Levande författning – eller självspelande piano?

När vi som som svenska politiker och medborgare möter EU-rätten, då bör vi aldrig acceptera den som en given juridisk ram, som är omöjlig att påverka. Vi bör tänka på den som en levande författning.

Detta förhållningssätt till EU-rätten, att vara aktiv och ifrågasättande, mötte jag första gången i texter av Sverker Gustavsson, professor i statsvetenskap och min stora inspiratör i EU-debatten.

Det blev en viktig väckarklocka. Att en författning lever, det betyder att den rymmer långt mer än bara vad som bokstavligt stadgas i grundlag eller fördrag (Trovärdighet förutsätter uppriktighet, 2007). Men det betyder också att grundläggande principer i statsskicket i praktiken kan påverkas och förändras. Det betyder att vi alla har ett ansvar att inte stillatigande acceptera EU-rättsliga regler. Hur långt överstatligheten ska gå, och vilken form den tar, är inte på förhand givet.

Begreppet levande författning dök upp i mitt huvud när jag idag läste Svenska Dagbladet: Alliansregeringen utmanar inte EU. Artikeln berättar att den borgerliga svenska regeringen inte en enda gång sedan 2006 har utmanat EU:s regler på eget initiativ. Regeringens har efter sju år aldrig har tagit strid genom en ogiltighetstalan, ett av de viktiga instrument som står till buds för det medlemsland, som vill påverka EU:s levande författning.

Frågan om regeringens passivitet i fråga om EU:s lagstiftning restes för ett par veckor sedan också i riksdagen. Billy Gustafsson, Socialdemokraterna, påminde i ett skarpt inlägg om att den svenska riksdagen vid ett stort antal tillfällen har ifrågasatt lagförslag från EU-Kommissionen. Riksdagen har gjort bedömningen att förslagen inte är förenliga  med subsidiaritetsprincipen (som  handlar om på vilken nivå ett politiskt beslut ska fattas). Ändå har regeringen aldrig agerat genom en ogiltighetstalan.

Vad jag har kunnat se har regeringen inte någon gång använt sig av möjligheten att väcka en ogiltighetsförklaring eller ogiltighetstalan vid EU-domstolen. När nu det verktyget finns, varför har vi inte en enda gång använt det? Det är en fråga som i varje fall jag ställer mig. (Kammardebatt, 22 januari 2014)

Långsiktigt kan regeringens passivitet bli förödande, varnar Billy Gustafsson. Vilka lagar som klubbas igenom i EU, steg för steg, handlar i grunden om makt. Hur ska makten fördelas mellan nationella parlament och den europeiska unionen? Och hur långt vill vi egentligen att överstatligheten ska gå? Med passiva regeringar, utan kraft att driva sin demokratiska agenda, finns risken att EU blir som ett ”ett självspelande piano”.

Billy Gustafssons inlägg riktar ljuset mot den brist på demokratiskt engagemang som präglar dagens borgerliga EU-politik. Men det utgör också en uppmaning till en kommande socialdemokratisk regering, en uppmaning att utveckla en genomtänkt och långsiktig strategi för vad vi vill med Sveriges medlemskap i EU.

Personligen önskar jag att en socialdemokratisk regering tar en tydlig ideologisk utgångspunkt i en sådan långsiktig EU-strategi. Målet måste vara att skapa en bättre balans mellan EU:s överstatliga krav på frihandel till varje pris å den ena sidan, och medborgarnas krav på social trygghet och god miljö å den andra. Hållbar utveckling måste ges prioritet.

Som miljöminister tog jag initiativ till en ogiltighetstalan från Sverige mot EU-kommissionen, 2004, i syfte att förbjuda det farliga ogräsmedlet parakvat. Det var ett av fem initiativ som den socialdemokratiska regeringen tog, och det var det enda som ledde till seger i EU-domstolen. Jag blir glad när jag ser att striden om parakvat uppmärksammas också i dagens SvD-artikel.

Striden om parakvat handlade i grunden om rätten att skydda miljön och människors hälsa. När striden stod, från 2004 till 2007, hade parakvat varit förbjudet i Sverige i över 30 år.  Ändå skulle vi tvingas att backa tillbaka till sämre skydd och större risker.

Men till slut fick EU:rättens marknadsliberalism ge vika några tum för andra, och högre, värden. Det var viktigt, mycket viktigt. Själv hoppas jag att striden om parakvat ska inspirera till fler svenska initiativ i framtiden. Som socialdemokrater i EU måste vårt uppdrag i framtiden bli att envist slåss för de mål och värden som vi tror på, i varje fråga. Ingenting får tas för givet. Och begreppet levande författning bör vi använda oftare, som en påminnelse om att EU-politiken kräver ständig närvaro, ständig uppmärksamhet, och mod att säga emot.

Mer aktuell EU-debatt: Olle Ludvigsson och Marita Ulvskog om trojkan och den europeiska åtstramningspolitiken, i GP.

 

Kunskap och politik: finns hopp om framsteg?

Jag har med fascination och glädje följt hur DN:s Peter Wolodarski har tagit steget från rollen som en tämligen traditionell och förutsägbar borgerlig debattör till att bli en skarp kritiker av den borgerliga regeringens marknadsliberala åtstramningspolitik.

Wolodarski öppnar dörren till den internationella ekonomisk-politiska debatten. Framförallt visar han – som i dagens krönika – hur betydelsefullt det är att beakta historisk kunskap vid utformningen av framtidens politik. Historien upprepar sig aldrig på exakt samma sätt, men historien rymmer en samlad erfarenhet av en lång rad ekonomisk-politiska strategier. Och den som tar sig tid att förstå den moderna världens ekonomiska historia inser snart den förfärande vidden av vår egen tids politiska misstag.

För mig väcker Wolodarskis inlägg en strimma av  hopp. Den påminner om den kraft som ligger i kunskap som grund för ekonomisk-politiska ställningstaganden. I mötet med den ekonomiska historien och tyngden i de argument, som kritiker av dagens ekonomisk-politiska ortodoxi för fram, ser Wolodarski ingen annan utväg än att  ända ståndpunkt. Han citerar till stöd den gamla nestorn John Maynard Keynes: ”När mitt faktaunderlag förändras anpassar jag mina slutsatser. Vad gör ni, min herre?”

Jag hoppas att Wolodarskis vilja till omprövning ska smitta av sig. Jag hoppas också att den katastrof, som euro-krisen innebär, ska bidra till att svenska samhällsdebattörer och politiker funderar över hur man år 2003 kunde välja att driva en ja-linje i folkomröstningen, trots de tunga argument som redan då fördes fram mot eurosystemets konstruktion. Hur är det möjligt att vi med öppna ögon väljer att upprepa fatala ekonomisk-politiska misstag, trots att vi kan läsa i historien som en öppen bok?

Peter Wolodarski skriver i sin krönika idag om mellankrigstidens Europa, då åtstramningspolitik av marknadsliberal modell fick fatala konsekvenser inte minst i Storbritannien – en gång världens ledande ekonomi.

Det är en välkänd historia för varje ekonom-historiker. Därför är det heller inte överraskande att vi var många ekonom-historiker – och historiskt intresserade ekonomer – som år 2003 drev kampanj för ett nej till euron.

Gemensamt bars vi av övertygelsen om att eurosystemet saknade förutsättningar att fungera. Vi visste att liknande valutasystem, som guldmyntfoten, historiskt hade drivit europeiska ekonomier in i fördärvet. Vi visste att valutasystsem av eurons typ, som kräver anpassning via priser och löner, slår hårt mot löntagarna när ett lands konkurrenskraft försämras. Vi varnade för att valutasystemet inte skulle främja fred och sammanhållning i Europa utan tvärtom bidra till konflikt och splittring.

Den gången var det få i den svenska politiska eliten som ville lyssna. Finns det nu en chans till förändring? Ja eller nej till euron är en debatt, som för länge sedan är förbi. Nu handlar det om att enas om en strategi, som kan återskapa ett ekonomiskt fungerande och socialt sammanhållet Europa.

Årets Wigforsseminarium: Tre skäl att byta ekonomisk politik

I veckan som gick arrangerades årets Wigforsseminarium för tionde gången, som vanligt i det anrika Söndrums Folkets Hus.  Temat var ”Ekonomi och välfärd ” med bl.a. Bosse Ringholm, Tommy Svensson, Bo Berhardsson, Carl Hamilton och Kajsa Borgnäs som gäster. Mats Lundkvist, framgångsrik ordförande för Wigforssföreningen, höll i arrangemanget.

Själv talade jag om tre skäl för socialdemokraterna att byta ekonomisk politik. Fyra år efter finanskrisens utbrott finns det, vill jag hävda, skäl att i grunden ompröva de ekonomiska doktriner, som sen 25 år tillbaka ligger till grund för socialdemokratisk ekonomiska politik.

Här nedan har jag lagt ut mitt anförande, så som det framfördes i Söndrums Folkets Hus:

Varmt tack för inbjudan!

Mitt uppdrag; i det här passet, är att teckna de långa utvecklingslinjerna. Vad lär oss historien?

Men mitt uppdrag är också att skissa handlingsutrymmet. Vilka möjligheter finns för en progressiv, socialdemokratisk politik?

Låg mig börja med att konstatera att vi idag står inför enorma utmaningar i den globala ekonomin – i form av finanskris och klimatkris, ökad ojämlikhet, migration och växande hot mot kvinnors grundläggande rättigheter.

Men jag vill hävda at vår allra svåraste utmaning är en annan. Den handlar om att våga utveckla en egen samhällsanalys, och att våga tro på våra egna idéer och vår egen politik. För att bekämpa orättvisor krävs både kunskap och starka värderingar, och här utgör den ekonomiska politiken en nyckel.

För tre år sedan, sommaren 2009, var jag här på Wigforsseminariet, ett år efter den stora finanskrisens utbrott. Jag talade då om krisen som en progressiv möjlighet. Jag talade om att nyliberalismens ekonomiska teorier redan då hade fallit samman som ett korthus, därför att de bärande idéerna är i grunden felaktiga.

Det som ännu saknades, hävdade jag då, var de nya bärande idéerna – lanserade av en modern Ernst Wigforss, om man så vill. Socialdemokraterna måste våga utmana den nyliberala teorin och utveckla en egen, progressiv strategi. För utan idéer skapas ingen ny politik. Utan idéer, kan möjligheternas fönster slå igen.

Vad har då hänt sedan sommaren 2009?

Det mest uppenbara är att krisen har fördjupats. Världens värsta finanskris sedan 1930-talet har gått över i en statsskuldkris, främst i Europa – där euron har gjort ont värre. Och som S-kvinnors ordförande noterar jag hur åtstramningspolitiken slår särskilt hårt mot Europas kvinnor, som i högre grad än män är beroende av en generös socialpolitik, och av jobb i offentlig sektor.

Men jag ser också positiva tecken, mitt i den europeiska krisen. Framförallt gläder jag mig över att en lång rad forskare och debattörer, sen 2009, har fördjupat sin analys av krisen, och gjort oss klokare än då.

Vi vet idag mer om varför nyliberalismens tro på evigt effektiva marknader är ett så fatalt misstag. Vi vet mer varför avregleringspolitiken har drivit de globala finansmarknaderna mot kollaps och varför normpolitik med inflationsmål inte kan garantera tillväxt och finansiell stabilitet. Och vi vet mer om varfördet gemensamma europeiska penningsystemet inte fungerar.

Vi ser att en aktiv stat och en stark demokrati behövs – för att rädda banker, marknader och välfärd.

Och precis som vi här i Sverige gärna drar paralleller till 1930-talsdepressionen och Wigforss’ insatser, så har flera ledande ekonom-historiker pekat på de slående likheterna mellan 1930-talets depression och dagens finanskris.

Då liksom idag dominerades världen av en felriktad och ineffektiv marknadsliberal politik. Eurosystemet har påfallande likheter med 1920-talets monetära modell – guldmyntfoten. Den strid som Ernst Wigforss en gång förde mot marknadsliberala fundamentalister, den måste föras igen.

Så debatten fördjupas, men det märkliga och förfärande, det är ändå att vi idag, 2012, fortfarande inte ser några riktigt tydliga tecken på att socialdemokratin i Sverige eller i Europa har börjat tänka om; för att utnyttja krisen som en progressiv möjlighet.

Tvärtom. Fyra år efter krisens utbrott, i ett Europa på katastrofens rand och i en värld av finansiell oro och växande ojämlikhet, har många socialdemokrater påfallande svårt att utveckla en egen politik, bortom den nyliberala verklighetsbilden.

I Europa liksom i Sverige fortsätter socialdemokrater att ge företräde åt låg inflation och statsfinanser i balans framför full sysselsättning och en produktiv socialpolitik.

Socialdemokrater talar förvisso också om vikten av att balansera åtstramningspolitiken med en tillväxtpolitik och om vår önskan om ökad jämlikhet, större utbildningssatsningar och god välfärd; men när det kommer till kritan är det ändå nyliberalismens idéer som styr. De låser in oss och begränsar handlingsutrymmet.

Det är nu verkligen dags att vi med än större kraft än tidigare driver på för en förändring. Vi måste våga utmana. Vi måste våga tänka annorlunda. Vi måste våga formulera en politik som på ett bättre sätt än nyliberalismen värnar välstånd och stabilitet, men också en politik som – till skillnad från nyliberalismen – baseras på socialdemokratins människosyn och värderingar.

Den ekonomiska politiken måste utgå från alla människors lika värde, den måste bidra till jämlikhet och den måste sätta demokratin före marknaden.

Jag vill idag, för att tydliggöra den idékris som vi befinner oss i, lyfta tre frågor som kräver ett nytt, progressivt ekonomiskt tänkande.

1. Den första frågan handlar om hur vi formar en politik för hållbar tillväxt och välstånd,
2. Den andra frågan handlar om hur vi formar en politik för full sysselsättning.
3. Och den tredje frågan handlar om hur vi formar en politik för sunda statsfinanser.

För varje fråga utgår jag från ekonomisk-historisk forskning – de långa utvecklingslinjerna. Min tes är att en modern, progressiv ekonomisk politik måste bygga på vår kunskap om hur världsekonomin hittills har fungerat – inte på abstrakta ekonomiska modeller om hur perfekta marknader borde se ut.

Så till min första fråga.

Hur utformar vi en politik för långsiktigt hållbart välstånd?  Vad säger nyliberalismen? Och vad är vårt eget alternativ?

Nyliberalismens idé är att tillväxt bäst skapas genom effektiv marknadskonkurrens. Därför ska vi enligt nyliberaler bygga välstånd genom att maximera marknadens utrymme och minimera handlingsutrymmet för staten och demokratin.

Men vad säger den empiriska, ekonomisk-historiska forskningen? Den berättar en annan historia.

Analyser av världens alla länder, över tid, visar att vägen till välstånd inte går via marknadskonkurrens utan genom hälsa och utbildning. När dödligheten faller, hälsan förbättras och livslängden ökar – då växer nationers rikedom. Med läskunnighet och grundläggande utbildning kan människor bygga fungerande samhällsinstitutioner och ta steget in i den specialiserade, globala ekonomin.

Visst är väl fungerande marknader viktiga, men de kan inte fungera utan ekonomins viktigaste resurs: det mänskliga kapitalet, humankapital och socialt kapital.

Om vi har utgångspunkten att humankapital och socialt kapital är ekonomins viktigaste resurs, då förstår vi att det krävs ett annat slags tillväxtpolitik än den som bedrivs i Europa idag.

Mer avregleringar och mer marknadsmodeller är en återvändsgränd. Och den hårda åtstramningspolitiken kommer inte att återföra oss till hållbart välstånd. Tvärtom – om vi skär ner på investeringar i sjukvård och utbildning, och om vi driver ut människor i arbetslöshet, så att de tappar i hälsa och kompetens, då försämrar vi vår ekonomiska potential. Hållbar tillväxt kräver social trygghet och sociala investeringar.

I ett större, historiskt perspektiv kan ett fokus på det mänskliga kapitalet, befolkningen, också hjälpa oss att bättre förstå varför Europa idag är en i grunden rik kontinent, medan världen omkring oss ser så annorlunda ut.

Söder om oss ligger Afrika, världens idag fattigaste kontinent. Här består befolkningen till nästan femtio procent av barn, och många vuxna dör i sjukdomar innan de ens har nått femtio års ålder. I en ekonomi av det slaget är det svårt att uppnå en hög kunskapsnivå och en långtgående specialisering. Produktiviteten förblir låg, och fattigdomen stor.

Ostasien, däremot, utmanar nu Europa med en växande ung och utbildad befolkning. Med bättre hälsa, sjunkande dödstal och ökad livslängd har försörjningsbördan minskat. Tillväxten tar fart.

För Europas del vet ni säkert att vi i framtiden kan vänta en snabbt åldrande befolkning, och därmed lägre tillväxt. Det beror på sjunkande födelsetal. Men vad vi mer sällan talar om är att befolkningsstrukturen i Europa fortfarande är synnerligen gynnsam. Om vi ser till åldersstrukturen – kvoten mellan arbetsför befolkning och de äldre och yngre som ska försörjas – är det idag bara Ostasien har en mer gynnsam åldersstruktur än Europa.

Detta faktum, att Europas befolkningsstruktur fortfarande är så gynnsam, tycker jag kastar ytterligare en mörk skugga över den finansiella tragedi, som nu utspelas i eurozonen. I ett historiskt ögonblick, då Europa har en sista chans att bygga välstånd med stora ungdomsgenerationer, går dessa ungdomar arbetslösa, i hundratusental.

En mer kortsiktig och förödande ekonomisk politik än den åtstramning, som nu sker i en rad euroländer, är svår att tänka sig. Oavsett i vilket stadium av ekonomisk utveckling vi befinner oss i, är det omsorgen om människan, hennes välfärd och arbetsförmåga, som måste stå i fokus.

Så till min andra fråga: Hur utformar vi en politik för full sysselsättning?

Om vi frågar nyliberala teoretiker om full sysselsättning; då vet ni svaret.

Full sysselsättning är överhuvudtaget inte något centralt mål för nyliberal ekonomisk politik. Arbetslösheten har nämligen enligt nyliberaler en strukturellt bestämd, ”naturlig” nivå, som inte långsiktigt kan påverkas av ekonomisk politik. Istället bör den ekonomiska politiken inriktas på att hålla ett stabilt penningvärde, dvs. låg inflation.

Men vad lär oss historien? Den lär oss två ting:

–       För det första att full sysselsättning har en avgörande betydelse för tillväxt och välstånd, eftersom ett samhälles viktigaste resurs är dess befolkning. Ett land kan inte förverkliga sin produktiva potential, när inte hela den arbetsföra befolkningen har jobb;

–       Historien lär oss också att full sysselsättning är fullt möjlig att uppnå. Före nyliberalismens genombrott låg arbetslösheten i Europa på långt lägre nivåer än idag. Under 1950- och 1960-talen hade t.ex. Storbritannien en genomsnittlig arbetslöshet på 1,6 procent. Efter 1980 har nivån legat på över 7 procent. Det var först med den nyliberala politiken, som massarbetslösheten fick fäste.

För svenska socialdemokrater bör det nu vara dags att kritiskt granska de nyliberala idéerna, och pröva alternativ. Vi måste våga ifrågasätta de doktriner, som förhindrar oss att bekämpa massarbetslösheten.

På längre sikt anser jag att det behövs en helt ny politik, en modern keynesiansk inspirerad politik som ger full sysselsättning högsta prioritet. Men också inom ramen för nuvarande ekonomisk-politiska modell, finns utrymme att stegvis förbättra politiken.

En första viktig fråga gäller inflationsnivån. Sverige har under senare år inte bara haft ett lågt inflationsmål, på två procent. Den verkliga inflationen har därtill år efter år legat under målet. .

Det bör vara dags at mer tydigt göra klart att vi som socialdemokrater inte kan acceptera en penningpolitik som år efter år stramar åt för mycket. Den fulla sysselsättningen måste få högre prioritet i penningpolitiken. Socialdemokraterna måste också våga ta diskussionen om vilken inflationsnivå som är lämplig. Två procent kan inte vara skrivet i sten.

En andra viktig fråga för Socialdemokraterna handlar om en mer offensiv investeringspolitik.

Sveriges investeringsnivå ligger idag historisk lågt, under 20 procent av BNP. Mycket talar för att detta bidrar till den höga arbetslösheten.

Jag hoppas att Socialdemokraterna vågar lyfta frågan om en investeringsbudget och ta debatten om de budgetregler som bidrar till att hålla investeringarna nere. En offensiv investeringsbudget behövs för att stärka sysselsättningen – men också för att möta framtidens utmaningar, som klimathot och utsliten infrastruktur.

(I ett bredare perspektiv bör vi självklart också tänka i termer av sociala investeringar. Den offentliga sektorn måste ses som en investeringsverksamhet och ges högre prioritet. Detta är av stor betydelse inte minst för kvinnor, som idag dominerar sysselsättningen i offentlig sektor och i många fall har lönenivåer långt under vad som är rimligt.)

Därmed är jag framme vid min tredje och sista fråga: hur vi kan skapa en ny och övertygande politik för sunda statsfinanser?

Svaret på den här frågan har stor betydelse, eftersom kravet på sunda statsfinanser idag sätter stopp för de flesta försök till en mer expansiv, progressiv politik. I såväl Sverige om i EU gäller nu hårda, formella bestämmelser om hur statens finanser ska hanteras. Hård bevakning, varje år, ska säkerställa att statsfinanserna inte går över styr.

Men måste vi verkligen ha formaliserade regler, årliga överskott och ständigt minskad statsskuld för att klara statens finanser? Måste vi hålla tillbaka på investeringar i vård och utbildning, infrastruktur och bostadsbyggande? Är det så vi förhindrar en statsskuldkris?

Den ekonomisk-historiska forskningens svar är nej.

Ekonom-historikerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff har i en aktuell bok analyserat finansiella kriser under 800 år (Annorlunda nu eller This Time is Different).

Deras slutsats är att det inte är slöseri med välfärdspolitik eller offentliga investeringar som genom historien har skapat stora och farliga offentliga budgetunderskott. Det som driver fram stora och farliga offentliga budgetunderskott är i första hand systemövergripande bankkriser. Och risken för en systemövergripande bankkris har i sin tur ett direkt samband med kapitalets globala rörlighet.

Reinhart och Rogoff visar i sin bok, med historiska data, att ju större kapitalvolymer som flödar över gränserna, desto större är risken för bankkris och statsfinansiell kris. Om vi ser på trender över tid, kan vi konstatera att bankkriserna var många under guldmyntfotens tid, fram till tidigt 1930-tal; de var få under epoken 1950-1973, då det fanns restriktioner på kapitalets globala rörlighet, och antalet bankkriser och statsskuldkriser sköt åter i höjden från 1980-talet, med nyliberalismens genombrott.

Finansiell avreglering ökar helt enkelt risken för att länder ska gå i bankrutt.

I genomsnitt leder en bankkris till nästan en fördubbling av statsskulden enligt Reinhart och Rogoff. Det handlar om kostnader för att rädda bankerna men också om kraftigt minskade skatteintäkter och kostnader för att stimulera en kraschad ekonomi.

Den svenska krisen i början på 1990-talet är ett av många exempel på hur nyliberal finansavreglering skapar både bankkris och statsskuldkris.

De statsskuldkriser som just nu plågar ett antal länder i Europa är ett ytterligare exempel. De här länderna har förvisso också interna problem, men det är inte slösaktig välfärdspolitik som har knäckt statsfinanserna i till exempel Grekland och Spanien. Deras statsskuldkriser är istället konsekvensen av finansiell avreglering och innovativ spekulationsekonomi.

Slutsatsen är enkel: Om vi strävar efter sunda statsfinanser, då är det viktigaste av allt att undvika bankkriser. Och för att undvika bankkriser krävs en ny ekonomisk politik.

Kamrater och åhörare: 

Låt mig avsluta med att konstatera att vi som socialdemokrater idag, fyra år efter den stora finanskraschen, tveklöst har den kunskap som vi behöver för att kunna ändra kurs i den ekonomiska politiken.

Ledande ekonom-historiker har övertygande visat att vi inte ska vara rädda för att driva den politik vi innerst inne vill driva:

–       en tillväxtpolitik som bygger på sociala investeringar,

–       en penningpolitik och en investeringspolitik för full sysselsättning,

–       och en ekonomisk politik som skyddar oss mot systemfarliga kriser.

Vi har också en egen berättelse om samhällsekonomin; en berättelse om hur välståndet bärs av de många människornas insatser; en berättelse om den fulla sysselsättningens betydelse och en berättelse om vikten av en stark demokrati som tar ansvar för en jämlik, jämställd och hållbar samhällsekonomi.

Men kan vi ändra kurs?  Vill vi, törs vi?

Ja, jag tror och hoppas det.

För om vi inte kan och inte vill och inte törs, då finns risken att vi som socialdemokrater till sist inte bara förlorar den ekonomisk-politiska debatten. Vi riskerar att också förlora vår socialdemokratiska själ.

Tack ska ni ha!

Europa borde vara på topp

Det är dags för ett nytt högnivåmöte om problemen i eurozonen. Uppmärksamheten runt om i världen är stor.

P1 Morgon rapporterar om hur man i amerikansk debatt reser frågor om européernas politiska omdöme. Hur har Europa kunnat hamna i en sådan förtvivlad ekonomisk situation? Hur kunde européerna tro att det skulle fungera med en gemensam valuta, utan gemensamt ansvar för finanspolitik och banker?

Europeiska politikers missgrepp är förödande för världsekonomin, men framförallt är de förödande för Europas egen befolkning.

Sorgligast av allt, som jag ser det, är att Europa idag borde vara en kontinent på topp – inte en kontintent i kris.

Europa hör nämligen till de regioner i världen som just nu har den minsta försörjningsbördan i form av barn och gamla. Potentialen för ekonomisk tillväxt är därmed utomordentligt god. Inte minst i det krisdrabbade Sydeuropa är befolkningsstrukturen fördelaktig.

Problemet är bara att en betydande del av den stora, arbetsföra befolkningen i södra Europa går arbetslös – på grund av en fullständigt misslyckad och felriktad monetär politik.

Diagrammet här nedan visar kvoten mellan arbetsför befolkning och beroende befolkning (dvs. barn och gamla) i världen idag. Här ser vi att befolkningsstrukturen i Europa idag är nästan lika fördelaktig som i det snabbväxande Östasien. Om några år, däremot, sätter åldrandeprocessen fart i Europa. En allt större andel av befolkningen kommer att stå utanför arbetskraften.

Historiens dom över dagens europeiska politiker kommer att bli hård. Det var ett stort missgrepp att införa euron, men det är ett lika stort missgrepp att idag envist hålla fast vid en valutaunion som driver in Europa i en allt djupare politisk, ekonomisk och social kris.

Ekonomins dyrbaraste resurs är människor. Europa har idag  tidernas största generation välutbildade, kunniga medborgare – men deras kunskaper tas inte till vara. Det borde vara dags för Europas socialdemokrater att samlas för en ny ekonomisk politik; en politik som tar vara på Europas dyrbara mänskliga resurser, innan det är för sent.

Skrivet, bl.a. Reuters, SvD ledare, SvD Näringsliv, DI, AB, Expressen. Moderater varnar för fördjupat EU-samarbete på Brännpunkt. Bloggat: Martin Moberg. Europeisk debatt: Financial Times, Martin Wolf (FT), Eurointelligence, Europaportalen.

Diagram: ARBETANDE BEFOLKNING I RELATION TILL BEROENDE BEFOLKNING (BARN OCH GAMLA)

Source: Bloom and Canning (2005), Global Demographic Change: Dimensions and Economic Significance, Harvard School of Public Health

Dags för en ny ekonomisk politik

Vi är många som i förtvivlan har undrat hur länge ledande svenska ekonomer, debattörer och politiker ska fortsätta att bejaka  idéer om normpolitik, budgetbalans och en gemensam europeisk valuta, trots att Europa är på väg mot en katastrof, och trots tjugo år av massarbetslöshet i Sverige.

Och äntligen, äntligen tycks nu vinden vända.

Peter Wolodarski har under de senaste veckorna förvånat genom att lyfta skarpa argument mot dagens ortodoxi. Han refererar gång på gång till de ledande ekonomer som länge har varnat för den stelbenta åtstramningspolitik som vår regering hyllar. Hittills har budskapet från dessa ekonomer närmast systematiskt tigits ihjäl i svensk press. Nu är det som om täckelset faller.

I dagens krönika, Dags att skingra myterna om det svenska 1990-talet, går Wolodarski ett steg längre. Han tar ställning för en  alternativ berättelse om det svenska 1980-talet och 1990-talet; en berättelse som inte lägger skulden för krisen på välfärdsstaten. Det var skuldsättning i den privata sektorn, inte i den offentliga, som lade grunden för krisen, och vägen ur krisen gick inte genom en massiv åtstramningspolitik, utan genom devalvering av valutan. Först när ekonomin hade rullat igång, kunde saneringspolitiken börja.

Den svenska regeringen har en i grunden felaktig analys av krisen. Regeringen har fått beröm för att Sverige inte är lika illa ute som länder i euro-zonen; trots att Borgs politik har försämrat återhämtningen i övriga Europa och befäst en skyhög arbetslöshet i Sverige.

Det är intressant att se att Wolodarski nu vågar skriva det självklara – men i Sverige hittills förbjudna: att en budget i balans inte alltid är det yttersta beviset på en klok ekonomisk politik. Det kan vara alldeles tvärtom.

Jag förväntar mig inte annat än att Anders Borg även i fortsättningen slår dövörat till. Mantrat om att staten ska spendera minimalt är en utmärkt förevändning för den, som ytterst efter maximala skattesänkningar åt den egna samhällsklassen, inte efter alla medborgares bästa.

För Socialdemokraterna är läget ett helt annat. Därför hoppas jag innerligt att höstens budgetmotion från Socialdemokraterna ska bjuda på en mer radikal ekonomisk analys än årets vårmotion, som ensidigt fokuserade på vikten av ”sunda” offentliga finanser.

Socialdemokraterna förklarade i vårmotionen att  ”En solid offentligfinansiell ställning är en förutsättning för uthållig tillväxt och stabil välfärd.” Men faktum är att en solid, offentligfinansiell ställning varken är en nödvändig eller en tillräcklig förutsättning för en långsiktigt uthållig  tillväxt eller för en stabil välfärd.

Sveriges framgångsrika ekonomiska utveckling under 1900-talet, till exempel, föregick av en gigantisk offentlig skuldsättning. Självklart ska politiker ta ansvar för att inte driva in staten i en ohållbar skuldsättning, men politiker måste också ta ansvar för att göra de investeringar som krävs för att värna sysselsättning och produktivitet. Politiker måste ta ansvar för att upprätthålla efterfrågan. En långsiktigt stabil offentlig ekonomi kan bara uppnås genom att framgångsrikt reproducera nationens skattebas.

Som Peter Wolodarski korrekt påpekar är det heller inte tillräckligt att hålla ordning på statsfinanserna. Sverige hade överskott i de offentliga finanserna före den stora 1990-talskrisen – inte underskott. Som många har påpekat gäller samma förhållande för flera av de europeiska länder, som nu är djupt skuldsatta (till exempel Spanien och Irland).

Normpolitikens enkla idé om eviga regler som inte får brytas är för länge sedan överspelad. Sverige behöver en socialdemokratisk regering med mod att tänka nytt; för en modern politik med full sysselsättning och hållbara offentliga investeringar.

Ska Socialdemokraterna bli sist med att ompröva den ekonomiska politiken?

De senaste dagarna har rymt en rad intressanta inspel i den ekonomiska politiken. Utöver Reinfeldts fadäs i debatten om jobbpolitiken, har de bredare finanspolitiska frågorna stått i fokus.

Peter Wolodarski, till exempel, pekar i söndagens DN på de stora politiska riskerna med en hårdför europeisk åtstramningspolitik.

”Trots att krisländerna stramat åt rejält – för att återvinna marknadens förtroende – är räntorna fortsatt höga. Skuldbergen växer och blir allt dyrare att finansiera. Så riskerar de utsatta staterna att dras ned i en ond och självförstärkande spiral av stigande lånekostnader och tilltagande marknadsmisstro.”

Wolodarski refererar till professor Barry Eichengreen (Project Syndicate: Europe on  a cross of gold). Eichengreen diskuterar farorna med en åtstramningspolitik som ”dödar patienten” och diskuterar likheter och skillnader mellan dagens eurokris och 1930-talets depression, som han själv på ett lysande sätt har analyserat i boken The Golden Fetters. 

Eichengreen är dock bara en av många som nu diskuterar eurokrisen ur 1930-talets perspektiv. Ett annat, aktuellt och skarpt inlägg kom ett par dagar efter Wolodarskis krönika; när Marcus Miller och Robert Skidelsky i Financial Times diskuterade hur Keynes skulle ha valt att lösa eurokrisen: How Keynes would solve the eurozone crisis.

Det är utmärkt att Peter Wolodarski slutligen inser att de marknadsliberala ekonomiska recepten har nått vägs ände. Samtidigt är det intressant att notera hur plågsamt det är för en inbiten nyliberal som Wolodarski att erkänna att keynesiansk teori har relevans för modern ekonomisk politik.

Hela det nyliberala projektet har ju gått ut på att tillbakavisa det keynesianska, makroekonomiska perspektivet som förlegat och irrelevant. Således inleder Wolodarski sin plädering för keynesiansk stimulanspolitik med brasklappen att ”Man behöver inte tro på Keynes teorier från 1930-talet för att se både den politiska och ekonomiska faran i en finanspolitik som spär på nedgången.” Gärna keyensianskt inspirerad politik bara man kallar den för något annat…

Wolodarski gör också sitt bästa för att sopa igen spåren av de marknadsliberala idéernas tillkortakommanden genom att påstå att dagens eurokris är en överraskning lika stor som Titanics undergång. ”Om någon skulle ha sagt för fem år sedan att flera länder löper risken att ställa in sina betalningar och lämna eurosamarbetet, hade den personen inte tagits på allvar. Men även det osänkbara kan gå till botten.”

Denna analys av eurokrisen är så skamlös att man häpnar. Den ekonom som Peter Wolodarski refererar till i sin krönika, Barry Eichengreen, är en av de många amerikanska ekonomer som redan när euron skulle införas varnade för de brister och risker som valutaunionen rymde. Lärdomarna från 1930-talet var glasklara, och väl kända. Här hemma i Sverige fördes de fram av en lång  rad ekonomer och ekonom-historiker, bland annat i den utmärkta lilla boken Eurons pris (2003).

Men det viktiga är självklart inte att se bakåt, utan att se framåt. Om centrala opinionsbildare som Wolodarski är beredda att plädera för keynesiansk stimulanspolitik, så länge vi kallar det för något annat, är det ett stort och viktigt steg framåt.

Vi ser nu hur regeringens nyliberalt inspirerade politik möter allt hårdare kritik, eftersom de resultat som teorierna postulerar uteblir. (Se t.ex. Roger Mörtviks kommentar till Finansdepartementets analys av jobbskatteavdraget, samt rapport från Finanspolitiska rådet, med kommentar bl.a. i Dagens Arena och i dagens DN).

Dörrarna står öppna för en radikal omprövning av den ekonomiska politiken. Detta är en stor möjlighet, inte minst för Socialdemokraterna – som dock hittills har haft en mycket låg profil. Medan Francois Hollande i Frankrike vinner val med ett program som lovar en mer expansiv politik för tillväxt, istället för mer förödande åtstramningar, saknas en tydlig socialdemokratisk röst i Sverige.

Ska Socialdemokraterna bli sist med att ompröva den nyliberala ekonomiska politiken? Var finns viljan att göra skillnad, för jobb, tillväxt och ökad jämlikhet? Socialdemokraterna kan nu framgångsrikt peka på hur regeringens politik har nått vägs ände (SvD Brännpunkt). Men om Borgs teorier inte stämmer krävs inte bara kritik av politiken, utan också kritik av de ekonomisk-teoretiska utgångspunkter som den baseras på.

John Maynard Keynes´ avgörande bidrag till den ekonomiska teorin var att visa på vikten av en aktiv finanspolitik, i lägen när en ekonomi har fastnat i ett alltför lågt resursutnyttjande.  Till skillnad mot vad liberal ekonomisk teori postulerar är marknader inte i grunden effektiva och utbudet skapar inte sin egen efterfrågan. Statsbudgeten kan och bör utnyttjas för att påverka den reala ekonomin. Goda offentliga finanser uppnås inte genom att fixera sig vid budgetregler, utan genom att långsiktigt bygga en produktiv realekonomi som kan reproducera nationens skattebas.

Mer om behovet av en mer expansiv finanspolitik: Jytte Guteland på Newsmill. Mer om eurokrisen, med fokus på Grekland: Hannes Malmberg. Jag vill tacka för Facebook-tips om ytterligare en intrsessant länk, Larry Summers i Financial Times, liksom Paul Krugman i  New York Times .

Mer om statsministerns fadäs och jobbpolitiken: Martin Moberg med referenser. Replik från alliansen.

Borgs politik förvärrar eurokrisen

Efter det ödesmättade grekiska valet lyfts nu äntligen – även i Sverige – den fråga som länge diskuterats internationellt: att den europeiska åtstramningspolitiken driver in oss i fördjupad kris och recession. I dagens SvD refereras tunga ekonomer som efterfrågar en mer expansiv politik från länder som Tyskland och Sverige (”Tunga ekonomer dömer ut åtstramningar”).

Om ett valutasystem som EMU överhuvudtaget ska fungera, måste neddragningarna i krisländerna balanseras genom en mer expansiv politik i de länder, som har ett finanspolitiskt utrymme. Viktigast är självklart att Tyskland, Europas ekonomiska stormakt, lägger om kurs. Men samma krav på en mer ansvarsfull, expansiv politik som kan ställas på Tyskland, måste också ställas på Sverige.

Till skillnad från de flesta andra länder i Europa har Sverige en solid finansiell situation, med en statsskuld som sjunker ner mot 30 procent. I detta läge väljer dock finansminister Anders Borg att istället för att stimulera efterfrågan, aktivt bidra till den europeiska recessionen genom en ansvarslöst stram politik. Borg hör också till dem som inom EU aktivt har understött den förödande åtstramningspolitik, som nu hotar den sociala och politiska stabiliteten i Europa.

Det mest märkliga är att den svenska åtstramningspolitiken under lång tid har applåderats som ansvarsfull. Hur ska en gemensam europeisk marknad fungera, om alla länder stramar åt samtidigt?

Problemet i grunden är naturligtvis att den europeiska valutaunionen är felkonstruerad, genom att förhindra enskilda länder att anpassa sig till försämrad produktivitet genom växelkursen. Den enda vägen framåt för länder som Greklandoch Spanien är idag ”intern devalvering”; en socialt och politiskt plågsam och – i en demokrati – i många fall omöjligt process.

Det minsta man kan begära i dagsläget är att en euroförespråkare som Anders Borg driver den politik som krävs för att inte ytterligare fördjupa krisen: lägg om till en mer expansiv ekonomisk politik.

Att Europa till sist skulle hamna i den svåra situation som vi nu befinner oss i kunde förutses, med den historiska kunskap vi har om valutasystem av eurons typ. Leif Pagrotsky uttrycker det kort och koncist i dagens DN (Detta är uppenbart en systemkris): ”Det hemska är att det här visste man innan, men man valde att blunda.”

Daniell Swedin på Aftonbladet  pekar på de stora risker som åtstramningspolitiken rymmer. DN:s ledare på onsdagen  biter sig fast i uppfattningen att det inte finns några alternativ till dagens åtstramningspolitik. Mer bloggat och skrivet: Danne Nordling, Grekiska vänstern vill riva upp avtalet, Allt mer kaotriskt i Grekland, Ekonomer vill förbereda grekisk euro exit.

LO visar vägen i eurodebatten

Veckans mest glädjande nyheter är att LO tydligt tar avstånd från europakten. På SvD Brännpunkt den 1 mars krävde man att Sverige skulle deklarera att man inte på några villkor låter sig bindas av pakten eller accepterar några inskränkningar i de fackliga rättigheterna (SvD Brännpunkt).

Regeringen undertecknade därefter pakten utan att tillmötesgå LO:s krav. Detta är knappast förvånande.Regeringen är tydlig och klar när det gäller synen på europakten. Regelfäst budgetdisciplin och stenhård åtstramningspolitik är bra för Europa, anser statsminister Fredrik Reinfeldt. Han försummar inte något tillfälle att uttrycka sitt stöd för den förda politiken. Den negativa spiral som skapas av lönesänkningar och nedskärningar ska mötas med fler avregleringar och mer frihandel, enligt statsministern (SvD 2 mars).

Den viktiga fråga, som nu bör besvaras, är hur Socialdemokraterna ser på LO:s krav och på LO:s analys av europakten. LO för fram en tydligt euro-kritisk analys av ett slag, som borde vara självklar även för Socialdemokraterna:

”Problemet med euron är att en gemensam monetär politik tillämpas på allt för heterogena ekonomier. De stora skillnaderna i bytesbalansen hos de nordliga och sydliga euroländerna har gett de förra konkurrens- och exportfördelar och de senare försvagad konkurrenskraft och ökad skuldsättning. Budgetdisciplinära regler behövs, men det är kontraproduktivt att rista dem i sten. Det är viktigt att behålla en viss flexibilitet och handlingsfrihet, samt att ta hänsyn till olika länders sysselsättningssituation. Pakten är dock alltför ensidigt fokuserad på budgetdisciplin och saknar en tydlig plan för hur Europa ska växa sig starkare ur krisen. Den riskerar att leda till en så snabb åtstramning av ekonomin att framtida möjligheter till jobb och tillväxt allvarligt hämmas.”

Inför valet 2014 har Socialdemokraterna chansen att formulera en egen idé om europeisk ekonomisk politik.

LO gör klart att fackliga rättigheter ska överordnas ekonomiska friheter. Detta är en mycket viktig del av en ekonomisk politik i löntagarnas intresse.

En annan viktig del, som Socialdemokraterna också bör driva, är att grundläggande sociala rättigheter – som hälsovård och utbildning – ska överordnas de ekonomiska friheterna. Det är inte acceptabelt att krispolitiken drivs igenom utan hänsyn till de långsiktiga konsekvenserna för befolkningens hälsa och utan att prioritera alla barns rätt till god utbildning.

Sociala rättigheter handlar om alla människors lika värde, men de handlar också om tillväxtpolitik. Grunden för ett hållbart nationellt välstånd är investeringar i hälsa och utbildning – inte avreglerade marknader. Europa har inte råd att rädda euron till priset av en stora förluster i socialt kapital.

Europakten: ett sorgens dag

Jag läser att Sverige nu har sagt ja till Europakten (DN). Det är ett beslut som gör mig sorgsen i djupet av mitt hjärta, inte minst efter de många veckor då mitt eget parti på ett klokt sätt stod upp för ett nej (Klokt nej till europakten).

Jag själv och många med mig röstade nej till euron år 2003, därför att vi insåg att detta var ett valutasystem som saknade förutsättningar att fungera. Utvecklingen sedan dess har med förfärande tydlighet visat hur en felaktiga penningpolitik kan driva länder in i kris och recession. Det är bra att Sverige står utanför euron, och vi har inga skäl att gå in i desperata räddningsaktioner som inte visar vägen mot en verklig lösning.

Statsministern hävdar att EU-länderna nu ska göra vad Sverige har gjort de senaste 15 åren. Det är inte korrekt. Sverige har förvisso haft budgetregler, men Sverige har också haft en flytande växelkurs och därmed en annan möjlighet till anpassning än nedpressning av löner och priser. Det är en fundamental skillnad.

Statsministern menar att stabila statsfinanser i Europa är bra för svensk export. Så är knappast fallet, eftersom den åtstramningspolitik som pakten föreskriver förvärrar krisen och möjligheterna att komma ur den recession som nu plågar Europa.

Vi kan alla enas om att det ligger i svenskt intresse att Europa bärs av en väl fungerande real ekonomi. Men om euron utgör en stor del av problemet, är europakten ingen bra lösning.

Tio socialdemokratiska ledare skriver idag på DN Debatt om den nordiska modellen, och det viktiga arbetet med att förnya denna framgångsrika samhällsmodell i en ny tid (DN). Här ligger vår riktigt stora och viktiga utmaning.

Men en dag som denna kan det också vara värt att minnas att den nordiska modellen växte fram som ett alternativ till den typ av liberal åtstramningspolitik, som nu präglar Europa. En hållbar samhällsutveckling måste sätta de sociala investeringarna i fokus. Starka statsfinanser kräver en stark real ekonomi, och en sådan skapas inte genom formaliserade krav på budgetbalans.

Mer om pakten: DNs ledare, forskare på SvD Brännpunkt. Paul Krugman bidrar i dagens krönika med några informativa diagram.

Eurokrisen och kvinnorna: risker och möjligheter

I kväll ska EU:s ledare ta ställning till europakten. Man ska också diskutera åtgärder för att stimulera ekonomin. Det är ett möte av stor betydelse för Europas kvinnor. Om detta skriver jag i dag på SVT Debatt.

Alltför hårda åtstramningar i europaktens kölvatten innebär stora risker för kvinnors jobb och välfärd. Investeringar, inte nedskärningar, behövs för att långsiktigt säkra jämställdhet och en hållbar europeisk ekonomi.

Vad kan då göras för att vända trenden i detta svåra läge? Skarpa argument är kanske det bästa krutet.

Jämställdhet kan vara vägen till tillväxt och återhämtning för Europa, hävdar mina partikamrater Ylva Johansson, Anna Hedh och Olle Ludvigsson i en viktig artikel på SvD Brännpunkt (28 januari). De utgår från en studie av Goldman och Sachs, som pekar på stora potentialer:

Om den kvinnliga sysselsättningen i euroområdet höjdes till nuvarande manliga nivåer skulle resultatet kunna bli en BNP-ökning på uppemot 11 procent. I flera av de svagaste – och minst jämställda – ekonomierna är potentialen större. I Spanien, Italien och Grekland skulle det kunna handla om BNP-ökningar på upp till 13, 19 respektive 21 procent.

Ekonomiska argument brukar bita – om något. Just nu är dock den finansiella stabiliteten en större och mer akut fråga i Europa än oron för den ekonomiska tillväxten. Akut krislösning står högst upp på kvällens agenda.

Till sist: Det viktigaste målet, ur kvinnosynpunkt, är förstås att skapa en större frihet för Europas kvinnor – med jobb, valfrihet, välfärd. Låt oss hoppas att fortsatta framsteg blir möjliga, också inom europaktens strama regelverk.

Vad Sverige beträffar, hör jag personligen till dem som inte ser något skäl för Sverige att ansluta sig, vilket jag tidigare har skrivit om i mitt inlägg Klokt nej till europakten. Tyvärr höll Socialdemokraterna inte fast vid sitt kloka nej. Den debatten lär fortsätta.