Skolbarn - bild från Örebro kommun.
Regeringen har bjudit in till diskussion om friskolorna. Det är bra. Få marknads- och valfrihetsreformer har på ett mer dramatiskt sätt påverkat själva grunden för den svenska samhällsmodellen. I synnerhet det faktum att offentligt finansierade skolor kan drivas med vinst har gjort Sverige till ett unikt paradis för riskkapitalbolag i utbildningsbranschen. Alla varningsklockor borde ringa i ett socialdemokratiskt parti, som har ägnat decennier av hårt arbete åt att bygga upp en gemensam ”bottenskola” av högsta kvalitet för alla barn och ungdomar.
Men partiet har inte bara varit oförmöget att ändra politikens riktning. Trots hård intern debatt blev partilinjen inför valet 2010 ett aktivt stöd för vinster i skolan. Partiet gick i denna fråga till val på en paroll som måste vara en av de dummaste som någonsin har formulerats av ett socialdemokratiskt parti: ”driftsformen spelar ingen roll”.
Samhällsbyggande handlar just om val av driftsformer och andra institutionella arrangemang. Socialdemokratins historiska framgångar är ett resultat av en sällsynt god förmåga att skapa institutioner som främjar såväl jämlika livschanser som ett i övrigt väl fungerande samhälle – med hög kunskapsnivå, god rättssäkerhet, ett dynamiskt näringsliv och stark social tillit människor emellan. När partiet går till val på att driftsformer inte spelar någon roll har man spelat bort inte bara sin intellektuella trovärdighet utan också sin chans att ta initiativet i den reformprocess, som nu står för dörren.
Nu leder borgerligheten debatten, också i media. Johannes Åman på DN reser idag krav på en översyn av hela regelverket för friskolan. Han konstaterar att det inte räcker med skarpare kvalitetsgranskning. Också de stora privata koncernernas roll i skolväsendet måste granskas.
Var finns S? Ska Socialdemokraterna tappa initiativet i skolfrågan, en gång till?
Debatten har pågått under en längre tid – men i partiet inför döva öron. Mer om problemen med vinster i utbildning, se t.ex. internationell debatt i Washington Post. Bloggat: Bo Malmberg, Marika Lindgren Åsbrink. Arbetarrörelsens tankesmedja har försökt lyfta frågan, se Vinstvarning.
Lena Sommestad 
Satsar man en femma på att svaret är ”ja” på din fråga så torde risken att förlora vara ganska liten.
Börjar medelklassen i Sthlm reagera mot vinster i friskolan? Är det något stockholmssossarna missat nu – igen ? Det gäller att hänga med när denna socioekonomiska grupp ändrar uppfattning allteftersom deras ekonomiska läge ändras i Bromma, Hammarby sjöstad, på Söder och andra starkt segregerade områden i huvudstaden.
Varåt blåsa vinden – herr Damberg ?
Hade en liten diskussion med Marie Demker nyligen – http://vanstrastranden.wordpress.com/2010/11/12/krisen-i-socialdemokratin-bara-personer-och-maktkamp/. Vi verkade vara rätt överens om att S inte hade någon annan övergripande politik än att inte gå bakåt i nästa val. Innehållet i detta kunde kvitta.
Frågan är om ett sånt parti har nån framtid. Vem skulle egentligen bry sig?
Tack för intressant länk – jag hade inte tidigare läst Maries analys. Klokt och förutseende…
Om socialdemokratin eller andra partier som vi idag har behövs kan naturligtvis diskuteras. Men klart är att demokratin behövs och att progressiva krafter behövs!
Kanske ska vi inte underskatta värdet i en organisation och den kraft som denna organisation trots allt rymmer – också bland gräsrötterna. Som partimedlem ser jag trots allt en rörelse som är stor och levande – även om den är långt mindre än förr. Än har jag inte tänkt ge upp!!
Om det finns en konstant kraft åt något håll håller jag med dig. Men finns det? Eller är allt säljbart?
Känns lite taskigt att Lena som driver en sympatisk S-blogg får en massa skit i skallen för vad de osympatiska S-människorna håller på med. Kan inte vara så roligt Men de osympatiska S-människorna är väl å andra sidan inte av den typen som lyssnar på kritik utifrån och därmed inte mycket lönt att prata med. Jag tycker i alla fall att det här är en av de mer läsvärda bloggarna med politisk inriktning.
Tack Björn – och faktum är att de allra flesta kamrater i S förstås är mycket sympatiska. Problemet ligger på en annan nivå. Faktum är att det nog vore bättre för S om vi fick mer skit när vår politik inte håller ihop. Kritik sporrar och utvecklar, om den sätter fingret på problemen. Vi kan alla missta oss och tänka fel – just därför är debatten så viktig! Ett stort problem just nu är att debattnivån är låg över hela det politiska fältet. Det har bl.a. SvD upptäckt, vars ledarredaktion nu är på jakt efter nya idéer om borgerlighetens framtid…
Jag tänker på att Olof Palme reagerade hårt redan mot att förskolor skulle vara privata.
Verkligen har mycket vatten flutit i åarna sen dess.
Sixten Andréasson
Om det går att bekräfta vad vissa ledande S-funktionärer har sagt och bett om på USA:s ambassad kanske det vore möjligt att utlösa några falluckor i partiet och därmed bli av med en del obekväma och skadliga personer? (Med det lär väl följa fallskärmar också, men det kanske inte går att göra något åt?) Kan man vara S-medlem men uppträda som Sahlin och Ahlin påstås ha gjort? Borde det åtminstone inte vara rimligt att de lyfts bort från alla beslutsfunktioner fort som tusan?
Tänk trettio år tillbaka i tiden: vad hade sagts om det då kommit fram att sovjettrogna kommunister varit på Sovjets ambassad och bett att få hit företrädare för den dåvarande sovjetstödda regimen i Afghanistan, samt stöd för sig själva?
Det finns bara en kandidat som är värdig ledare för Socialdemokraterna och det är du Lena.
Vi kan väl alltid hoppas på att få vakna upp från soffan….
Mvh Havsglimten
Tack havsglimt. Kanske ska vi försöka tillsammans!?
Lena:
Som tidigare S-sympatisör, och numer desillusionerad f.d sådan, måste jag säga att det har varit uppbyggligt att hitta hit och läsa dina inlägg. Har jag kanske gett upp hoppet om S för tidigt? Eller är du en ensam ropande röst i öknen?
Instämmer i anonyms uppfattning om Lena.
Man skall inte vara motståndare till privata alternativ av princip. Men man skall heller inte skänka bort medborgarnas pengar och rätt till kontroll över de gemensamt finansierade verksamheterna utan att ha en god anledning.
Jag förstår inte syftet med att hälla ut skattepengar på privata vård- och utbildningsbolag.
Jag förstår att det är svårt för kommuner och landsting att konkurera mot verksamheter som kan ha hur dåliga scheman som helst, hur låga löner som helst, hur få lektioner per kurs som helst osv. osv.
Vi måste lära av de privata alternativen där de har något att lära ut. Engagemang bland personal som får ta ett större ansvar, tillvaratagande av de möjligheter som olikheter kan erbjuda, kanske till och med ekonomiska morötter för gott utfört arbete och säkert mycket annat.
Vi måste reglera de privata alternativen så att de inte kan använda medel för att uppnå ”ekonomisk effektivitet” om dessa är sådana som går ut över personal eller kvalitet. Bättre upphandlingar, reglerad etableringsrätt, ordning och reda.
Sedan skall vi låta den offentligt drivna välfärden bli så bra och så effektiv att de privata alternativen inte kan finnas kvar om deras primära syfte är att tjäna pengar.
Antagligen kan en grupp engagerade lärare som vill driva skola tillföra den gemensamma välfärden något. Men varför inte ge dem det utrymme de behöver inom ramen för den kommunala skolan? Eller om det nu inte går så låt dem då starta en friskola, men under noggrann reglering och utan att syftet skall vara att stjäla våra skattepengar!
Jag orkar inte fundera på detaljerna så jag för baneret: Återreglera allt, våga vägra välja!
Men Lena, du och andra kloka människor som kan och vill tänka, kan inte ni försöka fundera ut ett sätt att varsamt föra offentligt finansierad verksamhet tillbaks under offentlig kontroll?
Det måste finnas ett sätt att bevara och öka medarbetarnas engagemang, och att tillåta att offentligt driven verksamhet kan få vara lite brokig så att man tar till vara de möjligheter som finns i olika förutsättningar, olika intressen och vad det nu kan vara. Detta utan att man måste avhända sig all offentlig kontroll och framför allt utan att man måste föda giriga kapitalister med medborgarnas skattepengar.
Vi socialdemokrater har varit lite för rädda för att olika skolor kan skötas på lite olika sätt. Jag tror att vi måste välkomna mångfald och inse att olikheter inte nödvändigtvis betyder olika bra, utan att det kan betyda bättre på olika sätt.
Jag har faktiskt lite svårt att förstå varför borgliga partier som brukar vara så måna om ”skattebetalarnas pengar” i privatiseringsivern blir så måna om att få ge bort dessa till enskilda bolag.
Ping: Erik Laakso | På Uppstuds » Lena Sommestad som ny partiledare?
Svar till Anders 07:49
Du har rätt i det mesta och i att om socialdemokratin varit bättre på att demokratisera och effektivt förvalta den offentliga sektorn, skulle aldrig behovet av panik”lösningar” såsom privatiseringar ha uppstått.
Men på din avslutning måste jag undra – ”Jag har faktiskt lite svårt att förstå varför borgliga partier som brukar vara så måna om ”skattebetalarnas pengar” i privatiseringsivern blir så måna om att få ge bort dessa till enskilda bolag.”
Därför att de inte är så måna om skattebetalarnas pengar som de försöker få oss att tro, kanske?
Varför annars detta fantastiska slöseri med vinstpengar i välfärden, ineffektivt fuskjägande där problemen är minst, tramsåtgärder inom arbetsmarknadspolitiken osv?
Det handlar inte om olycksfall i arbetet utan om ett medvetet raserande av de gemensamma systemen och den allmänna tilltron till dem.
I värsta fall har du rätt. Jag tror att det finns de moderater som faktiskt ser privatisering som ett sätt att rasera den allmänna välfärden. Först privatisera driften och därefter finansieringen och vi når det nyliberala drömsamhället. Men nog finns det många borgliga politiker, såväl som väljare, som faktiskt tror att privatiseringar med vinstintresse skapar mer värde för de 83% av pengarna som faktiskt stannar kvar i välfärden? Jag förstår inte detta, och jag tror att man skulle kunna övertyga en del av dessa väljare om man inte berövade dem valfriheten och dynamiken. Kanske skulle vi till och med kunna svänga en del ”mittenborgerliga” politiker (varför kallar vi inte dessa ”vänsterborgerliga”?) vår väg?
De 20-30% som faktiskt vill ha ett var-och-en-för-sig-själv-samhälle behöver vi ju inte för att få majoritet för en politik som syftar till en solidariskt skattefinansierad offentlig sektor där pengarna används effektivt för att skapa välfärd för medborgarna och inte för att göda giriga riskkapitalister och dessutom hålla deras pengar borta ifrån den kapitalmarknad där riskkapitalet behövs för att skapa exportmöjligheter för framtiden.
Det finns en viktig observation här. Jag tror att även undersökningar i USA visar att det bara är en fjärdedel av befolkningen som uppger sig stödja en extremliberal (fast då kallar man det inte liberal) politik. Flertalet föredrar faktiskt en anständig och någorlunda jämlik politik. Det kanske till och med finns någon biologisk förklaring till det: några procent av befolkningen har chimpanshjärnor och drar med sig ytterligare några procent i en asocial och extremegoistisk livsstil. Det kan vara generellt i de gamla industriländerna, och därmed finns en politisk öppning. Gamle ordförande Mao sade att man skall ena de många för att besegra de få. Ledningen för SAP i Sverige har vänt detta upp och ned: man splittrar och ignorerar de många, de som gillar den generella välfärden och ett anständigt och välskött samhälle, och fjäskar i stället för en minoritet som ju borde förlora vartenda val om alla väljare kunde förmås att rösta. En minoritet som dessutom ändå inte röstar på S, den har ju sitt eget ”nya arbetarparti”. Det är faktiskt rent otroligt hur SAP i Sverige (och demokraterna i USA) nära nog med hugg och slag jagar bort sina väljare. Väntar man sig att någon skall tacka för det?
Ditt inlägg pekar på vikten av att den nya, svenska skolpolitiska modellen analyseras i grunden. Med mer kunskap om hur dagens skolmodell faktiskt fungerar, desto större chans att nå fram med förslag både om vad som behöver åtgärdas och hur, och om vad som är värt att utveckla och bevara.
Politiker från högeralliansen, och då framför allt här i Uppsala, har flera gånger i media uttalat sig om att de vill se ytterligare fler vinstdrivande, privata företag inom välfärden. De menar att privat kommersiell konkurrens inom bl.a. skola, sjukvård och äldreomsorg gör dessa verksamheter mer effektiva (vad det nu betyder?) och vilket de också menar skulle effektivisera verksamheterna inom de krympande, offentligt drivna verksamheter som finns kvar!
När man numera öppnar lokalpressen så verkar effektivisering vara lika med framför allt nedskärningar av personalstyrkan inom skolor, sjukvårdsinrättningar och äldreomsorgsanläggningarna. Samtidigt som företagens direktion och styrelse, i sina för utomstående hermetiskt tillslutna rum, tar lönsamhetskalkylerande beslut på de behövande människorna inom välfärden. Företagen verkar vara mer intresserade av personalnedskärningar och skatteplaneringar, på gränsen till skattebrottslig verksamhet för att maximera vinsten till sina ägare, istället för att värna om de behövande inom välfärden! Detta skapar ett moraliskt sönderfall som högeralliansen, medvetet eller omedvetet, ger upphov till genom att göra välfärden till en kundanpassad kommersiell marknad där människornas egoism och ekonomiska välstånd och attraktivitet favoriseras samtidigt som de mindre bemedlade i samhället marginaliseras och sorteras ut ur systemen. Den senaste tidens svarta rubriker i den lokala dagspressen och övriga media visar att något stort fel inom välfärdsverksamheterna är på gång!
Varför kan inte högeralliansens politiker vara så ärliga i sig själva att de kan ge mig och övriga medborgare de bevis som finns för att konkurrensen från privata företag har förbättrat välfärden och den demokratiska processen för de behövande medborgarna inom landets län och kommuner.
Och sen undrar jag varrför högerpolitikerna inte istället vill eller kan bygga upp och utveckla offenligt drivna välfärdssystem där de som väljarnas företrädare skulle ha både en öppen demokratisk styrning, insyn och kontroll över våra välfärdsverksamheter!
Bengt Nilsson, röd gråsosse
Debatten i Skellefteå på lokaltidningen Norra Västerbotten; ”Lärandet i skolan äger eleven med stöd av sina föräldrar eller vårdnadshavare. Föräldrar bör då få ett nära och lokalt inflytande över sitt barns lärande. Läraren äger inte barnets lärande, de tillhandahåller goda yttre förutsättningar. Alltså skulle själva lärandet kunna vara en kommunal angelägenhet, innebära ett helhetsansvar för både privat och kommunala skolor. Forskning, utvärdering och styrmedel. Lärarna å sin sida skulle kunna vara antingen statligt anställda eller privat anställda för att gynna konkurrens och utveckling av nya arbetsformer.”/siv
Ska jag förstå att du vill förspråka den model som debatteras i Norra Västerbotten?
Mitt svar är att det finns vissa goda tankar och idéer i detta: visst ska varje barn stå i centrum för sitt eget lärare och föräldrar kunna vara närvarande och ha inflytande. Men det finns också tankefigurer här som är problematiska, tycker jag.
Kunskap eller lärande kan aldrig som jag ser det vara något som en individ ”äger” som en privat, individuell resurs. Kunskap i samhället är en gemensam nyttighet, som delas och brukas av många. Barn har olika förutsättningar i livet. Alla har inte föräldrar som kan ge ett starkt stöd i lärandet, och ju svagare stödet är hemifrån desto viktigare blir skolmiljön. Att utgå från individen som ”ägare” till kunskap leder därför fel.
Om vi går vidare kan vi konstatera att i skolmiljön är det inte heller bara läraren som är en resurs och ger lärandet goda förutsättningar. Också skolkamraterna är resurser, och därmed även skolkamraternas föräldrar och andra nätverk av vuxna. Med andra ord: varje barn är en resurs för någon annan, och starka lärande miljöer måste därför bygga på ett ansvar för helheten. Varje individuellt val påverkar andra barn – och i förlängningen också samhället i stort.
Vad händer då om enskilda barn och föräldrar får styra hur skolsystemet byggs upp, genom fria val? Vad forskningen visar är att fria val tenderar att leda till att de barn som har bäst förutsättningar – och deras familjer – söker sig till varandra. Så utvecklas det nu i Sverige. Därmed ökar skillnaderna mellan skolor. Denna process tenderar i sin tur att leda till sämre skolresultat för skolsystemet som helhet.
Med individen som utgångspunkt kan vi säga att skolan ger varje individ många valmöjligheter och syftar till att ge varje individ goda livschanser. Men för att alla individer – och inte bara de som från början har bäst förutsättningar – ska kunna dra nytta av skolan på detta sätt, måste vi också kunna se skolan ur ett systemperspektiv. Detta är inte en uppgift för föräldrar, utan en uppgift dels för lärarprofessionen och dels för oss alla som medborgare. Lärarna har ett annat perspektiv än föräldrar och ett viktigt stådant – de ser till alla barns och gruppens intressen och värnar särskilt om de barn som inte har resursstarka föräldrar till stöd.
SLutligen: Skolan är inte bara en plats för lärande i snäv mening, utan också en gemensam samhällsinstitution som skapar en grund för demokrati och medborgarskap. Allt i samhället kan inte hanteras som privata resurser, som ”ägs”. En av demokratins viktigaste uppgifter är att hitta modeller för att hantera gemensamma resurser, utanför marknaden.
Detta blev ett långt svar på ditt inlägg Siv. Kanske finns det sätt att sammanjämka våra perspektiv?
Det hackas så mycket på att de privata skolorna gör stora vinster, men det blir ju en ganska konstig diskussion. Förväntar vi oss att privata företag skulle kunna drivas UTAN vinster?
En minst lika viktig sak som dock diskuteras mycket mindre är vad detta med skolpengen betyder för hela vår grundsyn på skolans uppgift.
Jag har två barn i låg- och mellanstadieåldern. Med jämna mellanrum (eller strängt taget jämt och ständigt) måste vi i familjen ta ställning till om barnen ska vara kvar där de är eller flytta till en annan skola.
Och om det är så att det funkar dåligt i skolan där barnen är – då känner man sig nästan som en barnmisshandlare om man ändå väljer att låpta barnen vara kvar. För i kapten Björklunds Sverige är det inte hans eller skolledningens eller kommunens skolstyrelse som är ansvariga för om mitt barn far illa eller ej. Nej det är MITT fel! Som inte flyttar min unge till en annan skola…
För tanken med skolpengen och det fria valet av skola är ju att jag ska bara bry mig om att min barn har det bra och skita i hur det går för de andra. Skolan ska flyttas undan politikens inflytande.
Och det säger sig självt att de som gynnas av detta system är de som redan har det bra förspänt med aktiva föräldrar, och de som lämnas åt sitt öde är de barn som saknar dessa förutsättningar.
MEN – detta är inte en fråga som primärt handlar om skolor gör vinst eller ej utan om att skolpengen har inneburit att politiken har retirerat och att frågan om skolornas kvalitet blivit ett ansvar för föräldrarna.
Detta är en diskussion som känns minst lika viktig som frågan om de privata vinsterna.
En av socialdemokratins absolut centrala uppgifter är att driva en skolpolitik som gör det troligt att vi kan se till att varenda unge vid 12-13 årsåldern kan läsa, skriva, räkna och prata och förstå lite engelska. Jag kan aldrig i livet tro att ett sådant mål är möjligt att nå så länge vi har skolpengen och det fria valet mellan skolor. Det tror jag bara vi kan nå om politiken tar ett stadigare tag om resurserna. Hur skulle det t ex vara om en del av RUT-avdrag som idag går till läshjälp åt äverklassens ungar istället satsades på läshjälp åt de ungar som inte får nån hjälp hemma?
Magnus Nilsson, Reimersholmes (S)-förening
Du formulerar detta oerhört väl och jag håller med dig i varje punkt.
Du har också rätt i att det inte bara är vinsten som är ett problem utan hela idén om skolan som ett individuellt projekt. Även valfrihet mellan kommunala skolor kan skapa segregation och även den leder till att vi alla – barn och föräldrar – tvingas in i valsituationer som många av oss upplever som djupt problematiska.
Samtidigt tror jag personligen att det är viktigt att börja med en reform som inriktas mot vinsterna i skolan, inte bara därför att vinstuttaget hotar förtroendet för demokratin och är en fråga där det finns stora möjligheter att få brett stöd, utan också därför att vinstintresset förstärker de problem som det fria skolvalet i sig innebär.
Jag är övertygad om att det kan gå att hitta modeller för skolans utveckling som rymmer stora möjligheter till val och alternativ (som många idag önskar), samtidigt som segregation motverkas och utvecklingen mot alltmer skiftande kvalitet i olika skolor hålls tillbaka. Men en sådan lösning kräver att alla skolor drivs non-profit och har intresse av att gemensamt bygga upp system som värnar alla barns lika chanser. Det fungerar inte om några har vinst som prioritet nummer ett. Precis som du skriver ska privata företag göra vinst; det ligger i hela deras konstruktion och uppdrag. De ska konkurrera med andra och slå ut sina konkurrenter, inte samarbeta för gemensamma samhällsmål. Att sätta privata företag med vinstintressen att företräda allmänintressen är därför som att sätta bocken till trädgårdsmästare. Jag kan personligen tycka att även företagare bör kritiseras när deras girighet överskrider anständighetens gräns, men ansvaret ligger i grunden hos de politiker som släppt vinstintressena fritt mitt i hjärtat av demokratin.