Det är rätt av Mona Sahlin att lämna, men det är också med sorg jag lyssnar till hennes presskonferens. Mona hade en stark ambition att skapa ett mindre hierarkiskt och mer öppet parti. Som person utstrålar hon också denna öppenhet och vilja till dialog. Men öppenheten och dialogen nådde inte ut i partiet och den nådde inte heller ut i sakpolitiken. De breda rådslagen var inte nog. Därför framstår Socialdemokraterna idag som ett andefattigt parti – trots den i grunden starka ideologi som bär partiet och dess medlemmar.
Media ser nu fram emot en strid mellan ”höger” och ”vänster”. Som så många andra i partiet hoppas jag på en mer konstruktiv debatt. Visst finns det ideologiska skiljelinjer i partiet, men det stora problemet finns inte där. Jag har tidigare hävdat att problemet är ett parti som blivit för inåtvänt och som försummat att utvecklas ifråga om kunskap, ledarskap och nätverk. Här måste jobbet börja – med en insikt om att både kontinuitet och förnyelse behövs.
En aspekt som jag tror kräver större uppmärksamhet än hittills är arbetsorganisation och rekrytering – och då inte minst rekrytering till partikansli och den bredare partiorganisationen. Mitt intryck, med den begränsade politiska erfarenhet jag har, är att anställda medarbetare i den politiska miljön ofta har ett begränsat stöd i sin professionella utveckling och att det är vanligt att de rekryteras på informella vägar, via kontaktnät och referenser. Genomtänkt personalpolitik, professionellt ledarskap och systematisk meritvärdering vid rekrytering saknas ofta. Detta förvånade mig, när jag som statsråd kom in i politiken.
Om Socialdemokraterna i fortsättningen vill ligga i framkant i samhällsdebatt och politik, tror jag att det krävs att fler än en blivande partiledare tar ett ansvar för att partiet moderniseras också i detta avseende. En folkrörelse kan inte fungera som ett företag, men en folkrörelse kan lära sig oändligt mycket av hur man i andra organisationer arbetar för att skapa större kreativitet, goda arbetsresultat, trivsel och väl utvecklade nätverk med aktörer utanför den egna organisationen. Gott ledarskap spelar en nyckelroll i varje framgångsrikt projekt, och för detta krävs mer än den praktiska erfarenhet som partikarriären kan ge.
Många har påpekat att vi i processen fram till valet av ny partiordförande och ny partistyrelse inte bara ska prata om personer och inte heller bara om politik. Själv tror jag att vi framförallt ska tala om hur vi skapar ett fungerande parti, där fler kan bidra, och hur vi vill att ett sådant parti ska ledas. Ur detta kommer politiken att växa.
Mer bloggat: Rebella tänker i samma banor. Marika Lindgren Åsbrink talar klokt just om partiets läge. Jag blir glad när jag läser Kristin Lindroth. Se även Görans tankar och bagateller, Ulricehamnsbloggen, Annarkia, Röda berget, Daniel Mathiesen, m fl.
Media – överallt om nyheten, bl.a. Aftonbladet, Expressen, SvD, DN.
.
Lena Sommestad 
Ping: Sluta leta frälsare « Rebella unga S-kvinnor
DEN SLUTLIGA LÖSNINGEN AV PYRAMIDMAKTHAVERI-ELÄNDET ❓
Tack Josef, självklart får du gärna citera och använda det jag skriver. Låt oss tänka vidare tillsammans!
Helt rätt Lena! Vi behöver en konstruktiv ”intern” debatt, bortom media och obehöriga aktörer. Jag syftar på personer som inte delar våra värderingar.
Skall man inte tvärtom vara tydliga med externt vad politik egentligen handlar om, dvs ut i media, på torg och i olika forum (inte bara parti-interna dito) och diskutera de för våra barn och barnbarn livsviktiga frågorna?
I sansade diskussioner med personer från alla politiska kulörer finns tydligt tecken på empatiska/humanistiska/socialdemokratiska värderingar – det handlar bara om att locka fram dem!
Striden vi förlorat handlade inte (i min mening) om vilken budget vi ville genomföra eller inte utan om avsaknad av en tillräckligt attraktiv vision om en bättre framtid. Vi lyckades helt enkelt inte få fram varför vår rödgröna vision inte bara är nödvändig (för ett socialt, resurs- och miljömässigt hållbart samhälle) utan dessutom en mycket mer attraktiv vision, för alla!
Jag tror att vi behöver visioner och politik, framförallt, men att fundera på partiorganisationen och hur den ska fungera är ett viktigt sätt att komma framåt. Jag tror som du att våra socialdemokratiska värderingar har en stor bärkraft, om vi vågar tro på dem.
Ping: Du skulle bli Sveriges första kvinna som statsminister « Rebella unga S-kvinnor
Kan bara hålla med dig i dina analyser.
Partiledaren ska inte vara partiet, dvs politiken måste vara viktigare än vem som valts till ordförande för rörelsen.
Det vore trist för partiet och svensk politik om person- och partiledarfrågan får spela huvudrollen i debatten. Sedan är frågan hur mycket av debatten som ska ske via medier, och hur mycket som ska ske internt inom partiet.
Samtidigt kan jag som novis undra vilken roll resterande del av styrelse, och framför allt partisekreteraren, har spelat de senaste 5-10 åren. Känns lite som visionerna bleknat, eller har haft svårt att få utrymme i debatten. Det gäller inte bara att ha en vision. Det gäller få hela partiet att hjälpa till med att sprida budskapet.
Klokt och vi måste komma ihåg att det inte vaar medlemmarna som svek i valet, det var medborgarna som inte trodde på oss. De kände inte igen sin egen verklighet och då förlorar partiet trovärdighet. Det har sagt förut men tål att upprepas. Vi måste begripa vad samhället står inför och agera därefter. Men vi måste också våga vara kritiska till vårt eget verk. Jag bara frågar om den starka staten har varit den framgång för frihet, jämlikhet och solidaritet som vi en gång föreställde oss.
”Den starka staten” tror jag är en nyckelfråga. Jag deltog en gång i ett forskningsprojekt som vi kallade för ”Den starka statens fall”. Utgångspunkten var att den modell med en mycket stark stat som en gång utgjorde kärnan i den svenska modellen har förändrats i grunden under senare år – även om den svenska välfärdsstaten fortfarande finansieras i huvudsak via skatter och därmed via stat och kommuner. Det betyder i sin tur att den ”starka stat” vi idag kritiserar inte är samma ”starka stat” som vi kritiserade för 20 år sedan. Kanske är den inte längre stark?
Har ”den starka staten” så som socialdemokraterna en gång byggde den varit en framgång? Jag hör till dem som tycker att den i hög grad har varit en framgång. Om vi tycker att sådant som god hälsa, hög läskunnighet, frihet för kvinnor att styra sina egna liv, begränsad fattigdom och låg korruption är bra – då har den svenska samhällsmodellen varit framgångsrik i jämförelse med andra. Ibland tycker jag att vi alltför mycket fokuserar på bristerna, och tar framgångarna för givna. Alla samhällsmodeller har nackdelar, och för att fungera väl krävs ständig omprövning och hårt arbete.
Som socialdemokrat är jag idag djupt kritisk till hur vi har släppt in marknadskrafterna i t.ex. skola och omsorg. Detta är en internationellt sett närmast unik utveckling och de negativa effekterna av marknadsreformerna blir alltmer uppenbara – med t.ex. allt större skillnader mellan skolor och sämre skolresultat. Men om vi ska kunna utveckla ett alternativ ”non-profit” som försöker värna de positiva aspekter av t.ex. friskolereformen, då måste partiet ta tag i de brister inom offentlig sektor som en gång banade väg för marknadsinstrumenten: brist på inflytande och utvecklingsmöjligheter för de anställda, kritik mot bristande valfrihet och rättssäkerhet, och inte minst: brist på ekonomiska resurser.
Spänningen kring individen och samhällsbyggandet tror jag alltid kommer att finnas, liksom spänningen mellan frihet och ansvar. Spänningen finns också inom socialdemokratin. Vi är en folkrörelse, men också en företrädare för makten och staten.
Jag har ju haft förmånen att vara med på hela resan så att säga, jag började arbeta i början av 60-talet och har sett utvecklingen. Och jag vill nog påstå att framgången för den starka staten inte varit så otvetydig som du verkar mena. De framsteg som du nämner kan ju knappast hänföras bara till det politiska projektet den starka staten. Den ekonomiska tillväxten av sällsynt slag måste ju ha satt sina spår oavsett.
Men utvecklingen har haft sitt pris, områden och verksamheter där människor själva tog ansvar och hade makten, har staten övertagit. Vittnesmålen är många om hur medborgarna hamnar i kläm och fråntagits människovärdet och makten över sina egna liv av försäkringskassa och a-kassa. Genom att flytta makten från medborgaren till staten har vi visserligen uppnått statistiska mål men hur är det med de politiska och mänskliga? Inte ens idag kan vi se Försäkringskassans förfall och komma med annat än förslag till lappa och laga. I rådslagen restes förslag om rivning och ersättande av den med ett annat verk med en annan inriktining och funktion. Men i händerna på programredaktionerna så försvinner medborgarainflytandet/medlemsinflytandet även här.
Jag tror att det är ett fundamentalt misstag att överlåta kritiken till de borgerliga, att vi själva inte klarar att självkritiskt granska vårt eget verk. Det straffar sig. Vi klarar ju inte att se samhället bortom välfärdsstaten och har därför heller inga idéer om hur vi vill att framtiden ska gestalta sig. Mer kan sägas om detta men över till annat som du skriver.
Idag utförs 80% av vården i offentlig regi och utanför storstäderna är ser nog folk i allmänhet inte på de privata vårdcentraler, kiropraktiker, friskvårdare, läkemedelsförsäljningen på ICA och Konsum som ersatt nedlagda offentliga diton, som ett uttryck för ondskans nedslag i vardagen. Jag bor ju i dina ferietrakter och här har den kooperativa vårdcentralen besparat oss många extra körmil och långa sjukperioder. När den dessutom hamnar i topp som regionens bästa vårdcentral så känner vi inte igen oss i kritiken. Som gammal och fortfarande i högsta grad aktiv kooperatör begriper jag inte hur det socialdemokratiska partiet kan ha en inställning till kooperationen som om den var uttryck för osolidarisk egennytta.
Att oegentligheter förekommer i alla branscher, i byggföretag som bygger skolor liksom i kunskapsföretag som driver dem kan väl knappast tas till intäkt för att vare sig byggbransch eller skolsektorn skulle må bra av en monopolisering. Med det inte sagt att utvecklingen inte har sina brister och uppenbara fel. Där verkar vi ju vara överens. Däremot är jag inte överens om är att marknadskrafternas effekter i huvudsak har varit negativa. Delar ja, men som helhet nej.
Politiker och medborgare behöver tid att lära sig hur man hanterar marknadskrafterna. Lagstiftning och organisering är socialdemokratins klassiska recept och de håller fortfarande.
Ping: Sahlin avgår: vad händer med ledar(s)kapet nu? « Callenberg’s Blog
Ping: Sanningen om samhället – 2010-11-15 FM
Ping: Socialdemokratin behöver förändras | Svensson
Ping: Sorti Sahlin sossarnas sämsta strategi « Jöran Fagerlund
Ping: Avgå är inte alltid att ta ansvar « Jöran Fagerlund
Ping: Medias makt och politikens irrgångar. | Annarkia
Sahlin är en mycket kompetent partiledare, men kompetens är inte lika med tankeförmåga, och detta delar Sahlin med många som innehar höga poster inom partiet. Partistrukturen medverkar säkerligen till att vi inte släpper fram ”våra bästa spelare” utan hellre våra trogna.
Jag tycker att det är roligt och spännande att få vara med om partiets förändring, inte minst när det gäller att utarbeta politik.
Till sist har jag en fråga till dig Lena.
Kongressbeslut som inte följs – är det ”tradition” inom s ? Förstår att partiledning måste ha litet fria händer, men allt detta arbete som grupper lägger ner nu senast på Jobbkongressen 2009. Är detta arbete till för att kvalificera sig till bättre betalda politiska uppdrag?
Mitt intryck i min egen partiorganisation – i Uppsala – är att ett stort jobb läggs ner av många inför partikongresser, inte för att positionera sig utan därför att man verkligen vill påverka politiken. Kongressbeslut ska följas – men hur vanligt avvikelser är från detta är jag inte den rätta personen att svara på.
”blivit för inåtvänt” – men herregud, var har du varit nånstans?
Jag har varit aktiv i miljörörelsen i 40 år, och om man kan snacka om inåtvänt var det på 70-talet, då allt som inte var s-märkt tre gånger betraktades som peststämplat. Och inte bara miljörörelsen – jag hade en kompis som jobbade på SKF och bestämde sig för att engagera sig fackligt. Han blev uppkallad till fackbasen Göran Johansson och utskälld för att han la sig i sånt som inte angick honom. De trogna där var alla i 60-årsåldern och där kom han som 25-åring och trodde att han var något!
Sen dess har den saken blivit mycket mycket bättre. Men problemet är att den bas man hade då av folk som kom ihåg rörelsetiden före andra världskriget dog undan och inget lika starkt kom istället. Delvis på grund av den tidigare peststämplingen.
det är väl så Jan, att vi har varit på väldigt olika ställen och därför har väldigt olika tankar när det gäller (s) och inåtvändhet,
jag är helt med dig när det gäller (s) och miljörörelsen, men när det gäller SKF och 70-talet blir det nog för mycket karikatyr i det du skriver. Jag var anställd på Götaverken fem år på 70-talet och hade mycket att göra med metallarna att göra, inte minst Verkstadsklubben på SKF. Det fanns trogna i alla åldrar, (s) och LO vitaliserades dessa år av den nya vänstern men var förvisso rigid mot det man kallade tokvänstern, i Göteborg var ju striden med r-arna tidvis hård,
mycket har blivit bättre, precis som du säger. ABF-huset i Stockholm som styrs av socialdemokrater är ju vidöppet, och Socialistiskt Forum om ett par veckor är ju ett positivt exempel på det,
Men det finns också exempel på senare tiders inåtvändhet. När t ex Attac-rörelsen i Sverige föddes 2001 som ett mycket vitalt svar på den globala nyliberalismen var (s) och det (s)-dominerade LO inte roliga att ha att göra med. Säkert minns du de socialdemokratiska rosorna till polisen i samband med Göteborgskravallerna och vi var många som jobbade med WTO-frågorna och GATS-avtalet och som förgäves försökte få en vettig kontakt med dåvarande utrikeshandelsministern Leif Pagrotsky, som inte hade annat än floskler om frihandel att komma med.
Så det är säkert både och, som så ofta. Men kanske ”inåtvändhet” kan vara ett intressant spår att nysta i?
Jo förvisso finns fortfarande mycket ”inåtvändhet” som har att göra med ett kanslihusperspektiv på verkligheten, kopplad till de nyliberala upphängningar som dryftas i en annan tråd här. Men jag kan inte se att det skulle ha varit bättre förr.
Det finns en större bredd nu. Socialdemokraterna talar inte med en röst, som de – på gott och ont – gjorde på 70-talet. Det har gynnat såna mycket positiva projekt som ABFs. Liksom det har gynnat sånt som Östros’ utspel och rosorna till Jaldung – som senare avlöstes av Carlssonkommissionen. En större öppenhet och en större förvirring. Det är positivt men det kräver mycket mer av omvärlden.
PS. Historien från SKF har jag från min kompis, jag tror inte han ljög för mig. 60-åringarna var säkert en överdrift, Göran J var bevisligen inte 60 på 70-talet.