Vilken kunskap har höga svenska jurister om det svenska statsskicket? Varifrån har de fått föreställningen att jurister kan överpröva riksdagens beslut?
Gårdagens artikel i DN, Striden om brytpunkt kan gå till domstol, var beklämmande på flera sätt.
Det förvånade mig stort att ett antal jurister – flera av dem dock anonyma – ansåg sig veta att riksdagens beslut kan överprövas av domstol, trots att riksdagsordningen gör klart att det är Konstitutionsutskottet som ska lösa konflikter om hur riksdagsordningen ska tolkas.
Men det förvånade mig också att DN valde att slå upp detta ”avslöjande” på en helsida, utan att gå till botten med fakta i saken. Än värre är det att konstatera att DN i dagens papperstidning väljer att inte publicera det klargörande, som förre talmannen och docenten i statsvetenskap, Björn von Sydow, gjorde med anledning av nyheten, ”Riksdagen har sista ordet”. Istället spinner man vidare på sitt eget ”avslöjande” genom att publicera ett uttalande av vd för Skattebetalarnas förening, Joacim Olsson, som gör klart att han tänker se till att riksdagsbeslutet överklagas, (Lobbyister tänker överklaga skattebeslut).
I många länder finns en författningsdomstol, som avgör hur grundlagarna ska tolkas. Någon sådan domstol finns inte i Sverige. Det svenska statsskicket utgår från folksuveräniteten, uttryckt i ett parlamentariskt statsskick. Konstitutionsutskottet har ansvaret för grundlagarna. Detta uttrycks av Björn von Sydow, i DN:s nätupplaga, på följande sätt: ”Enligt regeringsformen, som är vår högsta grundlag, står grundlag över lag och riksdagen är den främsta uttolkaren av grundlagen”.
Det finns skäl att fundera över varför landets största tidning gör sig till tolk för en felaktig bild av det svenska statsskicket. Jag ser två möjliga förklaringar.
En första förklaring kan vara att Sveriges anslutning till EU har lett till att Sverige alltmer har kommit att påverkas av en konstitutionell tradition där jurister och domstolar har en central roll. I EU är det EU-domstolen som tolkar EU:s lagstiftning och ser till att den tillämpas på samma sätt i alla EU-länder. EU-domstolen löser också rättsliga tvister mellan EU-länderna och EU-institutionerna. I Sverige kan Högsta förvaltningsdomstolen numera – under vissa förutsättningar – pröva om beslut som har fattats av regeringen strider mot någon rättsregel (rättsprövning).
En andra förklaring kan vara att den paragraf i riksdagsordningen, som har stått i fokus för höstens konflikt i riksdagen – 5 kap. 12§ riksdagsordningen (rambeslutsmodellen) – är en unik paragraf.
Den är unik såtillvida att den till skillnad från övriga paragrafer i riksdagsordningen, som reglerar beslutsproceduren, har ett sakpolitiskt mål: att värna starka statsfinanser.
Den är också unik därför att den fastställer en beslutsordning för budgeten där riksdagen väljer att frivilligt – men villkorligt – inskränka sitt eget handlingsutrymme. Genom sitt särpräglade innehåll öppnar 5 kap. 12§ upp för en diskussion om i vad mån riksdagen har handlat korrekt i förhållande till beslutets sakinnehåll. Den öppnar också upp för en diskussion om i vad mån 5 kap. 12§ skulle vara överordnad de övriga paragrafer i riksdagsordningen, som utgår från att folkviljan (majoriteten) ska ha genomslag.
I detta läge, när förvirring tycks råda om juridikens plats i politiken, är det viktigt att inte blanda bort korten. Riksdagens beslut kan inte överprövas av jurister.
Mot bakgrund av den intensiva debatt som har förts om rambudgetmodellen (som regleras bl.a. i riksdagsordningen 5 kap. 12§) vill jag avsluta med att påminna om att riksdagen har varit noga med att säkerställa att det svenska regelverket för budgetbeslut i riksdagsordningen, trots att det är unikt och långtgående, inte ska undergräva grunden för den svenska parlamentariska statsskicket.
Det kommer till uttryck på olika sätt. Till exempel har 5 kap. 12§ – på grund av sitt unika innehåll – inte samma starka konstitutionella skydd, som övriga huvudbestämmelser i riksdagsordningen. Det är en villkorad paragraf; dvs. riksdagen kan med ett enkelt majoritetsbeslut bestämma sig för att inte använda sig av rambeslutsmodellen. Det finns också en grundläggande initiativrätt, som inte inskränks av regelverket för budgeten i 5 kap 12§. Finansutskottets initiativrätt stärktes de facto i samband med att rambeslutsmodellen infördes.
Detta faktum, att riksdagen har ett handlingsutrymme i relation till budgetreglerna, uttrycker kärnan i det svenska statsskicket: att ytterst ligger makten i Sverige alltid hos rikdagens majoritet. Folkviljan ska ha genomslag.
Vad betyder då detta för den konflikt, som i DN betecknas som ”budgetbråket”?
Det betyder att konflikten om budgeten ytterst är en politisk konflikt och måste lösas som en sådan, inom ramen för den parlamentariska demokratin.
I dagens riksdag finns en stark samsyn kring värdet av en samlad budgetbehandling och det finns också en stark samsyn kring värdet av starka statsfinanser. Det är denna politiska samsyn som har gett det svenska regelverket dess styrka, inte detaljreglering och tvingande paragrafer.
Mer om budgetprocessen och dess konstitutionella aspekter finns att läsa i Budgetprocessutredningens betänkande, En utvecklad budgetprocess – ökad tydlighet och struktur. Se särskilt det särskilda yttrandet från Socialdemokraterna och Miljöpartiet. En inblick i de konstitutionella frågorna ges också i Konstitutionsutskottets debatt i frågan, där jag själv lyfte alliansens ambition att förändra riksdagsordningen i syfte att minska riksdagens handlingsutrymme.
För ett tankeväckande inslag i debatten, se Bengt Göransson i Helsingborgs Dagblad, ”Nästanlagar och en lydig riksdag”.
Lena Sommestad 
Påminner om när ett antal jurister bestämt hävdade att det var olagligt att stänga Barsebäck, beklämmande. De får väl betalt för sina dumheter, kantänka.
Som sjuk och arbetslös betalar jag ca 1500kr mer i skatt än om kunnat arbeta ihop samma pengar. Men jag har varken lobbyister, journalister eller jurister på min sida.
Det är ynkligt att höra löss hosta va de någon som sa.
Tack för din blogg Lena S
Allt det du skriver Lena är ju både bra och självklart. Jag minns mycket väl när Gunnar Sträng med myndig röst förklarade att inga förslag till utgifter accepterades om inte finansieringen kunde redovisas.
Försvagning av budgeten kunde inte tillåtas – däremot förstärkning.
Vad jag tycker är intressant att fråga sig är varför alliansregeringens tillskyndare tycks bli helt vansinniga över den här frågan, som ju innebär en utebliven skattesänkning av ganska beskedligt mått.
Jag minns ett liknande vansinnesutbrott för sådär 40 år sedan. Det gick under benämningen ‘4:e oktober-rörelsen’. Vad är det som gör de besuttna så oregerligt arga?
Jag har googlat lite sedan jag skrev ovanstående. Tiden går: det var 30 år sedan ‘4:e oktober’ härjade.
Rörelsen hade initieras av en småländsk elfabrikör/handlare som vänt sig till och fått stöd av näringslivets organisationer.
I en ”jubileumsartikel” i tidskriften Entreprenör framgår bl a att det bland andra skäl var att det genom löntagarfonderna ”skulle .. skapas jämlikhet mellan arbete och kapital” som triggade den besinningslösa vreden.
Kristallklar genomgång. Det är ju dessutom så att en meningsfull juridisk prövning av 5 kap. 12§ utgår från lagstiftningens normativa utgångspunkter så som de formulerats i förarbetena, lagens anda, snarare än att dogmatiskt underkasta sig förekommande semantiska kryphål, lagens bokstav. Case closed, således.
Det verkar som att annars kloka Lena Sommestad gör det väldigt enkelt för sig och fullkomligt har missat Regeringsformens stadgande att ”Finner en domstol att en föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning får föreskriften inte tillämpas. Detsamma gäller om stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid föreskriftens tillkomst.”
Domstolen är enligt den tyngsta svenska grundlagen skyldig att avvisa tillämpningen av brytpunkten om domstolen finner att beslutet inte fattades i enlighet med gällande regler.
I rätten väger Regeringsformen tyngre än både RO, budgetlagar och politiska åsikter.
Problemet med ditt resonemang är att det inte föreligger något brott mot någon grundlag. Håller du inte med så nämn paragrafer du lutar ditt påstående mot och tala om hur du tänker att ett brott mot RF eller annan grundlag lyckats ske under budgetprocessen.
Hon påtalar ju tvärtom att det inte får ske någon överprövning utan detta rekvisit, samt påvisar indirekt att utan brott mot grundlagen så är det (analogt) FÖRBJUDET för en domstol att fatta beslut om lagars giltighet.
Kanske du som skall läsa på lite eller i vart fall specificera på vilket sätt ett grundlagsbrott skett. Ge oss en presentation på de grundlagsparagrafer du menar har brutits, som nu skulle ger en domstol rätt att pröva fallet.
Efter detta kan du väl återkomma med en ny analys om vad den ”annars kloka” Lena Sommestad högst eventuellt har missat…
Riksdagsordningen (RO) är precis en sådan ”annan överordnad författning” som avses i RF 11:14.
Andreas: Med all respekt för dina säkert gedigna juridiska kunskaper. Att upprepa samma sak du skrivit tidigare, gör inte det du skriver mer trovärdigt.. (Även om jag förstår vad du försöker påstå mellan raderna.)
RF 11:14 kräver att det skett ett brott mot någon av DE ANDRA paragraferna i någon grundlag etc. för att den skall vara tillämplig. Frågan är m.a.o. vilken du menar att de brutit mot?! (RO, verkligen, läs förarbetena först är du snäll!)
Läs även andra stycket med följande lydelse ”Vid prövning enligt första stycket av en lag ska det särskilt beaktas att riksdagen är folkets främsta företrädare och att grundlag går före lag. Lag (2010:1408).” Gå även vidare och läs förarbetena om du inte förstår vad detta innebär. Däri anges avgränsningen ännu tydligare. (Har dock i min fråga gjort mitt bästa för att utveckla vad som gäller i denna del.)
Att du hittills valt att blunda för detta gör att vi tyvärr hamnar i en sidodiskussion kring statsrättslig juridisk kompetens, än om det viktiga, gällande sakläge och i sakfrågan du försöker lyfta.
Sakligt sett föreligger inget grundlagsbrott etc. varför den paragraf du försöker luta dig emot helt saknar rättslig relevans.
Nu upprepar jag mig verkligen (men) för att denna skall vara tillämplig krävs ett grundlagsbrott eller motsvarnade!
Det räcker m.a.o. inte med att peka på en paragraf i grundlagen etc. som ger domstolen rätt att pröva frågor av konstitutionell karaktär om det inte samtidigt skett ett sådant och du kan peka ut vilken ANNAN paragraf de brutit mot och då helst också argumentera och förklara viket man anser var brottet.
Detta kan du ju inte, eller hur? Även om du försöker med din hänvisning till RO 5:12 (antar jag?!)
Det är ju nämligen inte ett grundlagsbrott att stifta mer eller mindre kloka/okloga lagar. Detta sker hela tiden. Det krävs (och nu upprepar jag detta för sista gången) ett tydligt brott vilket inte skett.
Hittills har du bara lyckats visa att du känner till att det finns en skyldighet för domstolar att pröva lags giltighet i enskilda fall om lagen bryter mot specifik paragraf i en grundlag. Du har inte kunnat visa någon paragraf alls de brutit mot (även om du antyder RO) Ej heller har du på något annat sätt fört fram argument med någon som helst logik som ens antyder att det sakfrågan gäller skulle göra den paragraf du tar upp möjlig att använda gällande förfarandet som förevarit kontra lydelsen i RO 5:12.
Gör det först, sedan kan vi kanske försätta en saklig diskussion kring denna del.
Som jag tolkar ditt svar menar du att en underordnad lag, låt oss anta du menar RO 5:12 inte efterlevs varför det onämnda brott du anser skett kan normprövas enligt RF 11:14. Detta är din grund utifrån vilket du drar dina slutsatser. Korrekt?!.
Med all respekt om det är så; Där har du fel!
Lagprövning!
Domstolarna och andra rättstillämpande offentliga organ har som en viktig konstitutionell uppgift att avgöra om de politiska organen har överskridit de gränser som grundlagarna drar upp för deras beslut om föreskrifter. De ska vid sin tillämpning av en föreskrift kontrollera att den inte står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning och att stadgad ordning har följts i alla väsentliga hänseenden vid regelns tillkomst. Om så inte är fallet får föreskriften inte tillämpas.
Detta förfarande kallas lagprövning (eller normprövning) och ska tillämpas på samma sätt oavsett om det är riksdagen, regeringen eller en myndighet som beslutat föreskriften.
Men enligt lagprövningsbestämmelserna ska det särskilt beaktas att riksdagen är folkets främsta företrädare och att grundlag går före vanlig lag (RF 11:14, 12:10).
M.a.o. så räcker det om du läser på räckvidden av RO 5:12 så inser du att det inte föreligger något brott mot denna lag. Inte heller föreligger det något annat grundlagsbrott. Lägg också märke till att det handlar om en lag eller föreskrift som inte skall anses giltigm vid normprövning. (Inte ett förfarande i t.ex. riksdagen.) Menar du att normprövningen skall gälla om RO är giltig?!
Annars om du menar att riksdagen tolkat RO fel så krävs det för detta att budgetramen höjs, vilket inte skett. Bestämmelsen om att vudgetveslut skall ske med ett enda beslut (helst) är underordnad och den enda legala spärren som finns när man granskar detta närmare är förbud att höja budgettaket. (Inget i RO eller annan lag) lägger hinder för tilläggsbeslut som förbättrar budgetutrymmet. Tvärtom så i förarbetena ges det snarare utrymme för detta!
Vet inte hur jag skall kunna bli tydligare?!
Bara för att det finns en lagprövningsfunktion i grundlagen så innebär inte denna normprövning att domstolen har rätt att pröva alla lagar eller förfaranden. Tvärtom så anges det noga i tolkningarna och i lydelsen av paragrafen att domstolen måste ta i beaktande att riksdagen är folkets främsta företrädare.
Här saknas tom. brott mot lagen (RO 5:12) så vad invänder du emot?
Se paragrafen:
12 § Riksdagen får genom lag besluta att hänföra statsutgifterna till utgiftsområden.
Om riksdagen har fattat beslut enligt första stycket, fastställer riksdagen för det närmast följande budgetåret genom ett enda beslut
dels för varje utgiftsområde en utgiftsram, som anger det belopp till vilket summan av de till utgiftsområdet hörande utgifterna högst får uppgå, dels en beräkning av inkomsterna på statens budget.
Beslut om anslag eller andra utgifter i staten för närmast följande budgetår får inte fattas innan ett beslut fattats enligt andra stycket. Anslag eller andra utgifter i staten fastställs för varje utgiftsområde genom ett enda beslut.
Beslut om anslag för löpande budgetår som innebär att en utgiftsram påverkas får inte fattas innan ett beslut om godkännande av en ändrad utgiftsram fattats. Lag (2012:393).
Skulle jag kopiera in förarbetena tar detta aldrig slut: Men läser du förarbetena så framgår det tydligt att det handlar om en spärr för höjning av budgetramen på utgiftssidan. Inga hinder läggs för förändringar som ger ett förbättrat utgiftsutrymme. Där kan man tvärtom besluta i flera steg, med flera beslut utan att besluten står i strid vare sig med RO 12:5 eller annan överordnad lag.
Skulle en domstol mot förmodan ändå granska detta så kan de inte nå fram till ett annat resultat. Detta är dock en sidofråga då den domstol som skulle ta upp frågan skulle gå utanför sina befogenheter och själva göra sig skyldiga till ett mycket allvarligt brott mot den maktdelningsprincip vårt samhällssystem är uppbyggt kring.
”Riksdagen är folkets främsta företrädare…”
Bäste Andreas.
Jag ser att du redan har fått utförliga svar av signaturen Morgan.
Låt mig anföra följande:
Lagprövning eller normprövning är en viktig del av svensk grundlag, men det är synnerligen svårt att se på vilket sätt normprövningen skulle ha relevans i detta fall. Enligt RF kap 11 14§ gäller följande:
”Finner en domstol att en föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning får föreskriften inte tillämpas. Detsamma gäller om stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid föreskriftens tillkomst.”
Förra veckans beslut handlade om att stoppa en förändring inom ramen för gällande rätt. Någon ny föreskrift har inte tillkommit och det finns därmed ingen grund för att pröva om riksdagen har fattat beslut om en föreskrift som står i strid med grundlagen.
Jag förstår att du tar sikte på den andra delen i stycket, om hur en föreskrift kommer till. Den faller om någon ny föreskrift inte kommit till, men även om detta hade skett – vilket numera inte är uteslutet inom ramen för budgetprocessen som allt oftare inkluderar normgivning – så är fakta att riksdagen till punkt och pricka har följt den ordning för konfliktlösning som gäller enligt RO. Om det råder oenighet om hur RO ska tolkas så är det Konstitutionsutskottet som fäller avgörandet.
Låt mig till sist påminna om det andra stycket i RF 11:14: ”Vid prövning enligt första stycket av en lag ska det särskilt beaktas att riksdagen är folkets främsta företrädare och att grundlag går före lag.”
I den proposition som föregick formuleringen ovan (Prop. 2009/10:80) betonade regeringen att detta andra stycke finns med som en påminnelse om folksuveräniteten och riksdagens särskilda ställning:
”En erinran av detta slag utgör en påminnelse om att riksdagen är att betrakta som grundlagens främsta uttolkare samtidigt som den tydliggör att det politiska beslutsfattandet i en rättsstat är bundet av vissa begränsningar. Regeringen anser därför liksom utredningen att det i bestämmelsen om lagprövning bör införas en erinran som anger att grundsatserna om folksuveränitet och lagbundenhet, med dess princip om normhierarki, särskilt ska beaktas vid lagprövning av en föreskrift som beslutats av riksdagen.”
Även om jag håller med dig i just denna sakfråga kring lagtolkningen så snuddar du vid en minst lika viktig fråga när du påpekar gällande ordning i Sverige.
Faktumet att Sverige inte har en konstitutionsdomstol och de onödiga risker detta innebär för enskildas fri och rättigheter som annars skall vara skyddade under RF överordnade statuter.
Tänker framförallt på all nytillkommen lagstiftning av integritetskränkande karaktär där lagarna fortsätter gälla även om någon mot förmodan skulle lyfta någon enskild fråga i domstol och vinna i just detta enskilda fall.
Det står m.a.o. riksdagen helt fritt att stifta vilka lagar den vill och sedan låta varje enskild drabbad dra just sitt fall just sitt fall inför domstol (om att denna enskilda drabbats av att ngn lag inneburit ett brott mot en grundlag) där sedan domen inte får annan rättsverkan än just den det får i det enskilda rättsfall.
Lagar kvarstår m.a.o. trots att de är lagstridiga och enskilda tvingas (om och om igen) i varje enskild fall ta saken till domstol, vilket naturligtvis aldrig eller enbart mycket sällan sker då ett sådant förfarande om inte annat är mycket dyrt, vilket utesluter de flesta i Sverige som målsägare/kärande, varvid lagstridigheten kan fortgå utan konsekvenser eller korrigeringar till förmån för den generella allmänheten.
Självklart behöver därför också vi i Sverige en konstitutionsdomstol. Dock är dennas främsta uppgift att skydda enskildas fri och rättigheter och att riksdagen inte stiftar lagar som står i strid med överordnad lagstiftning.
I det fall som Lena tar upp ovan finns enligt mig ingen rättsgrund att stå på för att väcka talan i en konstitutionsdomstol.
Det är en helt annan sak, det som skett när det gäller t.ex. FRA-lagen och alla lagar i denna lags anda som borde ha tvingats prövas mot grundlagarna och sedan, vid ett eventuellt korrigerande, ha stoppats helt, då dessa då de bryter mot överordnad lag och i praktiken även mot sin egen lydelse när man granskar hur de används.
Grundlagen är till för att skydda oss alla och tom. en riksdagsmajoritet kan i vissa fall utgöra en entitet som bryter mot grundlagen och som behöver jurister som korrigerar de värsta övertrampen. Inget av detta står i strid med vår parlamentariska princip; Att folkviljan skall ha genomslag. Tvärtom så utgör den det yttersta skyddet för att så verkligen sker.
Vanligt folk måste helt enkelt ha ett bättre skydd mot övergrepp från staten än det tandlösa borttagandet av uppenbarelserekvisitet som infördes i och med den nya grundlagen, vilket gav domstolarna skyldighet att överpröva (bortse från) enskilda lagar om de stod i strid med grundlagen och som tvingade dem att sätta dem åsido ( men bara) i det enskilda fallet.
Införandet av en konstitutionsdomstol är m.a.o. av godo och borde vara en fråga som ett parti som Socialdemokraterna drev på snarare än motarbetade, men samtidigt så skall denna typ av domstol inte kunna överpröva en politisk process som följer grundlagens statuter.
Därvidlag är borgarnas krumbukter, juristernas önskedrömmar om en konstitutionsdomstol som skulle kunna hjälpa dem i just denna sakfråga bara blå dunster för att inte röja det faktum att de (alliansen) gick ett svidande nederlag tillmötes.
Nu kan de ju tom. nästan hävda att motståndarna bröt mot lagen…
M.a.o. ser vi nu bara retoriska krumbukter med avsikt att bädda för en smutskastningskampanj inför valet samtidigt som de med detta försöker vrida fokus från en förlust och skapa en retorisk vinst av det som hänt istället. (En valstrategi som också skadar den överordnade sakfrågan.)
Sverige behöver en konstitutionsdomstol med mandat att granska lagar, förordningar, föreskrifter och dyl. där dessa prövas mot grundlagens fri och rättighetsparagrafer till skydd för enskilda mot övergrepp från staten.
Denna fråga borde också diskuteras, nu när frågan faktiskt ändå (delvis) är uppe på bordet!
Morgan: Det är enkelt att vid maktövergrepp föreställa sig att en annan makthavare skulle kunna reda ut problemen. Men det är att göra det lite för lätt för sig.
Ena ytterligheten är USA och Iran, där man har en konstitutionsdomstol som har långtgående frihet att ogiltigförklara lagar med hänvisning till löst formulerade grundlagar. Oftast tycks detta tillämpas för att sätta stopp för lagar som på något vis hotar de privilegierades intressen. Jurister är ju oftast konservativa.
Andra ytterligheten är att man inte har något sådant. Så t.ex. när Göteborgs tingsrätt dömde folk som hade deltagit i demonstrationer 2001 till långa fängelsestraff på vittnesmål från stressade poliser som i en del fall kunde bevisas inte ha varit på platsen, och efter våldsamma filmer som hade redigerats för att göra hemskast möjliga intryck. Domarna överklagades, men slogs fast. Domare är som sagt konservativa, och bråkmakare får skylla sig själva.
Hur man än gör kvarstår att några garantier aldrig kan ges. Det är alltid den folkliga organiseringens styrka som bestämmer hur stor hänsyn som tas. Eller som Frances Tuuloskorpi brukar säga: Man får bara det man är beredd att slåss för.
Tyskland har precis lika konservativa jurister som vi, ändå så har de lyckats skapa ett ypperligt system med sin överordnade konstitutionsdomstol. Allt handlar som du antyder om utformandet, samt naturligtvis också om den praxis som byggs upp inom institutionen. Tror ärligt talat /vet är ett mer korrekt uttryck) att vår juridiska tradition ligger betydligt närmare den tyska än någon av de andra som vi kan välja att rabbla upp (utom den nordiska.)
Principen med maktdelning handlar just om att tillskapa ett system där ingen makthavare kan gå fri om den överträder det av folkets förtroende givna handlingsutrymmet.
Som det är nu i Sverige finns ett problem. En enskild individ kan inte väcka talan mot staten (och få generell effekt) om staten överträder sitt utrymme, samtidigt så utgör inte folkets valmakt ett tillräckligt väl fungerande skyddsinstrument för att förhindra dessa överträdelser. En konstitutionsdomstol skulle med en enda dom tvinga fram en sådan rättelse och det är faktiskt ett kraftfullt preventivt och proaktivt vapen som fungerar både som ett hinder mot allt för felaktiga lagförslag innan de läggs fram och skyddar allmänheten också väl när en överträdelse har skett.
Visst, hypotetiskt kan en konstitutionsdomstol strunta i att göra sitt jobb och leka politiker istället, men i praktiken har det visat sig att denna typ av domstol tenderar att bli forum för en mer högstående juridisk debatt där plattformen att föra politiska agendor nästan helt upphör om bara utformningen från början är att utforma en neutral, juridisk kompetent konstitutionsdomstol som sätter högsta värde att tillämpa de principer domstolens existens vilar på, snarare än att skapa de problem vi ser med den fria bevisprövningen och konservativa domares dåliga förankring i medborgares olika verklighet.
Håller i och för sig med dig om att jurister som individer är konservativa, men min erfarenhet bland dessa konservativa individer är att de också är väldigt rättrogna. Dvs. att de tar sin juridiska plikt och uppvisande av sin juridiska kompetens på yttersta allvar. Skulle tom. gå så långt att jag vågar påstå att vi har få av våra högre konservativa jurister som inte skulle se det som sin yttersta plikt att genomföra en neutral normprövning om de någonsin skulle få chansen att sitta i en konstitutionsdomstol.
Problemet du tar upp med de andra länderna, är att dessa saknar just den maktdelningsprincip jag lyfter fram som central. De tillsätts på ett mycket mer direkt sätt av politiker på politiska meriter och skall fatta beslut utifrån detta utgångsläge.
En svensk konstitutionsdomstol skulle ha en betydligt svagare politiskt styrning när ledamöter skulle utses, där det ganska enkelt går att tillskapa ett system så att ett beroendeförhållande inte uppstår som hindrar ledamöter i konstitutionsdomstolen från att göra sitt juridiska arbete på ett korrekt och samvetsgrant sätt.
Enkelt uttryckt. Att göra normprövning är betydligt mer en objektiv juridisk uppgift än det är en subjektiv juridisk eller politisk sådan. Utrymmet för åsikter är ytterst begränsat. Det är nästan så att oberoende av vilka jurister som sitter i domstolen för stunden kommer utgången att bli densamma (i vart fall så länge maktdelningsprincipen och rättssamhället fungerar normalt.)
Jag tror m.a.o. inte du behöver frukta dessa konservativa jurister. Som jurister gör de sitt jobb. Att de sedan i ”vanliga” domstolar har en förfärande tendens att se subjektivt på de olika individer de möter och döma utifrån dessa egna ”erfarenheter” snarare än det faktiska underlaget har mer att göra med bevisfakta kontra rättsfakta, viket inte ens kommer upp på bordet i en konstitutionsdomstol, i vart fall inte på det sättet.
Mer korrekt uttryckt, Konservativa domare har med den fria bevisprövningen i normala domstolar med sig sin begränsade kunskap av verkligheten, vilket påverkar bedömningen i många fall. Men det är inte något större problem vid normprövning då deras juridiska kunskap är den kunskap som utgör grundval (den kunskap) utifrån vilket har att fatta beslut i en konstitutionsdomstol.
Denna är närmast objektiv i sammanhanget och handlar mer om olika tvister av juridisk skolningskaraktär än om olika egna subjektiva uppfattningar om den verklighet vi lever i. M.a.o. är deras åsikter en ickefråga i sammanhanget.
Sanningen är att vi behöver en konstitutionsdomstol och att den skulle skapa ett bättre samhälle för oss alla om vi vara tillskapade institutionen på rätt sätt.
Ping: Cyberliv » Den stora rättsskandalen ?