Uppslag efter uppslag i morgontidningarna debatterar Socialdemokratins framtid. I vimlet av röster hör jag Irene Wennemo med ett budskap som etsar sig fast: ”Man kan inte bara tänka på en person, man måste tänka i team – den här ska vara partiledare, den här partisekreterare och den här ekonomisk politisk talesperson.” Samtalet om partiledning måste föras parallellt med ett samtal om framtidens politik. Vilka problem vill vi att politiken ska lösa?
Jag tror att socialdemokratin behöver fler personer i ledande ställning som vågar tänka och reflektera. I partiet finns många personer som kan bidra, i skiftande positioner, men deras namn nämns inte i en mediedebatt där spekulationer om makt och partiledarskap nu står i fokus. Jag tänker på Irene Wennemo själv, en av partiets kunnigaste och mest skarpsynta analytiker. Jag tänker på intellektuellt öppna och nyfikna riksdagsledamöter – som Thomas Eneroth och Leif Pagrotsky. Jag tänker på fackliga företrädare som S borde lyssna mer på, som Robert Mörtvik och Sture Nordh. Jag tänker på forskare med perspektiv och kritik på dagens socialdemokrati, som statsvetaren Sverker Gustavsson. Jag tänker på partiets unga tänkare och debattörer, som Marika Lindgren-Åsbrink och Kajsa Borgnäs.
Socialdemokraterna är ett starkt parti, fyllt av medlemmar som har kunskap och idéer om samhället och politiken. Valberedningens jobb blir nu att skapa ett ledande team, som tillsammans med en större krets vill utveckla denna kunskap och dessa idéer och foga dem samman i en politik som kan bära partiet och samhällsdebatten.
Många vill se nya grepp, se t. ex. Johan Hassel. Christer Isaksson är mer pessmistisk.
Mer bloggat; Ulf Bjereld.
Lena Sommestad 
Enn Kokk verkar också tänka i team.
”Jag är ännu inte beredd att börja peka ut någon ny partiordförande.
Men i en partiledning som ska kunna föra tillbaka socialdemokratin till dess gamla position som dominerande kraft i svensk politik bör ingå namn som Sven-Erik Österberg, Lena Sommestad, Luciano Astudillo, Morgan Johansson, Peter Hultqvist, Veronica Palm, Leif Pagrotsky och Kajsa Borgnäs. ”
Länken till ”Christer Isaksson” är fel den fungerar inte.
Tack Lasse.
Nu har jag fixat den felande länkan till Christer Isaksson: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fornyelse-skjuts-pa-framtiden_5678657.svd.
Sture Nordh (TCO) är mitt tillägg till alla andra föreslagna.
Jag instämmer!
Är ”alla ska med” verkligen bästa metoden att ta fram ny partiledning? Ett av (S) större problem är väl att partiet är så ofokuserat och spretigt, det är oklart vad det egentligen står för. Det blir nog inte bättre av en stor och heterogen ledningsgrupp med många olika visioner av vart man egentligen vill föra partiet.
Jag håller med om att partiet är heterogent, men just därför behöver de som står för olika uppfattningar prata ihop sig och skapa en sammanhållen strategi. Det är i konstruktiv och lyssnande dialog som man kan hitta både de punkter som skiljer och de som förenar.
Jag håller helt med dig om att det inte hjälper att bara bredda en ledningsgrupp med olika viljor. Men det kan vara ett första steg för att skapa den dialog som jag tror behövs. Alternativet är en partiledare som har förmågan att skapa den bredd som behövs, men erfarenheten hittills visar att detta är en mycket svår uppgift.
Har de senaste 20 åren förundrats över att alla dem inom partiet som jag haft förtroende för och betraktat som kunniga, har försvunnit ut i periferin, getts en diplomatpost någonstans så långt från Sverige som möjligt, eller bara försvunnit lika spårlöst och effektivt som Littorin försvann.
Förklara gärna varför.
Ja, varför? Jag har svårt att säga hur generell den bilden du för fram kan vara, men själv har jag upplevt att de företrädare för partiet som profilerar sig intellektuellt och kunskapsmässigt har relativt sett svagare nätverk i politiken men starkare utanför – på gott och ont. En annan del av svaret tror jag handlar om intresset i partiet för t.ex. akademisk kompetens. I de flesta fall värderas andra erfarenheter mycket högre.
Tror mycket på den inriktning som här förs fram. Partiet är en koalition av olika socialdemokratiska undergrupper. Genom att erkänna detta och bejaka det kan en öppen idédebatt bli möjlig. Detta behöver inte innebära otydlighet. Tvärtom blir denna koalitions valprogram resultatet av debatt, strider och förhandlingar där linjerna är klara. Och vi undviker det Kerstin påpekar i sina kommentarer och som Jan Lindhagen varnade för redan på sjuttiotalet: – att den enda socialdemokratins väg innebär tystnad för så många. Och tyst så lägger man av eller går ifrån.
Ping: Smart, visionär och inte myglare – hon finns « ardin.se
De som förespråkar en höger/vänster representativitet ger den motsättningen alltför stor betydelse och den avspeglar inte balansen i partiet eller i de stora samhälleliga motsättningarna. Ett partis ledarskap måste grundas på dessa. Så sök det framtida ledarskapet i balansen Skogslänen/storstäderna, och ställ krav på ideologisk redovisning och kunnighet.
Att peka ut namn verkar meningslöst så länge man inte har någon annan urvalsprincip än personligt tyckande.
Det är väl självklart att partiets ledning måste vara ett team. Partiets ordförande har ett övergripande ansvar men kan inte vara den som leder varje del av det arbete som nu skall göras.
Partiet har fyra uppgifter som nu måste klaras av i ett kort tidsperspektiv;
att välja ordförande, partisekreterare och en nu styrelse i övrigt,
att sjösätta en ny struktur och organisation för partiverksamheten,
att utarbeta en ny politisk plattform och inte minst viktigt
att driva en oppositionspolitik i riksdagen.
Om vi börjar med det sista kan vi konstatera att Mona Sahlin inte med någon auktoritet och trovärdighet kan ta debatterna i riksdagen. Hon har blivit en lam anka. Det är naturligt att Sven-Erik Österberg som gruppledare blir en ”tf” partiledare i riksdagen.
Den nya politiska plattformen kan, om den skall vara genomarbetad, inte vara klar till den extra partikongressen. Man måste ta tid på sig till nästa ordinarie kongress att göra det arbetet.
En ny partistruktur, som går från att vara en traditionsbunden koloss på lerfötter till en analytisk, snabb och effektiv organisation, måste arbetas fram omedelbart efter den extra partikongressen. Det arbetet leds naturligt av den nye partisekreteraren.
En ny partiledare måste kunna leda och samordna arbetet och samtidigt kunna framstå som en trovärdig statsministerkandidat. Ingen lätt uppgift. Kanske det är lika bra att Sven- Erik Österberg får fortsätta som ”tf” partiledare till nästa ordinarie partikongress och att den som väljs som ny partisekreterare efter Ibrahim Baylan, får ses som den naturlige efterföljaren till Österberg.
Utgå nu från de här 4 uppgifterna, analysera dem, sätt till de resurser som behövs för att lösa dem. Jobba strukturerat. Nu verkar det som att man tror att kan man bara hitta en villig partiledarkandidat så löser sig resten. Men så är det inte. Den nuvarande ledningen måste ta ansvaret för att arbetet nu omedelbart drivs upp på ett effektivt sätt.
Ping: Lördagsläsning v 46 « Jöran Fagerlund
Ping: Ur skuggorna träder hon nu fram – vår nästa partiledare « Rebella unga S-kvinnor