Fotot till höger visar Pildammsskolan i Malmö, som byggdes 1905. Det var en tid då svenska barn många gånger hade det fattigt och svårt. Skolan var auktoritär, och barns livschanser berodde på samhällsklass. Men det var också en tid då barnens sågs som landets framtid. Ellen Key skrev om ”Barnets århundrade”. Folkskolepalatsen, som Pildammsskolan,vittnade om ett samhälle där utbildning värderades högt.Den offentliga skolan mötte barnen med det bästa som den tidens samhälle kunde erbjuda.
Fortfarande gäller att utbildning är vägen till framgång, både för individ och samhälle. Vikten av god utbildning är också ett kärt tema i dagens samhällsdebatt. Men hur prioriteras barnen i dagens svenska samhälle, som är så oändligt mycket rikare än Sverige 1905?
Idag larmar DN om att barnen inte får plats i Stockholms skolor utan hänvisas till provisoriska baracker . Platsbristen är akut. (DN, DN).
Svenska Dagbladet har också de senaste dagarna också rapporterat följande om Stockholms privata (men offentligt finansierade) förskolor: Antalet privata förskolor som utreds för brister har tredubblats i Stockholm på fem år, och förskolor och fritidshem får upprepade krav om att åtgärda brister utan att förlora tillståndet (SvD 15 januari). Föräldrar håller barn hemma efter larm om missförhållanden, bl.a. alltför stor personalomsättning och små matportioner (SvD 15 januari). Trots indraget tillstånd får en förskola i Stockholm fortsatt utbetalda bidrag (SvD 17 januari). Föräldrar vill stärka lagskyddet för sina barn (SvD 17 januari).
Borde inte dagens svenska samhälle kunna sätta barnen först? Varför har vi inte nolltolerans för skolor och förskolor med låg kvalitet – i synnerhet om resurser som borde gå till barnen istället går till vinster?
Om den ståtliga Pildammsskolan i Malmö läser jag att den i mars 2009 blev reservdags för förskolebarn i Malmö som inte fick plats någon annanstans. De fick dela lokalerna med gymnasieelever (Sydsvenskan). Vi får vara glada att Sverige hade råd att bygga skolor åt barnen i början av 1900-talet, eftersom vi uppenbarligen har så svårt att klara det idag. Nog är det dags att sätta barnen först!
Lena Sommestad 
Min mor gick i den skolan. Hun var hittebarn och levde efter styvfaderns död i tillsamman med modern och tre bröder i yttersta armod i en etta i Malmö. Hon jobbade på Mazettifabriken på kvällarna och sålde grönskaker från grönsakslandet på torget på helgerna . Hon berättade om den förnedring det var att som ensam flicka gå fram inför hela skolan och ta emot studiestipendiet för de utan egna medel. Men hon skaffade sig en utbildning. Den 28 december, menlösa barns dag, har därför alltid varit en högtidsdag i vår familj och för att understryka det så blev det också hennes och pappas bröllopsdag. Hon föddes för 98 år sedan så nog är det dags att satsa på barnen. Det är bra att du fortsätter lyfta de ”bortglömda” frågorna.
Lite felfinneri först:
1) ”som är så oändligt mycket rikare än Sverige 2005” -> ”Sverige 1905” antar jag att du menar.
2) ”privata (men offentligt finansierade förskolor)” -> Parentesen borde nog sluta efter ”finansierade”.
—
Det här är verkligen ett oerhört angeläget ämne! Det är en sliten kliché, men den är så sliten just för att den är sann: Barnen är vår framtid! Inget samhälle har råd att inte satsa på skolan. Det borde ligga så oerhört mycket högre i prioriteringsordningen än allt vad tillväxt, inflationsbekämpning, budgetbalans osv heter. (Inte för att det finns en motsättning mellan dessa områden och skolan. Men de verkar av någon anledning alltid stå överst på dagordningen, medan allt annat bara tycks få så mycket uppmärksamhet och resurser som dessa överordnade mål ger utrymme för.)
Det är kanske kontroversiellt och känsligt att säga det – trots att det inte borde vara det – men ett av skolans större problem i dag, och förmodligen en stor anledning till de nyliga larmrapporterna om sjunkande resultat, är den bristande integrationen. Många skolor har en absolut majoritet av invandrare, varav många med särskilda behov och bristande språkkunskaper, och rapporterna duggar tätt om att elever i sådana skolor inte får en acceptabel kvalitet på sin undervisning. Det finns en lovvärd ambition att ge sådana skolor extra resurser för att kompensera för svårigheterna, men det verkar inte avhjälpa problemet. Det är dessutom allt annat än kostnadseffektivt.
Mitt förslag – och nu kommer vi till det kontroversiella – är att lagstifta om att inga skolor får ha mer än, säg, 10 procentenheter högre andel invandrare* än riksgenomsnittet. Det innebär att ungdomar kommer att behöva bussas runt till skolor långt bort från bostaden, då vi ju tyvärr har ett väldigt segregerat boende mellan gamla och nya svenskar. Självklart ska det allmänna stå för kostnaderna för dessa transporter. Det blir säkert varken billigt eller problemfritt, men en sådan här ”mänsklig utjämningsstrategi” känns som betydligt bättre använda pengar än dagens misslyckade strategi av ekonomisk utjämning genom extra resurstillskott.
Jag är övertygad om att en sådan här metod skulle både förbättra resultaten i skolan och samtidigt ge en oerhörd förbättring av integrationen. Däremot är jag inte alls övertygad om att några beslutsfattare kommer att våga nappa på förslaget…
* Med invandrare menar jag i det här sammanhanget skolungdomar som antingen själva är födda utomlands eller där båda föräldrarna är födda utomlands.
Jag skulle bli förbannad om mina barnbarn skulle bussas iväg bara för att de råkar gå i en skola nära hemmet och det finns inga invandrare enligt din definition i klassen medan någon annan skola har det i ”överskott”. Föräldrar skall välja skola till sina barn. Problem bör lösas av vuxna inte av skolbarn.
Det finns ingen motsättning mellan en sådan här regel och att få välja skola själv. Alla kan få söka till vilken skola de vill – men om den skolan redan har fyllt sin kvot av din kategori elever så får du söka vidare. Det är inte konstigare än att man även i dag inte är garanterad plats på någon viss skola, då den helt enkelt kan vara fullbelagd.
Tack för felfinneriet. Det behövs alltid!
God integration är en viktig del i ett väl fungerande skolväsende, och inte bara integration mellan barn från olika länder utan också integration mellan samhällsklasser. Att lyckas bryta segregationen mellan samhällsklasser var en av den socialdemokratiska politikens stora historiska framgångar. För att integrations ska lyckas krävs dock samtidigt mycket kraftfulla satsningar på kvalitet och individualisering så att alla barn, också de har de bästa förutsättningarna att lyckas, ges maximala chanser att utvecklas.
När det gäller integration tror jag själv att åtgärder som bussning ofta slår tillbaka negativt. Faktum är också att den svenska boendesegregationen i regel inte alls är så långtgående att den skapar segregerade skolor därför att barn går i skolor nära sina hem. Sverige har i det avseende haft en god samhällsplanering. Den ökade valfrihet som har införts under senare år har – om jag har tolkat forskningen rätt – inneburit att barn reser mer och att segregeringen har blivit större än om barnen hade gått kvar i sina närmiljöer.
Dock kan ju boendesegregationen vara så djup att åtgärder krävs. Detta har varit en stor fråga i USA där ju bussning har förekommit och varit en kontroversiell fråga. En lösning som då ofta uppfattas mer positiv är att barn med sämre förutsättningar bussas till skolor i mer privilegeriade områden. Jag och min familj bodde ett år i Berkeley, där busslaster av svarta barn från innerstadens fattiga områden varje dag bussades till en offentlig skola av hög kvalitet i det medelklassområde där vi bodde. Det skapade en blandning av barn i skolan och för de barn som bussades, var det en positiv lösning. En bussning i andra riktningen hade uppfattats på ett helt annat sätt.
Stort tack för det fylliga svaret! Jag kan förstå den psykologiska aspekten av att man hellre vill bussas till ett ”bättre” område än till ett som uppfattas som sämre. Men målsättningen måste rimligen vara inte bara att lyfta några av de underprivilegierade barnen till bättre skolor, utan att samtliga barn utan undantag ska få en bra skola. Enda möjligheten att lösa det med bussning bara i ”positiv” riktning vore att inte ha några skolor alls i de segregerade områdena.
Om alla skolor har som krav att de inte får ha mer än högst en viss procentandel invandrade respektive infödda elever, då innebär det också att de har ett högsta antal elever i absoluta tal av de två kategorierna. Enklaste lösningen rent praktiskt är därmed att föräldrarna själva får välja skola åt sitt barn, men har den skolan redan registrerat hela sin kvot i deras kategori så får de söka sig vidare. Och om alla skolor (kommunala eller inte) är bundna av den här regeln, då kommer det heller inte att finnas några dåliga skolor – eller åtminstone inga som är dåliga på grund av bristande integration.
Jag vet inte hur stort det här problemet är sett över hela landet, men i våra större städer finns det definitivt skolor som hade haft enorm nytta av en sådan här regel. En yngre släkting till mig till exempel gick i skola i Lövgärdet och därefter Angered, och han har berättat skräckhistorier om sin skolmiljö, med ständiga bråk och kaos på lektionerna. I hans klass i gymnasiet var han en av bara tre infödda svenskar. Han fick också riktigt dåliga studieresultat, trots att han är intelligent och har läshuvud. Jag är övertygad om att han hade fått mycket bättre betyg och större vilja och möjlighet att läsa vidare, och haft en helt annan tillvaro i dag än att jobba deltid i ett lågstatusyrke, om hans grundskola och gymnasium varit bättre.
Hej, Lena!
Klokt skrivet! Absolut hög tid att sätta barnens bästa främst! Men tyvärr verkar (S) i Stockholms stad göra gemensam sak med Alliansen i skolfrågorna.
Ett ännu större tryck på innerstadsskolorna kommer det t.ex. att bli höstterminen 2011, när Lotta Edholm (FP) med stöd av (M), (KD) och (S) i Stadshuset tillåter ett lyxbygge på Engelbrektsskolans skolgård, en av stadens största kommunala (!) skolor. Bygget av dyra bostadsrätter på barnens lekyta leder till att skolans mellan- och högstadie, ca 650 elever, tvingas iväg till evakueringslokaler i Konradsberg/Marieberg, ca 7 kilometer från nuvarande upptagningsområde. Att som i artikeln påstå att Stockholms stad tillämpar närhetsprincipen är med andra ord felaktigt. Denna dåliga evakueringslösning gör att många av Engelbrektsskolans elever söker sig till skolor närmare hemmet i höst, som t.ex. Vasa Real och Gärdesskolan. Min son och många av hans klasskompisar kommer att göra det.
Bygg inte bostadsrätter på barns lekytor! Fel hus på fel plats! Övertyga dina partikamrater, som t.ex. Carin Jämtin, om att (S) aldrig kommer att bli ett trovärdigt parti om man röstar med Alliansen i frågor som gynnar privata byggherrar på barnens bekostnad!
Bästa hälsningar
Ylva Hedenquist, förälder till barn i årskurs 6 på Engelbrektsskolan
Ping: Bra att kontroller ger effekt « Lotta Edholms blogg
När jag läser Lenas senaste inlägg kommer jag också att tänka på att vår skolminister, som också är ledare för folkpartiet, driver frågan om att ”värnskatten” ska avskaffas . Det skulle ge skattelättnader för dem som tjänar cirka 50.000 kronor i månaden och däröver. Fem procent av alla inkomstdelar över denna gräns. Vad är viktigast för en skolminister?
Nu var det förstås inte alla som var så förtjusta i det ”utbildningsraseri” som grasserade för ett sekel sedan. Landets tillväxt, välstånd och välfärd kunde vara hotat av dessa utbildningsexcesser, om man får tro organet för Skattebetalarnas förening ”Sunt förnuft”. De hade nog behövt lite Primekonsulter och infiltrerat dåtidens utbildningsvänliga S som inte förstod sig på ”tillväxt”.
”Det naturligtvis synnerligen lovvärda arbetet för höjandet av ungdomarnas kunskapsnivå bör likvisst ej, som nu i många fall tycks ske, genom heltidsläsningens införande bedrivas så, att befolkningens ekonomiska välstånd undergrävas.”
Gustav Cassel – Skattebetalarnas förening – Sunt Förnuft-1921
”Gossar och flickor i åldern 12 a 17 år tvångsmatas i läroverken och folkskolans överbyggnader med bokligt vetande, som ofta i sina egna ögon för fina att draga en kärra eller skura golv och kanske även ej sällan kroppsligen för svaga till hårt arbete.”
–Sunt Förnuft-1923
”… De teoretiska studierna kunna ibland också leda till, att individen mister en del av sin ursprunglighet och handlingslust, att han gå miste om en mängd tillfällen till värdefulla inflytelser från det praktiska livet. …”
Undervisningsrådet Fredriksson –Sunt Förnuft-1924
”Massproduktionen av skollärare, som nu pågått så länge, och i ett allt mer stegrande tempo, är ett bekymmersamt utslag av tidens utbildningsraseri.”
–Sunt Förnuft-1926
Med skolan är det så underligt att alla är ”experter” på detta och alla har många åsikter men sällan någon djupare kunskap om det pedagogiska. Klart att alla har rätt till åsikter men när de politiska besluten om skolan tas på bara åsikter är det förstås oroande.
En svår fråga hur de försämrade skolresultaten ska åtgärdas. Själv tror jag man måste se till barnens hela familjesituation. Så är vi inne på den politiskt skapade massarbetslösheten igen. Hur högt har inte priset för denna varit i mänskligt lidande och inte minst i förlorad produktion och tillväxt och förmodligen även kommande generationers kunskap och utbildning. Trots detta anses den som mycket framgångsrik av de som genomfört det, men de tillhör förstås aldrig de som betalar priset för ”framgången”.
Jag har fått intrycket att dykningarna i internationella jämförelser i ”utbildningsligan” verkat ha sammanfallit med årskullar som välsignats med kommunalisering och sen friskolereform.
Ping: Socialtjänst- och arbetsmarknadsnämnden bedriver korvkiosk
Alltfler riskkapitalbolag har upptäckt att det går att göra vinster på svensk skola, vård och omsorg. Deras affärsidé är att köpa upp verksamheter, krama ut vinsterna i största möjliga utsträckning under ett antal år för att sedan sälja verksamheterna vidare.
Vinsterna, som är baserade på våra gemensamma skattemedel, ska istället gå direkt till verksamheterna. Socialdemokratin borde inte acceptera något annat. För barnens bästa. För sjukas bästa. För omsorgstagares bästa.
Den förmenta s.k valfriheten handlar i praktiken inte om någonting annat än att öka marknaderna för privata företag som har allt större svårigheter att göra vinster på sin ordinarie marknad. Valfriheten är ett rosa ludd som döljer riskkapitalbolagens intention att berika sina aktieägare till varje pris.
För oss andra är privatiseringarna och utförsäljningarna av gemensam egendom en nitlott.
Jag har tittat lite grand på hur personaltätheten i förskolan varierar mellan olika stadsdelar i våra storstadsområden med utgångspunkt från stadsdelarnas placering i Rädda Barnen fattigdomsindex. Eftersom även liberaler bruka framhålla klassrörlighet som något positivt så skulle man kunna hoppas att vi skulle satsa lite extra på barn i ekonomiskt utsatta hushåll, som saknar studietradition och ofta har ett annat språk än svenska som talas hemma. Men statistiken (från FHI) visar att personaltätheten är lika hög per barn oavsett sociala uppväxtförhållnden. Sorgligt att vi inte kan bättre!
Att vi inte har nolltolerans mot dålig miljö i förskolan är ni socialdemokrater skyldiga till. Det var faktiskt ni, med Lena Hallengren i spetsen, som i maj 2006 avvisade att förskolebarn ska ha skydd i en arbetsmiljölag eller en Lex Sarah lag.
Ni har också arbetat väldigt aktivt för att stoppa valfriheten, så att missnöjda föräldrar nu inte kan välja något annat. Så här blir det när man kämpar för att fasa ut dagmammorna och ser till att stoppa vårdnadsbidraget.
Vårdnadsbidraget ”TAR inte barnen från förskolan” (de skrivs faktiskt inte in där när de föds) – utan är bara ett komplement så att föräldrar KAN välja ett annat barnomsorgalternativ. Tyvärr är ni inom (S) emot alla alternativ (förutom dagmamma och vårdnadsbidrag), även tvåfamiljssystem, Nackamodellen och deltidsförskolor/lekis. Ni borde kanske tänka över vilken riktning ni ska låta familjepolitiken ta framöver?
Tack Madeleine. Du säger ingenting om hur du ser på modellen med vinstdrivande företag i förskola och skola och de risker som de innebär för oseriösa aktörer och de svårigheter som uppstår när missförhållanden inte snabbt kan åtgärdas. Kanske är vi eniga på denna punkt, liksom i uppfattningen att barnen överhuvudtaget behöver prioriteras högre i samhället.
Du är kritisk mot socialdemokratisk familjepolitik och tycks se valfriheten som en lösning på kvalitetsproblemet. Jag tror att det är viktigt att vi aldrig lägger ansvaret för kvalitetsproblem på föräldrar genom att kräva att föräldrar i praktiken ska agera tillsynsmyndighet eller genom att föräldrar ska ta ansvaret för kvalitetsproblem genom att flytta runt sina barn. Om vi med skattepengar betalar en förskola är det politikens ansvar att garantera kvalitet för alla de barn som kommer till förskolan. Barnens trygghet och rättigheter måste värnas och vara så stark att den räcker finns där till och med i de fall då starka och ansvarsfulla föräldrar saknas.
När vårdnadsbidrag idag finns ser vi att mycket få föräldrar är intresserade av denna finansiering. Erfarenheten är också att de allra flesta föräldrar vill ha en väl fungerande förskola. Vi är många som har upplevt hur alla de alternativa modeller som du nämner har utvecklats inte för att föräldrar har önskat dem utan för att förskoleplatserna inte har räckt till. Jag tror personligen att det finns andra alternativ än förskola som kan vara bra för enskilda barn och föräldrar, men en omfattande forskning visar att den svenska förskolan har fungerat utomordentligt väl – inte bara för barnen utan också för de föräldrar, och i synnerhet kvinnor, som genom en väl fungerande förskola har kunnat etablera sig på arbetsmarknaden i bra jobb. Ett av de stora problemen i Europa är den stora fattigdomen bland barn som härrör från att de bor i familjer där mammorna saknar jobb. En tvåförsörjarfamilj är ett värn mot fattigdom och en god utgångspunkt för en bra uppväxt för de flesta barn. Detta är också skälet till att många länder i Europa nu följer Sveriges väg i familjepolitiken. Det gäller t.ex. Tyskland, där utbyggnaden av barnomsorg äntligen börjat i större skala och idén om tvåförsörjarfamiljen börjar slå rot. Frågan är också central i EU:s socialpolitiska diskussioner.
Vad vårdnadsbidraget beträffar kan det vara viktigt att komma ihåg att idén om att betala mödrar för att själva ta hand om sina barn är långtifrån ny. Redan i början på 1900-talet lanserades en av tyska feminister med beteckningen ”mödralön”. Problemet var då – och har alltid förblivit – att inget samhälle i praktiken kan betala mödrar en lön som ger dem verkligt oberoende och en god levnadsstandard. Resultatet har blivit mödrar som i praktiken har varit helt beroende av man, familj och släkt. Om vi vill att mödrar – och därmed barnen – ska ha en starkt ställning i samhället måste en kraftfull familjepolitik förenas med att kvinnor har en egen inkomst och därmed en möjlighet att utforma sina egna liv.
Nej jag ser inte valfriheten som lösningen på ”kvalitetsproblemet” – utan där bör vi ha en arbetsmiljölag och en Lex Sara lag. Det är liksom därför jag anklagar (s) för dagens problematiska situation, eftersom förskolebarn saknar skydd, sedan ni effektivt sett till att de saknar det genom ert beslut 2006. Däremot är det alltid bra för föräldrar som inte är nöjda med en verksamhet att kunna välja något annat och det kan de inte med bara ett alternativ.
Ni har alltså bidragit till dagens situation genom två felaktiga beslut.
Dessvärre så är inte situationen inom den kommunala förskolan bättre. De lider också av stora barngrupper och få personal med allt vad det innebär i dålig miljö för barnen, så varför är ni emot att förskolebarn omfattas av arbetsmiljölagstiftning och Lex Sarah?
Så du menar att ni vill ha en politik där två löner är ett måste för en familjs uppehälle? Hur ser ni då på ensamstående? Är det inte rimligare att det faktiskt går att försörja en familj på en lön och då ha ett rimligt skattetryck. Varför betala så mycket i skatt att man måste stå där med mössan i hand och be att få tillbaka lite av sina intjänade pengar i form av bidrag och subventioner? Då kan visserligen politikerna bestämma människors livsval ÅT dem (när de tagit makten över deras pengar) men jag tror att det skapar olyckliga människor.
I Sovjet blev man till slut tvungen att bygga en mur för att hålla människorna kvar på grund av en sådan politik.
1. Jag gick i skolor på 50- och 60-talet. Vi hade fantastiskt fina kostnadsfria läromedel läs böcker i folkskolan och f.f.a. i realskolan.
I gymnasiet fick vi bekosta alla böcker själva. De böcker jag använde i gymnasiet och vid högskolestudier var dessvärre rätt mediokra. Jag tror att det skedde ett paradigmskifte beträffande läromedel för c:a 60 år sedan, vilket inte varit elever/studenter till gagn.
Mina barn fick f.ö. undermåliga läromedel från början till slut och var stora delar av sin skoltid hänvisade till baracker.
2. Barn får inte plats. De Sthlms-föräldrar som jag känner letar förskola och skola på nätet – så fort barnen är födda. Den av alliansen omtalade valfriheten är en chimär. Populära, väl renommerade förskolor/skolor blir snabbt ”fulltecknade” och förhoppningsvis slår därmed pendeln tillbaka snart. Alla skolor bör hålla en standard som alla föräldrar och väljare kan acceptera. Och jag tycker att vi inte ska ha skolklasser, som har det enda gemensamma att eleverna kommer från världens alla hörn. Infödda elever ska ge draghjälp åt invandrade och nyligen rapporterades det om hur lyckat det var i Malmö när en ”invandrarskola” måste renoveras och eleverna flyttade in i ”svenskklasser”. I USA har man mentorer bland klasskamraterna för invandrade elever på sina håll…
Vi skattebetalare har helt tappat kontrollen över den välfärd vi själva finansierar. Vi häller ut pengar efter illa definierade schabloner, och sedan blundar vi och hoppas att det skall bli lite utbildning, vård och omsorg kvar när giriga riskkapitalister och från början entusiastiska (men med tiden allt girigare) entreprenörer tagit sitt i egen ficka.
Detta är nu inte utbildningsföretagens och vårdföretagens fel. De är en logisk följd av systemet som det nu är utformat. Ställ ut en tunna med guld på torget och det kommer att visa sig att allt inte hanmade hos de fattiga som behövde det bäst. Sådan är människans natur, och det är inget att förvånas öve (man kan vara lite ledsen att tillhöra en art som är så ointresserad av sina artfränder, men det leder ingenstans).
Det är politikerna som abdikerat och som skapat denna möjlighet för lycksökare att tälja skattepengar med täljkniv. Det är politikerna som inte orkat ta ansvar för de nedskärningar de av olika skäl tvingats göra, och då privatiserar man och låter någon annan skära ner. Dessa andra behöver inte ta något politiskt ansvar, de behöver inte titta några väljare i ögonen, de behöver inte bry sig om vad fackföreningarna säger om dåliga arbetsvillkor, de bara tar 10-15% av pengarna i egen ficka och använder resten till sådant som syns och lockar elever även nästa år. Utbildningens (läs även vårdens, omsorgens) kvalitet kommer på tredje plats och de som får betala priset är brukarna.
Det är dags för politiken att långsamt ta tillbaka kontrollen över välfärden. Vi kan inte panikåterreglera allt (även om det är lockande), utan vi måste hitta en långsiktig strategi där brukaren får behålla en upplevd, och kanske tillföras en faktisk, valfrihet inom ramen för offentliga tjänster, men där kontrollen över produktionen av dessa tjänster återförs under politisk kontroll.
Tack för alla kommentarer på detta inlägg.
Även Lotta Edholm (fp) har svarat på sin blogg.
Jag har svarat så här på här:
Lotta, jag tycker att det är mycket bra att kontrollerna utökas, men problemet – som du själv tar upp – är att kontroller inte kan förhindra att förskolor under lång tid har kvar sina tillstånd. Uppenbarligen förekommer också problemet att staden betalar ut pengar till verksamhet som överhuvudtaget inte bedrivs. När kvalitetsproblem av detta slag är återkommande och därtill sker inom verksamheter, där ägarna har pengar att tjäna på att pressa kvaliteten och bristen på förskoleplatser inte ger föräldrarna reell valfrihet, då måste bör man rimligen ställa frågan om modellen med enskilda vinstdrivna förskolor överhuvudtaget är hållbar.
Valfrihet är ett starkt argument för enskilda förskolor, men vilket är egentligen argumentet för just vinstdrivna förskolor? På vilket sätt bidrar vinstmålet till förskolans utveckling och kvalitet på ett sätt som kan uppväga den uppenbara risken för att vissa av aktörerna som går in i denna verksamhet inte klarar att hålla kvalitet eller till och med prioriterar sin egen vinst framför barnens bästa? Vilka bidrag ger de vinstdrivande förskolorna till svensk förskola som kan uppväga de ökade kostnaderna för kontroll av deras verksamheter och det problem som det innebär att inte direkt kunna vidta åtgärder när missförhållanden uppdagas?
Fördelen med verksamhet som drivs non-profit i kommunens egen regi är att det då saknas ett motiv att pressa kvalitet för att öka vinster och att kommunen, som betalar, också kan ta direkt ansvar för att åtgärda kvalitetsbrister. På en marknad med vinstdrivande företag ska kvalitetskontrollen ske genom konkurrens och konsumenters möjlighet att välja, men dessa mekanismen fungerar inte i en förskolesektor där föräldrar i praktiken har små möjligheter att välja på grund av platsbrist. Att åtgärda platsbristen på ett sätt som skapar verkliga valmöjligheter är också kostsamt, eftersom det kräver överkapacitet i varje förskola.
Det som upprör mig allra mest är att åtgärder inte kan vidtas snabbt när så krävs, och här hjälper det inte att klaga på långa handläggningstider. Det finns inga ärenden av detta slag som inte har handläggningstider som är för långa, om vi ser till barnens bästa. Så frågan är: Av vilket skäl ska förskolebarn överhuvudtaget hänvisas till vinstdrivande företag, och varför ska skattebetalarnas pengar riskeras i denna typ av verksamhet?
Jag tror att debatten skulle tjäna på en lite större redighet. Här blandas lite mycket av ”hummer och kanarie” som man säger i Norge. Daghem med familjedagbarnvårdare som jag anar ingå i debatten är två rätt olika verksamheter. Vidare så bör väl undersökas om det är en huvuddel av de vinstdrivna verksamheterna som fallerar sitt uppdrag eller inte. Lika lite som vi kan kräva den offentligt drivna vårdens avveckling för att vissa vårdcentraler eller sjukhus misslyckas med sitt uppdrag, kan vi väl per definition göra det med vinstdrivna daghem inom barnsomsorgen.
Att det offentliga måste bli myckete bättre upphandlare och utöva bättre kontroll över verksamheten är däremot ett faktum, så länge som vi har systemet med privata aktörer. Där måste revisionen och den folkvalda revisionen få större befogenheter. Vilket rimmar illa med t.ex Stocholm stads politiker som nu vill skära ner revisionens medel med en tredjedel. Och den attacken mot revisionen ingår i en samordnad rörelse anförs av kommunchefer, ekonomichefer och kommunalråd på flera håll i landet. Vad var det Reinfeldt sa om budgetskärningar? Kommunernas och landstingens upphandlare måste också proffessionaliseras liksom att ansvariga politiker utvecklar någon sorts kompetenskarta för att ta det ansvaret. Ett ansvar som måste innebära konsekvenser när det inte tas. Det räcker inte med tysta valberedningar och slutna rum vid nästa allmänna val.
Som vanligt i komplicerade sammanhang så är det kunskap och kompetens blandat med lite sunt förnuft ocj livserfarenhet som väger tyngst.
Ja Anders du har rätt i att det finns många frågor som kommer in i denna debatt.
När det gäller hur många av de vinstdrivna verksamheterna som fallerar är detta naturligtvis intressant att veta. Klart är att det är ett mindre antal; i Stockolm hade t.ex. anmälningar lämnats in mot 25 enskilda förskolor av drygt 400.
Men jag håller inte med om att det direkt går att säga att det är lika problematiskt om kommunala verksamheter fallerar som att privata gör det. För precis som du påpekar innebär vinstintresset att vi har skäl att vara mer vaksamma mot att det bland seriösa aktörer kommer in sådana som bedriver sin verksamhet med låg kvalitet för att hämta ut en stor vinst. Detta innebär i sig att vi tillför ett påtagligt riskmoment i verksamheten, som tidigare inte har funnits. Är det överhuvudtaget rimligt att utsätta barn och föräldrar för denna risk? Det är också så att privata företag inte har samma regelverk när det gäller meddelandeskydd och offentlighet som de offentliga. Detta minskar möjligheterna till insyn. I praktiken gör detta att föräldrarna får ett stort ansvar att inrapportera missförhållanden, eftersom kommunerna inte kan bekosta en så omfattande tillsyn som egentligen skulle krävas. Slutligen är det så att det är svårt för en kommun att åtgärda en verksamhet som man själv inte äger. I de artiklar som SvD har haft de senaste dagarna är detta temat. Missförhållanden har konstaterats men det tar månader och kanske år att utreda och handlägga. Under tiden måste kommunerna fortsätta att betala för verksamheten och det går inte att dra in tillståndet.
Mot bakgrund av dessa extra bekymmer måste man fråga sig: vad tillför de privata vinstdrivande förskolorna som inte non-profit verksamheter kan ge? Vad får vi för att vinster förs ut ur verksamheterna samtidigt som risker och kostnader för kontroller ökar?
Internationell forskning om barnomsorg visar att den svenska modellen med kommunala förskolor har skapat mycket hög kvalitet. Vad finns skälen att lämna en vinnande modell?
Oj, vad mycket intressanta synpunkter! Barnen först! Eleven först! Håller med. Men tänk vad det kan tolkas olika!
Vad är skillnaden på en friskola som tar ut vinst och en kommunal skola som inte ger de resurser som behövs till sin skola? Kommunen kanske ”behöver” en idrottsarena till, eller en studieresa till USA, eller… Båda är väl lika fel ute?
Och om vi ska tänka på de som behöver lite extra. Kommuner (oavsett politisk färg!) säger nej till extra resurser till t.ex. barn med laglig rätt till särskilda anpassningar (kan vara en diagnos, språkproblem, rörelsehinder, koncentrationssvårigheter, sociala problem…). Vinstmaximerande friskolor gör samma sak.
Sen finns det fantastiska kommunala skolor och fantastiska friskolor, kanske tom specialiserade på barn med behov av särskilt stöd, som gör rena underverk. Men båda sorterna är det för få av… För det är alltid kommunen i fråga som beviljar eventuell extra ”skolpeng” oavsett om eleven finns i friskola eller kommunal skola…
Du ha rätt i att också kommunala skolor kan ha problem och vara försumliga. Politiker kan välja att prioritera idrottsarenor istället för förskolor. Men det finns viktiga skillnader.
Den första skillnaden är att den kommunala verksamheten, till skillnad från den vinstdrivande, har allmänintresset som mål. Därmed finns det ingen stark inneboende logik i den kommunala verksamheten som driver skolor eller förskolor att pressa kostnader utöver vad som krävs för att klara budget. Verksamheten drivs efter självkostnadsprincip. Det finns heller ingen risk att verksamheten lockar till sig aktörer, som har som huvudmål att pressa vinster ur verksamheten. När det gäller vinstdrivande verksamheter är den bärande idén att kvalitet ska skapas genom konkurrens; dvs. genom att dåliga alternativ väljs bort. Men problemet är att skola och förskola, med offentlig finansiering, i praktiken inte är några effektiva marknader. Som exemplen från Stockholm visar finns här i praktiken mycket få valmöjligheter. Denna marknad liknar mer 1700-talets merkantila stater, där privata företag kunde få privilegier att verka inom vissa bestämda områden. För att skapa en verklig marknad med valmöjligheter skulle förskolan få byggas ut rejält, så att det fanns överkapacitet som möjliggjorde rörlighet mellan förskolor och utslagning av de sämsta. Men detta skulle å andra sidan bli mycket dyrt, eftersom överkapacitet kostar. Frågan är också om vi vill att våra barn ska tas om hand på en marknad, som bygger på att vissa aktörer ska slås ut? Det innebär ju att åtskilliga barn ska få leva med en verksamhet av dålig kvalitet medan marknadsmekanismerna har sin gång. Till detta kommer att även en väl utbyggd förskolemarknad skulle sakna vissa av de grundläggande förutsättningar som enligt teorin måste finnas för att en marknad faktiskt ska fungera som i fri-konkurrens-modellen. En sådan förutsättning är perfekt information.
Den andra skillnaden är att en kommunal verksamhetsutövare omedelbart kan vidta åtgärder mot missförhållanden, om sådana inträffar. Man behöver inte vänta i månader och kanske betala för verksamhet som bedrivs undermåligt.
Den tredje skillnaden är meddelarfriheten och offentlighetsprincipen. I privata företag har de anställda inte meddelarfrihet och offentlighetsprincipen råder inte. Vissa företag har själva agerat för att stärka möjligheterna för sin personal att fritt rapportera om missförhållanden, men detta är förstås inte det som utmärker de företag som har sämst resultat.
Det viktiga uppdraget, som jag ser det, är att utveckla non-profit-modeller för såväl förskola som skola och att arbeta hårt med de kvalitetsfrågor, som finns i all verksamhet. Politiker har ett stort ansvar, liksom tjänstemän. Viktigt är också den professionella etik som redan finns och som kan utvecklas och stärkas bland den personal som arbetar i dessa typer av verksamheter. Min uppfattning är att vi ska se förskola och skola som uppdrag i samhällets och allmänintressets tjänst, och att etiken i sådana uppdrag inte ska blandas ihop med den i grunden annorlunda logik som styr marknaden – och fyller sin uppgift där.
”Därmed finns det ingen stark inneboende logik i den kommunala verksamheten som driver skolor eller förskolor att pressa kostnader utöver vad som krävs för att klara budget.”
Det är budgeten som är stötestenen för den kommunala verksamheten! Hyreskostnader för kommunal skolverksamhet kan vara ohemula. Kommuner kan vara upp över öronen s.a.s. marknadsanpassade. Hur ska den kommunala verksamheten i skolor kunna konkurrera med den privata, när de inte som den kan välja var de ska husera och därmed kunna sänka sina hyreskostnader?
Det enklaste och allra mest rättvisa vore en ”dagispeng” som betalas ut till föräldrarna tillsammans eller istället för barnbidraget. Där politikerna bestämmer hur hög den skulle vara genom att kolla vad den genomsnittliga kommunala förskolan kostar per barn idag. Sen är det bara att släppa de privata aktörerna fria att ta betalt hur de vill, ingen maxtaxa alltså. Det får väl finnas en ”läroplan” även för förskolan. Då måste dock en dagisinspektion finnas, alternativt att man lägger kontrollfunktion på revisorerna. Troligtvis måste man ha ett tillstånd för att få bedriva förskola som naturligtvis kan dras in om man missköter sig. Då kan föräldrarna välja förskola hur de vill, eller stanna hemma och uppfostra barnen själv om man tycker att pengarna räcker till det. Easy as pancake.
Tack igen, Lena, för alla dina kloka kommentarer om hur skolan ska skötas! I allmänintressets tjänst, inte på marknadens villkor.
Nu önskar jag bara få ett svar på varför socialdemokraterna i Stockholm inte lever som de lär, utan istället tillsammans med allianspartierna röstar igenom lyxbyggen på barns skolgårdar, som exemplet Engelbrektsskolan vid Valhallavägen. Mer info: http://raddaengelbrekt.se/
Tack på förhand för snabbt svar på min fråga!
Hoppfulla hälsningar
Ylva Hedenquist
Hej Ylva!
Just när det gäller detta vet jag inte – för jag är socialdemokrat i Uppsala och har inte följt debatten om Engelbrektsskolan. Direktkontakt tror jag är bättre.
Nu är det ju så att sossarna har förstört marknaden för förskolor med maxtaxan. Detta har gjort att det är omöjligt att starta en privat förskola eftersom man ohjälpligt kommer gå med förlust. Pga att det är omöjligt finns idag alldeles för få förskolor med alldeles för lite resurser dvs alldeles för dålig barnomsorg. Dessutom, på grund av detta kan man inte stänga de förskolor som får underkänt av inspektioner och föräldrar för det finns ingen annan förskola att sätta barnen i, eftersom det finns för få från början! En sista negativ synpunkt på maxtaxan är att man som förälder inte kan få den bästa förskolan för sina barn, hur mycket man än är beredd att betala! Föräldrar som VILL prioritera barnomsorgen i sin ekonomi FÅR INTE för sossarna. Än en gång har S ställt sig över, och anser sig veta bättre vad som är bra för barnen, än barnens föräldrar. Avskaffa maxtaxan nu! Kom inte här med åsikter nu igen, det är ju ni som förstört hela barnomsorgen!
”Detta har gjort att det är omöjligt att starta en privat förskola”
Hur kommer det sig att dom startas då?
”eftersom man ohjälpligt kommer gå med förlust”
Konstigt att dom redovisar vinster då, men dom kanske manipulerar redovisning för att få betala extra bolagsskatt?
”En sista negativ synpunkt på maxtaxan är att man som förälder inte kan få den bästa förskolan för sina barn, hur mycket man än är beredd att betala! ”
Lagstöd på förbud att betala så mycket man vill för privat barnomsorg? Är det inte förbjudet är det tillåtet. (sak annan att man normalt inte bör få skattemedel för verksamheter där man stänger ute en stor del av medborgarna genom avgifter)
Vad jag har förstått så gäller maxtaxan även för privata dagis. Alltså får man inte betala mer för sin barnomsorg även om man skulle vilja. Möjligtvis kan man donera en slant till dagiset, men då kommer ju genast diskussionen om mutor. Kanske kan dagiset ta lite betalt för vissa utflykter, men också det sågas ju av sossarna.
Det är väl en och annan tokfrans som startar ett dagis idag med men mest tror jag det är rester som är kvar och hankar sig fram som startades innan maxtaxan. Du få gärna nämna några privata förskolor som går med vinst. Jag känner inte till någon.
@mikael
Maxtaxa gäller om man vill ha bidrag från kommunen.
Som Olof påpekat finns det inget förbud mot att idka helt privat barnomsorg, d v s utan skattesubvention, och ta hur mycket betalt som helst.
Hej Mikael.
Du ber mig att inte komma med åsikter. Otillräckligt utbyggd barnomsorg kan göra oss alla upprörda.
Jag delar din uppfattning att vi behöver fler platser i förskolan. Just därför är jag socialdemokrat.
När det gäller din synpunkt att man ska få lägga mer pengar själv föra att få barnomsorg kommer du in på en avgörande fråga i uppbyggnaden av en välfärdsmodell. Antingen betalar man hela barnomsorgen själv, eller vad det kan vara. Ingår du i ett system där vi för gemensamma pengar har skapat t.ex. en förskola är det problematiskt att låta vissa medborgare gå före i kön genom att lägga egna resurser ovanpå de gemensamma. Om man sätter det sättet att fördela resurser i system kommer de gemensamma resurserna att slussas i första hand till dem som kan komplettera med egna resurser. Dvs. systemet subventionerar dem med högst inkomst.
Skälet till att Sverige överhuvudtaget har råd med en utbyggd förskola som saknar motstycke i världen är att vi organiserar den effektivt och med ambition att nå alla barn. Just när vi får barn blir vi mer än någonsin annars medvetna om hur beroende vi alla är av att politiken fungerar och kan leverera det som behövs. Jag möter många föräldrar som är oerhört upprörda över att barnomsorgen inte har tillräckligt med platser men som samtidigt vill sänka skatterna och misstror gemensamma lösningar.
I Mölnlycke utanför Göteborg har en proteststorm från föräldrar lett till återtagande av beslut om nedläggningar av kommunala skolor.
http://www.harrydaposten.se/nyhet_visa.asp?id=724
Detta beslut var resultatet av friskolornas intrång i kommunen och som tvingat kommunen till besparingar av framförallt lokaler. Det låter kanske naturligt attt man får dra ned när behovet minskat inom kommunen men problemet är snarare att barn och föräldrar som valt närliggande skolor (och i viss mån även boende) inte ”valt” att friskolor skall etableras annorstädes i kommunen. I stället tvingas föräldrar nu skjutsa omkring barn för att ge några företag möjligheten att tjäna pengar på kommuninnevånarnas och miljöns bekostnad. Skolor är en viktig del av samhällsplaneringen och att låta marknaden sköta detta kan endast i undantag fungera särdeles bra – resultatet syns med all tydlighet just i Mölnlycke även om det garanterat finns än mer flagranta exempel på denna rovdrift som friskolorna står för.
Mycket bra att du tar upp detta. Våra barns förskole och skolmiljö är oerhört viktig för barnens prestationer. Dessvärre lägger inte kommunalpolitikerna detta som prio 1. Jag kan ta min egen kommun, Vänersborg som exempel. En högstadieskola som sedan många år vart utdömd på grund av ventilation, slitna lokaler och annat, fick vänta många år på att det skulle fattas ett beslut om vad som skulle göras. Det gick på återremiss gång på gång. Sedan valde kommunen att bygga en arena, som blev dubbelt så dyr mot vad budgeten som var satt. NU äntligen har det börjat bygga skolan! Inte en dag för tidigt. Jag undrar HUR de prioriterar?
Jag håller med om att maxtaxan förstört mycket. Sedan är problemet styrningen mot bara ett alternativ – förskola. I dag kan du vara arbetslös, sjukskriven, föräldreledig eller hemmaförälder och ändå ha barnen i förskola. Numera blir det t o m ett ramaskri från det föräldrar som känner sig grymt kränkta när de inte får ”barnvaktslyx” i 30 timmar i veckan (istället för bara 15 timmar) – när de är föräldralediga. De är i djup chock när samhället ”kräver” att de själva också ta ansvar för vården och omsorgen om sitt äldre barn, när de är hemma med syskon.
Hela familjepolitiken har skruvats till på ett väldigt konstigt sätt och det är socialdemokraterna skyldiga till. Jag vet att (s) vill införa obligatorisk (tvingande för alla) förskola från ett års ålder och att SSU har det inskrivet i sitt partiprogram….. men är det verkligen seriöst med tanke på dagens situation där förskolan befinner sig i kris?
Det finns förstås mängder med barn som älskar att gå på dagis. Skall de inte åtnjutas möjligheten att gå på dagis pga av deras föräldrar är arbetslös, sjukskriven, föräldraledig eller hemmaförälder?
Vari ligger barnets perspektiv i det nekandet?
Nu är det iofs länge sedan mina barn var små, men jag minns med tacksamhet möjligheten att barnet/barnen fick komma till förskolan när jag var sjuk. Detta för att jag som sjuk helt enkelt inte orkade fylla barnens behov av närhet, lek, uppmärksamhet, utelekar osv. När jag fick mitt andra barn kunde jag inte gå och min dåvarande make fick vara hemma med vab några veckor under min sjukskrivning. Dock blev sjukskrivningen längre än VAB var möjligt för oss. Att då det äldre barnet kunde få komma till ”sin” dagmamma och jag gjorde mitt bästa för att sköta om spädbarnet var en oändlig välkommen andningspaus. Att som sjuk vara hemma pga gravid och samtidigt ha en treåring ensam fungerade inte. Min treåring sprang ut – och jag kunde inte komma efter pga att jag inte kunde gå efter ordning. Vi bodde på landet och han klättrade över ett staket. Där stod jag och tittade, ropade och kom inte längre. Jag kan räkna upp flera episoder både före och efter graviditeten med andra barnet om hur jag inte förmådde ge barnet den tillsyn som krävdes pga sjukdom och inget annat!
Så snälla, jämför inte sjukdom med de andra tillstånden. Arbetslöshet kräver att du kan stå till arbetsmarknadens förfogande, vilket man inte kan om man har små barn att ta hand om på heltid. Det finns inte någon möjlighet att aktivt söka arbete när barnen är hemma på heltid och däför är också att ordnad barnomsorg ett krav för att få a-kassa (eller var åtminstone då mina barn var i skolåldern) Den tid barnen är på förskolan går åt till att söka arbete!
Att ha barnen på förskola om jag är föräldraledig eller hemmaförälder ser jag som ett sätt för barnet att få behålla kontakten med de kamrater de har på förskolan även om det bara är ett fåtal timmar i veckan. Även barn behöver annan stimulans än bara föräldrarna. I samhällen och städer fungerar det kanske genom t ex öppna förskolan och liknande aktiviteter, men för barnen på landsbygden kan det innebära att de inte träffar jämåriga barn förräns de kommer upp i den ålder då förskolan är obligatoriskt. Jag har inte kunskapen om hur många barn det rör sig om idag, men som sagt. Alla föräldrar har inte den möjligheten att delta i de frivilliga aktiviteter som bidrar till barns möte med andra barn.
Detta skrivet med tanken på att vi ska se till vad våra barn behöver.
Hej Lena!
Jag tycker att lösningen på dilemmat med valfrihet i välfärden ligger i att låta ideella rörelser och Sveriges föreningsliv stå för utförandet av alternativen i välfärden.
Skolor och förskolor skulle då kunna drivas av exempelvis skolföreningar och föreningar inriktade på särskilda pedagogiker. Vårdmottagningar skulle kunna drivas av patientföreningar, sjukhus av exempelvis Röda Korset och stiftelser, LVU-hem av exempelvis Rädda Barnen och IM. Även de enormt kostnadsslukande assistanstjänsterna (där många oegentligheter från företagens sida tyvärr förekommer) skulle kunna tas över av patientföreningar.
Däremot skulle företagsdriven välfärd i stort sett fasas ut och alltså ersättas av en mellanform av privat och offentligt, nämligen den ideella sektorns form.
På detta sätt skulle man uppnå kontroll över skattemedlen eftersom incitamentet för att mjölka skattemedel minskar dramatiskt – samtidigt som man uppnår valfrihet, småskalighet och kvalitet för den som önskar. Dessutom, och det är kanske det viktigaste, skulle verksamheten och människorna hamna i centrum, istället för att vinsten står i centrum som fallet ofta är idag.
De många problem som vi sett på senare år – som glädjebetyg för att locka elever, för lite mat till dagisbarn, Hells Angels-personer som driver LVU-hem, eller riskkapitalbolag som spekulerar i sjukhus och apotek – skulle försvinna.
Den ideella sektorns roll och synlighet skulle också stärkas i samhället. I Tyskland drivs exempelvis c:a 60 % av exempelvis äldreboenden i denna form idag – alltså med den ideella sektorn som utförare, men med staten som finansiär.
Viktigt att betona att det inte rör sig om frivilligarbete. Alla har normala löner och gratisarbete får ej förekomma.
Tror att denna modell skulle leda till en kvalitets- och rättviserevolution i välfärden. Vore intressant att höra vad du har för syn på detta.
Sitter här och funderar: Om det unika (så vitt vi vet) med en levande planet är utveckla livet som sådant? Och den dominerande arten (människan) gör sitt bästa för att förstöra den (och kallar det utveckling), har då människan livsberättigande? Jag har fått lära mig att meningen med liv på en levande planet är att planeten är en plats för barn av alla arter ska ha en plats att leka och utvecklas på. Politiker pratar mkt om barns rätt men bryr sig mest om sina arvoden och pensioner.(!?) Det minsta vi vuxna kan göra är att le mot ett barn, de förtjänar mer glädje i tillvaron. Barnskratt är mer livgivande än ngt annat jag vet!