Socialdemokraterna tillsätter en kriskommission (DN, SvD, DI). Det gläder mig att kloka personer har fått ansvar för analysen. Samtidigt fortsätter eftervalsdebatten.
Partiet behöver en ny partikultur och en ny självbild, skriver t.ex. Peter Weiderud i dagens DN, och han har rätt. Socialdemokraternas problem handlar i hög grad om partikultur. Samtidigt vill jag själv formulera mig tydligare. Vad innebär en ny partikultur och hur kan den främjas?
Jag ser två områden som behöver utvecklas i den centrala partiledningens sätt att arbeta. Det första området är ledarskapet. Det andra området gäller sakkunskap och personliga nätverk.
Låt mig exemplifiera.
Ledarskap. Det största strategiska misstaget under mandatperioden var lanseringen av samarbetet mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Denna lansering misslyckades på grund av bristen på dialog och förankring inom partiet.
Jens Stoltenberg, partiledare för det norska Arbejderpartiet, har berättat hur han besökte varenda arbetarekommun i hela Norge för att säkra medlemmarnas stöd för en koalition mellan Arbeiderpartiet, Sosialistisk venstreparti och Senterpartiet. Hans koalition blev efter denna omsorgsfulla process en framgång.
För att bygga förtroende, inåt och utåt, krävs bättre analys och mer dialog kring de avgörande strategiska vägvalen. En kriskommission måste gå på djupet med den kultur av toppstyrning och bristande kommunikation som allt för ofta präglar Socialdemokraterna – alla höga ambitioner till trots.
Sakkunskap och personliga nätverk. Partiets ledning står idag vid sidan av den innovativa, intellektuella samhällsdebatten. SSU och S-studenter tar viktiga initiativ, men partiledningen är passiv.
Ett skäl till passiviteten kan vara att partiledningen idag saknar sakkunskap och relevanta personliga nätverk för att på ett kvalificerat sätt kunna analysera samhällsproblemen och utveckla nya, politiska strategier. Man arbetar alltför isolerat. Den kunskap och de förslag som utvecklas och debatteras utanför partiet tas inte till vara.
Miljöpolitiken är ett exempel. Partiet satsar inte på att rekrytera någon kvalificerad miljöpolitisk expertis och satsar inte heller på att utveckla nätverken med miljöforskare och miljörörelse. Därmed har man svårt att följa idédebatten. Samtidigt saknas i partiledningen en förmåga att sätta miljöpolitiken i ett större, idépolitiskt sammanhang. Göran Persson gjorde en pionjärinsats när han i slutet av 1990-talet lanserade sin keynesianskt inspirerade strategi för det gröna folkhemmet. Men den strategin har inte utvecklats, trots att vi under de senaste åren har haft en intensiv internationell debatt kring keynesianska strategier för en Green New Deal, i finanskrisens spår. Partiets miljöpolitiska program rymmer höga mål och ett batteri av åtgärder men ingen analys eller idé som kan profilera partiet och väcka intresse.
Jag menar att socialdemokraterna måste öppna upp för större mångfald och en bredare rekrytering, om partiet ska bli intressant för väljarna och spännande för medlemmarna. Det behövs fler personer med erfarenhet från arbetslivet utanför politiken och från andra organisationer än det Socialdemokratiska partiet.
Utmaningarna är många: främlingsfientlighet, en åldrande befolkning, skärpt internationell konkurrens, växande miljöproblem. Partiet har inte längre råd att trampa på i gamla hjulspår. Ska kriskommissionen denna gång leda längre än till ytliga rådslag i en oförändrad maktstruktur?
Mer bloggat: eftervalsdebatt. Se också Marta Axners ledare i Broderskap och Erik Pellings blogg, Carl Tham och Storstad. Carl Tham kommer med ett av de viktigaste råden: ta vara på partiets unga och deras kompetens. Bra av Katrin Kielos, Aftonbladet.
Lena Sommestad 
Nja, missar du inte lite Wejderuds underliggande poäng? Socialdemokraterna, och arbetarrörelsen i allmänhet misslyckades på grund av ett antal orsaker som är obehagliga för en svensk att diskutera i allmänhet, men svensk socialdemokrati i synnerhet.
Låt mig förklara;
Vi delar upp min analys av läget i två delar; först den politiska, vad som faktiskt går att göra någonting åt, och den reella, vad som inte går att göra någonting åt politiskt.
I. S MÅSTE till att acceptera paradigmskiftet som skett. Det börjar nämligen bli ont om en viktig beståndsdel; ”riktiga arbetare”. Med detta menar jag att socialdemokratin bygger hela sin identitet och sin ”berättelse” om sig självt, genom att tro att det är som det ”brukar vara” där ute. Men avindustrialiseringens acceleration, och tjänstesamhällets framväxt har inte tagits i beaktelse i tillräcklig mening. Istället har man slagit horn i sidan på den största väljargruppen i Sverige, medelklassen (jag tycker lite att då får man banne mig skylla sig själv), med att bullra om ökad beskattning och ytterligare utbyggnad av bidragssystemen. –Det säljer inte längre. Det hade sålt när Sverige hade fyra storvarv, Volvo hade fem fabriker igång och Grängesbergskoncernen fortfarande var aktiv. Men inte nu. Verkligen inte. Alltså; den verklighet som S refererar till och bygger sina ramar och uppfattning på, finns inte. Och här kommer den delen som svensken har mycket svårt att ta till sig; den perioden (rekordåren) kommer aldrig någonsin tillbaka. Aldrig. Varför? Mycket enkelt; det måste då till ett storkrig eller liknande som skapar ett onaturligt stort behov av ”klassiska” industriprodukter (billig asiatisk import då borträknad). Med detta menar jag att den klassiska socialdemokrati som eftersträvas enbart går att finansiera när det finns ”enkla” vinster att ta från en ständigt expansiv exportindustri (Sträng kunde tom. i princip ”styra” genom strukturfonderna hur vinster från företag skulle spenderas). Det går inte nu. Den industriella kapaciteten (och med den lättkalkylerade och lättbeskattade vinster) är ersatt med en betydligt mer snabbfotad tjänste och serviceindustri (och de fabriksarbetare som finns kvar är i många fall smygborgare, jag kan dra en kul story om arbetarna på Scania om du vill som rör detta…).
Ergo; anpassa mun efter massäck.
II. S har misslyckats totalt med att mobilisera de nya ”arbetarna”; på callcenters, snabbmatsrestaurangerna och bemanningsföretagen. Dessa drevs ut till V, som absolut inte begriper sig på begrepp som ”budget” och tocket…
Lägg dessutom till;
III. Göran Ps ”Gröna Folkhem” skapade inte de industrijobb som beräknat. Den teknik som finns tillverkas mycket billigare och bättre utomlands. Samma problem finner vi i de snabbtågssatsningar som glatt förespråkas från alla håll och kanter. a) Den industriella kapaciteten till att tillverka dessa (ABB Traction och Kalmar Verkstad) finns inte kvar. Hur i fåglarna vi ska ta igen mer än ett decenniums teknikutveckling på området utan att behöva köpa in till sanslösa överpriser från Bombardier eller AdTranz är minst sagt oklar. -OCH utan egna fabriker tillgängliga blir tanken bara löjlig. –Inte ens MP verkar riktigt tro på det själva. B) Ytterst tveksamt hur detta skall utföras för att ha någon som helt effekt med de resurser som finns till förfogande. Hela stambanan måste i princip byggas om. Den ”Gröna Nya Dealen” är alltså i princip verkningslös på industriell skala.
Och nu till de anledningar som man inte kan påverka politiskt; de finns bara där, som gravitation eller Al Gores ego.
I. Det finns inte (av nämnda anledningar) resurser att ha trygghetssystemen så som de ser ut nu. Till detta måste också sägas att det inte längre går att beskatta på samma sätt längre; – då försvinner pengarna utomlands. Det är ett moment 22, och det måste vi acceptera. Punkt. Åter igen får vi anpassa mun efter massäck som alla andra.
II. Det fastnar för många människor i systemen. Med detta menar jag att vi måste göra om trygghetssystemen så de premierar produktivitet framför passivitet. Vi måste göra om utbildningssystemen så de synkar bättre med industrins årliga beställningar av arbetskraft. Vi måste premiera sparande och ackumulation av medel än kreditspendering och O-fokuserade investeringar (grovt sett; vi MÅSTE tillåta folk att kunna spara och på sikt ha en sportslig chans att bli rika, annars så jobbar ingen över vad som precis åläggs dem).
– Socialdemokratin har fastnat i att försvara ett sönderfallande och alltmer övergött system än att ha nya visioner och anpassa folkhemmet till de resurser som finns tillgängliga.
III. Staten kan inte bli hur stor som helst, för att det finns inte resurser till att driva en sådan konstruktion. (Kom igen, t.o.m. Kubanska staten måste spraka folk nu för tiden). –Behöver jag förklara mer? Åter igen; resurserna finns inte. Detta ligger i att fler människor kräver lika mycket skydd och förmåner som förr då det fanns mer resurser till sådant. Det finns nu ännu fler människor och ännu mindre resurser. Enkla koncept. Mer kontra mindre. Punkt (med risk att låta tjatig, men; mun efter massäck). MP har alltmer desperat försökt få matematiken att bli mer politiskt korrekt, de var ju inne ett tag på att folk skulle jobba gratis för att deras vison skulle gå ihop. –Inte ens Wetterstrand verkade imponerad…
Alltså;
Ska S vinna i framtiden;
– Belöna produktion och prestation, istället för att maniskt fokusera på likhet.
– Anpassa välfärdsstaten till de resurser som finns (folk kan skrika sig hesa, globaliseringen finns, trots att man drar för gardinerna).
– Anpassa samhällskostnader till de resurser som finns.
– Skär i bidragsystemen. Gör om dem till att vara uppmuntrande, inte förvarande eller passiviserande.
– Inse att man inte kan beskatta som på 60-70 talet och samtidigt iskallt förvänta sig att småföretagarna ska fixa biffen.
– Mobilisera den nya ”arbetarklassen”.
Då vinner ni igen.
Jag uppskattar ditt inlägg. Kritiska synpunkter behövs. Men du har fel på avgörande punkter i din analys.
Visst är det så att arbetarrörelsen i hög grad har byggts upp kring storindustrin, men kärnan i den svenska modellen handlar om något helt annat. Det som framförallt utmärker den svenska socialdemokratiska välfärdsmodellen är de medborgarbaserade socialförsäkringarna, den utbygga offentliga sevicen och den preventiva socialpolitiken. Du skriver om kostsamma bidragssystem. Faktum är att socialdemokratins signum har varit en produktiv socialpolitik, som inte på något sätt är överspelad av historisk eller ekonomisk utveckling. De generösa bidragssystemen har visat sig vara mer effektiva än andra modeller när det gäller att återföra människor i produktivt arbete. Sysselsättningsgraden i Sverige är högre än i de flesta andra länder i världen. Hela din idé om att vi idag har en resursbrist som gör det omöjligt att bedriva en offensiv välfärdspolitik är märklig. BNP är idag långt högre än för några decennier sedan. Därmed inte sagt att det idag inte också finns problem med hur den svenska välfärdspolitiken implementeras och marknadsförs. Självklart har socialdemokratin skäl att kritiskt skärskåda sin politik.
Vad globaliseringen beträffar har två viktiga förändringar inträffat under de senaste decennierna – en som har sin grund i den demografiska och ekonomiska utvecklingen och en som i grunden är politiskt bestämd.
Den första förändringen är industrialiseringen i tidigare utvecklingsländer. Denna industrialiseringsprocess, som enligt min uppfattning drivs fram i första hand av demografisk förändring, innebär en radikal utmaning för Sverige och övriga, tidigt industrialiserade länder.
Den andra förändringen är att världens länder sedan 25 år tillbaka har enats om att upprätthålla ett globalt monetärt system som syftar till att maximera konkurrensen, bland annat genom att tillåta fullt fria kapitalrörelser. Detta monetära system skiljer sig i grunden från det globala monetära system som rådde under perioden 1946-1971, då det fanns restriktioner för kapitalrörelserna i syfte att värna möjligheterna för enskilda länder att driva en politik för full sysselsättning. Den finansiella kris som vi nu upplever väcker återigen frågan om behovet av restriktioner på kapitalets rörlighet i syfte att värna stabilitet och sysselsättning. Vi lär inte vrida historien bakåt, men det är viktigt att inse att globaliseringen i dess nuvarande form inte är en naturkraft, utan i hög grad styrd av politiska beslut.
Ping: Marta Axner » Blog Archive » Hoppfull kriskommission
Ping: I mitten väntar avgrunden, Socialdemokratins död? « Kultur och Kritik
Ping: Rösträkningen 22.45 | Nemokrati
Mycket bra analyserat och skrivet. Detta är socialdemokratins dilemma att man satt sig med en liten liten ledning i ett elfenbenstorn. Hoppas att du och andra välutbildade får något att säga till om.
Ping: Peter Andersson - med rätt att tycka....: Vem känner lockelsen till ett krisparti?
Ping: I botten av tabellen
Lenas klara analyser och mod att påpeka kejsarens bristande klädsel väcker lust att ställa upp i leden.
”Den finansiella kris som vi nu upplever väcker återigen frågan om behovet av restriktioner på kapitalets rörlighet i syfte att värna stabilitet och sysselsättning.”
Kapitalets rörlighet har ju åstadkommit stora poitiva förändringar, inte minst i utecklingsländerna, men den har också givit utrymme för spekulationsekonomi och improduktiv kreditgivning. Att finna vägar till restriktioner som hindrar bubblor men stöder produktiv tillväxt blir en spännande uppgift för socialdemokratin. Där har Green New Deal sin plats.
Jag instämmer. Utmaningen är att hitta balansen, så att nödvändiga kapitalrörelser till gagn för utveckling och välfärd kan ske utan den instabilitet och det risktagande som vi nu ser.