Lobbyisternas påtryckningar på politiker diskuteras i DN. Det är en viktig debatt, även om man som Peter Andersson kan invända att politisk påverkan är en del av demokratin. Jag kan inte hålla med Peter Andersson om att det är ”rent löjligt” att tala illa om politisk påverkan. Peter Andersson vill se större medvetenhet om lobbyisters roll men anser i övrigt att det finns få problem. Själv har jag varit aktiv på båda sidor, som politiker och som lobbyist. Jag tror inte att större öppenhet och medvetenhet räcker. Jag tror att vi också måste diskutera hur vi själva som medborgare vill att dialogen mellan politiker och företrädare för samhällets olika intressegrupper ska se ut. Även detta är ju något som kan påverkas.
Lobbying handlar om pengar och lobbying riktas inte bara mot politiker i riksdagen. Den riktas mot samhället i dess helhet. Det är förvisso så att texter som kopieras in i motioner ofta slutar med att motionen avslås, som Peter Andersson påpekar, men den opinionsbildning som resursstarka samhällsintressen kan mobilisera har en kraftfull effekt på den politiska debattens riktning och innehåll. I synnerhet socialdemokrater har stor anledning att vara bekymrade om det verkligen är så att lobbyverksamheten växer i styrka och omfattning, så som vissa riksdagsmän tycker sig se. Om så är fallet riskerar det att leda till att de röster som saknar ekonomiska resurser får allt svårare att göra sig hörda. Det kan också leda till att politiker får allt mindre tid att själva söka kunskap och information av ett slag som inte ges av lobbyisternas organisationer, t.ex. resultat från oberoende forskning.
Finns det möjligheter att stärka politikernas inflytande, utan att för den skulle förlora den viktiga dialogen med olika samhällsintressen och den kunskap och de perspektiv som den tillför? Ett sätt kan vara att åter stärka remissförfaranden och utredningar som grund för politiken. Så länge remissförfaranden och utredningar genomfördes utan brådska och slarv, fanns det långt mindre skäl för olika särintressen att trängas i riksdagens lobby. De visste att de blev tillfrågade i en ordnad process. Att stärka remissförfaranden och utredningar kommer givetvis inte att göra annan påverkan ointressant i dagens PR-samhälle, men det skulle kunna återta politiken något av initiativet och stärka de röster som vill delta i demokratin, men saknar stora pengar.
Därtill kommer givetvis att kunniga och pålästa politiker alltid är starkare när det gäller att självständigt bedöma lobbyisters budskap. Här finns ytterligare argument för Socialdemokraterna att stärka egen utredningsverksamhet, samhällsanalys och idédebatt. Politikerna kan stärka sin roll i samhällsdebatten!
Även Johan Westerholm ser skäl för Socialdemokaterna att reflektera över prioriteringar i partiorganisationen.
Lena Sommestad 
Inte minst tror jag att det är nödvändigt att politikerna och partierna i sina nomineringar och val ser till att mångsyssleriet bland politiekr upphör. När man sitter med alltför många uppdrag så upphör ju till slut den fysiska möjligheten att själv skaffa sig den information som krävs föra ett självständigt beslut.
Om lobbyingen skall balanseras som informationskälla så kräver det att de politiska partierna utbildar sina företrädare, att de sprider uppdragen på flera och att den interna politiska debatten utvecklas. En större öppenhet i samhällsdebatten från politieker och partiers sida skulle inte heller skada.
Istället för att förbanna mörkret – tänd ett ljus.
Eller istället för att gnälla över hur resursstarka intressenter kan förvränga debattklimatet får vi väl mobilisera de andra, de vars enda resurser är att de är många.
Under EU-omröstningen minns jag att ja-sidan klagade över att ingen ville arbeta gratis åt dem. De som var beredda att göra detta arbetade åt nej-sidan. Vi hade folket, dom hade pengarna. Nu räckte det inte, pga den allmänna demoralisering och avmobilisering som har ägt rum sedan 30-talet. Men det är i alla fall en fingervisning om att pengar inte är värt ett dugg när folkrörelsemakten kommer igång!