Hur mycket vi tar ansvar för barnen beror främst på kön – inte på lön

Idag rapporterar Ekot om en ny, viktig rapport:  Kön inte lön avgör föräldrapenninguttag.

Rapporten slår än en gång hål på myten om att ojämnt uttag av föräldraledighet är ett rationellt resultat av att män i regel har högre lön än kvinnor. Faktum är att kvinnor tenderar att ta mer ledigt, även när de har högre lön än sin partner. Det är alltså inte främst familjeekonomin som förklarar varför dagens svenska par så sällan tar ett jämställt ansvar för sina barn. Hur mycket vi tar ansvar för våra barn beror i första hand på kön – inte på lön.

Samtidigt visar rapporten att kvinnors resurser – i form av utbildning och inkomst – är betydelsefull för ett jämställt föräldraskap. När kvinnor har god utbildning och god inkomst ökar sannolikheten för ett jämnt uttag.

Rapporten, som presenteras av Laura Hartman på Försäkringskassan, borde leda till eftertanke hos den borgerliga alliansens politiker.

Allianspartierna har envist bitit sig fast vid idén att ett ojämställt uttag av föräldraledighet i grunden beror på att män har högre lön än kvinnor, och att familjer därför förlorar ekonomiskt på att pappa är hemma. Därför har man valt att satsa på en ekonomisk stimulans för att främja ett jämställt uttag, en jämställdhetsbonus.  Denna bonus ska göra det mera lönsamt för pappa att ta ut föräldraledighet.

Samtidigt har allianspartierna gemensamt valt att överge den enda strategi för en jämställd föräldraförsäkring som vi vet fungerar: en  jämställd fördelning av föräldradagarna, genom vikta månader till vardera föräldern.

Jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) har nu signalerat att hon kanske trots allt kan tänka sig att återgå till en strategi som fördelar dagar och inte pengar. Hon talar om en tredje pappamånad (Sydsvenskan).

Men frågan är om och när som hon vågar ta steget? Det borde vara genant för Folkpartiet Liberalerna, som en gång var ett ledande feministiskt parti, att åter igen gå till val på ett regeringsprogram med en ineffektiv jämtälldhetsbonus – plus vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng. Vilken tyngd ska jämställdheten få i valet 2014?

Som ordförande för S-kvinnor växer mina förväntningar  också på min partiordförande Stefan Löfven (S), som har lovat ”att avgörande steg ska tas så att ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen uppnås redan under nästa mandatperiod” (Socialdemokraternas Framtidskontrakt). Om det målet  ska nås krävs något mer än vagt tal om att ”ett sätt” kan vara att vika en ytterligare månad för vardera föräldern. Grafiken längst ner i denna bloggpost visar att mäns uttag av föräldradagar hittills har ökat mycket långsamt. Nu krävs ett trendbrott!

2010 var det – enligt Försäkringskassans rapport – knappt 13 procent av svenska par som delade föräldraledigheten lika (inom spannet 40%/60%). Det är inte någon hög andel, efter 40 år med formellt jämställda villkor.

Många har noterat att den generösa och flexibla svenska föräldraförsäkringen i praktiken har blivit ett hinder för jämställda livsvillkor – i hem och arbetsliv. Så länge som män inte tar ett jämställt ansvar för barn och familj, så länge kan kvinnor heller aldrig försörja sig själva på jämlika villkor.

Rätten att överlåta föräldraledighet mellan mammor och pappor stärker och befäster  traditionella könsrollsmönster. Det borde vara en självklarhet för Socialdemokraterna att välja en annan handlingslinje.  Vår ambition måste istället vara att stötta de föräldrar, som vill leva jämställt.

Jag ser fram emot att Stefan Löfven inför valet visar modet att föreslå den strategi som kan göra verklig skillnad: en tredelning av föräldraledigheten,  som ett steg på vägen mot en föräldraförsäkring som fullt ut bygger på individprincipen. Jag ser också fram emot en politik, som på alla fronter stärker kvinnors resurser och förhandlingsposition. Att stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden är ett bättre sätt att stärka jämställda parrelationer än att locka män att ta föräldraansvar med bonuspengar.

Ett feministiskt parti kan inte backa i vår tids viktigaste jämställdhetsfråga! Försäkringskassans rapport ger bra argument till debatten.

Grafik från Ekots webbsida.

Hela rapporten från Försäkringskassan finns att läsa här. Fokus i rapporten är de knappa 13 procenten jämställda familjer. Vilka är de? Vad ökar sannolikheten för ett jämställt uttag? 

Sveriges kvinnor behöver en ny ekonomisk politik

Det finns starka premisser i den ekonomiska politiken som missgynnar kvinnor. Det är ett av de viktiga budskapen i Kvinnolobbyns aktuella rapport Kvinnorna och krisen. Leder regeringens investeringar till en jämställd framtid? Rapporten (som finns att ladda ner på Kvinnolobbys hemsida) rymmer en granskning av budgetpropositionen för 2013 men också en djupare analys av de ekonomiska idéer som styr regeringens arbete.

”Vad betyder det för kvinnor och män att det obetalda arbetet inte räknas som produktivt och värdeskapande, trots att det utgör kittet i samhället?” frågar Kristina Hultman i rapportens Introduktion.

Jag deltar själv i ett rapportens samtal om feministisk ekonomi, som har fokus på hur det starka genomslaget för liberal ekonomisk teori har för försvårat kvinnorörelsens kamp för ett jämställt och hållbart välfärdssamhälle. Samtalet ägde rum i Almedalen 2012 och hade fokus på ”den ekonomiske mannen”, med utgångspunkt från Katrine Kielos då nyligen utgivna bok Det enda könet (2012).

Jag pekar på hur det svenska välfärdsbygget utgår från helt andra idéer än de nationalekonomiska marknadsmodeller, som idag präglar även det socialdemokratiska ekonomiska tänkandet:

Det byggde på idéer om att vi har ett gemensamt samhällsintresse, förmågan att tänka solidariskt, att vi kan bygga samhällen med gemensamma kollektiva nyttigheter, att familjer har en plats i samhällsekonomin och att politiker har rätt att styra ekonomin. Politiken är överordnad ekonomin.

I dagens ekonomisk-politiska debatt är dessa perspektiv påtagligt frånvarande. Man kan få intrycket av att ekonomisk politik enbart handlar om den formella marknadsekonomin och att det mest avgörande för en framgångsrik samhällsekonomi är regeringens förmåga att följa de finanspolitiska regelverken.

Kvinnolobbyns rapport är viktig just  därför att den breddar debatten om bristerna i den borgerliga regeringens jämställdhetspolitik. Den gör klart att dagens borgerliga politik är djupt problematisk för kvinnor inte bara därför att den brister i enskida viktiga reformer eller  därför att den i stort satsar alltför lite på välfärd och social trygghet. Den är djupt problematisk framförallt därför att den bygger på felaktiga idéer om hur vi bygger en långsiktigt hållbar samhällsekonomi.

Detta är en utmaning för feminister i alla politiska läger, i och utanför de politiska kvinnoförbunden. Som feminister kan vi inte väja för den ekonomiska politiken, dess idéer, teorier och instrument. Här sätts ramarna för vad som är möjligt att uppnå i jämställdhetspolitiken.

För oss som är socialdemokrater finns också skäl att fråga hur väl vi själva lyckas lyfta ett ekonomiskt-politiskt alternativ till den borgerliga ekonomiska politiken. I Socialdemokraternas Framtidskontrakt finns en viktig rubrik, som kan ange riktning för en mer jämställd ekonomisk politik: Ekonomin växer när människor växer.

Hittills har dock socialdemokratisk ekonomisk-politisk debatt handlat mer om vikten av att följa de finanspolitiska ramverken än om vikten av att bygga välstånd genom sociala investeringar. Tiden har kommit för en ny debatt, som mer i grunden utmanar borgerlighetens ekonomiska tänkande. Jag har själv skrivit om detta i flera sammanhang, bland annat i ett inlägg till Programkommissionen: Hållbar utveckling – ett kvinnoperspektiv. Jag rekommenderar Kvinnolobbyns rapport som en inspirerande väckarklocka för en feminism, som inte väjer för de stora frågorna.

Eva-Lena Jansson, riksdagsledamot (S) och ledamot i S-kvinnors styrelse har med anledning av rapporten skrivit en interpellation till finansminister Anders Borg. Mer i media om Kvinnolobbyns jämställdhetsrapport: Dagens Arena.

Stockholm behöver barnomsorg på obekväm arbetstid!

”Stockholm måste bli bättre på kvälls- och nattdagis!” Det är rubriken på en debattartikel i dagens upplaga av  jag i Dagens Nyheter Stockholm, som jag skriver tillsammans med Natalie Sial, ordförande i S-kvinnor Stockholms län, och Moa Neuman, ordförande i S-kvinnor Stockholms stad.

Vi är glada över att Socialdemokraternas partikongress satte ner foten om rätten till barnomsorg; det ska inte råda något tvivel om att rätten till barnomsorg ska gälla på alla tider när föräldrar jobbar. Det krävs en tydligare lagstiftning om kommuners skyldighet att tillhandahålla barnomsorg även på sena eftermiddagar, kvällar och helger.

I samband med artikeln fick jag tips av Sune Nygren, som har skrivit i Dagens samhälle om att dagens lagstiftning redan innebär en rätt till barnomsorg utanför kontorstid. Hans debattartikel kan du läsa här: ”Stäm kommuner som inte har nattis”.

Därtill till sist en reflektion: Rubriken använder begreppet ”dagis”, men det vi talar om är förstås det vi idag kallar förskola eller pedagogisk omsorg.

Dags för en jämställd partikongress!

För första gången någonsin utgör kvinnor majoriteten av ombuden på en socialdemokratisk partikongress. Det är en milstolpe!

Men ännu viktigare är förstås kongressens beslut i frågor om jämställdhet och kvinnors samhällsställning. Stiltje har rått i jämställdhetspolitiken under mer än ett decennium. Under alliansregeringen har splittring och passivitet satt sin prägel på både familjepolitik och jämställdhetspolitik. Socialdemokraterna har alla möjligheter att göra skillnad!

Förväntningarna är också stora. Jag noterar ett skifte i samhällsdebatten. Allt fler ser nu vikten av en progressiv och tydlig jämställdhetspolitik.

”Det är dags att göra även föräldraförsäkringen individuell”, skriver till exempel  Sydsvenskan i dagens huvudledare. ”Då blir också samhällets signal att ansvaret för barnen ligger lika mycket på båda föräldrarna.”

Staten ska värna individens rättigheter, påminner Sydsvenskan. Då borde det vara självklart att föräldraförsäkringen, liksom andra försäkringar, knyts till individen, inte till hushållet:

Hur skulle det se ut om andra delar av trygghetssystemet utgick från familjen? ”Älskling, jag har feber idag, kan inte du ta ut en sjukdag?”

Sydsvenskans analys är mitt i prick. I ett samhälle som i övrigt bygger på individuella rättigheter och skyldigheter, är föräldraförsäkringen en anomali. En individualisering handlar inte om att ”kvotera”. Det handlar om att var och en har rätt till de förmåner som är knutna till den egna försäkringen.

För den som vill läsa mer om föräldraförsäkring och jämställdhetspolitik finns nu många debattartiklar och reportage att ta del av, lagom till partikongressen. Några tips:

I S-kvinnors tidning Morgonbris skriver jag tillsammans med S-kvinnors förbundssekreterare Susanne Andersson om föräldraförsäkringen, och varför individualisering behövs – för kvinnornas, männens, barnens och samhällets skull. Mer att läsa inför kongressen på S-kvinnors hemsida, Material inför S-kongressen.

SSU lyfter en individualiserade föräldraförsäkring som en frihetsreform (bl.a. i Piteå-tidningen). I Aftonbladet argumenterar jag i samma fråga tillsammans med Magnus Nilsson, S-studenter, ”Fega inte ur om delad föräldraförsäkring”. S-studenter tar också upp föräldraförsäkringen på Partikongressbloggen.

Karl-Petter Thorwaldsson förordar en tredelning av föräldraförsäkringen under nästa mandatperiod i Ekot: ”LO vill se ett mer rättvist föräldraansvar”. ”LO pressar S om föräldraförsäkring”, rapporterar Aftonbladet.

I ETC från 8 mars berättar tre jämställdhetsministrar om sina erfarenheter. Tiden Magasin har specialnummer om familjepolitiken. Där finns bland annat en lärorik analys av Linnéa Björnstam, ledamot i S-kvinnors styrelse.

Sydsvenskan berättar i gårdagens tidning om socialdemokratiska kvinnors kamp för en individualiserad föräldraförsäkring, ”S-kvinnor rustar för ny strid”.

S-kvinnor tror på en ny epok av progressiva, jämställdhetspolitiska reformer. Vi ser fram mot S-kongressen! 

Skatter och jämställdhet

Skattepolitik är jämställdhetspolitik. Det är mitt budskap idag i en artikel i Dagens Arena.

Historiskt finns det många exempel på att skattesystemet påverkar kvinnors ställning. Det mest kända exemplet är övergången från sambeskattning av makar till särbeskattning, 1971.

Särbeskattningsreformen innebar ett systemskifte. Den svenska välfärdsstaten, som ursprungligen byggde på idén om mannen som familjeförsörjare, förvandlades till en till en internationellt unik ”tvåförsörjarmodell”. Välfärdsforskare talar om övergången från en ”male breadwinner regime” till en ”two breadwinner regime”. Särbeskattningsreformen gav kvinnor ett individuellt ekonomiskt medborgarskapet, skilt från hushåll och familj. Kvinnor definierades inte längre som hustrur utan som självständiga aktörer i relation till staten.

Idag är särbeskattningsreformen historia, men tyvärr består kvinnors ekonomiska underordning i praktiken. Ett skäl till detta är att samhällets välfärdstjänster aldrig har byggts ut till den omfattning och kvalitet, som krävs för att en tvåförsörjarmodell ska fungera.

Idén om att kvinnor och män ska vara självständiga ekonomiska aktörer med samma chans till jobb och inkomst möter en verklighet, där kvinnor fortsatt tar huvudansvaret för hem och familj. Detta betyder att kampen för jämställdhet måste fortsätta, och inte minst kampen för ett rättfärdigt skattesystem.

Jag skriver i Dagens Arena att Socialdemokraterna nu står inför ett vägval. Partiet måste stå upp för ett skattesystem, som i praktiken ger  kvinnor i alla samhällsklasser möjlighet att försörja sig själva och forma sitt eget liv.

Jag vill rekommendera det senaste numret av tidskriften Tiden, med temat ”La Famiglia. En familjepolitik i kris”. Läsvärda artiklar med bland andra Joa Bergold, Karin Pettersson, Eric Sundström, Irene Wennemo och Linnéa Björnstam. Även Malin Hanson i Dagens Arena, RUT ingen frihets- och välfärdsreform. 

Tredela föräldraförsäkringen under nästa mandatperiod!

Det finns idag en enighet inom Socialdemokraterna om att föräldraförsäkringen, i ett första steg, ska delas i tre delar – en tredjedel för vardera vårdnadshavaren och en tredjedel som båda vårdnadshavarna kan ta ut.

Däremot råder inte enighet om när och hur reformen ska genomföras. I flera uttalanden har ledande företrädare för partiet uttalat stor tveksamhet. När Stefan Löfven presenterade Framtidskontraktet, till exempel, rapporterade media att det inte fanns några förslag om föräldraförsäkringen (Dagens Arena, Aftonbladet, Agenda, m fl).   Stefan Löfven  ”tiger som en sfinx” om föräldraförsäkringen, noterade Ulrika Knutsson i Fokus. Partiets ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson inledde sitt uppdrag med att ta avstånd från en delad föräldrafärsäkring (DN). Hon uttrycker numera principiellt stöd för en reform men betonar samtidigt gärna problemen (Aftonbladet, Evas Perspektiv).

Frågan om föräldraförsäkringen har ställts på in spets vid flera partikongresser, och utan tvekan blir det debatt även på årets socialdemokratiska partikongress. S-kvinnor, som har individualiserad föräldraförsäkring som mål, vill att Partikongressen tar beslut om en tredelning av föräldraförsäkringen under nästa mandatperiod. Vi har väntat länge nog!

Om detta rapporterade Ekot igår (Kräver tidplan för ny föräldraförsäkring, även SVT:  S-kvinnor kräver tredelad föräldraförsäkring).

Även SSU har varit ute i debatten i fråga om föräldraförsäkringen i samband med 8 mars (Individualiserad föräldraförsäkring – en frihetsreform). S-studenter driver också frågan om individualiserade föräldraförsäkring med prioritet inför partikongressen, se till exempel debattartikeln från S-studenter i Jönköpingsposten häromdagen, Individualisera föräldraförsäkringen nu!.

För Socialdemokraterna handlar det nu om att välja politisk roll i jämställdhetspolitiken. Vilket parti ska ta ledningen i svensk jämställdhetspolitik? Vill Socialdemokraterna bana väg, eller ska vi agera bromskloss?

”Kanske Maria Arnholm, som låg bakom den allra första pappamånaden, kan baxa fram en tredje?”, funderar Ulrika Knutsson i Fokus. Men, tillägger hon: ”I vilket fall som helst, hur socialdemokraterna förhåller sig är avgörande…”.

Precis så är det!

Jag instämmer också med Ulrika Knutsson i hennes slutsats:

”Om Sverige vill behålla sin tätplats på jämställdhetsområdet är det bara att klippa till med en tredje månad. En stor politisk majoritet både vill och kan. Men det krävs att den törs också.”

Mer skrivet och bloggat om jämställdhet: Den 9 mars skriver jag i Upsala Nya Tidning om hur S måste vända trenden mot minskad jämställdhet, tillsammans med Agneta Gille och Pyry Niemi (UNT 9 mars). Mer i etermedia och press: Maria Arnholm glömmer låginkomsttagarkvinnorna, Folkpartiet: Aktuellt med en tredje pappamånad, Frankrike Jämställdhet 3.0, Ta ansvar för det sexuella våldet, m fl. Bloggat: Nyabrittas, Ann-Sofie Wågström, m fl. Mer lästips: Framtidskommissionen och Ekonomistas.

Min dröm den 8 mars…

Den 8:e mars, den internationella kvinnodagen, är en dag då feminismens frågor äntligen debatteras just så som de alltid borde debatteras – intensivt, kunnigt, engagerat. Det är ju ingen nyhet att kvinnors villkor är sämre än mäns. Men den 8 mars får feministerna ändå nyhetsplats. Själv skriver jag idag tillsammans med feminister i alla läger om kvinnors oacceptabelt låga löner i Aftonbladet och om vikten av ett jämställt bistånd, i SvD.

Men kanske finns det också plats för drömmar, just på kvinnodagen den 8 mars? Då vill jag drömma om en riktig nyhet, som överraskar… Kanske så här:

Fredagen den 8 mars 2013 vaknar jag av min mans häpna rop.  ”Har du hört!?”

Jag inser med förtjusning att detta blir en historisk dag. Det ofattbara har hänt. Min man vrider upp radion och jag lysnar på Ekot, som berättar att Socialdemokraterna har bestämt sig för att 8 mars år 2013 ska gå till historien. Stefan Löfven har lanserat en oväntad nyhet inför Partikongressen. Ett skarpt beslut om individualiserad föräldraförsäkring! Linjen är klar och Löfven är tydlig.

”2014 är det 40 år sedan Sverige som första land i världen införde en individualiserad föräldraförsäkring,” säger han till Ekots reporter. ”Det blir ett lämpligt startår för 2010-talets största socialdemokratiska reform, den individualiserade föräldraförsäkringen. Vi Socialdemokrater kommer att genomför den stegvis, en månad i taget.”‘

”Det blir en tredelning då?”, inflikar reportern. ”Och när ska den tredelningen vara genomförd?”

Då kommer det häpnadsväckande svaret.

”Nej, vi tänker oss inte längre en tredelning. Vi Socialdemokrater menar att det har blivit dags att ta sikte på en fullt individualiserad föräldraförsäkring under nästa mandatperiod, och att ett lämpligt slutår är 2018.”

”Det året firar vi i Sverige 10o-årsminnet av demokratins genombrott i Sverige; det blir ett högtidsår för de politiska, medborgerliga rättigheterna. Vad kan passa bättre än att vi just det året  till sist också uppnår ett fullt ut jämlikt socialt medborgarskap; med lika sociala rättigheter och skyldigheter för kvinnor och män? Vårt mål är att se till att år 2018 blir året då mäns aktiva ansvar för sina barn blir en självklar del av samhällskontraktet – inte något som kan överlåtas i utbyte mot mäns traditionella ansvar för jobb och försörjning”.

Nu måste jag gnugga mig i ögonen. En dröm?  Javisst. Men tillräckligt bra för att bli sann.

Jag minns med ett leende den lilla tavlan i Riksdagens klubbrum; en tavla som med ironisk charm hånar den kvinnliga rösträtten. Vad händer med barnen i ett samhälle, där inte kvinnorna vet sin plats i hemmen?

100 år senare får vi svaret. Männen går in i hemmen, lika självklart som kvinnorna går ut i samhället.

Skärp kraven på lönekartläggning!

Företag har blivit allt sämre på att genomföra lönekartläggningar. Det rapporterar Dagens Industri, som refererar en ny undersökning från fackförbundet Unionen (Företag struntar i lönekartläggning). Under 2008 hade mer än hälften av arbetsplatserna årliga lönekartläggningar. Idag är det knappt en av tre arbetsplatser som genomför lönekartläggningar varje år.

Regeringen valde att år 2008 ändra Diskrimineringslagen så att företag inte längre behöver göra lönekartläggningar mer än vart tredje år.  Samtidigt begränsades kravet på lönekartläggning till arbetsplatser med 25 anställda eller fler (mot tidigare tio anställda eller fler).

Resultatet har alltså inte låtit vänta på sig. Så här sammanfattar Unionen läget:

Andelen årliga lönekartläggningar minskar för varje år sedan ändringarna i diskrimineringslagstiftningen… Lagändringen har alltså fått effekten att arbetsgivarna inte frivilligt åtar sig att fortsätta med de årliga lönekartläggningarna, trots att kartläggning är ett mycket effektivt verktyg för att identifiera och åtgärda osakliga löneskillnader samt att Diskrimineringsombudsmannen rekommen-derar att de genomförs årligen.

Jag hoppas att nyheten leder till eftertanke hos vår nya jämställdhetsminister, Maria Arnholm. I Svenska Dagbladet i lördags uppmanade jag Maria Arnholm och hennes kollega Erik Ullenhag att åter skärpa regelverket för lönekartläggningar (Stark opinion för skärpta regler om lönekartläggning). Maria Arnholm och Erik Ullenhag ser båda behovet av bättre lönekartläggning, men är inte beredda att ändra alliansens försämrade lagstiftning (Lönekartläggningen måste fungera bättre).

Mer om Unionens rapport här.

Lyft föräldraförsäkringen som prioritet i Framtidskontraktet!

Föräldraförsäkringen har skapat debatt och konflikt på flera socialdemokratiska partikongresser. Många ombud har under åren krävt ökad individualisering av föräldraförsäkringen, till gagn för barnen och jämställdheten. S-kvinnor har haft frågan som högsta prioritet. Men partiets ledning har stretat emot.

Inför årets partikongress är bilden en annan. Socialdemokraternas partistyrelse föreslår nu, i linje med 2009 års kongressbeslut, att föräldraförsäkringen i ett första steg ska delas i tre delar – en del för mamma, en del för pappa, och en del som kan tas ut av båda vårdnadshavarna.

Äntligen tar partiledningen alltså ställning för att driva vår tids största jämställdhetsreform. Det är hög tid, inte minst i ljuset av att frågan nu har förhalats i decennier. Redan 1974, när föräldraförsäkringen infördes, var idén att ledigheten skulle knytas till vardera föräldern. Nu har det gått 40 år, utan att idén om ett jämställt föräldraskap har blivit verklighet.

Partistyrelsens  förslag att i ett första steg ha en tredelad försäkring ligger väl  i linje med aktuella krav från både TCO och LO. Båda organisationerna vill att regeringen omgående viker ytterligare två månader i föräldraförsäkringen för vardera föräldern (till totalt fyra månader var).

Partistyrelsens förslag välkomnas också av SSU, S-studenter och S-kvinnor, som alla driver krav på en indivdualiserad föräldraförsäkring, och som alla också driver på för en fullt ut individualiserad föräldraförsäkring. S-kvinnors viktigaste prioritering är att Partikongressen slår fast att en tredelning av föräldraförsäkringen ska genomföras under nästa mandatperiod. Förändringsprocessen måste komma igång. Frågan har förhalats länge nog!

Men finns då en vilja i Socialdemokraterna att verkligen prioritera föräldraförsäkringen?

Stefan Löfven har i många sammanhang uttryckt ett starkt engagemang för föräldraförsäkringen, vilket bådar gott. Men som S-kvinnors ordförande är jag likväl bekymrad över att föräldraförsäkringen inte finns med som prioriterad fråga i det Framtidskontrakt, som partiet nyss har presenterat inför Partikongressen. Det faktum att en tredelad föräldraförsäkring inte nämns bland prioriteringarna väcker frågor inför framtiden, men det  innebär också att partiet – här och nu – missar en viktig chans att synas som ett trovärdigt, feministiskt parti.

Resultatet av att partiet inte tydligt lyfter hur vi vill utveckla föräldraförsäkringen kan vi tyvärr redan se i pressen, som idag (den 21 februari) rapporterar att föräldraförsäkrngen inte är en prioriterad fråga för Socialdemokraterna. DN (pappersupplagan)  skriver från onsdagens presskonferens att frågan om ökad kvotering i föräldraförsäkringen inte nämns  i Framtidskontraktet. Läsaren får bilden att partiordföranden inte vill ”kasta om villkoren för barnfamiljerna”.

Självklart gläds vi inom S-kvinnor över att det nu äntligen finns en grundläggande enighet i partiet om vägen framåt för föräldraförsäkringen: individualisering.  Men det krävs mer om föräldraförsäkringen ska bli en vinnarfråga för partiet: att vi tydligt och med kunskap och övertygelse argumenterar för varför reformen är så betydelsefull – för kvinnor, män och barn i Sverige. Här har Socialdemokraterna verklig chans att göra skillnad!

Skrivet: Här finns Framtidskontraktet. Löfven i Ekot mm. I  S-kvinnors tidning Morgonbris, nr 1, 2013, skriver jag med förbundssekreterare Susanne Andersson om varför föräldraförsäkringen är S-kvinnors stora fråga inför kongressen, ”Man, kvinna, barn – alla stärks av en individualiserad föräldraförsäkring”.

En historisk chans: ekonomisk politik i kvinnors intresse

I veckan skriver jag i ETC Malmö. Temat är statsministrar, och deras chans att göra skillnad.

Kan Stefan Löfven, när han vinner valet, bli historisk?

Ja, kanske, om han vågar göra som Per-Albin Hansson: lägga om den ekonomiska politiken, i kvinnors intresse.

I min bokhylla står en kartong med 22 blå pocketböcker: Sveriges statsministrar under 100 år, från Bonniers. Det är 22 tunna böcker om 22 män, från Karl Staaff till Fredrik Reinfeldt.

Det är spännande böcker. Men de ger också en bitter eftersmak, åtminstone för en feminist. Varför denna långa radda kostymklädda män? Var finns kvinnorna i politiken? Av nio socialdemokratiska partiledare har bara en varit kvinna, Mona Sahlin. Och hon blev inte statsminister.

Men det finns förstås ett annat perspektiv på svensk politisk historia, som också är viktigt: politikens innehåll.

SOM SOCIALDEMOKRAT OCH FEMINIST kan jag trots allt känna mig stolt över en historia av socialdemokratisk kvinnopolitik, i en värld av män:

Per-Albin Hansson var mannen som genomförde 1930-talets kvinnoreformer, från moderskapsförsäkring till gift kvinnas rätt till arbete.

Tage Erlander var statsminister under de stora sociala reformernas epok, med barnbidrag, sjukförsäkring, tjänstepension och bostadsreformer.

Olof Palme tog på 1970-talet täten för världens mest radikala jämställdhetspolitik, med särbeskattning, fri abort, föräldraförsäkring och daghem.

Ingvar Carlsson förnyade familjepolitiken och släppte fram ”varannan damernas”.

MEN SEDAN? INTE MYCKET. Göran Persson sa ja till en sexköpslag. Sedan satte han stopp för en fullt individualiserad föräldraförsäkring. Idag har debatten tystnat om de en gång så stora, familjepolitiska frågorna.

Nu längtar jag efter en statsminister (S) som återför kvinnofrågorna till politikens huvudfåra. Det blir förstås en man, nummer 23, Stefan Löfven. Men kanske början till något nytt?

Jag tror att Stefan Löfven har en historisk chans, inte olik den som en gång öppnades för folkhemmets största designer, Per-Albin Hansson. Marknadsliberalismen har tappat sin lyskraft i den globala krisens spår. Tiden öppnas för nya idéer och ny politik.

– Mesta möjliga marknad, minsta möjliga stat! hävdade en gång 1920-talets liberaler, tills depressionen slog deras värld i spillror.

– Satsa på jobben, välfärden, barnen! blev arbetarrörelsens svar. Full sysselsättning! Befolkningspolitik! Social trygghet!

Patriarken Per-Albin Hansson, med cigarren i hand, är knappast sinnebilden för feministiska framsteg. Men hans politik blev ett genombrott för kvinnorna. När tillväxtpolitik förvandlas till en fråga om investeringar i barn, välfärd och hälsa, då blir kvinnors intressen ett samhällsintresse. I skuggan av Per-Albin Hansson verkade den tidens stora feminister: Alva Myrdal, Eva Wigforss, Karin Kock. De lanserade principer för den jämställda välfärdsstat, som till sist blev lag och verklighet med 1970-talets radikala reformer.

SEDAN 1970-TALET HAR INGA stora framsteg gjorts i den svenska, jämställda välfärdsmodellen. Men om Stefan Löfven tar chansen kan han gå till historien. Han kan skriva det nya framgångsrika kapitlet i svensk historia: kapitlet om hur en djärv välfärdspolitik, med kvinnors intressen i centrum, ger Socialdemokraterna Framtidspartiet dess nya skördetid.

Sällan har den som vill kunnat göra mer skillnad med progressiv politik. Ojämlikheten i Sverige växer, liksom fattigdomen bland kvinnor och barn. Ojämställda livsvillkor begränsar kvinnors liv och möjligheter. Kvinnor har högre utbildning än män och jobbar lika mycket, men har bara 70 procent av mäns inkomst.

Vågar vår blivande statsminister nummer 23, Stefan Löfven, göra som statsminister nummer 13, Per-Albin Hansson: prioritera jobb och välfärd framför liberal ekonomisk doktrin?

Bildmontage från Aftonbladet.