéer om hur krispolitiken kan utnyttjas för att långsiktigt bygga Sverige starkare.

Den svenska regeringens passivitet står i skarp kontrast till den långsiktighet och politiska vilja som kommer till uttryck i EU:s gemensamma krispolitik. Där diskuteras krisen som en möjlighet att göra Europa till en mer hållbar och framgångsrik ekonomi. Höga ambitioner för framtiden lyfts i krisprogram och framtidsstrategier. Ännu tydligare är kontrasten mot krispolitiken i länder som USA, Kina, Indien och Sydkorea. Dessa länder har satsat en stor del av sina stimulanspaket på gröna investeringar, en ”Green New Deal”. Sydkorea, till exempel, satsar 80 procent av sitt stora stimulanspaket på gröna investeringar, totalt 80 miljarder dollar på fem år. Finanskris och klimatkris möts med en samlad strategi. Det är synnerligen anmärkningsvärt att Sverige inte gjort en liknande satsning, inte minst mot bakgrund av att Sverige på 1990-talet var ett av de första länder i världen som satsade på storskaliga gröna investeringsprogram (Lokala investeringsprogram, LIP, och Klimatinvesteringsprogram, Klimp).

Det är dags för en kritisk och förutsättningslös debatt om svensk krispolitik. Anders Borg trivs i rollen som ekonomisk expert, men krisens verklighet kräver mer än ekonomisk teori. När den akuta krisfasen nu har hanterats måste regeringen ge besked om vad man tänker göra för att minska arbetslösheten, höja produktiviteten och återta Sveriges ledande roll som föregångsland i klimatomställningen. IMF:s dystra prognos visar på risken med att okritiskt acceptera Borgs skönmålningar av Sveriges ekonomiska läge.

2 kommentarer

Filed under Ekonomi

Generell välfärdspolitik ger färre trasiga skor

Maria Erikssons krönika ”Vem bryr sig om ett par trasiga skor?” föranledde idag Kent Persson att blogga om fattigdom och hemlöshet, och Kent Persson föranledde mig att kommentera. Min kommentar till Kent Persson – som betonar att välfärdspolitik ska fokusera på dem som verkligen behöver den – är följande:

”Jag blir glad över din blogg med dess stora engagemang för dem som har det svårast. Samtidigt hamnar du i problem när du talar om att huvuduppgiften för välfärdspolitiken är att ägna sig åt dem som verkligen behöver politikens och samhällets stöd. Du hänvisar till Svenska Dagbladet där Maria Eriksson kritiserar den generella välfärdsstaten därför att dess syfte aldrig har varit att särskilt fokusera på de mest utsatta, utan att bygga system där alla ska hjälpa alla ”vare sig det behövs eller inte”.
Detta är klassisk moderat retorik – och en retorik som saknar stöd i forskning och praktisk erfarenhet. Maria Eriksson kritiserar den generella välfärdsstaten med hänvisning till att fokus inte ligger på dem som har det svårast. Men som du säkert vet är det just generella välfärdsstater, som inkluderar alla medborgare, som lyckas bäst med att omfördela resurser till dem som har det allra svårast. De nordiska välfärdsstaterna är de mest framgångsrika när det gäller att inkludera människor i arbetslivet och därmed förhindra att fattigdom och utanförskap alls uppstår. Allas medverkan behövs i välfärdsstaten!
De liberala välfärdsstater, som försöker inrikta åtgärderna mot dem som ”verkligen behöver statens stöd”, lyckas i praktiken sämst med att värna de fattigaste. Det beror bland annat på att skattebetalningsviljan är minimal när det gäller selektiva stöd till dem som har det svårast.
Jag håller med dig om att vi har mycket att göra när det gäller att bekämpa fattigdomen också i Sverige, men det går bättre om man använder metoder som är effektiva – istället för att som regeringen nu gör undergräva den svenska generella välfärdsmodellen.
Jag rekommenderar dig att läsa t ex Gøsta Esping-Andersen, en av de välfärdsforskare som har beskrivit varför en generell välfärdspolitik är den bästa just för dem som riskerar att gå utan skor.”

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Regeringen lämnar walk-over om fattigdom

Idag ville Studio Ett anordna radiodebatt om fattigdomen, med anledning av min debattartikel i lördagens DN. Tyvärr kunde varken socialförsäkringsminister Cristina Husmark Persson eller hennes statssekreterare ställa upp. Det visade sig vara ett framgångsrikt sätt att få debatten inställd.

Snart är det valrörelse, och då är det svårare att vara oanträffbar. Låt oss sätta jämlika chanser och social sammanhållning högst upp på den politiska dagordningen!

Till vänster en minister som inte vill debattera fattigdomen.

1 kommentar

Filed under Välfärd

Vill alliansens EU-parlamentariker försvara en politik för social sammanhållning?

Idag skriver jag på DN Debatt om hur regeringen försöker dölja att ökade klyftor leder till fattigdom. Både på hemmaplan och i EU har regeringen agerat för att ändra på definitionen av fattigdom, så att det inte längre har någon relation till inkomstfördelningen.

En intressant dimension av detta, som inte rymdes i artikeln, gäller Europaparlamentets hållning i frågan.

Europaparlamentet är den enda EU-instans som idag håller fast vid EU:s traditionella linje i fattigdomsfrågan. Europaparlamentet slog i en resolution i juni fast att strategin Europa 2020 bör inbegripa tydliga mål för att minska gapet mellan rika och fattiga. Europaparlamentet beslutade också att en relativ fattigdomsdefinition bör gälla i EU även i framtiden. Intressant nog stöddes resolutionen i Europaparlamentet av alla partigrupper, inklusive alliansens svenska europaparlamentariker. Detta öppnar upp för en fortsatt intressant debatt om fattigdomen i Sverige. Är alliansens europaparlamentariker beredda att ta strid med Reinfeldt och Borg, till försvar för social sammanhållning och den europeiska sociala modellen?

13 kommentarer

Filed under Uncategorized

Okunnigt DN om fattigdomen!

Man kan skräddarsy siffror som passar budskapet, noterar Niclas Ericsson i sin krönika om fattiga barn, DN 22 juli. Detta gäller i hög grad Ericsson själv, som visar en pinsam okunnighet om hur fattigdom mäts och definieras.

Fattigdom är enligt Ericsson att leva under socialbidragsnormen. Socialbidragsnormen är emellertid politiskt bestämd och hur stor fattigdomen är i ett land blir därmed helt godtycklig. Detta problem gäller alla försök att mäta fattigdom som en absolut levnadsnivå. Visst kan det i vissa sammanhang vara relevant att diskutera absolut fattigdomsnivå, men att som Ericsson hävda att detta skulle vara det ”rätta” sättet att definiera fattigdom saknar all grund i vetenskaplig diskussion. Redan Adam Smith lyfte diskussionen om fattigdom som en fråga om relativ standard, och denna linje är helt dominerande i dagens internationella fattigdomsforskning. En av dem som utförligt har analyserat just frågan om absolut och relativ fattigdom är nobelpristagaren Amartya Sen.

Ett relativt fattigdomsmått är inte bara mindre godtyckligt än ett absolut mått. Det fångar också en dimension av fattigdomen som en absolut fattigdomsdefinition försummar, nämligen att fattigdom inte bara innebär låg materiell levnadsstandard utan också att utestängas från möjligheten att delta i samhällslivet och utveckla sociala relationer med andra människor. Den som lever på en standard långt under vad som är normalt i samhället i övrigt uppfattas som fattig och ses som fattig av andra människor. Därför är just avståndet till levnadsnivån i det egna samhället så viktig.

EU har sedan lång tid tillbaka använt den relativa fattigdomsdefinitionen, 60 procent av medianinkomsten. Alliansregeringen har dock under det senaste halvåret systematiskt arbetat för att EU ska lämna denna fattigdomsdefinition, till förmån för ett absolut mått som ger Sverige bättre image. En stor framgång vanns vid Europeiska rådets möte i juni, då medlemsländerna enades att det skulle vara tillåtet för  varje land att självt definiera vad fattigdom är, utifrån tre vaga indikatorer. Det fattigdomsmål som samtidigt beslutades, inom ramen för strategin Europa 202o, blev därmed helt meningslöst och en tidigare stringent, vetenskapligt baserad definition av fattigdom övergavs. Regeringen har parallellt sett till att Försäkringskassan har lanserat en ny, absolut fattigdomsdefinition som i fortsättningen ska användas parallellt med det gängse, för EU gemensamma relativa fattigdomsmåttet.

Jag har tidigare skrivit om detta dels i Göteborgsposten (Regeringens nej ökar klyftorna i Europa), dels på min blogg, Förändrad statistik ska minska svensk fattigdom och Regeringen slog sönder EU:s fattigdomsmål. Om det är något som är beklämmande är det hur journalister låter sig duperas av politiskt trixande med statistik. Jag rekommenderar Niclas Ericsson att själv sätta sig in i modern forskning om fattigdom innan han tjänstvilligt ställer upp som supporter för en politiserad statistikproduktion.

Mer bloggat: Högbergs tankar, Kulturbloggen, Claes Krantz.

19 kommentarer

Filed under Kunskap och demokrati, Välfärd