Hur främjar socialdemokratin kvinnligt ledarskap?

Eric Sundström har ett viktigt budskap när han i Arena 4 mars diskuterar partiledarvalet inom Socialdemokraterna.

Han pekar på oförmågan inom Socialdemokraterna att fostra kvinnliga ledare. Vad beror den egentligen på?

När det gäller bekymret med att främja kvinnligt ledarskap vill jag lyfta en aspekt av partiet som jag tycker alltför sällan diskuteras: de informella rekryteringsmetoder som så ofta präglar partiet, inte minst när det gäller rekrytering av tjänstemän. Min erfarenhet är att vi inom Socialdemokraterna sällan tillämpar en tydlig och transparent modell för rekrytering och meritvärdering. Informella kontakter och nätverk spelar stor roll.

Från forskning om kvinnors karriärmöjligheter vet vi att just informell rekrytering av det slag som är så vanlig inom Socialdemokraterna missgynnar kvinnor. Tradition och etablerade nätverk tenderar nämligen att göra män synliga och attraktiva för chefer – som själva ofta är män. Kvinnor däremot har kvinnor behov av en formell meritvärdering för att synas och komma ifråga.

Spelar det roll att män så ofta dominerar på ledande positioner i partiorganisation och bland politiska tjänstemän? Mitt svar är ja. Stor makt ligger på denna nivå. Här får de förtroendevalda stöd och information. Här skapas de och de kontaktnät, som ger makt.

När män dominerar alltför starkt och manliga umgängesformer tar över på tjänstemannanivå, då försvagas partiets kvinnor – trots formellt goda positioner. Kvinnor får också mindre chans att långsiktigt göra karriär som tjänstemän och rådgivare. Det är ett problem som drabbar kvinnor, men också ett problem för partiet i stort. När kvinnors kompetens inte tas till vara, då förlorar arbetarrörelsen.

Ansvaret för att nu driva fram en förändring ligger på oss alla, men vi som är kvinnor i partiet har ett särskilt ansvar. Precis som s-kvinnorna en gång framgångsrik drev igenom ”varannan damernas” är det nu dags att sätta stopp för de informella rekryteringsprocesser, som i synnerhet på den nationella nivån i partiet har gynnat män.

Behovet av fler kvinnor i partiet diskuteras även i dagens DN (DN pappersupplaga: Medelålders s-kandidater kan öppna för fler kvinnor).

Annonser

33 kommentarer

Filed under Uncategorized

33 responses to “Hur främjar socialdemokratin kvinnligt ledarskap?

  1. anonym partimedlem

    Anser du verkligen att kvinnor ska ”fostras” till ledare? Människor med ledaregenskaper eller potentiella ledare utmärker sig t.ex. genom att ta på sig ledartröjan när ägaren till denna oväntat saknas. I krig och kris utkristalliseras de verkliga ledarna. En av dessa är du och du behöver inte fostras för att kunna leda. Tro inte på de män(?) som påstår något sådant.

    • lenasommestad

      Hej anonoym.
      Ordet ”fostra” tycker inte jag heller är så lyckat – det var ett ord jag lånade från den artikel jag utgick ifrån. Du har en viktig poäng; det kan låta som om jag menar att vi kvinnor inte skulle ha kapacitet att ta oss fram utan att bli hjälpta på olika sätt.
      Ändå finns det problem som vi måste kunna tala om. Det handlar ju inte om att kvinnor har mindre kapacitet att vara ledare utan det handlar om att kvinnor så ofta har sämre stöd och sämre förutsättningar än män. Det handlar inte om positiv särbehandling utan om likabehandling.
      När det gäller hur vi själva agerar och om vi vågar kliva fram så upplever jag att hindren i omgivningen ofta är subtila; attityder, det sätt du blir bemött, etc. Vi behöver tala om dessa hinder och även om hur vi själva kan tveka att ta strid, på grund av hur vi bemöts. Jag har själv haft stor nytta av att bli medveten om alla de maktstrategier som vi kvinnor ständigt möter. Det gör det lättare att stå emot.
      Till sist kan jag se hur kvinnokampen trots allt har spelat stor roll för många av oss. Utan reformer som ”varannan damernas” m.fl. hade det varit ännu svårare.

      • anonym partimedlem

        En disputerad man, yngre än jag och utanför mitt gebit var visserligen mycket tillmötesgående, när jag sökte honom i tvärvetenskapligt syfte. Han sade att han såg mig som en inspiratör, som han och några till skulle vilja utveckla. Denna tro att kvinnor först måste fostras/”utvecklas” enligt manliga normer är bedrövlig. En man i motsvarande situation hade fått tillfälle att utvecklas under resans gång.

  2. Kanske ett bättre ord vore ”göras synliga”? För vem som helst kan ju inte ta pá sig ledartröjan utan att göras till átlöje.

  3. Jag tror att ett ledarskap som är delat mellan en man och en kvinna skulle främja kvinnligt ledarskap.

    Då har man redan en förankring av idén om delat ledarskap ända tillbaka till ungdomsförbundet.

    Då blir det som en underförstådd reaktion från människor att partiet tar frågor som jämställdhet på stort allvar.

    Men jag vet inte, det kanske är för enkelt svar ?

    • lenasommestad

      Jag tror att detta i alla fall kan vara en del av svaret!

    • M. E.

      Jag skriver så här om delat ledarskap:


      Problemet är att för att samlas bakom en så behövs det att partiet har en tydlig linje. Pratet om två partiledare visar på ett tydligt sätt hur splittrat (S) är. Det ska också sägas att det är den såkallade högerfalangen som styrt partiet rätt länge nu, och det kunde därför tyckas rimligt att den såkallade vänsterfalangen fick lite mer att säga till om. Men tydligen är högerfalangen rätt exkluderande, det har ju till och med en som Pagrotsky fått erfara. Därför ska man heller inte förvåna sig över att vänsterfalangen beter sig som den gör. Primegate och vad Damberg gjorde i SSU lär ju heller inte bättre på saker och ting. En sak är alliansbildande – röstfusk något annat. Högerfalangens totalitära behov leder till ett splittrat parti och rop om delat partiledarskap. Utan tvekan vore (S) starkast om partiet kunde ena sig om en kandidat, men det kan partiet inte längre på grund av hur högerfalangen betett sig under sitt maktinnehav. Så antingen lär väl partiet på nytt gå valrörelsen till mötes med en svagt förankrad partiledare, eller också kanske med delat partiledarskap (men därmed också valrörelsen svagt till mötes), eller också tar högerfalangen förnuftet till fånga och överger sitt revirtänkande, låter nya krafter komma till och partiet går valrörelsen starkare och i mer försonad anda till mötes. Man kan knappast skylla hur upprört det är i partiet på de som inte varit huvudansvariga för två senaste valförlusterna. Ett parti där det hela tiden är samma delar som ska ge mest eftergifter är det förstås något sjukt med. Det handlar även om väljarkåren. Som jag skrev på Sommestads blogg nyligen:

      ”Personligen vet jag vad jag gör om Damberg blir partiledare: då röstar jag för första gången i mitt liv på ett av allianspartierna, efter att ha röstat två gånger på (S) och två gånger på (V) i mitt liv, i syfte att minimera chanserna för Damberg att bli statsminister. Vi är nämligen många som har använts som gisslan de senaste valen: ”röstar ni inte på ett parti som leder till (S)-regering, blir det sämre än om ni hade gjort det”. Visst, kortsiktigt är kanske en regering med Damberg som statsminister bättre än en fortsatt Reinfeldt-regering, men långsiktigt är ju konsekvenserna förödande för den som vill leva i en demokrati med rejäla alternativ och val, med valfrihet. Om valet 2014 står mellan att kortsiktigt kanske kunna få det lite bättre med Damberg som statsminister – men då försvåra möjligheterna till ett annat samhälle på reformistisk och långsiktig väg – eller att försöka bidra till att (S) räddas genom att rösta på Alliansen, ja så väljer jag förstås det senare. Alldeles för länge har (S) tagit oss för givna, skulle stundande partiledarval visa att partiet fortsätter med det, ja, då var det kul så länge det varade, men tack och ajö.”

      Faktiskt kan nog delat partiledarskap göra att man inte tar ordentligt itu med frågorna. Det bästa vore om man kunde få en mindre arbiträr struktur genom att inte gå över till delat partiledarskap. Dagens rop om delat partiledarskap är ett sjukdomstecken som jag ser det, att partiet är såpass splittrat att man gett upp hoppet att på nytt ena det bakom en partiledare och ledning. Och vad säger det om man betraktar kvinnor och män såpass väsensskilda att man behöver en kvinna och en man i ledningen? Vad säger det om samhällets syn på kvinnor och män? Jag tror det är viktigt att undvika tanken at kvinnor och män skulle vara väsensskilda. Vi föds alla av kvinnor, vi har alla kvinna och man i oss, produceras av kvinna och man. Det vore tråkigt att återgå till denna seperation av kvinna och man, även om det bara anses som en bit på vägen till ett jämställt samhälle där delat ledarskap inte längre behövs eftersom kvinnor och män inte betraktas som väsensskilda och strukturerna är såpass egalitära att ledaren helt enkelt är ett ansikte utåt vars kön är irrelevant.

      • M. E.

        Jag tror alltså att delat partiledarskap skulle urvattna partiet för all framtid och leda till ännu mindre översiktlighet/transparens. Visst, kanske tillhör (S) historien vilket som, men utan delat ledarskap pressas partiet åtminstone långsiktigt till att bekänna färg tror jag, även om det skulle vara en blå. Delat partiledarskap kan fungera för ett parti som Mp som vill framstå som både och vare sig höger och/eller vänster, men för oss som faktiskt vill ha en klar linje är detta inte önskvärt för (S). Skulle (S) nu välja Damberg är jag nog inte ensam om att betrakta det som att partiet nu inte längre står för de värderingar det en gång stod för. Och jag skulle nog vilja säga att ett delat lederskap skulle betyda det samma, ett tecken på splittring och att det inte längre är vad det var snarare än någon sorts form för jämställdhetsframsteg. Visst, det är kul med Mp som har två språkrör, men jag ser inte riktigt vad i politiken till Mp som gör partiet så himla samhällsförändrande i mer jämställt riktning. Jag tycker alltså tvärtom, att det är ett svaghetstecken att partiet har/adpoterar denna syn på kvinnor och män, att delat partiledarskap krävs som ekvation. Det säger väl också något om var Mp står politiskt, och visar kanske också hippierörelsens begränsningar och förmåga till fortlevnad långsiktigt, när de har en partiledarform som det rimligen är en rätt konservativ samhällssyn bakom. Typ, ”vi kan inte förändra, men vi kan i alla fall se till att vi har delat partiledarskap, även om arbiträra, ojämlika och ojämställda förhållandena kvarstår, har vi åtminstone delat partiledarskap mellan en kvinna och en man”.

  4. Morgan Svensson

    Tittar vi på vilken väg kompetenta kvinnor tar inom rörelsen kontra den kompetenta män tar, så kan man nästan helt utan undantag se att män gör en blixtkarriär inom partiet, (rakt in i maktcentra) medan kvinnor (med samma eller bättre kompetens) möjligen hamnar i ngn kulturnämnd etc. och får göra en mycket lång och långsam klättring för att nå en verklig position inom partiet.

    Har också sett allt för mycket inom rörelsen, där kompisar hjälper fram kompisar (läs män hjälper män) för att kunna vifta undan det Lena beskriver.

    Inte sällan kommer kompetensen för jobbet/positionen man ”fixat” åt kompisen i bakgrunden… (man lär sig säkert längs vägen…)

    Vill man, så går det i detta sammanhang att uttolka en del av förklaringen kring trögheten att få genomslag för den förändring alla utanför den innersta kretsen vill få till stånd…

    Ironin att kompetenta kvinnor väljs bort, övertrumfas bara av det faktum att det är mindre komptenta, men lojala kvinnor som tycks segla bäst i de manliga nätverkens farvatten. (Kanske är de inget hot?!)

    Vill vi vara ett parti som står för våra ideal, jämlikhet, solidaritet och rättvisa, så måste vi också våga se obehagliga sanninger…

    Tycker därför det är bra att Lena vågar lyfta frågan.

    Bara genom att verkligen se ett problem kan vi börja resan mot att lösa det!

  5. sossemannen

    Här lyfter du en viktig fråga, Lena.

    Jag menar dock att vi bör gå längre än att tillsätta kvinnor på utredarposter och liknande. Den socialdemokratiska folkrörelsen bör i mycket högre utsträckning skapa sina egna utredare och sakkunniga. Arbetsdelningen mellan förvaltning och folkrörelse bör radikalt förändras.

    Genom politiska aftonskolor, studiecirklar, seminarier, material för självstudier, sommaruniversitet mm bör folkrörelse-intelligentian skapas. Redan idag finns det skrivningar i kollektivavtalen om facklig tid för förtroendevaldas arbete, om jag inte missförstått det. Sådant skulle kunna bli embryo till folkrörelsens utredningsarbete.
    Kassörer, ordföranden och studieledare på arbetarekommun- och partidistriktsnivå kan kompletteras med utredare.

    Istället för att blivande ledare väljs ut av nuvarande (läs: kommunal/landstingsråd väljer politiska sekreterare) kan vi med bred folkbildning skapa större rekryteringsbas och samtidigt undvika politisk korrumpering. Här avses högervridning, inte korruption i juridisk mening.

    • lenasommestad

      Tack, jag håller verkligen med dig i detta. Vi har i vårt parti idag en enorm potential bland våra medlemmar. Ditt begrepp ”folkrörelsens utredningsarbete” tycker jag är mycket bra; det sätter ord på något som jag själv inte har lyckats formulera lika bra. Många av våra medlemmar har stor kunskap och vill gärna bidra på olika områden. I den situation som vi befinner oss i kan vi inte tro att vi bara kan leva på de finansiella resurser som vår rörelse har. Vi måste mobilisera de resurser i form av tid och kompetens som finns bland våra medlemmar. Med en sådan satsning skulle partiet bli intressant för långt fler människor och vi skulle också kunna skapa en långt mer vital intern politisk debatt. Tack för detta!

  6. Pingback: Maktstrukturer och kön « johanrsjoberg

  7. Lena Källman

    Jag är förundrad över hur socialdemokratin nu i första hand verkar vilja ha en man som partiledare. Visst, kriterierna till valberedningen förordar inte en man, men i praktiken är det i första hand en man man söker.

    När Mona Sahlin valdes, var det uttryckligen en kvinna som söktes. Att socialdemokratin aldrig hade haft en kvinna som partiledare var alltför stigmatiserande. Nu, när detta s.a.s är gjort, så söker partiet tryggheten i en man igen.

    Mitt intryck är att partiet är osäkert inför kvinnligt ledarskap, för att uttrycka det snällt. Att man uppvisar sin patriarkala struktur är ett faktum.

    Jag håller med Lena om att formella meritvärderingar bör användas vid tillsättandet av tjänster. Det vore ett bra sätt att knyta till sig kompetenta kvinnor och män i organisationen.

    • Det ledsamma är ju att Mona Sahlin inte var något lyckat val (själv begrep jag det aldrig och begriper än idag inte varför hon valdes) och detta har, gissar jag, kastat S sådär en 30 år bakåt i tiden. Lätt idag att säga: Titta, vi testade en kvinna och det gick åt skogen.

    • sossemannen

      Tillägg:
      Den typ av folkrörelse-arbete jag skriver om startar egentligen långt innan någon blir påtänkt för olika uppdrag. Det kvittar ur den här aspekten om det handlar om anställda tjänstekvinnor/män (jobbigt ord att göra könsneutralt) eller sådana folkrörelse-utredare jag skrivit om ovan.

      I SSU är det ganska lätt att se att folk ur de sämst betalda och lägst utbildade delarna av arbetarklassen sorteras ut först. En tjej som inte ens börjat gymnasiet, som har invandrarbakgrund och föräldrar med visstidsanställning har en gigantisk uppförsbacke inom organisationen. Den klarar de oftast inte av vilket den hierarkiska kulturen i rörelsen ska lastas för.

      Jag tror att en kombination av informella åtgärder (vänligt sinne, uppmuntran mm) och formella åtgärder (en översyn och utredning av hur kurser rekryteras till, bättre mötesteknik för att främja de blyga, anpassning av studieutbudet till de som har läs- och skrivsvärigheter mm) skulle behövas för att lyfta dem med sämst förutsättningar.

      Visst ska även akademiskt utbildade kvinnor få en ärlig chans. Men de kommer vara mycket närmare alla dessa chanser än folk som är så pass mycket lägre ner i samhällets hierarki än dem.

      • lenasommestad

        Tack, jag håller med dig igen.
        Arbetarrörelsens historiskt kanske mest storartade insats var att öppna vägar till makten för människor i samhällets alla skikt. Om vi fortsatt ska lyckas med detta krävs den typ av insatser som du beskriver. Det är förstås inte lätt för en ungdomsorganisation som SSU att själva klara detta. Vi måste bli mycket, mycket mer medvetna om hur denna typ av processer fungerar i arbetarrörelsen i stort.
        Det är för övrigt plågsamt, tycker jag, att se hur diskussioner och utbildningar om ledarskap, coachning, personlig utveckling etc. flödar inom det resursstarka privata näringslivet, medan vi i arbetarrörelsen i så liten utsträckning orkar med att förhålla oss till frågor om hur våra organisationer fungerar och våra medlemmar och företroendevalda inom dem.

  8. Joakim

    Tack igen för att du fortsätter rada upp läsvärda inlägg som visualiserar vad socialdemokratin skulle kunna vara!

    På ämnet skolan i offentlig regi tycker jag som du, men jag skulle vilja lyfta en sak. Jag är uppväxt i en bruksort där Socialdemokraterna har haft makten sedan urminnes tider. När friskolereformen genomfördes startade några av de mest entusiastiska lärarna en egen skola till följd av att deras engagemang inte togs tillvara inom den kommunala verksamheten. Medan den kommunala skolan (och kommunen i stort) hade ett ganska antiintellektuellt klimat, blomstrade friskolan med fokus på litteratur osv, vilket naturligtvis var synd för de som blev kvar i den kommunala skolan. Min poäng kan formuleras i en fråga: Hur formar man en verksamhet i offentlig regi som tillvaratar medarbetarna engagemang?

    Här kommer också ett par lästips.

    Apropå ledarskap, chefskurser och kulturens potential – Maciej Zaremba i DN:
    http://www.dn.se/kultur-noje/pa-chefskurs-med-kafka

    Om samtidens individualism, byråkratins amoral, mellanmänsklig tilltro och möjligheterna att bygga gemenskap skriver Zygmund Bauman i Alone Again – Ethics After Certainity:
    http://www.wehavephotoshop.com/PHILOSOPHY%20NOW/PHILOSOPHY/Bauman/DEMOS.-.Zygmunt.Bauman.-.Alone.Again.Ethics.After.Certainty.(1994).pdf

    • lenasommestad

      Tack för inlägg. Din fråga om hur man formar en verksamhet i offentlig regi som tillvaratar medarbetarnas engagemang tror jag är central. Man kan nog tyvärr säga att offentlig sektor inte långsiktigt har lyckats fullt ut som arbetsgivare och krisen för offentlig sektor har under senare år fördjupats genom ständiga besparingar och idén om att all innovation ska ske utanför det offentliga, och gärna privat. Jag tror personligen att många kommuner är för små för att fullt ut kunna bära den kultur av innovation och utveckling som krävs i olika verksamheter. Här borde vi fundera på hur verksamheter kan sporras, ges stimulans och utvecklas – samtidigt som vi ställer kravet att friskolor och andra innovativa verksamheter måste utformas med allmänintresset som grund.

      • Joakim

        Jag tror att din analys i stort är riktig, men om det är möjligt för en nystartad friskola att agera innovativt, så borde det vara möjligt inom den kommunala skolan. Det handlar mer om inställning (även om stöd och ekonomi underlättar). Precis som du förordar för socialdemokratin är det avgörande att se idékonflikter som en tillgång. Tyvärr har jag en känsla av att både partiet och det offentliga Sverige delvis präglas av tystnaden som taktik, att motsättningar tystas ner, att engagerade medarbetare ses som besvärliga. Och det gagnar ju inte någon i det långa loppet (mer än möjligen privatiseringsivrarna).

        Zarembas artikel, som jag länkade till ovan, talar om vilken effekt olika typer av ledarskap har på medarbetarna, och visar på aktuell forskning med den förvånande slutsatsen att den chefskurs som hade störs effekt på medarbetarnas välmående inte med ett ord berörde konkreta frågor om chefskap. I artikeln citeras Julia Romanowska, ansvarig för den mest lyckade ”ledarskapsutbildningen”:

        ”Många ledarutbildningar är instrumentella. Man blåser upp chefernas egon, lär dem att hantera människor, men inte att hantera värdekonflikter. Eller värre – de lär sig att förneka sådana konflikter: ’Det finns inget rätt och fel. Det finns bara olika sätt.’ Eller: ’Det finns inga problem, det finns bara utvecklingsmöjligheter.’”

        ”Chefer behöver konfronteras med verkligheten, se den i ögonen, inte skyddas mot den med kokboksrecept. Recept besparar oss bekymret att känna och tänka.” Hon citerar den tyska filosofen Hannah Arendt: Man behöver lära sig tänka i någon annans ställe, från en plats där man själv inte befinner sig.
        […]
        Sex månader efter avslutad kurs hade de vilkas chefer utsattes för Kafka, Jelinek och Höga visan (samt för varandra) markant högre nivåer av DHEA-S i blodet än de vilkas ledare ingick i kontrollgruppen. […] De blev frejdigare till sinnes, fick stadigare självkänsla, sov bättre och orkade mera.

        (Kanske något att ha med sig också i debatten om ”flumskolan”)

  9. UM

    Jag är själv akademiker, men jag tror inte akademiska meriter i sig skall vara det som skall avgöra en persons eventuella kompetens för ett visst arbete under alla omständigheter. Det akademiska är ett tveeggat svärd, tyvärr. Man måste kanske inom organisationen identifiera den typ av kompetens som behövs för olika poster och finna ett eget sätt att ”kvalitetsbedöma” de olika sökanden – relevanta meriter kan se ut på så många sätt. Jag tror att om man kan utveckla en metod (där naturligtvis ideologisk hållning och genus ingår) att utvärdera kompetens och lämplighet mera förutsättningslöst tror jag mycket är vunnet, framförallt medför detta att man har en egen idé om vilken kunskap och kompetens som är relevant – något som kan ha en viss betydelse om man ämnar att ha en egen analys av vad samhället skall vara.

  10. Hej. Jag är medlem i partiet men har valt att lägga mitt politiska arbete i en intresseorganisation. Jag gillar din blogg väldigt mycket. Bland annat saboterade du min gårdag genom att låta mig ryckas med i ABF-Live och seminariet om de långa utvecklingslinerna i politik och ekonomi. Där var du ju samtalsledare på förmiddagen. Men varför var du inte föreläsare. Vid panelborden satt ett väldigt kompetent gäng kvinnor men ingen uttryckte en mening. Inget parti i Sverige har i formell mening arbetat lika målmedvetet med de öppna strukturerna att få en jämlik relation mellan män och kvinnor som socialdemokraterna. Att ” varannan damernas” trots detta inte har betytt mer för partiets maktfördelning måste bero på de informella nätverken. Nätverk som kanske mer och mer spricker upp. När mer och mer av debatten förs på nätet, transparent och i plattformar som inte är under någons kontroll.

  11. Inga-Lisa Sangregorio

    Jag finner tanken på ett delat ledarskap lockande men märker att andra tolkar det som en ursäkt för (fortsatt) splittring eller som ett tecken på tron att män är från Mars och kvinnor från Venus. Min utgångspunkt är en helt annan: partiledarrollen är i dag så orimligt krävande att risken är stor att ledaren aldrig hinner tänka. Ett delat ledarskap blir knappast aktuellt inför det här partiledarvalet, men det är inte en dålig idé.
    Det är sant att formella urvalskriterier och överhuvudtaget meritokrati gynnar kvinnor, och även människor som på grund av sin familjebakgrund saknar de kontakter som är så avgörande för framgång även i relativt okorrumperade samhällen som det svenska. När det gäller valet av partiledare är det svårt att fastställa sådana kriterier, men kön hör definitivt inte dit. Däremot intellektuell hederlighet och en vilja att på en gång slå vakt om ett solidariskt och sammanhållet samhälle och ompröva en del av de fixa idéer som tycks vara en del av den socialdemokratiska identiteten.

    • Jag ifrågasätter det här med att det skulle vara så orimligt mer krävande idag, det beror nog mer på ledarskapet än något annat. Ledaren ska leda inte göra allt själv. Bra ledare med självförtroende samlar kompetenta självsäkra personer runt sig som man kan delegera till. Osäkra ledare blir gärna kontrollfreaks som inte litar på någon och ska lägga sig i allting. Det finns många exempel på sådana som sköter sådant här utan att ständigt vara utvakade. I Perssonregeringarna blev tydligen många ministrar slutkörda fort av att det var så ”krävande”. Varför blev inte Alf Svensson utbränd, han var med in i den tiden som sägs vara så krävande och de fick väl i praktiken bära ut honom för att kunna byta partiledare. Det här är ingen värdering av den politiska ståndpunkten.

      Det är så många som vill träffa en minister att denne inte skulle kunna träffa alla om så dygnet hade 48 timmar, att jaga för att försöka uppnå något som är omöjligt att uppnå är meningslöst, om det blir några färre av alla de som inte får komma till lär inte ha så stor betydelse. Det gäller förstås att veta vad som är det verkligt viktiga.

      Som Reagan sa när han tillträdde, här blir det inga nattmanglingar vi jobbar 9-5, han förändrade USA och världen, förvisso inte till det bättre men dock åstadkom han en stor förändring.

      • Inga-Lisa Sangregorio

        OK, det är möjligt att du har rätt och att en partiledare mycket väl kan hinna läsa en hel bok om hon avstår från en eller annan morgonsoffa i teve. Och att den som delegerar skickligt och inte är beroende av ”allt ljus på mig” kan skapa sig utrymme för egen tid och egna tankar. Men den reellt existerande svenska verkligheten är knappast upplyftande i det avseendet.
        Om män och kvinnor: det ligger mycket i det Morgan Svensson skriver i sin kommentar: ”Ironin att kompetenta kvinnor väljs bort övertrumfas bara av det faktum att det är mindre kompetenta, men lojala kvinnor som tycks segla bäst i de manliga nätverkens farvatten. (Kanske är de inget hot?!)”
        För mig som inte tillhör de närmast sörjande är det fullkomligt obegripligt hur S ens kan överväga att gräva sin egen grav ännu djupare genom att välja en av två (eller möjligen tre) män som omöjligt skulle kunna attrahera en enda väljare utanför den krympande skara som röstar på partiet oberoende av vad det gör och vem som företräder det.

    • Alla ser det du synes vara, men få begriper vem du är och de få vågar inte opponera sig mot det stora flertalets åsikt

      Jo det kan kanske ligga en del i att om den manliga konservativa maktstrukturen väljer vilka kvinnor som får komma fram att det blir typ kuttersmycken som är trevliga och ”representativ” och de med skinn på näsan som slår sig fram av egen kraft väljs bort.

      Det är svårt att vet vem de olika kandidaterna är om man inte haft möjlighet att träffa dem och bedöma deras karaktär och personlighet, men från ett medieperspektiv så fråga jag mig hur dessa ska föryngra väljarskaran och partiet som jag förmodar att det finns ett behov av. I detta tror jag i och för sig att åldern på partiledaren egentligen spelar så stor roll som inställning och entusiasm för politiken.

      Det finns ingenting så svårt att ta itu med ingenting så vanskligt att leda ingenting så osäkert i framgång som att söka fly en ny tingens ordning.
      Den som förändrar får nämligen som motståndare alla dem som lyckats väl i de gamla spåren och endast ljumma försvarare i dem som kan tänkas fungera i det nya.”
      Niccolo Machiavelli

  12. Hos Mp har väl det delade partiledarskapet i praktiken inte sällan utvecklats till ett huvudrör och ett birör. I vart fall har det sett ut så utifrån.

    Den som blir populärast i media och TV sofforna blir den som man toppar med när det gäller. Men nog var det en märklig förändring när den rödgröna alliansen bildades helt plötsligt blev språkrören som siamesiska tvillingar och utgjorde 50% av de rödgröna vid varje viktigare framträdande. Om det skulle bli så att även S och V skaffar sig delat/dubbelt ledarskap och det mot förmodan skulle bli en ny trippelallians ska det då vara 6 personer på varje framträdande, ett komplett innebandylag på planen.

  13. Pingback: Österberg + Palm leder socialdemokraterna ? | Anders S Lindbäck @ Kunskapssamhället

  14. Patricia Bergenhem

    Hej Lena

    Jag är med i nätverket för Gemensam Välfärd http://www.gemensamvalfard.se/

    Nu har nätverket startat en blogg där jag har skrivit ett inlägg om dig: http://gemensam.wordpress.com/2011/03/03/patricia-b-lena-sommestad-–-en-favoritsosse/

    Med vänliga hälsningar från
    Patricia Bergenhem

  15. Mikael

    Det viktigaste tror jag är att socialdemokratin börjar leva som den lär. Partiet har ju tappat otroligt mycket förtroende på sistone och det tror jag beror mycket på att man säger en sak och gör en annan. Nu sist nyheten om att en ”högt uppsatt sosse” tjänat sjukt mycket pengar på sin friskola, och samtidigt har partiet stått och skanderat ”inga vinster i friskolorna!” i valrörelsen. Vad vill partiet egentligen? Tror de inte ens på sina egna förslag?

    Nog om det, men vill S ha mer jämställdhet, se då till att era åsikter reflekteras i organisationen av partiet. Vill partiet att alla ska betala mer skatt, betala då så mycket skatt ni kan i era privata deklarationer. Man behöver tex inte göra ROT-RUT-avdrag bara för att man får. Vill partiet ha friskolor och privata alternativ i vården eller ej? Vad ni än bestämmer er för, se till att era medlemmar lever som de lär. Detta är ledarskap och ger trovärdighet.

    Formeln är:
    Att säga vad man gör och göra det man säger.

    • Inga-Lisa Sangregorio

      I och för sig bra principer. Men Mikael har fel om RUT och ROT. Dessa -bidrag (för det är i praktiken en form av bidrag) går numera direkt till företagen. Skatteverket skickade förra året mer än 14 miljarder till de företag som erfarenhetsmässigt visat sig vara de värsta skattefuskarna i landet, nämligen städ- och byggföretag.
      OK, den hederlige S-märkte skulle väl rent teoretiskt kunna erbjuda sig att betala mer för de tjänster han eller hon köper, i utbyte mot att företagaren avstår från att kräva Skatteverket på pengar, men allvarligt talat tycker jag det är att ställa för höga krav. Det som var dåligt inför årets val var att de rödgröna ville avskaffa RUT men inte ROT (som får ca 13 av de 14 miljarderna). Kritiken mot RUT har för övrigt missat det viktiga, nämligen att det är principiellt fel med selektiva bidrag till dem som köper vissa öronmärka tjänster (skoputsning men inte trädbeskärning, mattfranskamning men inte hårklippning, osv). Det är obegripligt att liberalerna (i den mån de fortfarande existerar) gått med på en så hård styrning av människors tjänstekonsumtion.
      Sen är det en annan sak att tjänster som vänder sig till privatpersoner faktiskt är för hårt beskattade. Men metoden för att komma till rätta med detta är definitivt inte selektiva bidrag/avdrag.
      Nu kom vi bestämt väldigt långt från ämnet, som gamla tiders svensklärare skulle ha påpekat.

  16. Carl. B

    Skaffa rätt förälder är säkraste sättet att få jobb eller position inom något partiföretag, en partiet närstående organisation eller få ”förtroendeuppdrag”. Inga namn nämnda men säkert alltför många glömda…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s