Hur ska välfärdsvinster försvaras utan hållbara argument?

För ett par veckor sedan hade jag förmånen att lyssna till Ardalan Shekarabi när han i Uppsala presenterade sin kommande rapport Vinst och den offentliga tjänstemarknaden – en rättslig analys. Det var en minnesvärd kväll. Ardalan Shekarabi bidrar genom sin rapport med ny, mycket viktig kunskap. Hans inspel kompletterar också på ett utmärkt sätt de mer sociologiskt och ekonomiskt inriktade analyser av välfärdsmarknaderna som tidigare har presenterats, t.ex. SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser.  

Det gläder mig verkligen att rapporten nu får berättigad uppmärksamhet, bland annat genom Shekarabis debattartikel i DN, Så kan vinsterna begränsas i den svenska välfärden. Jag är inte fullt ut enig med Ardalan Shekarabi om de politiska slutsatser som han drar av sin rapport. Här tvekar han; eller vill kanske lägga fram förslag som kan uppfattas som en möjlig kompromiss.

Men det som är så viktigt med Shekarabis bidrag är att han hjälper oss att bygga politik på en gedigen kunskapsgrund. Framgångsrika reformer måste alltid börja med att vi – så långt möjligt är – enas om verklighetsbilden.

I sak är det särskilt intressant att Shekarabi visar att valet av driftsform – vinst-drivande eller icke-vinstdrivande – har stor betydelse för hur verksamheter styrs och fungerar. Shekarabi konstaterar också att det ur rättslig synvinkel är fullt möjligt att både begränsa vinster och att ställa krav på att verksamheter drivs utan vinstmotiv. Flertalet länder i Europa har redan valt att i huvudsak bedriva välfärdsverksamheter på detta sätt.

Argumenten mot den svagt reglerade och internationellt unika svenska marknadsmodellen i välfärden växer sig uppenbart allt starkare. Det är därför knappast förvånande att både DN och SvD idag rycker ut till försvar för vinster i välfärden. DN skriver om ett ”förföriskt vinstförbud”. Svenska Dagbladets Per Gudmundson förklarar att ”det är ditt och mitt dagis som är hotat”.

Men det som är mest slående för den som läser dessa ledare, det är ändå hur defensiv och svag argumentationen till förmån för vinst i välfärden nu har blivit. I takt med att kunskapen om den vinstdrivna välfärdsmodellen växer, pressas vinstintressets försvarare tillbaka.

”Vad vinstförnekarna inte begriper är att företagen tillför kapital till välfärden”, skriver Gudmundson. ”Konkurrerande aktörer tvingar dessutom fram effektiviseringar hos alla”.

Men tyvärr, Per Gudmundson, vad SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser slår fast är just att konkurrensmodellen inte – som många hoppades – har resulterat i bättre effektivitet. En sådan effekt kan inte påvisas.

Vad argumentet ”bättre tillgång till kapital” beträffar är det svårt att se på vilken grund detta argument överhuvudtaget lanseras.

Frågan om tillgång till kapital var inte något viktigt argument när marknadsmodellen en gång infördes, av uppenbara skäl. Kommuner har normalt inte svårt att få tillgång till kapital. Det är heller ingenting som talar för att kapitalförsörjningen till välfärden skulle bli mindre kostsam genom privata aktörer. Tvärtom. Kommuner är låntagare med låg risk. Till skillnad från privata företag har kommuner heller inte som mål att göra vinst. De privata aktörer som tillför kapital till välfärden gör det med målet att ta tillbaka ännu mera.

I brist på tunga, sakliga argument väljer både DN och SvD att stärka upp sitt försvar av vinstintressena med svepande påståenden om att det var ännu sämre förr och med anspelningar om att den som inte försvarar vinstintressen hör till en socialdemokratisk ”partivänster” utan förmåga att ta ansvar för landet.  Om Socialdemokraterna vill fullfölja en tradition som ”ansvarsbärare” kan partiet inte förbjuda vinst.

Det är en märklig argumentation. Hur är det möjligt för partier som CDU i Tyskland eller Tories i Storbritannien att företräda idén om välfärd utan vinstintressen, om denna idé är ett uttryck för vänsterism och brist på regeringsduglighet?  Är det inte snarare de som försvarar vinstintresset som bör förklara varför Sverige ska avvika från vad som uppfattas som rimligt och ansvarsfullt i andra länder?

DN landar i den slutsats som de flesta debattörer brukar landa i, när deras egna argument visar sig  ohållbara. Den här frågan är minsann så komplex att ingen kan säga att det finns några tydliga slutsatser som vi kan förhålla oss till. Med denna till synes pragmatiska hållning som utgångspunkt, lanseras därefter det skarpa rådet till Socialdemokraterna: förbjud inte vinster i välfärden!

Det enda starka argument som nu tycks kvarstå för vinstens försvarare, det  är att vinst ska få finnas därför att den redan finns. Det går med andra ord inte att ändra riktning – oavsett hur starka argumenten är.

Jag hoppas att Socialdemokraterna, i linje med de flesta ansvarskännande regeringar i Europa, snart ska ta beslut om att Sverige bör definiera välfärden som tjänster i allmänhetens intresse (som de så vackert heter på EU-språket), inte som tjänster riggade för privata vinstintressen. Det vore en seger inte bara för den historiskt framgångsrika svenska välfärdsmodellen, utan också för demokratin. Framtiden rymmer alternativ. Vi väljer själva framtid.

Mer bloggat: Röda Berget, LO-bloggen. 

Knut Lindelöf bloggar om mötet med Ardalan Shekarabi i Uppsala. Robert Noord uttrycker sig positivt om Ardalans Shekarabis inlägg men verkar inte ha förstått innebörden. Han upprepar istället att om vi vill ha privata alternativ så kan vi inte förbjuda vinst… Jo, det är fullt möjligt. Läs på!

Driftsform spelar roll, och regelverk kan ändras

Ledande socialdemokrater har under många år pläderat för att vinster ska vara tillåtna i skolor och vårdföretag. Ett huvudargument har varit att driftsform överhuvudtaget inte spelar roll (t.ex. sex socialdemokratiska kommunpolitiker i DN 30 juli 2009 i polemik med Carin Jämtin som argumenterade för begränsningar i vinstuttaget, DN 28 juli 2009). Att införa bestämmelser som begränsar möjlighet till vinstuttag i i offentligt finansierad verksamhet har betecknats som både felaktigt och verkningslöst. ”Ett vinstförbud kommer bara att leda till att skolor antingen drivs av kommuner eller av stora friskolekoncerner som har ekonomiskt och juridiskt kunnande för att kringgå ett förbud mot vinst.”

Eftersom privata företag redan finns i välfärdssektorn vore det därtill ren konfiskation att ändra regelverken, argumenterar Kjell-Olof Feldt (DN 4 augusti 2009), också i polemik med Carin Jämtin:

”Om partikongressen följer Jämtins linje skulle dessa medborgare få beskedet att en socialdemokratiskt styrd stat ska beröva dem möjligheten att återfå det kapital de satsat och byggt upp. Eller i varje fall godtyckligt avgöra hur många år det kommer att ta. De entreprenörer, som efter fullgjort arbetsliv vill sälja sina företag skulle bara kunna göra det med stora förluster, om det huvud taget går. Det skulle bara vara alltför lätt att kalla detta konfiskation av enskild egendom. Och samma öde skulle drabba många privata vårdföretag.”

Idag kan DN berätta att vårdföretaget Carema har lyckats pressa upp sin avkastning på eget kapital till 33 procent på några år (Caremas ökande vinster hamnade i skatteparadis). Intresset för att trolla bort vinsterna tycks vara lika stort i den nyligen privatiserade – men offentligt beroende – apotekssektorn (Riskkapitalister vill ha hjälp av staten). För riskkapitalbolaget  3i tog det inte något fullgjort arbetsliv för entreprenörerna att bygga upp företaget Carema, enligt DN.  Man tjänade sex miljarder på några år. Vad har de socialdemokratiska förespråkarna för vinst i välfärden att säga idag? Är ni fortfarande övertygade om att driftsformen inte spelar roll?

Jag hoppas att vi inom socialdemokraterna ska kunna enas om två viktiga slutatser: 1) Driftsform spelar roll. 2) Det är möjligt att ändra i de regelverk, som tillåter vinstdrivande bolag inom vård, omsorg och skola.

Socialdemokraternas oförmåga att klart ta ställning mot vinstintressen i vård och skola har varit förödande. Genom att Socialdemokraterna inte tydligt och med väl underbyggda argument har kunnat motverka kommersialiseringen, har den kommit att uppfattas som självklar och legitim. Något som alla stora partier accepterar måste väl vara OK?

Jag hoppas att såväl forskare som journalister fortsätter att analysera vad vinstintressen i vården kan leda till, och vilka risker som systemet rymmer. Ett område som är värt närmare granskning är den omfattande lobbying, som har bedrivits av välfärdsföretagen i syfte att övertyga oss politiker om vinstmodellens fördelar. Sällan har politiska beslut på Socialdemokratiska kongresser eller i svensk riksdag haft större betydelse för enskilda entreprenörer. Hela branschers framtid, och gigantiska vinstmöjligheter, står på spel.

Mer bloggat: Så dränerar man staten på skattepengar, Dagens Arena. Högbergs tankar om vikten av att återknyta till Sociademokraternas kriskommission. Det är alldeles rätt! Nytt söndag 13 november: Intervju med Marta Szebehely, reportage i Dagens Arena; Alliansfritt Sverige. Håkan Juholt om bl.a. äldreomsorgen i DN. Kommentarer: President of Galaxy.