Sedan mitten av 1990-talet har Folkpartiets Jan Björklund drivit tesen att socialdemokratisk skolpolitik har resulterat i en undermålig skola, ”flumskolan”.
Idag kan vi se att hela denna kampanj bottnar i stor okunskap om den svenska skolans prestationer. Ännu på 1990-talet presterade den svenska skolan toppresultat i internationell jämförelse. Ett exempel på de goda prestationerna är den internationella TIMSS-undersökningen (Trends in International Mathematics and Science Study) där Sverige så sent som 1995 låg på andra plats i världen i ”mathematics and science literacy”. Sverige uppvisade också goda resultat i den första Pisa-undersökningen (2000). En viktig faktor som kan förklara dessa goda resultat är att den svenska skolan har varit likvärdig. Skillnaderna mellan olika skolor har varit relativt sett små.
Det stora fallet i svenska skolresultat kommer på 2000-talet. För varje Pisa-undersökning under 2000-talet uppvisar Sverige allt sämre resultat (från 2000 till 2003, från 2003 till 2006, och från 2006 till 2009). I TIMSS-undersökningen 2008 hade också svenska elevers resultat i matematik och naturvetenskap försämrats kraftigt. Sverige låg nu under genomsnittet i ”mathematics and science literacy”. Relativt lågpresterande elever har försämrat sina resultat mest.
Varför fick Jan Björklund från 1990-talet och framåt ett så stort genomslag för sitt budskap om den dåliga socialdemokratiska ”flumskolan”? Det finns säkert många svar, men jag tror att Socialdemokraterna också har ett eget ansvar som det är viktigt att vi analyserar och försöker förstå. Låt mig formulera det så här:
En förutsättning för en likvärdig skola av hög klass är att alla föräldrar är nöjda med den utbildning som erbjuds – också högutbildade föräldrar med stora krav. Detta är samma krav som måste ställas för all service inom ramen för en generell välfärdpolitik – annars kan den inte för bli generell.
Studentexamen på flickläroverket 1949 - inte en dröm för alla...
Kampen för en gemensam skola för alla barn har drevs under många decennier under 1900-talet, och inte bara av socialdemokratin. Också folkskollärarna, till exempel, kämpade för en gemensam bottenskola. Resultatet – kring 1960 – blev att den gamla privilegieskolan fasades ut. Samtidigt slöts en outtalad förtroendepakt med medelklassen, som nu förlorade sitt eget exklusiva spår i utbildningssystemet – realskolan, läroverket och flickskolan. Så här ungefär formulerades den: ”Vi erbjuder er en sammanhållen skola, där era barn får gå i samma klasser som barn till föräldrar med lägre utbildning och sämre förutsättningar. En sådan sammanhållen skola kommer att ge alla barn en bättre chans och Sverige en bättre framtid. Vårt löfte till er är att den utbildning som era barn får i denna sammanhålla skola ska vara lika högklassig som den som de hittills har fått i den exklusiva realskolan, i läroverken och i flickskolan. Vi har visioner och ambitioner också för era barn!” Så byggdes högstadiet ut, över hela landet. Ämneslärare, laboratoriesalar, höga ambitioner och goda resultat. Nio år i gemensam skola, som var tillräckligt bra för oss alla – detta blev den bottenplatta av kunskap och gemenskap som alla svenska barn fick, från 1960-talet till 1980-talet.
Vårt problem som socialdemokrater i skolpolitiken idag, menar jag, är att denna pakt om skolan sveks under 1990-talet, just i en tid när det var viktigare än någonsin att visa att generell skolpolitik betyder högklassig skolpolitik för alla. Under 1990-talet började rekordstora generationer svenska barn grundskolan, mitt under en brinnande ekonomisk kris. Socialdemokraterna tvingades till en hårdhänt åtstramningspolitik som slog särskilt hårt på skolan – just när vi istället borde ha satt in mer resurser. Resultatet, som jag upplevde det, blev att medelklasens föräldrar tappade förtroendet för den socialdemokratiska skolpolitiken. Det fungerade helt enkelt inte ute på skolorna, när resurserna till skolan skars ner samtidigt som kommunaliseringen krävde helt nya – och oprövade– modeller för styrning och resursfördelning. Parallellt växte idéerna om alternativen – friskolor, bortom de kommunala skolornas alla bekymmer.
Jag själv och många andra med barn födda under babyboomen från 1985 och framåt möttes under 1990-talet av en skola med överfyllda klassrum i skolor med små ekonomiska marginaler. När grupperna i fritidshemmen ökade från tolv till 36 på ett par år gick det över gränsen för vad mina egna barn klarade.
Så fick jag se hur medelklassens föräldrar runt omkring mig tog saken i egna händer: egna förskolor, egna skolor. Så berövades den offentliga skolan allt detta föräldraengagemang och alla dessa resursstarka barn. Så lärde sig en stor generation föräldrar att tiden med barn i förskola och skola– i det korta perspektivet – blir så mycket enklare om man slipper föräldrar som är annorlunda än man själv. Jag och många andra gladdes över samarbetet i föräldrakooperativet och bidrog lojalt med vår arbetstid för städning och andra föräldrainsatser – men jag gnagdes som så många andra av en plågsam insikt: att detta är början till ett samhälle, där samtalet över klassgränserna upphör.
Idag, år 2011, börjar resultaten av en ökade segregationen i förskola och skola synas i utvärderingar och i elevresultat. Skolorna i Sverige skiftar alltmer i kvalitet. De elever som har sämst förutsättningar halkar alltmer efter. Samtidigt sjunker resultaten i hela den svenska skolan.
Ikväll har jag debatterat det fria skolmarknaden med Lotta Edholm (fp) i TV:s Agenda. Lotta Edholm var tydlig i sitt budskap. Hon ser inga skäl att utvärdera effekterna av den skolmarknad, som under 2000-talet går hand i hand med ökade klyftor och sämre skolresultat. Vem vill förbjuda föräldrar att välja skola åt sina barn? undrar hon skarpt.
Mitt svar är att jag skulle vilja se en ny förtroendepakt om skolan med medelklassen – en skolpakt som säkerställer ett rejält lyft i kvaliteten på hela den svenska skolan, för alla barn. Jag vill inte se skolor som har blivit bortvalda och måste läggas ner, som Jordbromalmsskolan, men jag vill heller inte se privata skolföretag som gör vinst på att erbjuda de mest högpresenterande eleverna en utbildning med lägre lärartäthet och färre utbildade lärare än vad den kommunala skolan har. Sveriges barn och ungdomar är värda ett skolsystem där all utbildning har kvalitet, och där valmöjligheter är en extra möjlighet – inte ett sätt att slippa skolor som är på väg att stänga. Utbildning är en investering! Vi måste ha råd!
Att läsa: Skolverket om Pisa-undesökningarna, School Choice and Increasing Performance Difference.
Lena Sommestad 
Visst är det fantastiskt att man kan skylla på något så flummigt som flumskolan när nedgången i skolresultaten så tydligt sammanfaller med den största strukturella förändringen av skolan sedan den gemensamma grundskolan infördes – och komma undan med det utan att media synar korten!
Herr Björklund har det väl förspänt, åtminstone än så länge..
Amen!
Såg ditt deltagande i Agenda igår och äntligen en politiker på ”högre nivå” som börjar kritisera fundamentet i den förda skolpolitiken, ”det fria skolvalet”. Jag förutsåg redan för tio femton år sedan den här förödande utvecklingen med sämre resultat och total segregation som en direkt följd av den här politiken. Vi som inser detta måste med alla medel ge oss in i debatten och berätta vår historia. Jag är musiklärare sedan 35 år och har på nära håll kunnat följa utvecklingen. Som kuriosa kan jag nämna att de tre senaste läroplanerna är implementerade av borgeliga skolministrar, Britt Mogård lgr 80, Beatrice Ask LPO 94 och Jan Björklund Lgr 11. Så argumentet om en socialdemokratisk flumskola är inte särskilt hållbart det heller. Lasse
Kommunaliseringen av skolan må ha varit nödvändig. Men som den största reformen av skolan sedan enhetsskolan så var det inte en reform som hade som mål att göra skolan bättre. Den hade budgetpolitiska motiv. Dess första prövning kom redan samma år som den genomfördes. Och den höll inte. Sedan dess har det gått 20 år och verkar fortfarande inte ha någon betydelse för en socialdemokratisk analys av skolan.
Jag tillhör de föräldrar vars barn gick i den kommunaliserade skolan. Eftersom vi inte tillhör någon medelklass och Tanums kommun är en liten kommun så är det den kommunala skolan som gäller. Vi var ett stakt föräldragäng av som engagerade oss starkt i våra barns skola. Nedskärningar och sparkniv var vår vardag, i familjeliv som skola. Och varje gång vi föräldrar genom vårt engagemang lyckats spara, ja tom skapa lite överskott, utan uppsägning av lärare, så tog kommunen det som intäkt för att nästa år sänka ramarna i budgeten för skolan. I det perspektivet så var inte friskolereformen någon huvudsaklig orsak till eländet. ”I det perspektivet så var inte friskolereformen någon huvudsaklig orsak till eländet. ”Vinsten” togs ut av kommunen och placerades någon annanstans. Samtidigt var också vårt parti på riksnivån drivande i förhindra föräldrarnas engegemang. Förbud mot extern finanfsiering av resor, Hem-och skolaföreningarnas avveckling mm. Polis, socialarbetare och vaktbolag blev viktigare samtalspartners för skolans administratörer när det gällde våra barn. Föräldrararna var bråkiga och svårkontrollerade.
Hej Anders.
Ja nedskärningspolitiken slog överallt och här krävs ett annat tänkande. Skolpolitik får inte bli budgetpolitik, den måste bygga på ett genuint engagemang för skolan och de elever och föräldrar som bidrar till den. Jag tror att det är olyckligt att politiker i så hög grad fått rollen att styra med budgetramar; det driver intresset mot ekonomin istället för mot innehållet i skolan. Här måste vi bli bättre!!
Ursäkta min något röriga kommnetar, jag skrev med en benet i bilen så att säga. Det jag egentligen skulle ha sagt är ju som sagt budgettänkandets alltför trånga ramar, men också att jag tror att det skulle vara bra för debatten att flytta fokus från vinsten, till skolans innehåll. Visst det finns skolor som struntar i kvaliteten och drivs för att dra ihop så mycket pengar som möjligt till ägarana. Men det gäller knappast alla skolföretag med vinstmotiv. Vinst är ibland en av flera mätare på hur bra man når målsättningen. Likaså kan ideburna skolor utan vinstmotiv var dåliga skolor precis som kommunala med ”blinda” styresmän. Så vi har allt att vinna på att fokusera på kvaliteten fysiskt, intellektuellt och socialt i dagens skola.
Jag kommer ihåg debatten på 80-talet om att kommunalisera, skola och delar av vård. Som jag kommer ihåg det var det C och Fp som var drivande för att föra upp detta på den allmänna agendan. Argumenten gick i stort ut på att i kommunen var man närmre och visste bättre att använda de statligt tilldelade pengarna, dvs de skulle inta vara öronmärkta för ett visst ändamål och det målades upp en bild av att skola mm fick onödigt mycket när kommunen kunde gjort det billigare. När olika kommunföreträdare framträdde lyste det klart igenom att de mer än gärna ville lägga beslag på de öronmärkta pengarna och spendera på annat som var intressantare. Sen fick vi den offentliga fastighetscirkusen med köp/sälj låtsasmarknad som även de kunde dränera skola och annat på resurser att användas till annat.
Vinstdrivande företag drivs för att maximera profiten, det är det som är själva kärnan i de nyliberala ideologin att detta ska maximera nyttan för alla. För ett riskkapitalbolag är det avkastningen som gäller om detta sker med investering i skolor eller något annat är egalt.
Själva måttet på om ett företag är framgångsrikt är vinsten. Det finns i princip ingen som tycker ett företag som inte generar vinst är framgångsrikt oavsett hur bra den verksamhet som ska generera vinst är.
McDonalds är världens största kedja för att leverera färdiglagad mat till folk, ett mycket framgångsrikt företag. Men de levererar knappast den bästa och nyttigaste maten till mänskligheten. IKEA tillhör en av de stora inom sitt område och har varit mycket framgångsrika inte heller de kan sägas leverera den bästa kvalitén i möbelväg till folk. Dessa levererar ungefär en ”lagom” bra eller medioker produkt till ett pris som är överkomligt för många.
Förmodligen en viktig orsak till att man generellt har förstatligat och satt utbildningsväsen under offentlig kontroll i de flesta länder är att det förekommit så mycket skojeri, fusk och bedrägligt beteende i saluförande av denna så viktiga och eftertraktade produkt på marknaden. Det var vanligt förr inom distansutbildningar och inte minst inom olika sorters yrkesutbildningar att kvalitén var låg för att inte säga rent skojeri. Innan man ger sig på att privatisera detta viktiga område kanske man skulle kunna ha studerat hur det fungerade på den fria marknaden innan det offentliga tog tag i detta och ryckte upp kvalitet ordentligt.
Men hur ska det gå till? Vad ska göras rent konkret?
Den konkreta planen kräver diskussion och planering.
Jag skulle – på uppstuds – kunna tänka mig ungefär följande:
1) Börja med att våga ha visioner! Brain storm! Hur skulle vi vilja att en skola för våra barn såg ut, om vi inte var begränsade av resurser? Jag ser framför mig vackra, gärna delvis nybyggda skolcentra för högstadium/ gymnasium där många elever samlas och har tillgång till många olika alternativa specialiseringar och fördjupningsmöjligheter, så att stora valmöjligheter kan rymmas för var och en samtidigt som ungdomar med olika bakgrund umgås med varandra. Jag tänker på miljöer som universitetscampus med gräsmattor, olika undervisningshus, utrymme för konst, teater etc…
2) I denna miljö vill jag ha en lärartät och professionellt präglad undervisning, dvs. vi ska tillsammans med lärare, lärarutbildare och andra specialister erbjuda ungdomar sådant som är viktigt att kunna i vår tid, från matte och fysik till språk och historia. Jag vill se forskare och andra specialister inbjudna att undervisa. Jag vill att hela världen ska komma in, med fördjupningar i litteratur, historia etc så att vi lär oss mer de delar av världen som kommer att bli framtidens maktcentra: Kina, Indien, etc.
3) Utred de långsiktiga kostnaderna/ vinsterna med en ”preventiv utbildningspolitik” som investerar generöst i barns utbildning i syfte att spara kostnader i senare skeden.
3) Inled ett samarbete med lärare och lärarutbildare kring modeller för framtidens skola.
4) ) Satsa på mer forskning om skolan, så att vi kan enas om goda modeller istället för att gissa oss fram.
5) Inled samarbete med alla icke-vinstdrivande aktörer i skolsektorn om hur vi på kort gemensamt ska kunna ta ansvar för an bra sammansättning i skolorna, t.ex. genom någon form av kontrollerat skolval..
Ja detta var idéer utan inbördes ordning men en inriktning på hur jag tänker.
Det låter lite som de brittiska internatskolorna och de bästa privata skolorna vi har i landet idag typ Lundsberg… Lena jag gillar dina visioner, men ser ingen motsättning mellan dessa visioner och privata inslag i skolpolitiken. Ser heller ingen motsättning med att få välja skola själv, eller är det vilka elever som går i skolan som avgör om den är bra eller inte? Det handlar nog till största delen om pengar ändå. Först och främst, lös finansieringen. Kanske kan föräldrar betala skolavgift efter förmåga?
Du var fantastisk Lena. Tack! Bli partiledare nu.
/Oskar, gymnasielärare
Vidare tycker jag att vi bör snegla mot vårt grannland Finland. Lästips: http://www.svensktnaringsliv.se/multimedia/archive/00012/Sammanfattning_av_un_12653a.pdf , där Jan Larsson sammanfattar McKinseys skolrapport (som nu har fått en uppföljare: http://www.mckinsey.com/clientservice/Social_Sector/our_practices/Education/Knowledge_Highlights/How%20School%20Systems%20Get%20Better.aspx
En i stort sett bra historieskrivning, och en vision som är trevlig att läsa , men hur realistisk och långt ifrån verkligheten är den
Genom att släppa in statsstödda privata skolor i systemet drenerar vi den gemensamma skolan på resurser vilket naturligtvis försämrar dess möjligheter att höja den totala kunskapsnivån.
Jag tror inte att forskningen kan lösa problemet ”Puberteten” .Den revoltinstinkt som väcks hos individen just i en del av skolåldern, och som hos en del individer är mycket omvälvande.Att under denna tid koncentrera sig på kuskapsinlärning verkar i en del fall omöjlig.
Jag tror att detta problem måste på något sätt lösas för att få en bra gemensam skola, som kan ge mer än privatskolorna.
Det senare är en erfarenhetsinsikt dels från mina egna barn och även från min egen uppväxt.
Det vore utmärkt om vi kunde återupprätta samförståndet men då måste det nog visas hur vår skola är en utmärkt god skola .
Puberteten kan dock inte förklara varför ungdomar lär sig mycket mindre idag än 1995, och mycket mindre i Sverige än i många andra länder.
Nej det enda som förklarar det är privatskolorna.
Ping: Högerns strategi när det gäller socialförsäkringarna klarnar allt mer… | LO Bloggen
Först vill jag säga att du var lysande igår. Lotta Edholm uppfattade jag som mer endimensionell än vanligt. Kanske har även hon formats i den Björklundska skolan? Hon får, kanske oförtjänt, klä skott för en av de vanligaste replikerna jag tycker mig höra från borgerliga politiker eller väljare när man nämner likvärdighet, jämlikhet eller värdet av de gemensamma: ”…ska man förbjudas att välja?” Som om valfriheten stod för något andligt oantastat som ej kan eller får problematiseras. När valfrihet blir att konstant välja bort något så blir det som jag tyckte du uttryckte mycket väl, nämligen att detta gör det än viktigare för politiker att agera och lyfta upp skolfrågan till en fråga som berör alla medborgare. På alla nivåer. Hur kan vi fortsätta att acceptera att ett land som 2011 är rikare än någonsin tidigare i historien har en skola som särskiljer i allt högre takt, en bostadssituation som till mycket segregerar, en sjukvård som överbeläggs, en infrastruktur som likt kulturen läggs ut på entreprenad och med en befolkning där den ekonomiska ojämlikheten ökar i en allt snabbare takt och som fallfrukt ger att över 200 000 barn ges en start i livet som dem kan få svårt att ta sig ur.
Mycket av detta är dagens allt vanligare politiska diskurs om människan (skattebetalare, ej medborgare) som kund. Här syftas då till en annan sorts frihet, valfrihet, och de studenter som i dag tjoar på lastbilsflaken har redan konfronterats med denna form av frihet när de, eller deras föräldrar, valde skola. Med sin skolpeng i handen har de valt mellan skolor som gjort sitt bästa för att framstå som så attraktiva som möjligt för att komma i åtnjutande av pengen (vilket urbota larvigt ord för något som ges så stor betydelse).
När vi nu allt mer verkar gå emot att konkurrens mellan skolorna (eller vad det nu är) alltid är till kundens bästa, därför att säljaren måste vårda sig om kunden för att handeln ska bli lönsam blir jag bekymrad. Jag har lyssnat mycket på den utomordentlige humanisten Bengt Göransson och fascinerats av hans syn på frihetens motsatspar; valfrihet. Den att valfrihet privatiserar och individualiserar. Väljer du rätt eller fel är det ditt problem och väljer jag rätt eller fel är det mitt problem. Ekar lite av borgerlig retorik här, personifierat av Edholm under Agenda. Eller som Bengt Göransson klokt poängterade: ”Nog är det märkligt att så mycket av skoldebatten så ofta handlar om vad den enskilde eleven ska lära sig och så lite om vad alla elever bör kunna.”
Att det sedan har utvecklats sig så inom S att Mikael Damberg blivit dess skolpolitiska talesperson då signalerar även det om krisen inom S. Efter att ha hört honom på SVT Debatt häromdagen så hade jag, om jag inte vetat bättre, trott att det var en borgerlig politiker som spred floskler omkring sig. En av lösningarna på skolans problem enligt Damberg var att slussa ut ”trötta” lärare från skolan och erbjuda någon slags omskolning för dessa. Som lärare sedan 10 år tillbaka trodde jag inte mina öron. Jo, jag har även läst hans skolmanifest, och blev inte klokare av det: http://www.expressen.se/debatt/1.2245249/mikael-damberg-ny-s-kolpolitik-for-riktiga-jobb.
Därför var det befriande att höra dig ta initiativet i skolfrågan i gårdagens Agenda när man äntligen fick höra en värdeladdad diskussion om hur vi kan se på utbildning och på skolsystemet. Jag hoppas på dig som ny partiordförande för S.
Mycket bra, Lena. Ja, rent av glänsande!
Pensionerad skol – och universitetsmänniska
Lena.
”pubertetsopposisionen” har i alla tider kuvats,:I Sverige i dag är detta inte möjligt ( jag påstår inte Önskvärt) men just med detta tesultat.
Ping: Den egentliga arbetslinjen « Ett hjärta RÖTT
Hej Lena!
Tack för din insats i gårdagens skoldebatt med Lotta Edholm (fp)!
Saklig, rättfram och uppfordrande. Din analys är rätt, även det som avser socialdemokraternas 90-tals misstag.
Nu ser vi vart utvecklingen bär hän och vad socialdemokraterna har att göra. Den förtroendepakt du skriver om måste dock vara med hela samhället, alla medborgare, medelklassen också.
Hälsningar!
Ulf Lennerthson
För den som är intresserad har jag en blogg idag som bemöter olika borgerliga debattörers inlägg.
http://bomelkermalmberg.blogspot.com/2011/02/dalig-kunskap-om-skoltrender.html
Hej Lena!
Tack för din goda insats i Agenda igår!
Vet du hur stora vinster som friskolor haft de senaste 10 åren? Jag kan tänka mig att man kunde fått både högre lärartäthet och färre barn per klass för de pengarna. ( 23 barn var önskemålet från landets organiserade skolläkare strax innan valet 2006.)
Det är många reformer som väntar på att genomföras under förhoppningsvis din och en ny partitopps ledning och det är en stor fördel att du är så engagerad och talar (skriver) så att människor begriper och inte som en politruk. Du går verkligen hem i TV-rutan. Lycka till i fortsättningen!
Hej nakenkatten, om man skulle fått mer lärare eller material för de pengarna krävs ju att det hade varit billigare att ha de eleverna som gick på privatskolor i kommunala skolor istället. Och eftersom privatskolorna får samma belopp per elev som det kostar att ha dem i kommunala skolor så är det inte fallet! Anledningen till att det blev vinst var ju att kostnaderna för eleverna var lägre i privatskolorna, och det beror oftast på att lokalerna är billigare, mindre administration och andra effektiviseringar som gjorts i de privata. Det har nog inte så mycket med antal lärare per elev eller att de har köpt in billigare böcker än de kommunala. Kommunen har fått lika mycket utbildning för samma pengar som de hade fått i den kommunala skolan. Skillanden är att istället för att betala för dyra lokaler och administrativa tjänster så har pengarna gått till vinst för ägarna. De pengarna var alltså ändå förlorade, eller slösade eller vad du vill, ur kommunens perspektiv! Problemet är inte att skolorna är privata, problemet är att kommunen är kass på att upphandla! Jag förstår inte hur man kan ge samma elevpeng till privata skolor om de inte har bibliotek, inte har nån kurator mm. Jag förstår inte heller hur man kan fortsätta ge pengar till en privat skola om resultaten uteblir, eller om skolinspektionen finner brister, då borde det bli böter eller återbetalning av elevavgifter direkt.
Hej Mikael.
Just problemet att prissätta en komplex tjänst som att driva skola är ett viktigt skäl till varför skattepengar inte bör gå till privata aktörer inom skolsektorn.
Jag anser också att du har illa grundade antaganden om den kommunala skolans ineffektivitet. Det väsentliga för skattebetalarna är hela skolsystemets effektivitet, inte den enskilda skolans effektivitet. Hela idén om en konkurrensmarknad för skolan bygger på att det ska finnas en överkapacitet i systemet, annars finns det inte utrymme att välja. Detta gör skolsystemet mindre resurseffektivt än då man långsiktigt kan planera kapaciteten med kunskap om det antal elever som man har i t.ex. ett rektorsområde. Ansvaret för att hålla överkapacitet läggs på de kommunala skolorna. Den kommunala skolan kan aldrig säga nej till elever.
Vidare beaktar du inte att friskolor kan ha en sammansättning av elever som är mindre resurskrävande. Mycket pekar på att så är fallet, inte minst det faktum att flera av dem har utbildningskoncept som bygger på mycket självstudier. Vidare har de en mindre andel utbildade lärare och lägre lärartäthet än kommunala skolor.
Sammanfattningsvis – det finns massor av sätt för en friskola att skapa vinster i systemet. Att dessa vinster annars skulle ha slösats bort på ineffektivitet är en långtgående slutsats som jag inte tycker att du ger stöd för.
Äntligen en socialdemokrat (till) som ser de skolpolitiska sammanhanget. Det som hände på 90-talet var avgörande för det frambrytande marknadstänkandet. För detta bär den tillbakaträngda Socialdemokratin ett stort ansvar. Det var Göran Persson som drog ur proppen! Jag har som socialdemokrat skrivit om och diskuterat problemen som ledde fram till att Persson drog ur proppen under en hel generation. Det känns befriande att nu en ledaraspirant förstår att uttrycka detta skolpolitiska sammanhang. Kom igen Lena! Och välkommen till http://www.lindelof.nu!
Tack Knut för inlägget och för att jag nu har hittat till din blogg!
Ping: lindelof.nu » Blog Archive » Lena fick nacksving på Lotta
Ett mycket bra inlägg! Det känns som om det här behövs diskuteras. Läser man boken ”Jämlikhetsanden” så är utvecklingen fullt begriplig. I ojämlika samhällen presterar ALLAS barn sämre, även överklassens. Så länge vi hade en skola för alla, alltså innan sk friskolor (skattefinansierade privata skolor) och elitsatsningar, höll vi i Sverige en hög klass. Men när ojämlikheten bredde ut sig under 90-talet började förfallet. Vi behöver inte förklaringar som kommunalisering och skolreformer för att förstå utvecklingen.
Visst man kan skylla på krisen. Men här finns en attitydförändring i den socialdemokratiska ledningen från slutet av 80-talet. Nylibaralismen smög sig in även där och då blev jämlikhet ett fult ord. Så vi fick en hel hög med socialdemokrater som tyckte att privatskolor var en väldigt bra idé. Liksom skattesänkningar på 22 miljarder för de rika. Man övergav sin gamla värderingar. Eller har jag missförstått det hela?
Kanske är det dags för det socialdemokratiska partiet att hitta tillbaka till sina vänsteridéer? Det gynnade onekligen alla svenska skolbarn. Kalla det sedan en pakt med medelklassen.
Bara en liten rättelse.. De lilla överklassen i Sverige, och deras barn, har alltid presterat dåligt i skolan. I gamla tider (och även nu med friskolorna) köpte man sig runt problemet genom guvernanter eller privatskolor. Idag sätter man istället barnen på friskolor.
Friskolorna i sin tur lockar till sig elever genom att sätta överbetyg.
Skillnaden från förr är att Sveriges gigantiska medelklass har fått möjligheter att sätta barnen i friskolor. Detta kan möjligen vara bra i vissa fall. T.ex. om barnet vill gå på en skola med specialinriktning.
Men så länge skolorna tillåts gå med vinst och drivas av aktiebolag, kommer den stora majoriteten friskolor ha andra incitament för sin verksamhet, än god undervisning/specialinriktning.
Incitamentet för den absoluta majoriteten friskolor idag är:
-så höga betyg som möjligt (överbetyg) för att locka till sig elever = pengar
-så låga kostnader som möjligt = inga specialsalar, dåliga lokaler, kuponger istället för skolmat, etc. etc. etc.
Det säger sig självt att det aldrig kan bli någon bra skola av det. Sveriges sjunkande kunskaper är föga förvånande. Det är nästan som att politikerna ”beställt” de dåliga resultaten.
Du har nog rätt. Lite som Markurells i Vadköping, om jag inte minns fel. De som har resurser kan ta sig runt systemet.
I din uppräkning av incitamenten glömde du 😉 att man drar ner på kostnaderna genom att ha ett minimum av lärare, som förövrigt ska vara mentorer. Undervisningen läggs upp på elevens egna arbete och föräldrarnas stöd.
Det är härligt med en politiker som ägnar sig åt analytiska resonemang i stället för att upprepa redan lanserade och omtuggade paroller. Jag tror din analys är helt riktig och jag tror att vänsterns vägval handlar om just detta: antingen att återupprätta den generella välfärden som idé och den vägen vinna medelklassens förtroende eller att så nära som möjligt följa alliansen i spåren och satsa på de enkla vinnande koncepten. Det senare skulle kanske kortsiktigt ge något högre opinionssiffror men knappast leda till några vunna val. Så hur önskar jag inte ett sosseparti som tar strid för det som faktiskt är socialdemokati i stället för att steg för steg ge efter och passivt medge att det är alliansen som har den rätta politiken. Du verkar beredd att ta den striden och för det har du i alla fall mitt fulla stöd!
Dock tror jag det är omöjligt att nå en icke segregerad skola i ett segregerat samhälle, även om alla skolor vore kommunala. Segregationen styrs av att vissa områden är bättre och vissa är sämre, främst i termer av tillgänglighet. Människor har alltid velat bo antingen centralt eller i eget hus. Följaktligen hamnar bara de som inte har någon möjlighet att välja, dvs de fattiga, i alternativet perifera flerbostadshusområden.
Alltså skulle nog Jordbromalmsskolan ligga risigt till även i ett perfekt skolsystem. Alltså perfekt inom ramen för vad socialdemokraterna lyckades med under sin glansperiod. För inte ens då lyckades de, som Bo Rothstein har visat, göra skolan klassmässigt neutral. Den har alltid dominerats av medelklasskultur som arbetarbarn har haft svårt att hävda sig i.
I fallet Jordbro så har segregeringen skett i två led. Först boendesegregation och sen ”skolvalssegregation”. Poängen är ju att det senare går att undvika om man kastar de ideologiska skygglapparna. Men visst bör man försöka bygga mindre segregerat också. Absolut. Varför nöja sig med att lösa ett problem när man har två??
Visst är det så att skolan har dominerats av ”medelklasskultur”. Men när det gäller boendesegregation är detta ett argument som helt klart har överutyttjats i debatten. Under lång tid har vi i Sverige byggt bostadsområden och skolor på ett sätt som ger skolorna ett blandat elevunderlag. Jordbro är ett typiskt exempel. Under senare år har boendesegregationen ökat, men studier visar att segregationen i skolan skulle vara mindre om barn valde skolan i närområdet, dvs. stannade i skolans naturliga upptagningsområde.
Vadå medelklasskultur? Vad är det? Varför är det svårt att hävda sig i den? Vilket ideal ska råda anser du?
Frågorna var främst ställda till Jan W, men nu hamnade de under Lena. Jaja.
Ping: Mer om fria skolvalet och forskningen | tillbakatillframtiden
Såg Agenda igår och tyckte att du gjorde bra ifrån dig Lena! Tänkte bara nämna en sak som jag tycker är särskilt oroväckande, nämligen det som den kvinnliga läraren sa i slutet av inslaget; att skolans dåliga rykte och elevflytten påverkar självbilden hos de elever som går kvar i Jordbromalmsskolan. Att de känner sig dåliga, och i förlängningen inte värda att satsas på. Det tycker jag är fruktansvärt, om barnen lägger skuld på sig själva i någon utsträckning! Det är ett oförlåtligt svek från de politiker som öppnat upp för skolvalet och samtidigt inte lagt mer resurser på att hålla kvaliteten hög i skolor som t.ex. Jordbromalmsskolan. Om du får möjlighet att debattera frågan igen så tycker jag du ska framhålla detta om du får, att barnen som blir kvar riskerar att få en dålig självbild som en konsekvens av att andra elever flyttar.
Edholm såg väldigt loj ut igår och föreföll helt obekymrad och ovillig att ta på sig någon skuld eller ansvar idag när hon är skolborgarråd. Då verkar det vara på sin plats att framhålla att denna baksida av det fria skolvalet inte bara leder till segregation omedelbart utan även riskerar att påverka barnens självbild och självförtroende när det gäller studier i framtiden. Jag har själv vänner som inte vågar plugga upp betyg eller dyl. i vuxen ålder för att de har en taskig självbild när det gäller sin studietid eller ‘sitt läshuvud’ osv. Och då har en del av dem hämnat inom den offentliga sektorn eller i andra låglöneyrken där utbildningskraven varit låga. Allt hänger ihop. Å andra sidan kanske borgarna insett detta och tänker sig att dessa barn som gått i sämre skolor är de som i vuxen ålder ska jobba i låglöneyrken, jag vet inte. Lotta Edholms cynism igår vittnar om att detta är en konsekvens som de är väl medvetna om och rent av välkomnar.
Jag håller helt med dig. Du lyfter en aspekt som borde diskuteras mycket mer – inte minst i en tid då alla säger sig vilja motarbeta ”utanförskap”. Jag blev själv förvånad över att Lotta Edholm inte alls tycktes vilja se processen med konkurrens mellan skolor ur något annat perspektiv än vinnarens. Det finns skäl att om och om igen påminna om att den skolpolitik som vi driver måste vara bra för alla barn.
Först, otroligt stark och relevant artikel samt ett föredömlig insats i Agenda (lugnt, sakligt och påläst men utan motpartens inslag av härskarteknik) – tack!
Sedan, till själva repliken, vill jag dock hävda att Lotta Edholms sätt att endast se konkurrensen ur vinnarens perspektiv är själva tricket i Alliansens politik, något som också banat väg för framgångarna!
Det är ett försäljningstrick där man endast framställer något ur vinnarens perspektiv…och vem vill inte (i självförnekelse?) se sig som vinnare? Bevisligen har en knapp majoritet just denna syn på sig själva (vilket de fått av höjda reallöner utbetalade den 25:e, uppblåsta värden på sina tillgångar mm), dvs de ser sig som vinnare och röstar på partier som presenterar lösningar för ”vinnare”.
Detta handlar om psykologi och det kan vi nog inte göra så mkt åt och skall därför inte enbart fokusera på ”förlorarna” utan visa med än mer tydlighet (med stöd av forskningen, bla Jämlikhetsanden) att en skola med klyftor är en sämre skola för hela kollektivet, dvs alla. Inte bara i det korta perspektivet (dvs själva skolresultaten) utan även i det längre perspektivet i och med det faktum att dessa barn präglas under de viktiga barn-/ungdomsåren av ett samhälle med stora och växande klyftor. Den självbild som tex ”förlorarna” skapar under skoltiden kommer de förmodligen ha med sig resten av livet med kända effekter bla map hälsa, tonårsfödslar mm (se Jämlikhetsanden) och detta minskar givetvis effektiviteten i hela samhället.
Jag med många vill se dig leda landet in i en socialt och ekologiskt hållbar framtid – Kom igen Lena!
Käre Jan Wiklund, det du skriver är ett förträffligt exempel på resonemang som lett vårt parti på villovägar i skolfrågan. Med en allt mer medelklassifierad socialdemokrati blir dessa undergångstankar naturliga. Alltså! Det är inte fråga om att skapa en perfekt skola, utan att göra en mycket dålig och orättvis skola lite bättre och mindre orättvis (osoledarisk). Just Jordbromalmsskolan borde räddas för att den ligger nära båda arbetare och medelklass.
Jag beklagar om jag lät pessimistisk – jag borde ha tillagt att denna uppdelning i periferi och centrum borde bekämpas! Vilket bland annat kräver att man gör upp med åttio års stadsbyggnadsfilosofi av snuttenuttiga grannskapsenheter. Det är stad som efterfrågas och stad som bör byggas. Dvs tätt. Och utan barriärer.
Jordbro kan vara svårt att göra något åt, men det finns andra underklassenklaver med dålig tillgång på både kommersiell och social service som är mer konstgjorda enklaver. T.ex. Rosengård, som utmärkt väl kan byggas ihop med resten av Malmö och sluta vara enklav.
Mer om detta finns på http://www.alternativstad.nu/allmanningar/centrum.html
Du var bra i Agenda, du är ännu bättre i text.
Lena Sommestad, du är så bra. Med dig som partiledare skulle partiet göra ett stort lyft.
Tack, Lena!
Så skönt att nån med hjärtat på rätta stället orkar formulera så väl allt det så många andra känner!
Denne gam-sosse är bara trött och arg.
Men med lite mer av din inspiration så kanske …
Tack! Sa jag det?
Jämför gärna detta inlägg med Lotta Edholms förklaring av sin linje i agendadebatten.
http://lottaedholm.wordpress.com/2011/02/21/tydliga-skillnader-i-agenda/
Ska man helt enkelt konstatera, att ”det finns politiker, och så finns det politiker”…
Intressant detta. Min tanke är dock om inte också typ Moderaterna är att skylla för den s.k. ”flumskolan”. Senaste läroplanen kom väl till under Beatrice Asks tid som skolminister 1991-1994 – varför är ingen som tar upp detta? Eller har jag fel om hennes ”skuld”?
Kommunaliseringen av skolan var en katastrof och när sparpolitiken sedan genomfördes, ja då var katastrofen fullständig.
Jag råkade vara verksam i det som nog får betraktas som försöksområdet vad gällde kommunalisering av utbildning, nämligen inom sfi-utbildningen (sfi=svenska för invandrare), som kommunerna fick ansvar för 1985-6 (är inte säker på vilket årtal här) och som dessutom var försöksområde vad gällde målstyrning.
Vad jag såg då förfärade mig ordentligt och jag varnade mina goda vänner som var lärare i grundskolor och i gymnasier, att de antagligen skulle komma att kommunaliseras de också samt att de borde förbereda sig och försöka förhindra det när det blev aktuellt. Men se, inte skulle de kommunaliseras, och se om det hände, så inte skulle det behöva ändra på så mycket, inga faror såg de.
De kommunliserades de också och konsekvensen blev förfärlig. När sedan borgarnas friskolor och Göran Perssons sparnit lades ovanpå kommunaliseringen, som förresten var just Göran Perssons verk och som han fick igenom med hjälp av PPD-politik – lite extra lönepåslag för lärarna ett år, då kunde det inte gå på annat sätt än det har gått sedan 1991.
Ibland blir jag så trött på livet och önskar att jag kunde lära mig att inte bry mig. Jag har ju inga barn i skolan idag, jag har ju inga barnbarn och jag har ju inte många år kvar. Så vill de yngre ha vad de får nu, och det vill uppenbarligen en majoritet av dem, varför ska jag, gamla tanten, bry mig och lägga mig i?
Tack Kerstin för att du orkar bry dig och berätta just detta.
Jag känner mig ibland också uppgiven och undrar hur jag ska orka bry mig – jag är förtvivlad över att så många inte vill se problemen, och att de som ser problemen antingen struntar i dem eller tycker att det är meningslöst att försöka jobba emot en utveckling som man upplever som obeveklig.
Hur skulle det ha gått om alla hade tänkt på detta sätt, när vi byggde vårt samhälle? Hur återskapar vi en idé om ett samhälle byggt på både solidaritet och förnuft?
Oj, kommentaren kom fel. Skickar den igen. Du är inte ensam Kerstin! Jag försökte på mitt håll bromsa förfallet till den milda grad, först som mellanstadielärare och senare som skolledare, att jag till slut sparkades ut ur grundskolan. Det sista var i Uppsala och det har jag skrivit en bok om. Men den rönte ingen större uppmärksamhet. Hör av dig om du är intresserad till knut@lindelof.se
Såg debatten i Agenda häromdagen och det är tragiskt att Sommestad inte kan ta ansvar för dom riktiga skälen till varför resultaten är så dåliga i våra skolor. Anledningen är den mycket osunda invandringen som alla partier har varit ansvariga för dom senaste 40 åren. Men det jag kan se av dom etablerade politiker som varit verksamma under den här perioden är att man gör som strutsen. Sedan reagerade jag över att du i programmet säger ”tycker du att det är acceptabelt att man erbjuder skolor som är så dåliga att föräldrar inte vill ha sina barn där ?”. Det är ju ni som har skapat det, hade man inte haft en invadring från MENA så hade vi inte haft dom här problemen. Till sist ska jag förklara för dig varför du aldrig kommer att komma tillrätta med dessa problem och det är för att jag aldrig kommer välja en skola där den finns invandrare för mina barn, och det är också därför jag har flyttat mina 4 barn till en skola med uteslutande Svenskar. Så försök att förstå det, jag vill att min familj ska få leva och gå i en skola i Sverige med Svenskar, precis som det var tänkt från början. Att ni sedan har gjort allt i eran makt att förstöra hoppas jag innerligt att ni får stå till svars för. Om du fortfarande inte förstår så ta då din familj och flytta till rosengård så kanske det går upp ett liljeholmens för dig.
Normalt släpper jag inte in en främlingsfientlig kommentar av detta slag på min blogg. Alla människor har samma värde. Precis som andra länder en gång tog emot de över en miljon svenskar som emigrerade från Sverige, är det självklart att vi kan ta emot människor från andra länder.
Att jag tar in detta inlägg beror på att det belyser just varför fria skolval kan få helt andra konsekvenser än de som de flesta av oss önskar oss. Vi vill att elever och föräldrar ska kunna välja en skola de tycker om. Avsikten är INTE att man ska välja bort klasskamrater som man inte tycker om och därmed bidra till ett samhälle där människor med annan bakgrund hålls utanför gemenskapen.
Jordbromalmsskolan, som vi talade om i Agenda, hade 1998 13 procent barn med utländsk bakgrund. 2010 var siffran 45 procent. Detta är vad som kan hända när en segregationsprocess kommer igång. Många lyfter fram att skolvalet gör det möjligt även för barn med utländsk bakgrund att välja bort en skola som är alltför segregerad. Därmed, hävdar man, kan skolvalet i själva verket motverka segregation. Vad vi dock ser t.ex. på Jordbromalmsskolan är att den dominerande trenden är att segregationen efter etniska linjer förstärks över tid.
Från länder som har upplevt detta under många år på nära håll, som i USA, har vi kunskap om hur segregation går till. Bo Malmberg refererar detta på sin blogg, med hänvisning till nobelpristagaren Schelling. Så här skriver han:
”Enligt Schelling kan det räcka med en relativt svag preferens skolor med barn som domineras av den egna etniska gruppen för att det kumulativa resultatet av en valprocess kan bli en närmast total segregation. T ex om 90 % av alla svenskfödda inte har något problem med en skola där 10% av eleverna tillhör en minoritet men 10 % vill ha en en helt ”vit” skola så kan resultatet av skolval bli att minoritetsandelen stiger mot 20 %. Med en så hög minoritetsandel reagerar ytterligare av de vita föräldrarna och väljer en annan skola och minoritetsandelen ökar ytterligare. Resultatet blir att ytterligare föräldrar finner situationen ohållbar och det enda jämviktsläget blir en helt segregerad skola. Att denna process kan ha tagit fart i Sverige visas av att de största kvalitetsskillnaderna mellan skolor uppstått i delar av landet där andelen synliga minoriteter är hög.”
Social sammanhållning är en viktig förutsättning för att ett land ska fungera väl. Alla inser att det kan bli besvärligt om en skola har en så hög andel barn med utländsk bakgrund som 45 procent; men så behöver det inte bli om vi inte driver ingång segregationsprocesser, som till slut driver fram helt segregerade miljöer.
Till Kerstin!
Detta ligger långt utanför bloggrubriken men nej Kerstin vi gräsrötter har varit tysta länge och förfasats. Gå in där du är och se till att rätta personer skickas till kongressen. Det är vår vapen, och det finns många moderatsossar i våra
arbetarkommuner som inte får tillåtas ta kommandot .Jag har läst mycket bloggar på sistone och beslutat mig.NU SKA LENA IN!!
Du har förstås helt rätt Lena. Problemet är att Socialdemokraterna inte delar dina åsikter. Östros, Damberg eller vilket högerspöke som blir nästa partiledare är för friskolor. Enligt Socialdemokraterna är det omöjligt att ifrågasätta det nuvarande systemet, då skulle man förlora medelklassen och riskera att bli ett 30 %-parti eller värre…
Förmodligen är det en inte helt felaktig analys dessutom. Socialdemokraterna kontrollerar inte den politiska informationsspridningen i Sverige, högersidan har och har under årtionden haft ett myller av såväl öppet som dolt borgerliga organisationer centrerade kring Timbro, Svenskt näringsliv och (åtminstone tidigare) Fria moderata studentförbundet, vilka sedan kan sprida sitt budskap i en extremt borgerligt dominerad press, liksom nu också TV4.
Frågan är om det inte under överskådlig tid är kört för socialdemokratisk ideologi. Att bygga upp det den andra sidan har skulle ta årtionden och kosta miljarder kronor under ett startskede (om man ska starta upp egna nyhetstidningar) och sedan hundratals miljoner kronor varje år, de pengarna har man inte. Utan en sådan infrastruktur som stödjer den egna ideologin ser jag inte hur man skulle kunna få människor att rösta för socialdemokratisk politik. Förut har socialdemokraterna kanske haft något annat, en infrastruktur där ett stort människor är medlemmar i partiet eller närliggande organisationer men så är det inte nu.
Jag vet inte hur mycket insikt i partiet du har, men finns det något som tyder på att personer med makt i partiet har förstått, eller ens bryr sig om, hur allvarligt läget är för socialdemokratisk ideologi?
Tack Christian. Jag inser liksom du att det är svårt att få gehör för en socialdemokratisk ideologi, men frågan är HUR svårt? I vilket läge har vi egentligen rätt att ge upp? Jag tror att vi ocskå måste våga tro på idéers egen kraft, hur svårt det än kan vara. Det finns samhällen och det finns epoker där det kan vara omöjligt att få gehör, men min erfarenhet är att idén om jämlikhet och insikten om att social rättvisa kan ge vinster åt oss alla – den finns ännu levande i den svenska samhällsdebatten, under ytan. Men om vi ger upp nu och låter egenintressena styra en eller två generationer – jag då kan det bli oändligt mycket svårare.
Sociala orättvisor har ett pris. Det är detta som vi måste försöka lyfta fram.
Nu har vi kommit en bit från skolan, men vi kan inte ändra den om vi inte kan ändra SAP (skulle föredra att använda detta eller nåt liknande namn på den nya starten )
Dit ska vi först! och bloggdiskussioner är nog bra men det krävs att var och en engagerar sig i den lilla S föreningen för att där föra samtalet
och ,tror jag ganska lätt i dag , ta fram kongressombud som inte tillhör
( jag höll på att skriva högerpartiet) det gamla privatiseringsgardet.
Om vi inte hinner detta måste föreningarna ge klara direktiv till ombudsmännen.Jag är själv en sådan som gått med i partiet för att på
golvet åstadkomma något
Åke Norrman
Du är inte ensam Kerstin! Jag försökte på mitt håll bromsa förfallet till den milda grad, först som mellanstadielärare och senare som skolledare, att jag till slut sparkades ut ur grundskolan. Det sista var i Uppsala och det har jag skrivit en bok om. Men den rönte ingen större uppmärksamhet. Hör av dig om du är intresserad till knut@lindelof.se
Vad som får folk att göra ett visst val är vanligen långt mer komplext och dubbelbottnat än vad man kan få fram i enkla opinionsundersökningar. Det handlar om känslor och inte rationella beslut. Det vet man inom reklamen och har för länge sen övergett 50 0 60-talets fakta baserade och prestanda rabblande reklam. Folk tar inte beslut om det ena eller andra primärt på kallt kalkylerande rationella fakta utan på känslomässiga grunder därför är det också svårt att få ett svar på varför de valde så med enkla enkäter.
De val som S gjort bra efter Erlander har främst varit där man slagit ur underläge mot en borgerlig regim som 1982 och 1994. Valet 91 efter den beramade skattereformen som chockhöjde och breddade konsumtionskatter så att vår inflation steg som en alptopp över omvärldens blev ett katastrofval. Förmodligen var chockhöjningen av konsumtionskatterna också en väsentlig anledning till att den privata skuldkrisen sen blev så allvarlig. Sen satte man igång att bekämpa denna egenhändigt skapade inflation med att göra folk arbetslösa, men det fick iofs främst borgarna ta valansvar för (men inte M som gick jämt upp med segervalet 1991, typ teflonbelagda), primärt ND som fick ta nästan hela smällen för den misslyckade politiken som de inte hade något ansvar för. S tangerade 1982 år resultat. Sen drar S igång den bisarra saneringspolitiken som gör att man både 1996 och 1997 (närmare 10%) överträffar arbetslöshetssiffrorna som var när den egentliga krisen var under Bildtregimen, mitt i en internationell högkonjunktur på väg uppåt. Resultatet blir det sämsta valet sen 1920-talet och V får 12%. Fram till valet 2002 lyckas man om än med konstlade medel få ner arbetslösheten till under 6% enligt eurostat (4% 2001 o0ch 2002 enligt vårt eget sätt att räkna) detta trots att it-bubblan brast i början av 2000 och även den långa internationella högkonjunkturen som tog fart ca 1993 nått vägs ände. Man kan faktiskt fråga sig vilken betydelse global högkonjunktur har för arbetslösheten här, vi hade skyhög arbetslöshet medan exportindustrin gick som tåget i den internationella högkonjunkturen och sen hade vi ”låg” arbetslöshet när botten gått ur denna högkonjunktur. Sen när den internationella konjunkturen tar fart igen stiger vår arbetslöshet.
Man kan notera att när den stora krisen ska ha varit som värst och det av någon underlig anledning ansåg det vara befogat att skicka ut så många i arbetslöshet var det bara tre OECD länder som hade lägre nettoskuld än vi hade, Norge, Finland, som inte hade någon nettoskuld alls, och Japan som hade strax under 10%.
Härligt att se energin och engagemanget Du visar Lena, och hur det inspirerar många fler. Det lovar gott för framtiden. Hoppas nu bara Du orkar hålla ångan uppe.
RÄTTELSE Det där med namn blev inte särdeles bra, Vad jag menar är att
SOSSE har blivit ett skällsord och bör utrotas Nytt kanske SAPPARE.
Lena! Äntligen en insikt om att skolan är samhällets kärna. Det är alla ungdomar vi vuxna måste stötta oavsett förutsättningar och stöd hemifrån. Skolan är världens bästa ställe att bygga framtiden ur… och vi som jobbar där vill så mycket mer än att bara beklaga när man ser ungdomar som förslösas! Tack för ditt engagemang.
Hej Lena! Jag såg nyss din insats i Agenda och känner att jag måste uttrycka mina känslor direkt till dig. Jag är en lärarstuderande socialdemokrat som länge slitit mitt hår över folkparitets anti-vetenskapliga stenålderspolitik i skolfrågor. Länge har S misslyckats med att se det öppna mål som den folkparitiska utbildningspolitiken är. Plötsligt ser jag dig där i Agenda. Där är en socialdemokrat som ser verkligheten och säger det som alla borde ha sagt redan för 5 år sedan. Därför vill jag tacka dig och ge dig den största e-kram du någonsin har fått! Tack Lena! Ge aldrig upp den här debatten. Den är din!
Tack du får en e-kram tillbaka!
Jag skulle också önska att du och alla andra engagerade, progressiva lärarkandidater kunde stöttas oss med förslag och idéer om hur ni ser på framtidens skola. Jag tror själv att vi behöver mycket mer forskning, utveckling och debatt om både skolsystemets utformning, pedagogik och sociala aspekter kring lärande. Argumenten bär och jag tror att tiden är mogen att ta initiativ.
Bästa hälsningar, Lena
Endast det bästa är gott nog åt våra barn.
Återigen. Lena höjer nivån och utrycker mycket av vad jag själv intuitivt förespråkat under mina år som lärare. Under det senaste årtiondet har jag med stor oro märkt hur den offentliga skolan fått minskade resurser. Hur intåget av den privata skolan gjort planering och pedagogisk förnyelse allt svårare i den kommunala skolan. I det tysta har jag dock accepterat försämringarna och försökt anpassa mina pedagogiska ideer till en skola med allt mindre resurser. Jag har inte tänkt det självklara. När jag läser Lenas vision ser jag tydligt vad som fattas. Inte för att jag skriver under på allt hon förespråkar utan för att hon lyfter skolfrågan och visar en hur en annan skola är möjlig. Att frimodigt ställa upp en vision om en skola som kontrasterar mot dagens skolverksamhet med bristande resurser, stora klasser, få sökande till lärarhögskolan och en pedagogisk debatt som hukar under Björklunds slagord tydliggör den stora utmaning som ligger framför oss. Det är hög tid att vi som socialdemokrater visar vad vi menar med en bra skola för alla.
Lenas påpekande att alla förlorar på det fria skolvalet kan inte nog understrykas. Eftersom alla vill sina barns bästa leder ett fritt skolval obönhörligt till segregation. Minsta antydan om att skolan inte fungerar så bra gör att föräldrarna börjar se sig om efter alternativ istället för att aktivt verka för att problemen på den egna skolan åtgärdas. Det intressanta, som jag inte tänkt så mycket på tidigare är att även de duktiga eleverna får sämre undervisning eftersom den privata skolan ökar vinsten genom att inte ”kosta på” de begåvade barnen den bästa undervisningen. Många av dessa barn är ju självgående och genererar vinst utan stora ekonomiska kostnader. De barn vars föräldrar av olika skäl inte orkar engagera sig blir också förlorare eftersom de blir kvar i en skola som både av eleverna själva och föräldrarna uppfattas som mindre bra.
För skolan bör följande paroll vara riktmärke.
”Endast det bästa är gått nog åt våra barn”
Hans – vi skulle verkligen behöva en mobilisering av lärare med intresse för att utveckla en ny progressiv skolpolitik! Ni har så mycket kunskap som politiken behöver.
Där sätter du fingret på den punkt som jag efterlyst under mina år som lärare; inkludera oss lärare i utvecklingen och debatten. Man kan säkert självkritiskt konstatera att vi inte tagit för oss tillräckligt i debatten. Men jag tror att många lärare möjligen kan känna sig en aning stukade efter all den svartmålning som pågått en längre tid från skolpolitiker och ledarskribenter. Jag har under tio års tid som lärare på två stora och populära kommunala gymnasieskolor i Uppsala och Stockholm aldrig träffat eller fått besök av nyss nämnda kategori människor som basunerat ut och klumpat ihop ”skolan” som en enda värld i kris och inkompetens. Jag har aldrig riktigt känt igen mig i detta även om jag har varit högst medveten om de skillnader som du och Bo Malmberg pekat på mellan skolor.
De som har slagit mig under min tid är snarare att en mäkta beundran och fascination att få arbeta med så många ytterst kompetenta och begåvade pedagoger som jag har haft möjlighet att göra. Att däremot arbetssituationen ändrats allt mer är ett faktum, till det sämre skulle jag tillägga. Allt fler uppgifter läggs på utan att något tas bort, gruppstorlekar ökar, undervisningstid minskar stadigt, kurser komprimeras i tid och omfång osv. En omfattande kundorientering präglar allt mer skolans värld, vilket gjort även elever mer rastlösa och otåliga. Det är också en mycket viktig konsekvens av det fria skolvalet som jag önskar att någon kunde uppmärksamma i debatten. Detta i sin tur leder till planeringssvårigheter, särskilt för kommunala skolor. Att sedan en viss kategori politiker börjar att argumentera för resultatbaserad lönesättning, dvs. lön efter betygsnitt gör inget för att förbättra situationen.
Efter att ha deltagit i de inledande konferenserna kring den nya gymnasiereformen så efterfrågar jag än mer av det Bengt Göransson klokt har poängterat: ”Nog är det märkligt att så mycket av skoldebatten så ofta handlar om vad den enskilde eleven ska lära sig och så lite om vad alla elever bör kunna.” Skolverkets presentation handlade i mycket stor utsträckning om vad elever ska lära sig för att vara högskolebehöriga, inte vad de ska kunna efter avslutad skolgång. Märklig kunskapssyn anser jag.
Tack Andreas för synpunkter. De tar upp frågor som har oroat mig men som jag inte på samma sätt som du har lyckats sätta namn på: kundorientering, rastlöshet, otålighet. Något som kännetecknar marknadsmodeller är ju just en tendens mot högt tempo och kortsiktighet, något som i grunden står i konflikt med de krav på stabilitet och långsiktighet som jag tror att många av oss förknippar med grundläggande utbildning.
Jag hoppas att vi ska kunna vända skutan, också när det gäller resurser. Idag skriver s-kvinnorna Nalin Pekgul och Carina Ohlson om sjukvårdens behov av resurser på SvD Debatt. De vill att skygglapparna tas bort så att vi på allvar kan diskutera resurskrisen i vården. Detsamma menar jag gäller skolan.
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/de-hoga-betygen-sanker-skolan#article-readers
Läs den här artikeln!
Ping: Mer om skolvalet och segregation « Lotta Edholms blogg
Ping: Intressant i SvD « Lotta Edholms blogg
Ping: Segregation, skolval och skolresultat « Ekonomistas
Ping: Varför inte Socialdemokraterna? « strötankar och sentenser
Ping: Nej till skitskolor | Ivarssons
Ping: Mellanvalshöst « strötankar och sentenser
Ping: Stommen till ett reformprogram
Ping: Liberal debatt om socialdemokratin forts. « strötankar och sentenser