En lång kamp mot vinster i välfärden

År 2005 tillsatte dåvarande skolministern Ibrahim Baylan en utredning för att förhindra uttag av vinst i skolan (Lärarnas Nyheter, AB). Utredningen är värd att komma ihåg, av flera skäl.

För det första gör den klart att Socialdemokraterna vid denna tid hade en tydlig ambition att sätta stopp för den vinstdrivande aktiebolagen i offentlig sektor.

För det andra påminner debatten kring utredningen om att Socialdemokraterna i regeringsställning mötte motstånd i vinstfrågan inte bara från de borgerliga partierna, utan också från Miljöpartiet, som konsekvent genom åren har försvarat aktiebolagens rättmätiga plats i vård och omsorg. Det parlamentariska läget satte alltså snäva gränser för en kritisk socialdemokrati. En av Miljöpartiets ledande förespråkare för privata skolor var under denna tid Mikaela Valtersson. Valtersson var ansvarig för utbildningspolitiken fram till 2006. Hon företrädde senare MP i den ekonomiska politiken. Idag är hon vice VD för Kunskapsskolan.

För det tredje är debatten kring utredningen intressant ur dagens perspektiv, eftersom den ger  många exempel på hur kritiken mot vinster i välfärden då kunde tillbakavisas med argument som senare har visat sig vara ohållbara.

De flesta argumenten handlade om att vinster i skolan – eller i den offentliga sektorn i stort – inte var något att oroa sig för.

”Skolminister Ibrahim Baylans utredning som ska stoppa fristående skolor från att ta ut vinst är ett slag i luften”, hävdade till exempel Gert Assermark i Friskolornas riksförbund. ”Fristående skolor tar inte ut några jättevinster eftersom det inte finns några jättevinster att ta ut” (Friskolornas riksförbund).

”Skolans vinst är också elevernas”, förklarade P J Anders Linder i SvD. ”… jag tror att Baylan får svårt att peka ut några krösusar som susar omkring i sportbil efter att ha skurit guld med täljkniv i grundskolebranschen. Hittills har företagarna snarare tagit etableringskostnader och skaffat sig erfarenhet. De har vitaliserat skolsektorn på egen bekostnad. Föräldrar och barn strömmar till och är nöjda, men de snuskiga profiterna finns blott i fantasin…. (SvD).

Redan 2008 hade verkligheten kommit ifatt alla dem, som attackerade Baylan för hans vilja att begränsa vinstuttag.  I tidningen Skolledaren rapporterades om att de tio största privata skolföretagen år 2007 hade sammanlagt 5,2 miljarder kronor i årsomsättning. Deras vinster uppgick till 330 miljoner kronor. Samtidigt hade problemen med vinstmodellen blivit alltmer uppenbara.”De största friskolorna i Sverige gör stora ekonomiska vinster. Samtidigt tvingas många kommunala skolor till åtstramningar eller hotas av nedläggning när elevkullarna minskar. Många mindre friskolor riskerar att gå i konkurs”, skrev Skolledaren.

Idag står vi där vi står, med en borgerlig regering som under fem års tid har släppt vinstintressena fullständigt fria i offentlig sektor. Vem anser idag att vinstmaximering i offentlig sektor inte kan skapa problem? Borgerlighetens valseger blev jackpot för välfärdens entreprenörer.

Mest märkligt är dock att Socialdemokraterna i opposition inte skärpte analysen av välfärdsföretagen. Istället blev det tvärtom. I valrörelsen 2010 drev Socialdemokraterna inte någon tydlig linje för non profit i välfärdssektorn. Istället hade partiet faktiskt anammat samma paroll, som Friskolornas riksförbund använde år 2006 i kritiken mot Ibrahim Baylan: Fokusera på skolans kvalitet istället för vinst. En strålande framgång för välfärdens vinstdrivande entreprenörer, deras PR-firmor och fristående, (s)-märkta lobbyister.

Annonser

105 kommentarer

Filed under Uncategorized

105 responses to “En lång kamp mot vinster i välfärden

  1. Inga Olsson

    Bra att någon enda socialdemokrat har minnet i behåll. Du borde kanske byta till V i stället?

  2. Morgan S

    Märkligt eller talande tydligt, det är frågan…

    Föreslår att vi bildar en underorganisation Vänstersossar så att väljarna (på alla nivåer inom och utom partiet) kan se vilka företrädare de kan rösta fram och se vad de står för.

    Visst, det bryter mot partistadgarna, men det är om något en klar fördel…

    Väljer de att utesluta oss, vet vi var partiet står (och kan lämna det med gott samvete) gör dom det inte lär gräsrötterna på några år, återföra partiet dit det hör hemma, samtidigt som deras förtroende återställs, när de märker att de verkligen kan påverka partiet i rätt riktning…

    Minst lika viktigt är dock att våra företrädare börjar leva som de lär…

    Att företräda partiet skall inte vara ett steg i en privat klassresa, med skyhöga löner (där man drivs att leta alla möjligheter att tjäna en extra hacka eller en genväg att ta ett till steg i karriären)

    Istället skall vara ett resultat av verklig ideell övertygelse, där man ersätts med samma ersättning som den genomsnittliga löntagaren, istället för att få 100 000 tals kronor per månad + div. bidrag etc.. (Detta oavsett om man är partiledare eller riksdagsledamot, kommunalråd eller ngt annat.)

    Tror ärligt talat den mest kompetente företrädaren är den som gör saker av ideologisk övertygelse, snarare än av girighet att klättra så högt de kan och tjäna så mycket som möjligt. (Självklart krävs kompetens men det finns verkligen ingen direkt koppling mellan att klättra högst och ha bäst kompetens)

    Snarare finns det många med kanske bäst kompetens och mest ideologisk övertygelse som inte väljer att göra partikarriär, därför att deras drivkraft är mer altruistisk, där ekonomin närmast är oväsentlig i förhållande till det syfte de kämpar för..

    Dessutom så är kanske den mest infernaliska faktorn att den höga lönen och karriär även korrumperar den mest ideologisk övertygade över tid. (I vart fall de allra flesta av dem.)

    Därför är mitt förslag enkelt.

    Vill vi ha företrädare som företräder oss, så skall de ha samma ersättning som oss och drivas av att utvecklas personligt för att bli vår absolut bästa företrädare, där moroten inte är ekonomisk och korrumperande utan altruistisk och ideologisk utvecklande.

    Då först tror jag vi får sossar i toppen som inte ständigt velar mellan den ideologiska kompassriktningen och den realpolitiska kompromissen mellan egenintresset och deras ständigt reviderade ideologiska tolkning samvetet kräver för dagen.

    • Häller helt med dig Morgan S men hur ska detta organisatoriskt gå till.
      den rådande strukturen i partiet gär faktiskt enda ned till kommunal nivå.
      ska det organiseras ifrån gräsrötterna ? Jag föreslår att vi gör ett försök.
      Kom igen!

      • Morgan S

        Möjligen har jag fel, men är fullständigt övertygad att organisationen måste inledas med ett upprop (eller dyl.) från alla ledande vänstersossar, kommunalt, regionalt och på riksplanet. Så vi gräsrötter (och de själva) ser vilka de är…

        Så att vi återfår hoppet och ser att de finns och aktivt kan stötta dem.

        Dessutom måste de sossar som befinner sig utanför den direkta politiska arenan (med offentlig profil) också våga ställa upp och stå bakom bildandet av denna ideologiskt präglade socialdemokratiska idé organisation.

        De grundläggande åsikterna, agendan och ställningstaganden i centrala frågor måste slås fast, både vilka dessa är och vilka sossar som tydligt står bakom dem.

        Först därefter kan organisering på gräsrota nivå få effekt, både via organisering underifrån och uppifrån.

        Det reella problemet är att partistadgarna förbjuder sådan organisering och slår fast att det direkt leder till uteslutning, så vilka skulle egentligen våga?! (Dessa personer måste helt enkelt vara så många, de måste vara på alla centrala nivåer, så att partiet inte varken vill eller vågar åderlåta sig genom att utesluta dem…)

        Ställer gärna upp om ngn visar vägen…

        Dock skall man tänka på att det självklart även finns andra vägar än dessa mer konfrontatoriska mot partiet att gå.

        Öppna konferenser med gräsrötter och partiföreträdare på alla nivåer i olika sakfrågor som turnerar runt i landet som för fram och diskuterar vänstersossarnas agenda i olika sakfrågor.

        Debatter seminarier, tankesmedjor… Allt är möjligt…

        Kanske är det som framför allt behövs ”bara” tydliga mötesplatser där vänstersossar kan finna sina likasinnade och bygga de nätverk som är nödvändiga för att vi skall lyckas.

        Låt alla blommor blomma… 🙂

    • David

      Morgan S,

      Jag förstår din frustration. Jag tror dock det är fel att återigen börja tala om ”vänster” och ”höger” inom S. Det är gamla och infekterade ord som kommer förstärka bilden av S i förfall. Använd istället ordet ”progressiva” för de som vill utvärdera privatiseringarna inom välfärden och komma med en ny, modern politik som tar tillvara på all den kunskap som finns inom vetenskapen (t ex SNS-rapporten), t ex Lena Sommestad. De som förordar det gamla systemet med marknadsfundamentalism, i otakt med tiden, dvs kongressbeslutet från 2009 är de ”konservativa”. t ex S-märka lobbyister för marknadsfundamentalism.

      Progressiva sossar och konservativa sossar.

      • Morgan S

        Bra tanke…
        Ser dock ett stort problem… Det gör att debatten för alla utom de mest insatta, blir otydlig.

        En normal läsare kan lätt uppfatta att den som vill ha klassisk socialdemokrati (den vi haft fram till 1990-talet) är konservativ och uppfatta de som vill stå för en mer borgerlig socialdemokrati (som omtolkat vår ideologiska hållning kring t.ex. välfärden och gått i frontlinjen för privata alternativ) är progressiva.

        Även om begreppen (vänster – höger) är infekterade, tror jag att just uttrycken vänster och höger bidrar till en nödvändig tydlighet som behövs för att vi skall återfå vår trovärdighet.. (Otydlighet i form av möjligt tvetydiga/svårtolkade begrepp kommer som jag ser det bara bidra till att folk väljer alliansen enkla (falska) budskap istället.)

        Tror nämligen att partiet alltid måste vara TYDLIGT vänster och driva dessa frågor i första hand och enbart i undantagsfall falla för frestelsen att kompromissa med sin ideologi i olika sakfrågor, om vi skall vara ett trovärdigt alternativ för alla väljare som inte är ideologiskt övertygade i någon riktning.

        De ser då vad vi står för och kan känna en värdegemenskap och ett förtroende för oss, även om de inte delar vår djupa ideologiska övertygelse (samtidigt som de snabbt kan lämna oss om vi sviker det de uppfattar som viktigast), ärlighet, trovärdighet och rätt moralisk hållning där ett individuellt beteende som går hand med presenterade politiska åsikter, gör helhetsbilden hållbar.

        Ser man på svenska folket och det politiska intresset så tror jag att en rimlig uppskattning om hur många som har verklig ideologiskt övertygade visar att dessa utgörs av ca: 30 % av väljarkåren. Övriga sitter snarare vid valet och ser vem som säljer den mest attraktiva och trovärdiga produkten som ligger mest i linje med deras moraliska tycke och smak.

        Annars har du naturligtvis rätt. Att ha en debatt om höger och vänster är naturligtvis skadligt för partiet (om debatten blir infekterad med en högerfront som försöker få socialdemokratin att överge sina grundfundament.) Men det är också nödvändigt att verkligen våga ta tag i frågan då Socialdemokraterna ÄR vänster. Där faktum är att partiet skadas av alla dem som vill föra partiet åt höger pga. att partiet till stor del består av det förtroendekapital som en historisk konsekvens vänsterprofil har byggt upp i väljarkåren. (Där väljarna utgår från detta förtroendekapital och mäter vår trovärdighet i hur vi i jämförelse med den står fast ideologiskt i olika sakfrågor)

        Hörde en gång ett citat som gick något i stil med;

        ”Om du är en banan och alla omkring dig tycks gilla äpplen, kan du försöka bli ett äpple (för att bli omtyckt) Du kanske tom. lyckats…

        Men tänk då på att du alltid kommer vara ett andra klassens äpple, bland första klassens äpplen samtidigt du alltid kommer vara ett första klassens banan…

        Och det kommer alltid finns massor av folk som älskar bananer…

        Sensmoralen: Att vi inte har råd att framstå som andra klassens äpplen när vi skulle sopa banan av alliansen om vi visade hur en äkta banan såg ut, då deras taktik är att både vara äkta äpplen som partier och en andra klassens banan som allians.(Och det är alliansen som är den verkliga motståndaren.)

        Högersossarna handlande har under 10-15 år öppnat dörren för alliansen att både framställa oss som ett andra klassens äpple och en övergiven halvrutten banan… (Vår otydlighet blev till en öppen dörr för dem…)

        Det självklara och enda verksamma motmedlet är därför att vi återgår till en tydlig vänsterpolitik som kan krossa bilden av oss som råder bland väljarna.

        Vi måste se till att striden åter står mellan äkta och falska ”bananer”, (vänstersossar och alliansen), varför högersosse politiken först måste avslöjas och rensas ut…

        Därefter (när alliansens struktur krossats) kan striden åter stå mellan olika sorters äpplen (de borgerliga partierna) och en stor äkta vänstersosse banan + de andra äkta eller falska frukter övriga partier presenterar.

        Vårt eget hinder i sammanhanget är att vi inte vågar gunga båten och belysa vårt fundamentala problem, att högersossarna just nu skaffat sig så stor makt i partiet att vi förhindras att segra på vår egen hemmaplan (vänsterideologi) och istället tvingas föra striden på borgerliga villkor, efter deras agenda, med hjälp av deras lösningar och utifrån deras grundanalys av hur samhällsproblemen skall lösas..

        Ser därför själv ingen annan möjlighet än att kalla höger för höger och vänster för vänster och kräva att alla redovisar var de verkligen står ideologiskt! (Vi måste helt enkelt få fram vänsterföreträdare för att kunna vinna!)

        Erkänner dock mer en gärna att jag långt ifrån är den skarpaste analytiker vi har, varför jag inser att detta enbart är sanningen från min snäva horisont… Andra och förmodligen bättre analytiker kan säkert göra bilden både tydligare och mer korrekt…

        Fältet är öppet… Välkommen att ge oss, din/er bild…

    • Morgan S Jag har ett förslag. Vi på gräsrotsnivå bjuder in Lena Sommestad att hålla tal om privatisering och välfärd. Här på Österlen
      har vi ju FI och Gudrun Schyman så det är väl en lämplig start.
      Vad säger Lena?
      Norrtorpet@privat.utfors.se

      • lenasommestad

        Jag talar gärna om ämnet men har ganska fyllt med resor just nu. Dock planerar jag att besöka Bromölla i januari… lite norr om Österlen, men ändock.

      • Morgan S

        Bra ide…

        Tyvärr så tycks grösrötternas rop på förändring eka tomma i maktens korridorer…

        Tror också att Lena hela tiden måste balansera på slak lina mellan att ta striden (jag tror hon vill ta) full ut, eller att ta mellanmjölksvägen att kritisera så mycket som partiet för stunden tillåter att dess företrädare kritiserar (oavsett det objektiva behovet av rak och frän kritik) för att åstadkomma nödvändig (vänster)rättning i leden.

        Analysen är inte, att det är ngt fel på Lena, utan att det tyvärr tycks vara politiskt självmord i ett parti som är så sårat som sossarna att föra en öppen ärlig debatt utan att hon från start får med sig ett antal tunga företrädare…(Tyvärr väljer partiet att sänka taket för debattklimatetet ytterligare och ser nästan all debatt som illojal kritik.) Vilket kräver att taket lyfts av gemensamma krafter.(Istället för att hållas på plats av en gemensam kompakt tystnad.) Hon tvingas m.a.o. att välja vad hon gör och säger, vilket gör kraften i hennes rörelse allt för svag…

        Är det inte så, så är läget värre än jag tror, för du trivs hon i mellanmjölklandet där det är viktigare att hålla ihop diametralt olika åsikter i alla välfärdsfrågor, i alla fördelningspolitiska frågor etc. inom partiet än att dra upp frågan till sin spets.

        Antingen står partiet för sin historiska ideologi, eller så står de bara för det som ännu inte rensats bort av alliansen från den politiska dagordningen… (Och så illa får det inte vara…)

        M.a.o. Gärna ett möte (med/av Lena) men hellre en bred samling vänstersossar som ställer sig upp som en man och tar striden innan det är försent… (Även om det är bra att du och jag finns med i denna klunga, någonstans i de bakre leden, menar jag att det måste vara tunga ledande befattningshavare och fria debattörer som gör detta.)

        Vår makt är noll och Lenas makt som ensam företrädare för ”oss” än mindre, då hon riskerar allt, genom att gå i strid (ensam).

    • Morgan S Har läst dina analyser ett flertal ggr och de är bra i allt utom
      i analysen av Lenas ställning. du konstaterar att hennes makt ät mindre än noll, Men är det så? Visst , hon praktiskt taget uteslöts ur alla diskussioner om partiledare och person i inre kretsen, men kom tillbaka
      på ett kraftfullt sätt genom kvinnoförbundet. Detta tyder också på att hennes åsikter delas av detta förbund. Det kan diskuteras om det är en fördel eller nackdel att Lena sitter i VU , men eftersom jag anser henne
      vass nog är det en fördel. Lena har också svarat att hon gärna vill komma ut och prata om privatisering,välfärd ( vår politik). Om man inte har makt nog så måste man skapa den, Vi ska samla oss, var hon än talar, till så stora manifestationer som möjligt och skapa den!

      • Morgan S

        Jag erkänner att min analysförmåga är begränsad (och ngt negativt färgad). Lena har neturligtvis nu en maktbas! (Som med rätt metoder säkert kan växa ordentligt när tiden väl är mogen.) Menade bara att hon just i denna stund säkert hade det extra svårt att föra en politik som inte ligger helt i linje med partikansliet när krisläget ”kräver” lojalitet.

        Tyvärr ligger det dock i politikens väsen att ALLA förändringar tar tid (och mitt tålamod är kort) därav den ngt tråkiga tonen, ibland. (Är också rädd att vi kanske inte inser problemets vidd (även på sikt) att driva en vänsterpolitik när det i den centrala ledningen till stor del råder koncensus om att de politiska beslut de varit med om att införa har varit bra…)

        Ser (letar efter) de stora snabba lösningarna, när politikens lösningar är de små medlens långsamma skiftning… (Fram till dammen brister och förändringen väller fram likt en flodvåg).

        För min del ställer jag gärna upp (på din idé) och gör en resa för att delta i evengemang (där Lena m.fl. deltar) som kan främja vår sak… (många droppar små… blir snabbt en å) 😉

        Problemet (och en stor orsak till min otålighet) är att vår generations minne (av verkligheten) vad de olika partierna står för, inte delas av dem som är under 30-35år (om de inte är välskolade politiskt) då deras realitet varit att socialdemokraterna varit ett regeringsparti när det var tufft att växa upp i Sverige, som inte lyckades (utåt) stå på de svagas sida och som till stor del införde/stödde alla de privatiseringar (som misslyckats) som vi inte anser utgör ”riktig” socialdemokratisk politik (allt från välfärdssektorn till tågtrafik, banverket etc.)…

        Som dessutom därefter var ett oppositions parti som i deras ögon mest sett ut som en tråkigare/mer velig version än alliansen, i alla (ideologiskt) viktiga frågor, med ständiga affärer som allt mer sänkt trovärdigheten och attraktionskraften, vilket skapat en bild bland dem (som snart kan bli en realitet) att socialdemokraterna är passé…

        Därför känner jag ibland paniken, att det är vinna eller förvinna, just NU! (Men så är det naturligtvis inte…)

        Ser man det stegvis (över tid) måste partiet (en gång för alla) bestämma sig för vilka vi/de är… För att därefter med en TYDLIG röst från ALLA företrädare stå upp i ord och handling för denna identietet och de åsikter partiet står för…

        Då kan både de som minns och de som aldrig tidigare förstått, ställa sig bakom partiets idéer (och val åter vinnas.)

        Men det bygger ju förstås på att vi visar upp en (sosse)identitet värd att slåss för…

    • Morgan S. Vi är många som är minst lika otålig som du, jag tror att situationen för partiet är sådan att tiden snart runnit ut. Jag letar efter ett konkret handlingsprogram eller början på ett sådant. för att starta processen Vi kan diskutera, men det är så, att i S föreningarna är man ganska överens om, viken politik som borde förts.och ilskan är stor.
      Att vänta på att partiet totalt krackelerar anser jag inte vara en god strategi, det kommer att ta decennier att återkomma. Lena deltar flitigt i debatten och visar var hon står, men för mig verkar det som man nonchalerar henne , hon ska inte betyda något, Om vi kallar på henne från alla hörn blir hennes bas annorlunda, och hon har visat att hon vågar.Om det sedan visar sig att det i hierarkin inte finns några ” äkta ”
      socialdemokrater som hakar på så är det värre än vi trott, men vi har gjort vad vi kunnat.

  3. Inga-Lisa Sangregorio

    Apropå förslaget från Morgan S: jag tror att Pariskommunen hade principen att en förtroendevald skulle avlönas som en yrkesutbildad arbetare.

    Nu tror jag inte lönerna är enda förklaringen till partiets ideologiska och idémässiga osäkerhet (snällt ord). Men visst drar en stor rörelse med många karriärmöjligheter till sig lycksökare som ser en enkel väg till köttgrytorna. I det avseendet kan det nuvarande stålbadet kanske rent av vara nyttigt, eftersom en del av dem kommer att försvinna.

    Som SNS-rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” visar har det rått och råder fortfarande en häpnadsväckande naivitet och brist på förståelse för hur svårt det är att upphandla och utvärdera komplicerade tjänster som vård eller utbildning.

    ”Valfrihet” låter bra, men det förutsätter i praktiken en överetablering och blir därmed mycket dyrt även om företagen inte skulle ta ut saftiga vinster. Man kan inte både få valfrihet och kostnadseffektivisering. Detta blir speciellt tydligt inom just skolans område. När en ny friskola etableras kan den kommunala skolan ju knappast stänga av några skolsalar och avskeda en del av skolpersonalen. Ibland leder valfriheten för några dessutom till minskad valfrihet för andra. I radions P 1 sändes för någon vecka sedan ett program om hur en del elever drabbades av att en ny friskola etablerades i kommunen. De hade tidigare kunnat gå ett par dar i veckan i skolan i hembyn och slippa långa bussresor varje dag, men nu räckte inte pengarna längre och de skulle tvingas pendla långt alla skoldagar. Deras valfrihet minskade alltså.

    När det gäller skolan tycker jag själv att de religiösa friskolorna kan likställas med barnaga. Vilken valfrihet har barnen där, som utsätts för samma indoktrinering i hemmet och i skolan? Läs Dilsa Demirbag-Sten i dagens DN! ”Jag är i dag tacksam över att vi kom till Sverige långt före friskolereformen.”

  4. Lysande och kunskapsmättad analys av Lena. Problemet är att en återgång till tidigare ordning är omöjlig eftersom den medelklass som i första hand väljer att sätta sina ungar i friskolor inte skulle gilla ett sådan förslag. Privatiseringen av offentlig verksamhet inom vård, skola och omsorg har Partiet varit med om att driva fram. Nu står vi där med brallorna nere. Jag minns att Partiets eftergifter på dessa områden var följden av att man inte ville framstå som fundamentalistisk och framstegsfientlig. På 80-talet talades det om den ofantliga sektorn om ni minns detta. I takt med att klassklyftorna ökar, ökar också behovet av en mer segregerad skola. Privatdrivna friskolor är en produkt och pådrivare av denna segregering. Den breda medelklassen vill inte blanda sina ungar med den växande underklassens obildade ungar. Jag ser segregationen i samhället som en förutsättning för segregationen inom skola, vård och omsorg. Inte tvärtom. Utvecklingen har nog gått längst på skolområdet gissar jag. Egentligen är det en förfärlig utveckling vi ser. Och värre kommer det att bli. När eurokrisen briserar på allvar om något år, så kommer skiten att hamna i fläkten.

    • lenasommestad

      Ändå har S klarat denna kamp en gång förr; då den klassuppdelade skolan ersattes av en enhetsskola. Detta var en av partiets stora framgångar, och inte heller då var det en lätt match. Min storebror Staffan tillhörde den första elevkullen i Uppsala som började i ett gemensamt högstadium, som kallades just enhetsskola.
      Demokratin måste återerövras om och om igen, av varje generation. Så också jämlikheten.

      • Lena – det var en annan tid. Rekordårens tid. Då gick utvecklingen obönhörligt mot allt bättre välstånd för allt fler. Arbetslösheten var låg och det rådde framtidsoptimism. Den tidens klassuppdelade skola satte hämsko på den utbildningsrevolution som då behövde genomföras. 68-generationen oroade sig inte över arbetslöshet. De gick i skolan och sedan på universitetet och visste att de var behövda i samhället. Nu är läget ett annat. Vi gör resan baklänges. Fast demokrati är viktigt.

    • Må så vara att det är en annan tid, men det gör inte att arbetslösheten för all framtid är omöjlig att råda bot på. Den är till stor del följden av politiska beslut och dess komponenter är inte av gud givet och kan således ändras på, för att komma tillrätta med den massiva massarbetslösheten.

      • Simsalablunder – självklart är det möjligt att råda bot på arbetslösheten. I forna Östtyskland var arbetslösheten noll. Lönerna var visserligen inte så höga, men alla hade ett jobb att gå till. Men det var ett helt annat samhälle än det jag tror att vi vill leva och bo i.

      • Nu var ju inte Sverige i närheten av ett DDR när vi hade det som kan betecknas som i det närmsta full sysselsättning. Inte heller behöver man bli ett DDR idag för att åstadkomma det, utan det är bara menlöst pladder från din sida, i klass floskeln ”det är andra tider nu”.

      • Mikael

        Baylan ankklagades (och prickades) för ministerstyre när rapporten 2005 inte visade vad han ville den skulle visa. Bara för att inte glömma.

        Sedan kan väl ingen argumentera mot att det var en bra reform på 60-talet med ”enhetsskolan”. Bra så.

        Sedan dess har tiderna förändrats som Bosse påpekar. Tyvärr har den kommunala eller statliga skolan visat brister, den har kallats flumskola, Sverige har rasat i rankingar världen över. Känskan var att nu blir alla barn inte lika duktiga längre, de blir lika dåliga. De duktiga drar inte längre upp de svaga, utan de svaga drar ner de duktiga. Därför behövdes något göras, det tyckte svenska folket uppenbarligen när de röstade in alliansen. Vi behövde höja kunskapskraven, vi behövde effektivisera och utveckla skolan och få fram spetskompetens. Så vi testade aktiebolag och valfrihet, och nu visar undersökningar att fler är nöjda än missnöjda med utvecklingen. Det är klart att mer behöver göras, men driftsformen är inte problemet. Vad är nu nästa steg? Tillbaka till flumskolan? Och på vilket sätt rent praktiskt, konfiskation?

      • U_M

        RE: Bosse. DDR var faktiskt av de få länderna i gamla östblocket som hade en viss arbetslöshet. Arbetslösheten låg runt på 0,5-1% ungefär.
        I DDR var det (visserligen med en hel del byråkratiskt krångel) möljigt att gå på motsvarande A-kassa i kortare perioder. DDR-Regimen hyllade sig själva genom att tillåta en mindre arbetslöshet och kunde därigenom betrakta sig själva som ett ”välfärdsland”. Dessutom utgjorde de arbetslösa i myndigheternas ögon en finfin rekryteringsgrund för ”Informelle Mitarbeiter” till Stasi.

      • Mikael, det var inte ”Bara för att inte glömma” du tog upp något så irrelevant, utan det var ett försök att flytta fokus bort från det rapporten säger. Och det förstås för att innehållet inte passar in i ditt tyckande.

        Nu var det ju ingen flumskola tidigare, utan det är bara simpel propaganda.
        ”Känslor” och tyckande är det som satt oss där vi är idag. Alliansen med Björklund blåste på med falsarier och Mikael med flera köpte det med hull och hår.

        Och lösningen som skall rätta till detta pågående gigantiska fiasko? Jo, ännu mer av ”känsla” och tyckande och ännu mer av det som inte fungerar plus ytterligare en dos av floskeln ”det är andra tider nu”.
        Fler är ”nöjda” än missnöjda, enligt Mikael. Fler var var förstås ”nöjda” än missnöjda med skolan tidigare också.

        Att sådana flum-kriterier inte förbättrar kunskapsläget det minsta, är inget att bry sig om. Prioriteringen är tydlig, låtsasvalfrihet är viktigare än rätten till likvärdig utbildning oavsett var man bor, och att kunskapsnivån generellt höjs.

  5. Bosse Bergkvist

    Trösterikt, Lena. Tack! Det är så lätt att glömma.
    Jag gick i Ystads ”Högre Allmänna Läroverk”, med behovsprövad nedsättning av terminsavgifterna. Sånt ska ingen få glömma!

    Socialdemokratin lyckades rulla undan hela den där sekellånga sorterings-maskinen, så visst kommer det att vara möjligt att vrida bort från neoliberalismens äckligt effektiva bakåtsträvanden.

    Det är egentligen mycket enkelt, och tveklöst finns det NU majoritet i valmanskåren för tämligen snäva begränsningar av vinstuttagen i skola och vård.

    Och tänk vilken lättnad det nu är för alla oss med hjärtat till vänster att stolt få stå för vad vi egentligen har tyckt hela tiden om krämarnas intåg i välfärden!

    Dessutom tror jag att väldigt många i den där ”breda medelklassen” som inte vill ”blanda sina ungar med den växande underklassens obildade ungar” kommer att tänka om. Egoismen är en urkraft, men när de moraliska betänkligheter dessa föräldrar självklart känner (mer eller mindre starkt) adderas till de uppenbara skador för det allmänna goda som blir såhär överväldigande kommer vi att stå för framtiden och nya gamla ideal.

    Jag är en stolt VänsterSosse.

  6. Inga-Lisa Sangregorio

    För kännedom: på måndag har SNS ett seminarium om Friskolor i förändring. Med Jonas Vlachos, som skrivit skolavsnittet i deras omdebatterade antologi om Konkurrensens konsekvenser. 10-12 på SNS.

    Vilka är egentligen den här hemska medelklassen som bara är egoistisk? Är inte alla vi som läser Lenas blogg och ibland kommenterar den ”medelklass”? Det gör oss inte automatiskt till idioter som bara tänker på oss själva. Och även om vi bara tänker på oss själva (och våra egna barn och barnbarn) kan vi ju omöjligt vara betjänta av nuvarande tingens ordning. Det är väl dåligt för alla med betygsinflation och skattepengar som flyttas till skatteparadis.

    Felet med S (och med övriga partier) är att de inte tror att väljarna är i stånd att ta till sig ett resonemang som går över amöbanivån.

    • Inga-Lisa S: Jag talar om ”den breda medelklassen”, inte om den ynka lilla procent av medelklassen som är vänstersocialdemokrater. Jag talar om den breda medelklass som just nu ger alliansen 51 procents stöd i väljaropinionen.

      • David

        Bosse,
        Var inte rädd för ”medelklassen”. En majoritet av den stödde S senast 2008 i opinionen, då S hade 45% och rödgröna hade över 60%. Om S kärna nu är 15% eller 25% så är den borgerliga kärnan 10%-15%, Miljöpartiets kärna är 5%. Det finns alltså 55%-70% att fightas om!

      • David,
        jag är verkligen inte rädd för medelklassen. Och jag känner till att Partiet hade 45 procent 2008. Det verkliga raset i opinionen kom när Partiet presenterade sin budgetpropp våren 2010. Då såg helt plötsligt en avgörande del av medelklassen att politiken inte höll måttet för dem. Där började raset för vilket Mona fick skulden, och sen har det fortsatt. Det är politiken som brister och kanske också bristande kompetens här och där i Partiets ledning, men det tror jag är av mindre betydelse. Att Östros nu lanseras som den kommande partiledaren borde stämma till viss eftertanke. Han är meriterad men tyvärr förbrukad eftersom han suttit i ledningen för Partiet genom flera förlustval. Det är inte medelklassen jag är rädd för utan jag blir rädd när jag observerar bristen på politiska idéer i det fornstora Partiet.

      • Att just budgetproppen 2010 skulle ha orsakat tappet är ju bara hemsnickrat snömos.

      • I oktober 2009 låg S runt 35 procent, februari 2010 låg de runt 32 procent. Vid valet hamnade S på 30,66%. Det är alltså mycket tydligt att S stora tapp från 2008 års höga siffror på 45 procent skedde långt före att skuggbudgeten 2010 presenterades. Den gjorde knappast till eller från vid den tidpunkten. Den var också innehållsmässigt lik Alliansens med bara små ändringar. Förslaget att slopa RUT var och är t.ex. ingen stor fråga för medelklassen, eftersom så försvinnande liten del där använder sig av det. Fastighetsskatten skulle inte påverka den breda medelklassen såsom förslaget var utformat, jobbskatteavdragen skulle vara kvar osv.

      • Mikael

        Just det ja, vänstersocialdemokrater är lite bättre, lite högre stående än andra. Trevlig människosyn.

      • Jaha, Mikael trollar. Då vet vi det.

    • Lena Källman

      Nej, Inga-Lisa, alla som följer och kommenterar Lenas blogg är inte medelklass. Själv tillhör jag underklassen. Det säger en del om din världsbild att du antar att alla här kommer ifrån den välbeställda medelklassen. För mig är politik inte ett intellektuellt nöje. För mig handlar det om att överleva i ett Sverige som kännetecknas av växande klassklyftor där många med mig dragit nitlotten i det ekonomiska och politiska menageriet.

      • Inga-Lisa Sangregorio

        Man kan diskutera hur man ska definiera ”medelklassen”. Min egen bakgrund är inte medelklass, men efter akademisk utbildning och dito yrken kan jag knappast räkna mig till den allt mindre arbetarklassen. Det innebär inte alltid att någon som tillhör medelklassen är ”välbeställd”. Fyrtio års heltidsarbete i akademikeryrken har gett mig en pension på strax över 12 000 i månaden, brutto. Men min poäng är att det är dumt att betrakta ”medelklassen” som fiender, bestående av en homogen samling som inte bara är egoister utan också så obegåvade att de inte begriper att friskoleeländet är förödande för alla. – Hur som helst kommer ingen förändring att ske om man utdefinierar den medelklass som numera sannolikt utgör en majoritet i befolkningen.

  7. U_M

    Jag har ett problem med tanken att gå till val på att begränsa vinstuttaget inom välfärden. Det är argumentationsmässigt svagt och öppnar för en diskussion om nivåerna. Att diskutera nivåerna innebära att man har erkänt legitimiteten av vinst i skolan eller vården. Då har man ju låtit motståndarsidans argument vinna!

    Det är betydligt bättre att säga att här går en gräns. Ingen vinst i välfärden är ok helt enkelt. Det är en fråga om demokrati.

    • Morgan S

      Självklart har du 100 % rätt. Välfärden är en del av den gemensamma sektorn där våra gemensamma medel är just gemensamma och aldrig skall hamna i vare sig privata fickor eller befinna sig under privata entiters kontroll..

    • Det finns absout ingen anledning att ”kräva begränsning av vinstnivåerna inom välfärden”. Var än nivån sätts finns det möjlighet att ta ut vinster genom att skicka bluffakturor från ett annat bolag som man äger. På så sätt kan man formellt hålla nere vinsterna i det bolag som har ögonen på sig.

      Det bör över huvud taget inte finnas vinstkrav i välfärden. Det finns massor av dokumentation om att detta styr åt fel håll. Välfärden ska styras med kvalitetskrav, och budgeten får högst bli en begränsande faktor. Och detta klarar inte ett privat bolag. Om inte annat sätter aktiebolagslagen hinder för det.

      • David

        Helt rätt analys U_M. S skulle kunna göra det till ett av sina stora projekt och kombinera det med en gigantisk grön satsning: ”det Gröna Välfärdslyftet – så får vi världens bästa och mest miljövänliga infrastruktur, skola, sjukvård och omsorg”. Valvinst 2014.

      • Bosse Bergkvist

        David, du har så rätt! Upp till kamp!

    • Mikael

      Ni begår alla ett tankefel när ni bannlyser vinster. Logiken brister, det är därför ni inte får gehör för dessa frågor i politiken. Kanske beror det på att ni försöker se statens pengar som statens även efter att man köpt något för dem. Kanske har ni glömt att staten bara är EN del i samhället, som interagerar med de andra delarna. Staten och samhället är inte samma sak.

      Tänk er att medborgarna är kunder till staten och köper en massa tjänster för sina skattepengar. Dvs staten har en påse pengar som den fått in genom skatter. Hur ska vi nu leverera det som medborgarna har köpt? Tex så har vi lovat att leverera en bra skola. Då måste man ju först fråga sig vad en bra skola är, sedan hur man ska uppnå den med minst påverkan på vår penningpåse. För vi måste ju göra andra saker för pengarna också.

      Det finns två alternativ, antingen gör vi allt in-house, då anställer vi en massa duktiga lärare, vi bygger skolor själva från granar och tallar i statens ägo, vi tillverkar blyertspennor, skriver böcker mm. Det andra alternativet är att outsourca delar, dvs köpa in tjänster och produkter från andra företag. Då kan vi köpa sten till skolorna, köpa de bästa böckerna oavsett om författaren är anställd av staten eller ej, vi kan köpa jättebilliga blyertspennor från utlandet, vi kan köpa föreläsningstimmar från utländska forskare, mm. Troligtvis mycket färre kontaktpunkter, och billigare i många fall. Resultatet blir detsamma dvs vi levererar den skola vi lovat och betalar ut pengar ur penningpåsen.

      Vad är egentligen skillnaden att köpa en städtjänst från ett städföretag och köpa en lärartjänst från ett lärarföretag? Var går gränsen för på vilka tjänster andra företag får göra vinst och vilka inte? Sen är det ekonomisk avvägning vad som blir dyrast, krångligast och bäst kvalitet. Precis som alla företag överväger om de ska outsourca delar eller hela sin verksamhet. Nyckeln är att fråga sig vad en bra skola är, hur mycket det får kosta, och sedan lägga energi och kraft på att få det som man vill ha det.

      Så tänk utanför boxen, är det verkligen viktigt vart pengarna tar vägen efter att du fått det du vill ha och betalat det du vill betala. Bryr ni er om vad läraren som är anställd på den kommunala skolan gör för sin lön i slutet på månaden? Bryr ni er om vad ica-handlaren gör med pengrna när du betalat din mat? Så länge de inte begår lagbrott förstås eller beter sig oetiskt, då går du till en annan handlare nästa gång. Nu har Carema misskött sig och åker ut, precis som det ska fungera. Precis som det hade fungerat om det varit ett kommunalt äldreboende som hade misskött sig, då hade chefen fått sparken och de anställda som misskött sig med.

      • Lassalle

        Lite egendomligt kan tyckas att Mikael inte kan se skillnaden på Falukorv och vård,skola och omsorg utan profit.Det måste vara något tankefel.

      • U_M

        Mikael, kliv ur boxen!

      • Henrik Olsson

        Det är roligt att vissa högerivrande nyliberaler vill leka marknadsekonomi med planekonomiska företeelser. Det kommer i stort sett saknas konkurrens, den som gör jobbet billigast och uppnå en låg mininivå på kvalitén får jobbet. Ingen tillstymmelse till god kvalité för våra medborgare om man inte betalar extra. Kraven på de privata aktörerna från kommunen är som sagt att de ska uppnå en miniminivå, medan kraven från ägarna/investerarna är maximal avkastning. Detta kommer hela tiden leda till att man försöker ligga så nära miniminivån på kvalitet som möjligt, medan staten tvingas införa omfattande och dyra kontrollfunktioner som ser till att företagen håller sig över denna gräns. Inget idealt sätt att bedriva allmänvälfärd på. Fast är man enbart ute efter att minska kostnaderna och tycker det är okej att ligga under en satt miniminivå så är det kanske okej.
        Jag har svårt att se någon vinst i att bara försöka omvandla den allmänna välfärden till något slags nyliberalt experiment bara för att vissa tycker marknadsekonomi låter fräscht. Vilka är vinsterna för samhället i att låta privata vinstdrivande företag verka i en planekonomisk välfärd? Det blir ingen fungerande, fluffig och lycklig marknadsekonomi bara för att företag får vara vinstdrivande.

  8. Maths

    Tack, Lena, för att du även lyfter skola (och kanske barnomsorg?) i den här debatten. Men jag undrar om man ännu har upptäckt ”vanvården” där?

    Att det här var en ideologiskt genomförd övergång till kapitalism, är jag ännu mer övertygad om sedan jag läst att Bo Rothstein påstår att riskerna var kända redan på 90-talet. Man ville genomföra förändringen till varje pris. Och man sålde in den som ”valfrihet”.

    Skönt också att du tar upp de privatiserings ivrande ”sossarna”. Där socialdemokratin fram till 90-talet kämpade för att hålla kapitalismen borta från välfärdstjänsterna, var det många inom partiet som gick över till andra sidan och fick borgeliga idéer.

    • lenasommestad

      Tack Maths för kommentar och för länken till Rothsteins artikel. Just i början på 1990-talet diskuterade jag hans bok Vad bör staten göra… Bra att han sätter ner foten, det blir jag glad över.

  9. ”Det reella problemet är att partistadgarna förbjuder sådan organisering och slår fast att det direkt leder till uteslutning, så vilka skulle egentligen våga”. Och jag som trodde att det var Lenin och Stalin som hittade på förbudet mot fraktioner i partiet. Och så står det i SAP:s stadgar!?

    • Chris B

      Jag skulle bli förvånad om det uppmuntrades eller ens är tillåtet i något annat riksdagsparti heller. I synnerhet inte i alliansen. Moderaterna är vad jag förstått kända för sin effektiva partipiska. Även Sverigedemokraterna utesluter folk lite då och då eftersom de anses ”avvika” från partilinjen.

  10. Kjell Arvedson

    Det verkar som om många har svårt att skilja på ”vinst” och ”vinstuttag”. Om man överhuvud taget ska tillåta icke-offentliga aktörer i välfärden, kan man inte förbjuda vinst. Det är nämligen omöjligt att avgöra om företaget/stiftelsen/den ekonomiska föreningen har gått med vinst förrän bokslutet är klart, efter verksamhetsårets slut.
    Det man kan sätta stopp för, är att vinsten tas ur företaget och används till något annat, t ex aktieutdelning. Om man aldrig får ta ut vinsten, utan bara återinvestera den i verksamheten, försvinner själva vitsen för aktiebolag att driva skolor och vård. Deras själva existensberättigande är ju att leverera vinst till ägarna.
    Däremot kan det fortfarande vara intressant för föräldrakooperativ, stiftelser och andra ideella företagsformer att driva välfärdsföretag. För dem är ju verksamheten, inte vinsten, syftet med företaget. De kan säkert fungera som intressanta komplement till de offentligt ägda institutionerna.
    Nu kommer säkert någon med invändningen att det är lätt för ett företag att plocka ut en vinst i alla fall, i form av höga chefslöner, fakturor för ”rådgivning” eller andra tricks. Ja, säkert, därför krävs också en öppen redovisning och revision även i privata välfärdsföretag, meddelarfrihet för de anställda och samma offentlighetsprincip som i de gemensamt ägda verksamheterna. Detta kommer naturligtvis företrädare för ”välfärdsföretagen” som Mikaela Valtersson, Gert Assermark, Kjell-Olof Feldt m fl att protestera mot. Behöver socialdemokratin bry sig om deras kritik?

    • U_M

      För det första kommer man inte ifrån grundfrågan: Varför måste man kunna driva välfärdstjänster i aktiebolagsform? Varför är det nödvändigt?
      Aktiebolagsformen är enligt min mening inte väl anpassad till den typen av verksamheter efter som den fokuserar främst på vinst i form av avkastning på insatt kapital och värdestegring i form av tillgångarna i företaget. Aktiebolaget är alltså till en del ett sätt att värdera och organisera värde främst för att möjliggöra handel med ägandet, aktierna.
      Det är alltså aktiebolagets egentliga syfte förutom att skapa en UPA-situation för ägarna. Att vårda gamla människor, till exempel, är att ta långsiktigt ansvar för en verksamhet där själva verksamheten bör vara målet och inte alternativkalkylen: tjänar jag mer på att driva verksamheten eller bör jag sälja den nu för att få maximal avkastning?

      För det andra: om man skall kontrollera dessa företag på det sätt som du föreslår kommer detta att resultera i en gigantisk kontrollapparat. Personligen tycker jag att man skall var försiktig med att lösa bristande system med mera kontroll. Risken finns att man riskerar att utplåna medborgarnas känsla av att de lever i en demokrati. Människor som inte uppfattar att de lever i en demokrati är synnerligen lätta offer för korruption. Detta leder till ytterligare kontroll osv.

      • Kjell Arvedson

        Nej, jag tycker inte heller att det finns någon anledning att låta aktiebolag driva välfärdstjänster. Men nu finns de där, och frågan är hur vi blir av med dem utan att få en ny löntagarfondskampanj i nacken. Vinstuttagsförbud kan vara en väg att få dem att avveckla självmant.

        Jag tror inte alls att det behövs en omfattande kontrollapparat. Den offentligt ägda verksamheten granskas stickprovsvis av egna revisorer, och journalister och allmänhet luktar sig fram till oegentligheter. Som det fungerar nu kan de privatägda veksamheterna lägga locket på och hänvisa till ”affärshemligheter”. Det är den möjligheten jag vill få stopp för.

      • Björn

        Bra med en diskussion om vad som är skälig och oskälig vinst. Det vore synd att kasta ut alla barn med badvattnet, för privat företagsamhet inom vården kan också vara en kreativ kraft som kan vara av godo för patienter. Det visar sig i de årliga kvalitetsundersökningar som tex. Svenskt Kvalitetsindex gör och som visar att privattandvården har bäst ranking år efter år. Vad är det då som karakteriserar denna typ av vård, och hur kan patienterna vara så nöjda trots att dessa genererar vinst i verksamheten? Jo, när man har personligt ansvar för sin egen verksamhet, till skillnad från riskkapitalbolag, ser man till att säkra verksamheten i ett längre perspektiv. Man investerar i kvalitetshöjande faktorer för framtiden, istället för kortsiktig vinsthemtagning. Överskott i verksamheten är alltså inget förkastligt i sig, utan det är vad detta överskott används till som är den avgörande punkten. Där menar jag att kravet på de privata vårdaktörerna ska vara att de har en egen verksamhet i sitt bolag – så säkrar man på bästa sätt att den privata aktören är seriös. Nu går riskkapital även in på den svenska tandvårdsmarkanden och det tror jag kommer visa sig vara ett misstag av stora mått. Lösningen är kooperativ, små enskilda AB, stiftelser, ideella föreningar, som nämnts ovan av Kjell Arvedson. Driftsformen är det centrala, redan där ska incitamenten för en korrekt vinsthantering finnas. Att bygga upp en kontroll av riskkapitalbolag är utsiktslöst.

    • Jo, det är möjligt att föreskriva att verksamheter som drivs enligt vinstprincipen (aktiebolag) inte får syssla med vård.

      Det finns så många andra typer av organisationer som kan göra det – kommunala, statliga, stiftelser, ideella föreningar, etc etc.

  11. U_M

    RE: Kjell Arvedsson

    En av poängerna med det ”fria marknadssystemet” var ju när det infördes att de företag som inte höll måttet skulle kunna gallras ut. Om det nu har visat sig att atkiebolagsformen inte lämpar sig för omsorgstjänster så kan man ju lugnt säga att de som har aktiebolag inte längre kan kvalificera sig i upphandlingarna. Det är dessutom väldigt sannolikt att om en S-regering kommer till makten att de kommer att bli hårt attackerade från högerhåll oavsett vad de gör – även de gånger när de själva för en högeraktig poltik. Det är inte sakfrågorna som styr det Svenska medieklimatet idag, det är en överspänt ideologiskt driven debatt; inget vidare avslappnat förnuft att vänta, alltså.

    Vad gäller kontrollapparaten så är det den som den nuvarande regeringen använder som en Deus ex Machina så fort som något som har gått snett uppmärksammats i media. Ett exempel: Den ökande kontrollen av skolan kan komma att få mycket tråkiga och olustiga konsekvenser. För det första reglerar den lärarens eller skolans pedagogiska profil extremt stelbent; i princip ett misstroende mot att lärarna själva vet hur de skall undervisa.
    För det andra är det ett extremt invecklat system som tar mycket tid att förverkliga – i det här fallet lektionstid.

    Systemet tar en massa tid att implementera samtidigt som den sysselsätter sig med sådana detaljer som just minskar både lärarnas och elevernas frihet och man undrar varför görs detta? Tyvärr är nog svaret att man tycker att marknadskrafternas verkan är viktigare än allt annat. Att storsatsa på en kontrollapparat flyttar ytterligare resurser ifrån de verksamheter man kontrollerar.

    Vi lever i ett samhälle där ekonomin har blivit ramen för demokratin, där detta oupphörligt framställs som ideal av de som berättar sin stora berättelse om frihet. För att detta skall lyckas måste tydligen folkflertalet kontrolleras noga. Det verkar som om den oväntade bieffekten av den fria marknaden är att den eroderar tilliten emellan medborgarna och dess offentliga organisationer. Denna brist på tillit är väl känd inom affärsvärlden och nu utsätter vi våra barn, gamla och sjuka för den.

    • Kjell Arvedson

      Det är synd att du så aktivt missförstår mig, eftersom vi egentligen tycker samma sak. Jag tror inte heller att det går bra att driva välfärden genom vinstmotiverade företag, bara man kontrollerar dem tillräckligt väl. Jag arbetar som lärare, och kan bekräfta att din beskrivning av den genomkontrollerade skolan sänker undervisningskvaliteten istället för att höja den stämmer på pricken. Därför vill jag sätta stopp för vinstmotivet för företagande i välfärd.
      Problemet är ju bara att en stor andel av det som var offentligt redan är privatiserat. Mitt förslag om vinstuttagsförbud, öppen revision och offentlighetsprincip i all offentligt finansierad verksamhet är ett försök att hitta en väg ut ur eländet. Jag är socialdemokrat för att jag vill se något gjort. Hade jag nöjt mig med att stå på en barrikad och skrika även om det inte förändrade något, hade jag kanske kunnat gå med i något litet parti med många bokstäver i namnet. Mitt namn är f ö Arvedson.

      • Kjell Arvedson

        När jag läser mitt förra inlägg ser jag att det fortfarande finns utrymme för missförstånd. För tydlighetens skull: Jag tror inte att mina förslag skulle leda till att aktiebolag skulle fungera bra i välfärden, jag tror att det skulle leda till att de själva valde att dra sig ur.
        Att föreslå vinstuttagsförbud skulle säkert ge ett ganska starkt stöd i opinionen, även om DN naturligtvis skulle måla upp det som rena diktaturen.
        Att föreslå någon slags tvångsövertagande av privata företag skulle därermot lämna öppet mål åt Timbrolaget: Sovjetunionen!, fångläger!, friheten är hotad! Risken är att en sådan kampanj skulle lyckas ganska bra, det har ju hänt förr. Att vänta sig saklig diskussion och rent spel från den sidan är nog tyvärr fåfängt.

      • Bosse Bergkvist

        Urfånigt!

      • Kjell Arvedson

        Bosse B, kan du utveckla din ståndpunkt en smula. Den är lite svår att förstå.

      • Bosse Bergkvist

        Ursäkta, Kjell. Jag trodde jag citerade din slutkläm, men det gick lite för fort, så det blev ‘fånigt’ istället för ‘fåfängt’. Jag håller bara med, alltså! >:=))

      • U_M

        Jag uppskattar att du skriver detta och jag tror också att vi har många gemensamma uppfattningar. Jag ber också om ursäkt för att jag skrivit ditt namn felaktigt. Min avsikt är inte alls att missförstå dig.

        Min poäng är att det jag argumenterar för är ett ideologiskt resonemang, med en ideologisk konsekvens som är kopplad till en demokratisk diskussion. I ett politiskt sammanhang, kan det vara en tillgång att föra en ideologisk argumentation därför att den på ett tydligt sätt demonstrerar vissa principiella ståndpunkter man kan tycka vara värda att kämpa för.

        Att komma med dragande med resonemang om barrikader riskerar bara att skymma grundfrågan: Varför skall man ha vinstdrivande företag inom offentlig omsorg? För högern är detta i allra högsta grad ett ideologiskt resonemang. Varför skall man inte bemöta denna ideologi hållning med en annan? Risken finns att man framstår som principlös och att man ser ut som att man egentligen delar högerns värderingar gällande vinster i vården. Denna typen av smartness har vi medborgare sett mycket av under de senaste trettio åren. Tyvärr har den, tror jag, precis som de Clintonska trianguleringsgreppen en mycket demoraliserande verkan på väljarna.

        Du antyder dessutom att jag skulle möjligtvis höra hemma inom något litet bokstavsparti, vilket är helt fel. Finns det då inga principer som har ett värde? Menar du att ett politiskt kompromissande är liktydigt med någon sorts ideologisk nihilism? Självfallet måste man göra kompromisser i praktiken, men det finns stora faror i att kompromissa utan en klart formulerad ideologisk grund. Poltik kan inte bara vara en annan sorts löneförhandling.

        Vad gäller de företag som har gått in i vårdsektorn och är organiserade som aktiebolag – antingen får de väl andra organisationsform, eller gå i likvidation, då deras tjänster inte är efterfrågade på marknaden. Detta är den risk alla företag tar som opererar på någon marknad hur konstifik denna marknad än är. Hur skall man annars kunna tala om risk?
        Riskfritt företagande – det är ju det högern gnäller om vad gäller statliga företag och monopol, men så fort chansen ges gör de tydligen sitt yttersta för att själva skaffa sig privata monopol på dessa tjänster.

        Ps. Vad än S gör kommer de att löpa gatlopp i svenska media. Det räcker med att läsa tramset i SVD, Atfonbladet och DN om Juholt idag.

      • Kjell Arvedson

        U_M, jag tror fortfarande att vi egentligen i grunden är överens om det mesta. Vi är säkert också överens om att många av de borgerliga partiernas företrädare drivs av en blind ideologisk tro på den enda rätta vägen. Detta ser vi inte minst inom skolpolitiken, där Björklund tycks bortse från allt vad vetenskap och beprövad erfarenhet visar.
        Men det finns en faktor till, som man inte kan bortse ifrån. Privatiseringarna är ett resultat av framgångsrik lobbyverksamhet under många år, från intressen som lystet tittat på den offentliga sektorn och funderat hur man skulle kunna komma in i den för att göra lönsamma investeringar och stora vinster. Prime-skandalen visar hur långt in i vår egen rörelse de lyckats tränga med sin strategi. Det är dem, inte borgerliga ideologer vi har att slåss emot. Och vi måste starta med den verklighet vi lever i nu, inte i en verklighet som sett annorlunda ut om bara vi fått forma den de senaste tjugofem åren.
        Om vi håller den ideologiska renlärigheten högre än den praktiska politiken, blir vi snart ett lite parti med fler bokstäver i namnet än platser i riksdagen. Om vi däremot för en tydlig diskussion om principer och mål, för att därefter forma konkreta förslag som kan genomföras här och nu, så är vi snart tillbaka på de 45% vi borde ha. Det är fastheten i principerna parat med förnuftig pragmatism i det konkreta som givit socialdemokratin dess historiska styrka. Under allför många år har båda saknats.

      • Bosse Bergkvist

        Rätt igen, Kjell!
        Fast för att bara hålla med ska man kanske inte uppta plats här på bloggen?

  12. Karin K

    Är det inte intressant att titta på andra länder och deras regler? I Storbrittanien införde den konservativa regeringen friskolor i somras som ska kunna drivas av föräldragrupper eller idiella föreningar. Sverige verkade nämnas som ett avskräckande exempel från båda sidor.

    Kalmar har en uppförandekod för de företag som skriver avtal med kommunen och som bland annat föreskriver att företagen inte får ha kopplingar till skatteparadis. Den gäller för alla upphandlingar om jag förstått det rätt..
    Under rubriken Etiska och moraliska affärsregler står det:
    Våra leverantörer får ej ha någon koppling till företag baserade i s.k. ”skatteparadis”.
    Jag har skrivit frågor till kommunen om detta, men inte fått svar ännu.
    LOV har inte införts i Kalmar (ännu)
    Frågorna är
    Stämmer det för friskolorna inom kommunen?
    Finns det några vårdbolag som granskats utifrån den paragrafen?

  13. Karin K

    Ser att jag stavat fel till ideella .. På engelska står det ”charities” som väl borde översättas med välgörenhetsorganisationer, men det tycker jag leder tanken fel.

    Länk till Kalmar uppförandekod:
    http://www.kalmar.se/Kalmar%20kommun/Demokrati/Styrdokument/Inkop/Uppforandekod.pdf

  14. Bra analys Lena! Och om inte media (SVT, TV4, Aftonbladet, Expressen, DN, SVD…) sprang Alliansens intressen skulle de allra flesta i landet förkasta den korkade idén om att tjäna pengar på behov av överlevnadstyp (sjukvård, åldringsvård), och av grundläggande inlärningstyp (grundskola, gymnasium, högskolor, universitet).

    Det är inte särskilt smart att sätta pengar före människor, inte minst eftersom det är vi människor som uppfunnit pengarna. Och inte minst eftersom pengar endast är en idé, i motsats till oss människor, som faktiskt är levande varelser.

    Pengarna uppfanns för att underlätta handel, inte för att bli en religion mer värd än individen.

  15. Olof Johansson-Stenman

    Jag tycker att Kjell skriver klokt ovan, svensk lagstiftning är i dagsläget extrem internationellt och det viktigaste är att få till en för verksamheten bra förändring. Jag tror som de flesta andra på denna blogg att det är vettigt att lagstifta för att se till att vinster inte tas ut ur offentligt finansierad verksamhet i vård, skola och omsorg.

    Jag gissar dock att de flesta av oss samtidigt anser att det är klokt att motsvarande förbud inte bör gälla t ex läkemedelsindustrin, vilket i så fall innebär att det faktiskt bör vara fullt tillåtet att tjäna pengar på människors sjukdom och lidande (som ju är hela affärsidén för läkemedelsindustrin). Verkligheten är komplex och innebär ofta att det som spontant käns rätt i magen i själva verket leder till dåliga konsekvenser, och tvärtom. Skall det bli ett regeringsskifte nästa val behövs svar även på svåra och detaljerade frågor.

    • U_M

      ”Verkligheten är komplex och innebär ofta att det som spontant käns rätt i magen i själva verket leder till dåliga konsekvenser, och tvärtom.”

      Det är intressant att du refererar till Kants resonemang om det rena förnuftet. Kants resonemang går ju i korthet ut på att det finns en dikotomi mellan förnuft och känsla och förnuftet är det som är närmast Gud. Därför skall man alltid handla så förnuftigt som möjligt även om detta känns fel.

      Detta förhållningssätt präglade det gamla östblockets syn på medborgarna och det präglar i mycket hög grad dagens ekonomistiska människosyn.

      Om det finns ett skäl till att upplysningsprojektet havererat så är det kanske detta, att framställa att det i egentlig mening skulle vara möjligt att skilja känsla och tanke åt. Jag tror att man kanske skulle försöka närma sig ett ideal för handlande som bygger på både förnuft och känsla.

      • Olof Johansson-Stenman

        Nej, jag tror inte alls på att separera känslor från förnuft. Vad jag förstår så har tvärtom mycket om modern hjärnforskning, av Damasio och andra, just visat att vi behöver känslor för mycket av vårt beslutsfatande, även så¨dant som kan förefalla vara rent kognitivt. Men det hindrar inte alls att vi bör granska våra initiala känslor kritiskt.

        Många känner t ex, till följd av uppfostran och miljöpåverkan, en spontan olust inför att se två personer av samma kön pussas offentligt. Jag menar att även personer som känner detta kan lära sig resonera systematiskt om dessa känslor, och i förlängningen kanske rentav påverka sina egna känslor.

  16. Ronny

    Hu man överhuvudtaget kan diskutera ett förbud mot att ta ut vinst är mer än jag kan förstå. Det är som att säga till en privatperson att man inte får ta ut pengar från ett bankkonto som man disponerar. Så släpp den diskussionen.

    Förbjud isåfall aktiebolag inom vården, men även det kommer skjuta sig i foten. Ska stiftelser få driva dem? Dvs IKEA? Kamprad äger väl en stor del av Attendo idag via sin stiftelse. Det går inte heller. Antingen får det vara helt kommunalt eller så får vem som helst starta välfärdsföretag. Men då ska man ju inte kunna hyra in personal från bemanningsföretag heller, för de genererar garanterat vinst. Gränsdragningen blir extremt svår. Det är inte lika lätt som ni ovan raljerat om att inte se skillnad på en falukorv och en människa.

    För att återknyta till medelklassdiskussionen ovan så är väljare idag pragmatiska snarare än ideologiska. Man kommer rösta på den lösning som upplevs som bäst, ingen vill lägga några extra pengar på något bara för att det är ideologiskt ”rätt”.

    Och är man pragmatisk så inser man att det är samma sjuksköterska som utför samma jobb. Samma skattepengar hamnar i hennes ficka oavsett om inrättningen är kommunal eller privat. Politikerna måste också göra exakt samma jobb vad gäller kontroll och uppföljning oavsett om det är privat eller kommunalt. Enda skillnaden är vem som är hennes chef. Ska det vara en politiker eller en företagare som ska berätta för henne hur hon ska prioritera? Vem är bäst på organisation?

    • Henrik Olsson

      Att jämföra privatpersoner med företag förstår jag inte. Ett företag har inga känslor och omfattas inte av mänskliga rättigheter mm. Problemet med alliansen är att de lyfter företagens handlingsutrymme före människors möjlighet att ha bra liv. Visst jag förstår att du tänker att om företagen har det bra så har de anställda det bra. Men det förefaller som du saknar insikt i hur vård och omsorg går till idag. De flesta inom vården är högt belastade och kommer då de fiffiga riskkapitalbolagen in och ska göra stora vinster, vad blir då resultatet? ”Effektivisering” genom att låta färre göra mer. Hur påverkar det de anställda? Bara föra att man arbetar inom välfärdssektorn så behöver inte välfärd vara ett mål, det kan lika gärna vara pengar och välfärden kommer i andra hand.

  17. U_M

    RE: Kjell Arvedson
    ”Det är fastheten i principerna parat med förnuftig pragmatism i det konkreta som givit socialdemokratin dess historiska styrka. ”

    Detta är just min poäng. Problemet är som jag ser det att under de senaste 30 åren har S tappat fastheten i principerna. Allvarligt talat, detta började med folkomröstningen 1980. pragamatism utan fasta principer, eller möjligtvis andra principer än de man påstår sig förfäkta – kan på sikt få en urholkande verkan på en politisk rörelse.

  18. sossemannen

    Ett perspektiv som saknas här är varför vinster i välfärden alls tas ut idag. Jämför med för 25 år sedan och ni får en dramatiskt annorlunda bild. I en artikel i s-antologin ”Det nödvändiga uppbrottet” skriver Lasse Karlsson bland annat att vi förskingrat vårt teoretiska arv.

    Med en kraftigt utbyggd folkbildning skulle vi kunna lära oss marxistisk ekonomisk teori. Då skulle vi kunna förstå att kapitalister söker nya marknader, ny arbetskraft att exploatera. Varför det sker just nu har jag vör lite ekonomisk kunskap för att förklara.
    Men helt klart är att mer av helikopter/fågelperspektiv behövs i den här frågan. För övrigt tycker jag att det är självklart att vinstintresset ska hållas utan för offentlig verksamhet. Men det är nu en annan fråga än den jag lyft i inlägget

  19. Olof Johansson-Stenman

    Då är jag inte med längre, marxistisk ekonomisk teori lär inte fungera i Sverige, eller i något annat land heller för den delen. Inte heller tror jag det är någon större poäng med att drömma sig tillbaka till 70-talet; en sådan strategi skulle vara ungefär som Labour under Kinnock som beredde vägen för Thatcher under alltför lång tid. De som tycker att S under de senaste 30 åren fört en så väldigt dålig och högerinriktad politik får väl rösta på vänsterpartiet istället; jag tror i alla fall inte vi behöver fler partier.

  20. Olof Johansson-Stenman

    Självklart, tycker man att Socialdemokraternas politik är alldeles för vänsterorienterad så bör man naturligtvis rösta på ett borgerligt parti istället. (Och inte heller i det fallet ser jag något behov av att bilda ett nytt parti.)

  21. Pingback: Vinst hör inte hemma i skattefinansierad skola och vård | Lars Pålsson Syll – docendo discimus

  22. Östen

    Lena!
    Snart har väl också Du nått vägs ände och måste erkänna att dagens strukturer och privilegier inom socialdemokratin gör det omöjligt att i grunden förändra partiet. Högern inom partiet är mycket revanschsuget och vässar nu knivarna. Inte ens en pytteliten retorisk vänstersväng tolereras . Ändå har Juholt i sak gjort allt för att blidka högerkrafterna . Vad finns det då för lösning för oss till vänster i partiet? Ska vi stanna kvar och ägna vår tid åt fruktlösa försök att förändra partiet och hela den trögrörliga partiapparaten eller ska vi ge slaget förlorat och lämna politiken eller närma oss redan existerade vänsterpartier både inom och utom riksdagen?
    Jag tror det finns en tredje väg och den bygger på att Du Lena som är den enda person inom det nuvarande ledargarnityret som vi som står till vänster litar på väljer att stiga fram ännu mer och ännu tydligare visa att det finns ett alternativ till den nuvarande socialdemokratiska politiken. Det allra bäste vore om Du eller någon annan som gräsrötterna har stort förtroende för ställde er i spetsen för ett nytt radikalt socialdemokratiskt parti
    Även om detta är att svära i kyrkan och kan tyckas omöjligt måste man fråga sig om alternativet att stanna kvar i partiet och försöka förändra det inifrån är ett så mycket mer realistiskt alternativ. Jag är övertygad om att gensvaret bland de aktiva socialdemokratiska gräsrötterna för ett nytt äkta parti som skulle återvända till den demokratiska socialismen skulle bli mycket stort. Jag tror också att det utanför partiet finns en mycket stor potential för ett nytt reformistiskt socialdemokratiskt parti som vill återupprätta den offentliga makten och sätta stopp för extraförmåner för den politiska klassen. Sverige är en del av världen och insikten om att en annan värld är möjlig går inte att stoppa. Proteserna i arabvärlden, USA, Spanien och Grekland kommer förr eller senare att också nå Sverige. Ett nytt socialdemokratiskt parti kan då vara en del i denna kamp för ett annat samhälle.

    • Bosse Bergkvist

      Tack, Östen!
      Hur underbart det är att vi har internet och dessa snabba och vidöppna torg för att samlas och diskutera. DET UPPLYSTA SAMTALET är verkligen nåt att eftersträva.
      För mig känns det nu som om tendensen HÄR är – att som Morgan S, Kjell Arvedson och nu Östen – allt fler av oss önskar, ja suktar efter, mer drastiska alternativ.
      Men låt oss fortsätta tankeutbytet! Själv är jag ofta för snabbt på tangenterna, och jag HAR en tendens att hålla med ‘föregående talare’!! 🙂
      Dock – ska vi komma nånvart krävs det mycket mer av just tanke och diskussion!

  23. Olof Johansson-Stenman

    Östen, självklart får de som vill bilda ett nytt parti, och visst måste det få finnas diskussioner inom varje parti om vilken politik som skall föras. Dock synes det mig som det nya parti som du ser framför dig skulle ligga tämligen nära dagens Vänsterparti, som ju ligger klart till vänster om Socialdemokraterna, men jag kan naturligtvis ha fel. Blir Jonas Sjöstedt partiledare för v lär dessutom möjligheterna för ett framgångsrikt röd-grönt samarbete öka betydligt.

    Personligen tror jag dock att ett splittrat socialdemokratiskt parti är precis vad Reinfeldt önskar sig.

    • Morgan S

      Problemet är väl att partiet består av två läger redan (oavsett Reinfeidt) där den ena sidan står upp för ideologin (utan att använda borgerliga argument) som att denna är förlegad etc. (Som motparten gör). Medan andra sidan anser att ideologin mer eller mindre är ovidkommande (förlegad) och att partiets identitet skall bestämmas utifrån de realpolitiska beslut som tagit. (Beslut som sällan togs för att det var våran åsikt, utan för att vi just under de omständigheter som rådde, tvingades ta dem.)

      Socialdemokraterna har alltid varit ett brett, men också homogent parti där ideologins grundfundament om jämlikhet, solidaritet och rättvisa, där en stark offentlig sektor varit vårt skydd mot privata intresenters egenintresse (vinst) till förfång för den välfärd, varit vår sammanbindande väv mellan de olika övriga åsikter vi haft i partiet. (Detta har varit VÅR samhällsanalys om ett fungerande folkhem för ALLA skulle se ut).

      De senaste 15-20 åren förde med sig en annan politik, där en stark borgerlig lobby (genom att argumentera för kooparativa lösningar, dagis, skolor drivna av vilja att införa nya och pedagogiska varianter, vård driven av mindre företag med lokal förankring etc.) fick med sig de mer högerinfluerade inom partiet att stödja privatiseringarna. (Samtidigt som de mer vänsterinfluerade inom partiet varnade för att vinsterna bara skulle urholka välfärden och hamna i olika storbolags fickor, istället som det var tänkt i fickor som skulle utveckla välfärden.).

      Högersossarna hade naturligtvis goda intentioner…men…

      När väl det som vänsterflygeln varnat för började inträffa, blev det dock en försvarsreaktion, med på sin höjd lama protester (men mest tystnad) från de som genomfört privatiseringsreformerna och diskutionen flyttades (inom partiet) från att handla om hur vår välfärd skulle drivas i de godas intresse (offentligt, ideellt eller småskaligt företagande där ägarintresset för den goda välfärdsprodukten de skulle erbjuda stod i centrum) till att handla om att vinst inte är fult… (Kontra att vinstintresse inom välfärdsektorn skadar välfärden, specillt för dem som har det sämst.)

      Ser man inte här att det från högersossarnas håll skett en förskjutning av deras ideologiska ståndpunkt, från socialdemokraternas socialistiska (möjligen social liberala) till en marknadsliberal folkpartistisk eller numera Moderat ståndpunkt, då blundar man för verkligheten.

      Vi är inte längre ett brett homogent parti som hålls samman av en grundläggande ideologisk syn på välfärden utan är ett spretigt parti med större ideologisk spridning än vad alliansen har inom sina fyra partier.

      För mig är det enkelt.

      Analysera vilken ideologi du står för och rösta på ett parti som historiskt står för den ideologin… Märker du att din ideologiska åsikt ändras, byt parti istället för att försöka (smygförflytta) partiets praktiska politik så den stöder din nya ideologiska övertygelse.

      Att som ideologisk övertygad socialdemokrat tvingas byta parti till t.ex. Vänstern, är ett direkt löjligt förslag då de historiskt stått för en annan förändringsmetod än socialdemokraterna (revolution). (Att de snyggat till sig nu är ungefär lika trovärdigt på kort sikt som SD´s kosmetiska ändringar) även om de säkert kommer bli allt trovärdigare med tiden.

      Är i sammanhanget betydligt mer självklart att de som verkligen tror så hårt på marknadsliberala lösningar inom välfärden att de söker sig till ett marknadsliberalt parti och att de lämnar det socialdemokratiska partiet till dem som tror på partiets socialistiska syn på jämlikhet, solidaritet och rättvisa (med stor offentlig sektor) istället…

    • U_M

      Jag tror att en partisplittring vore katastrofal för Socialdemokraterna och verkligen inte något att drömma om, än mindre sträva efter. Jag tror att det skulle vrida tillbaka klockan ytterligare. Jag tror på kompromisser, men att det också finns en gräns för dessa – de måste helt enkelt vara reciproka. Det gamla göteborgska uttrycket ”Jag är öppen för allt utom självmord” tycker jag är en möjlig utgångspunkt för en ideologisk och konkret diskussion.

  24. Olof Johansson-Stenman

    Morgan, vi behöver naturligtvis inte vara eniga, men jag anser att det är klokt att rösta på det parti vars politik idag ligger närmast ens egen övertygelse om vad som är bra för Sverige och samhället mer allmänt, och inte vilket parti som man historiskt anser varit bäst. Men jag förstår så klart samtidigt din vånda inför att byta till ett parti som har en tämligen belastad historik.

    Jag tackar för mig här med att säga att jag anser det djupt problematiskt och destruktivt när högt uppsatta socialdemokrater offentligt tar ära och heder av varandra, och ifrågasätter de andras intentioner och värderingar. Däremot ser jag fram emot en förutsättninglös idédebatt som tar fasta på grundlägande socialdemokratiska värderingar för dagens samhälle.

    • Så särdeles belastad historik har inte V. Tittar man på alla beslut som har med utökning av demokratin så har de varit med och t.o.m. drivande.

      • Kjell Arvedson

        Vänsterpartiet framstår i många frågor som klassiska socialdemokrater – men under ytan finns revolutionsromantiken kvar. (V) använder sitt SIDA-anslag för stöd till systerpartier i fattiga länder till att stödja världens kanske sista Moskvatrogna kommunistparti, det colombianska PC. Det inger inget förtroende hos mig i alla fall.
        En svensk partisplittring är kapitalägarnas våta dröm. En öppen debatt, som den Lena för och lämnar utrymme för på denna blogg, är ett betydligt mer konstruktivt sätt att hantera saken. Visst är det motigt att gå i uppförsbacke i motvind, men så småningom kommer man över krönet. Känner ni inte hur vindarna vänder? De som är missnöjda med hur partiet leds får väl gå på års- och nomineringsmöten och göra sin del av jobbet, det behöver städas nerifrån och upp.

      • Bosse Bergkvist

        Om det nu inte visar sig vara rent önsketänkande, så jo, (som du, Kjell Arvedson,) det kanske vi gör: ”Känner ni inte hur vindarna vänder?”
        Och jag som emigrerat 😦 kan bara uppmana till personligt ansvarstagande, som Kjell skriver: ”De som är missnöjda med hur partiet leds får väl gå på års- och nomineringsmöten och göra sin del av jobbet, det behöver städas nerifrån och upp.”

      • Det där var inte mycket till skrap under ytan. SIDA-anslaget har inte med någon revolutionsromantiken att göra, det bara trams. Pengarna går till behövande fattiga och demokratiarbete.
        Snabbt glöms att S gärna har med Kinas att göra eller banditstater som Saudiarabien, ja i princip vilka som helst, bara man får kränga prylar. Och det är ju inte ädlare på något sätt.

      • Kjell Arvedson

        Den här tråden handlar om privatiseringar i Sverige, inte om Colombia. Men eftersom jag har goda kunskaper i just detta fall, kan jag inte avstå från en kort kommentar.
        Palmecentret har stött ett projekt för att stärka kvinnors ställning inom ett nytt center-vänsterparti, Partido Democratico Alternativo. Efter att detta projekt påbörjats, gick PC in i det nya partiet. Detta skulle innebära att man upplöste sitt eget parti och skrev över samtliga tillgångar, hyreskontrakt mm på det nybildade PDA. Några ”partier inom partiet” skulle man inte ha. Trots detta har PC behållit sitt namn, partisymbol, organisation, tillgångar och hemsida. Man ville inte bli en del av det nya partiet, man ville helt enkelt ta över dess ekonomiska och personella resurser och goodwill. Detta i enlighet med sin syn att det kommunistiska partiet alltid har rätt, eftersom dess politik vilar på vetenskaplig grund och inte behöver majoritetens stöd för att vara riktig. Frågan om demokrati är för dem taktisk, inte principiell.

        Resultatet har blivit en partisplittring som sänkt PDA från att vara det största oppositionspartiet, och ”regeringsparti” i Bogota, till att bli den lilla sekt PC var innan man gick med i det nya partiet.
        Svenska Vänsterpartiet har bl a finansierat PCs kongress, efter att man gått upp i PDA och borde ha upplöst partiet.

        Min misstro mot (v) har stärkts av mina erfarenheter i Colombia.

      • Ja, man kan ju undra varför DU då tar upp Colombia när det avhandlas inrikespolitik.
        Inrikespolitiskt stödjer och driver V på i frågor som kan förstärka demokratin i Sverige och har gjort så konsekvent och länge. Det går inte att förringa, vilket du försöker göra genom att dra in Colombia.

        Utrikespolitiskt har S haft med banditstater att göra. Inte särdeles nobelt och stöd till PC:s partikongress blir tämligen futtigt i jämförelse med det, i synnerhet då det inte är odemokratiskt att stödja en partikongress, utan det krävs en serie antaganden och tyckande för att få det till att bli odemokratiskt i detta fallet.

        Det är inte upp till S att bestämma om partier i andra länder skall gå eller inte gå samman, upplösas eller inte. De besluten och dess konsekvenser ligger hos dem, oavsett vad man i Sverige valt att stödja. Att partier splittras kan vara olyckligt men är inte odemokratiskt.
        Din uteblivna misstro mot S gällande allehanda förehavande med mindre nogräknade stater, samtidigt som du pekar finger åt V, ter sig minst sagt som hyckleri.

      • Kjell Arvedson

        I den här tråden har några debattörer argumenterat för en partisplittring, andra har pekat ut (v) som ett bättre alternativ för oss vänstersossar. Jag har förklarat varför jag inte kan tänka mig något av de två alternativen.

        Om du vill föra debatten om vänsterpartiets enligt mig bristande demokratiska trovärdighet vidare, får du gärna peka ut ett annat lämpligt forum. Men jag skulle föredra om du i den debatten står för dina åsikter genom att uppträda under eget namn.

      • Näe, du gick ju givetvis längre än så. Och med tanke på att du lyfter avsteg från tråden som något man inte skall syssla med, bör du inte vara förste man ut och göra det. Och du borde inte fortsatt ytterligare med att göra avsteg, om du nu tycker att det är illa. Fast jag tror ju det handlar mest om att du vill få säga vissa saker ostört.

        En diskussion om bristande demokratisk trovärdighet med dig kan ju inte bara omfatta V. Den måste ju även omfatta S, annars blir det ju hyckleri från din sida.

        Att stå för sina åsikter har ingenting med namnval eller signatur att göra. Det är bara trams. Jag står för mina åsikter. Frågan är om du gör det
        med tanke på din svajiga hållning, där V måste vara klanderfritt in i minsta detalj i alla led, medan S slipper undan med ett slappt (hittills obefintligt) avståndstagande för dess klandervärda förehavanden.

        Dessutom kan jag inte veta vem du är bara för att du går under namnet Kjell Arvedson. Du kan ju heta något helt annat som Pelle Pluttersmäll, Ingvar Ölqvist, Ralf Edsill, ja vad som helst.

  25. Kim

    Är inte det här lite symptomatiskt? Att socialdemokraterna på punkt efter punkt vikt sig i det som borde vara partiets kärnfrågor? Och att de därför idag bara är en blek kopia av alliansen? Socialdemokraterna idag har ingen vision, ingenting som väljarna kan se, känna igen och identifiera sig med. Vad är svensk socialdemokrati för 2000-talet? Vet någon det? Ingen utom Lena Sommestad har i alla fall sagt något som kan få mig till mer än en lätt gäspning. Det är förskräckande att se klipp av Palme och jämföra med socialdemokraternas ledargarnityr av idag.

  26. Fick tips om att den här sidan har intressant diskussion om vinst i vård och skola. Efter att ha följt och gått igenom debatten i huvudstadens tidningar finner jag att min bild och slutsatser ligger nära Lena Sommestads. Det är så uppenbart att utifrån värden som likabehandling, kvalitet, hushållning med gemensamma medel, anständighet så har vinstdriven verksamhet inget att göra i vård, skola och omsorg. Intressant med tillbakablicken här om friskolor. Har alla ledande inom (S) utom Lena Sommestad och kanske någon till gått på (M):s, Caremas, Riskkapitalförenigens, SN:s osv världsbild. Har man helt tappat jordförbindelsen och tilltron till de egna värdena och världsbilden? Carema-gate borde leda till ett uppvaknande hos (S)politiker som Hallengren (vård) och Damberg (skola) m fl.

    Min artikel i DN Sthlms-debatt saknar unikt och intressant nog kommentarsfält – varför kan man undra?
    http://www.dn.se/debatt/stockholmsdebatt/carema-gate-bor-vara-slutet-for-vinst-i-varden

    • lenasommestad

      Tack för inlägg och tips om din artikel. Jag tror som du att en rimlig väg framåt är att utveckla non-profit i olika former.

    • U_M

      Utmärkt debattinlägg!

      Ps. Det verkar som om att det numera går att kommentera din debattartikel i DN.

      • Tack för tipset. Bra funktionen nu är inlagd – varför den inte fanns från början undrar jag. Trots att artikeln legat ute rätt länge hoppas jag på intressanta kommentarer, positiva och kritiska. Det är ju det bästa med att publicera.

  27. Pingback: Caremagate bör vara slutet för vinst i vården och för vanvårdÅke Sandberg

  28. Morgan S

    Har vi ingen person som kan hitta ngn undangömd stadga, som ger partiet rätt att utesluta alla som i partiets namn motarbetar dess ideologi?! 😉

    Som det är nu, finns det allt för många företrädare som inte står för det stadgarna avser att partiet skall kämpa för, varför de inte har här att göra!

    Vill som ngn ovanstående företrädare, inte heller ha ngn partisplittring utan helt enkelt bara ha lite rättning i leden. (UT med högerföreträdarna ifrån partiets innersta kärna) och in med dem som kämpar för partiets ideologisk hållbara ståndpunkter.

    Tycker Juholt gjorde ett kardinalfel när han tänkte (som ngn ovanstående) att det är bäst och kompromissa, och därför tog företrädare från yttersta högerkanten i partiet in i innersta kretsen (för att alla skulle vara med…)

    Han skulle naturligtvisa ha samlat ALLA som stod till vänster i partiet kring sig själv och byggt politiken utifrån ett unisont koncensus i partitoppen, där alla talade med samma röst (drog åt samma håll) istället för att ge högersossar makt att fortsätta dra partiet allt längre till höger… (Samtidigt som de konspirerade för att vid första möjliga läge hugga Juholt i ryggen.)

    Kompromiss är faktiskt det sämsta sättet att hålla ihop ett parti, då man inte behöver ha med alla för att få bästa effekt av politiken.

    Att vi haft den här höger – vänsterdebatten inom partiet bygger mycket på att vi kompromissat, för mycket…

    Vi har kompromissat så att tom. människor som inte står för det partiet gör känt sig hemma inom partiet… Samtidigt som de som verkligen står upp för dess ideologi, kännt sig allt mer vilsna just där…

    När sedan de nytillkomna, högersossarna, väl skapat sig en maktbas, då har den inbyggda kompromissviljan hos vänstersossar förvärrat läget ytterligare, då detta bara inneburit en ännu större högervridning.

    Att kompromissa utåt, det är en sak, men då måste man välja med vem man kompromissar och när, men att komromissa med folk som mer eller mindre kidnappat partiet (från insidan) det är för mig fel taktik.

    Min idé!
    Vi sammanställer en lista och publicerar den med alla socialdemokratiska företrädare (på alla nivåer) och anger tydligt om de är höger, vänster, eller mittensossar. (Mitten är för mig dem som alltid i alla frågor är beredda att kompromissa om allt.)

    Utifrån den kan sedan vi alla välja vilka vi skall kryssa fram, respektive rösta fram på interna möten…

    Självklart måste denna lista ha tydliga kriterier hur den skall sammanställas, vilka parameterar som skall användas för att bestämma tillhörigheten, samt vilka som får föra in informationen på listan etc. (Men nog skulle en sådan gräsrotsskapad lista kunna ge oss en större maktbas än vi har nu.)

    Deras åsikter i ideologiskt betydelsefulla sakfrågor som den Lena tar upp ovan, är ju en tydlig värdemätare… (Men visst finns det fler…)

    Tyvärr är det ju så att det sitter många vänstersossar i stugorna som just nu väljer bort sossarna för att de inte tror det blir ngn förändring från högersosseriet ändå. (En lista de kunde lita på, skulle kunna förändra mycket för den typen av väljare) då de skulle känna att de med sin röst VERKLIGEN kunde göra skillnad!

  29. Kjell Arvedson

    Nej, Morgan. Jag kan förstå din frustration, men den metod du föreslår luktar medeltidskyrka och 70-talsvänster med renlärighetskrav och förföljelse av kättare.
    En betydligt mer konstruktiv och demokratisk väg är den Lena visar i sin blogg och i sin politiska gärning i övrigt: argumentera för sakligt vettiga ståndpunkter i fråga för fråga. Bygg dina argument på kunskap, och var tydlig med vilka värderingar du grundar förslagen på. Utgå från att dina meningsmotståndare är intelligenta och tänkande människor. Om du ändå förlorar debatten, gå till din studiecirkel och slipa argumenten.
    Om vi inte klarar det, så är det helt i sin ordning att vi förlorar både inom partiet och i de allmänna valen.

  30. Morgan S

    Är så långt ifrån 70-tals renlärighetskraven det går, enligt mig… (förstår dock delvis varför jag missuppfattas, är ju inte den bästa på att formulera tankarnas klarhet i skrift.)

    Därför (bäst att lägga till): Mitt skämt om att utesluta högersossar, var, just ett skämt, men även också (som du genomskådade) ett tydligt tecken på frustration…

    Ser dock ingen som helst problem med en lista som redogör för vad varje politisk företrädare står för. (Säjer inte som du tycks tro att vänster MÅSTE vara det alla väljer att rösta på) utan konstaterar bara att de som INTE är insatta, bara kan gå på den politik de sett socialdemokraterna föra och dra slutsatsen att det är så det kommer se ut även framöver.

    Detta innebär att alla som inte är nöjda med den inriktningen (och inte är trogna partinamnet in i döden) inte har ngt annat verktyg att till än att lämna partiet… (Och så måste det inte vara…)

    Sanningen är ju att många företrädare för olika inriktningar inom socialdemokratin, inte riktigt vågar stå upp för sin syn, då denna just då riskerar bli så mycket paria att de tappar sina möjligheter att påverka (göra karriär).

    Att just jag tror att vi förlorat många av våra kärnväljare pga. att vi drivit en högerpolitik, gör att jag drar åt vänster… Men jag har inga problem att det finns socialdemokrater som drar åt höger också… (Problemet är när man ”seglar under falskt flagg” att detta inte ger utrymme åt vare sig väljaren, eller menings motståndaren att förstå vem man är, varför demokratin sakta dör…) Detta oavsett om man är vänster eller höger…

    Uppfattar nuläget, att många högersossar länge seglat under falskt flagg för att sedan hissa segel och utropa den väg de valt (höger) som den enda vägen mot en ny socialdemokrati (tom. med borgerliga argument) som mer eller mindre går ut på att socialdemokratins grundläggande värderingar är förlegade och måste moderniseras, vilket är ett stort problem när dessa personer är de som är/har varit mest framträdande inom den offentliga debatten som partiets företrädare.

    Tycler därför det är viktigt att finna en väg där väljaren (den vanlige Svensson) kan se att socialdemokratin är så mycket mer…

    En tydlig presentation av vem var och en är och vad de står för hotar inte partiet utan utvecklar väljarnas makt (och detta kan aldrig vara fel.)

    Väljaren borde helt enkelt på ett tydligt sätt ges möjlighet att välja, inte bara vilket parti de vill stödja, inte bara vem de vill stödja, utan också vilken inriktning de vill att partiets politik skall ha.

    …och då krävs det nog en öppen tydlig redovisning som den vanlige väljaren kan ta till sig… (Alla har vare sig tid eller lust att sätta sig in i alla olika individers agerande i olika frågor, utan måste utgå från partiets huvudtrend.) Därav behov av ngn form av lista eller dyl.

    Om ngt tycker jag det är demokrati långt ut i fingerspetsen, istället för fundamental renlärighetsvänster… Men vad vet jag?!

    Borde kanske först gå en studiecirkel? 😉

    • Kjell Arvedson

      Morgan, nu förstår jag bättre varför jag tyckte att dina förslag luktade skämt!
      Utan att formulera dig just så, så pekar du ut ett mycket stort problem inom socialdemokratin: Ytterst få av våra företrädare, från kommunal till nationell nivå, uttrycker offentligt och tydligt några som helst åsikter om överhuvudtaget någonting alls. När de gör det, är det mest floskler som ”det är inte driftsformen utan innehållet som är viktigt” eller ”vi måste inse att det är nya tider nu”.

      När läste du senast en intressant debattartikel av din lokala riksdagsman/partistyrelseledamot/DS-ledamot/kommunalrådet? När hade ni senast en intressant diskussion om viktiga principfrågor i din Arbetarekommun, där olika debattörer använde sakargument?

      Kriskommissionens rapport tar upp detta problem, som var plågsamt synligt inför valet av ny partiordförande. Den enda av de utpekade kandidaterna som redogjorde för några av sina åsikter var faktiskt Lena Sommestad!

      Här tycker jag att vi ska lära av Lena, och prata sakfrågor istället för ”höger” och ”vänster”. Och vi ska kräva detsamma av våra meningsmotståndare inom och utom partiet. Då får demokratin ett innehåll, och inte bara en form.

      • Morgan S

        Bra sagt, Kjell!

        Instämmer när väl frustrationens dimma lättar 🙂

        Måste också konstatera att Juholts inledningsanförande på förtroenderådet, idag, verkligen var en lisa för själen. (Frustrationen lättade med varje nytt ord…)

        Tycker han sa precis det vi saknat från våra företrädare, allt sedan Gunnar Sträng och Olof Palmes dagar.

        Att ideologin (solidaritet, jämlikhet och en hållbar kunskapsbaserat samhällsutveckling) är det som formar vår sakpolitik och att vi nu åter, noga måste väga den sakpolitik vi väljer mot den färdriktning (ideologi) vi företräder (och står för.)

        Budskapet är ju än viktigare, i de perioder när man inte i varje sakpolitisk fråga kan visa att man vill förbättra, därför att besparingar (och resultatet av dessa) blir bilden allmänheten får/fick av den politik vi vill/ville föra. (Läs, att vi nu betalar priset, då det under 10-20 år knappt sagts ett ord om vart vi vill, dvs. ideologin…)

        Han har uppenbart lyssnat väl på oss… (Lät ju precis som ngt Lena kunde sagt…) 🙂

        Ett mycket bra tal, helt enkelt!

      • Maths

        Att prata sakfrågor är bra! Men även sakfrågan kan tolkas som ”vänster” eller ”höger”. Det blir alltid svåra dilemman. Svaren blir aldrig enkla, eftersom problemen sällan är det.

        Privatisering av skola, vård och omsorg, om än skattefinansierad, är en sakfråga. Hur vi väljer beror på var vi står. Man är i sin fulla rätt att tycka att det är OK med privata aktörer, även efter alla skandaler som varit under senare tid. Men är det en vettig socialdemokratisk ståndpunkt?

        Därför är det helt klart att det ändå blir en vänster-högerskala även inom socialdemokratin. En liknande skala hittar man troligen också inom Moderaterna, men där får det en annan vinkling.

        Och det är den vinklingen som gör skillnad i politiken. Vilket samhälle vill vi ha? Hur ska resurserna fördelas? Är alla likvärdiga medborgare? Inga enkla frågor, men svaren gör skillnad.

  31. Pingback: Vinster i välfärden tränger undan arbetstillfällen « Parkstugan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s