Idag publiceras min krönika om barn och välfärdspolitik i Norrländska Socialdemokraten. Jag skriver om en spännande, nyutgiven bok som behandlar barns villkor i Norden under 100 år. Mycket liknar varann i de nordiska länderna, men en hel del är också olikt. Om vi vill kämpa för barns och kvinnors villkor i Sverige finns det mycket att lära från våra grannländer!
Idag läser jag till exempel Monica Renstigs intressanta blogginlägg om svenska kvinnors deltidarbete, Varför jobbar allt fler kvinnor deltid? Hon lyfter också det nordiska perspektivet. Deltidsarbetet ökar i Sverige, men inte i övriga nordiska länder. Vad beror det på? Kanske beror det på bättre löner i övriga Norden, funderar Monica. En annan förklaring, tror jag, kan vara bättre arbetsvillkor, till exempel i äldreomsorgen. Detta är något vi borde lära oss mer om, för att skärpa argumenten i debatten här hemma. Om högre löner och bättre arbetsvillkor för kvinnor är möjliga i andra nordiska länder, vad hindrar Sverige att följa efter?
I Sverige jobbar småbarnspappor mer än andra män, medan småbarnsmammor jobbar mindre (SCB: Pappor jobbar mest av alla). En av tre svenska kvinnor jobbar deltid. Att jobba deltid är ett kostsamt livsval i en välfärdsmodell, vars grundidé är att män och kvinnor ska dela lika på hemarbete och förvärvsarbete. Hur tar vi oss ur den återvändsgränd som den jämställda svenska samhällsmodellen tycks ha hamnat i?
Dagens samhällsekonomiska debatt bygger på tanken att alla människor reagerar på ekonomisk incitament – som skatter och bidrag – på ett sätt som gynnar dem själva. Men många kvinnor bärs av en annan rationalitet än egenintresset – en omsorgsrationalitet som gynnar andra framför en själv. Det blir till nytta för hela samhället, men kostnaden i form av lägre lön, pensioner och ekonomisk oberoende får många kvinnor bära själva.
Det är viktigt att vi som kvinnor lär oss att tillvarata våra intressen, men det är också dags för män och för samhällets i stort att sluta rida snålskjuts på kvinnors förmåga att tänka på andra än sig själv. Att sätta omsorg om andra människor framför egenintresset är något som kvinnor har fått lära sig, och något som kvinnor fortsätter att göra därför att män kan kosta på sig att låta bli. Det är dags att skaka om i en jämställdhetsdebatt, där kvinnors ”val” att vara hemma och jobba deltid ständigt tas gör givna.
Nordens kvinnor har lyckats kämpa sig till en välfärd och en frihet som är större än vad flertalet kvinnor i världen har uppnått. Låt oss inte fastna i deltidsfällor och ojämlik fördelning av resurser och makt. Alla har ansvar för att anlägga både barnperspektiv och kvinnoperspektiv på välfärden. Hur det obetalda arbetet i samhället ska organiseras och betalas är en av framtidens stora utmaningar.
Lena Sommestad 
Just härifrån tror jag att vi alla måste lyfta blicken: ”Dagens samhällsekonomiska debatt bygger på tanken att alla människor reagerar på ekonomisk incitament.”
Omsorgsrationaliteten är naturligtvis en mycket bättre norm än den egoistiska/ekonomiska, såväl för den enskilda individen som för samhället i stort.
Och om detta bör politiken handla – bryta upp från den enögda manliga materiella tänkandet, övergå till ett mognare, mer allomfattande tänkande.
Fokus måste ligga på visioner för samhället, inte enbart på förvaltandet av marknadskrafters bångstyrighet.
Jag tycker att det är viktigt att erkänna mäns och kvinnors olika objektiva intressen. I arbetarrörelsen erkänns konflikten mellan arbete och kapital. Ingen säger att den konflikten upphör bara för att chefen/ägaren och den anställda kan ha en korrekt relation utan vare sig våld eller förolämpningar.
På motsvarande sätt är det mellan kvinnor och män. Denna konflikt yttrar sig både på individplan och i politiska prioriteringar i budgetar och regler för t ex socialförsäkringar. Dessutom finns en växelverkan mellan dessa. Män tar mindre ansvar för hushållen samtidigt som det finns regler som gör att vi män kan smita undan ansvaret för barnens första tid på Jorden.
Jag tror att ändrade regler för socialförsäkringar, bättre personalpolitik i offentlig sektor och socialisering av fler uppgifter som idag sköts i hushållet skulle vara en bra väg framåt. Slutet av Michael Moores film ”Sicko” är ett bra exempel.
Om deltidsarbetet ökar är det kanske resultatet av alla jobbskatteavdragen? Efter det senaste läste jag en intervju med en kvinna som tyckte det var bra med sänkt skatt. Nu kunde hon gå ner i arbetstid utan att få sänkt inkomst. Inte precis vad Anders Borg varit ute efter, men visst är det en logisk reaktion?
Det som ofta förbises i debatten om arbetstider är att det är en enorm skillnad mellan att arbeta åtta timmar i äldrevården eller som snabbköpskassörska och att arbeta heltid i ett yrke där du själv styr över ditt arbete och i viss mån över var det kan utföras.
Och ursäkta om jag svär i kyrkan och går emot de principer jag själv levt efter och försvarat: kanske det är kvinnorna som gör rätt och männen som gör fel? Hur som helst, om arbetarrörelsen hade drivit kravet på kortare arbetsdag skulle många deltidsarbeten automatiskt ha blivit heltidsarbeten.
Det där om ”kostsamt livsval” har åtminstone inte varit sant för den generation jag tillhör. Många av de kvinnor som arbetat heltid i hela sitt liv har i dag inte ett öre mer i nettopension efter skatt och bostadsbidrag än de som aldrig satt sin fot på arbetsmarknaden.
Tack för din intressanta kommentar. När det gäller pensionen är det nog skillnad mellan generationerna. Jag minns att min mor – folkskollärarinna i hela sitt liv – var upprörd över detta.
Ja vad är rätt livsval? Vad jag är säker på är att hemarbetet och omsorgen om barnen måste uppvärderas, men jag vill inte uppvärdera det som kvinnligt arbete utan som mänskligt ansvar. Kvinnorörelsens stora fråga är hur vi tar oss dit…
Det är att nå männen och deras moral. Vi kan säga att det endast har gått ca 10 år med att tänka ur ett genusperspektiv i förskolorna men det går trögt och jag tror för min del att det kommer att ta två generationer till innan vi fått med oss männen.
Om männen inte ser fördelar med att dela lika och stödjer kvinnors rätt att få det jämlikt ur ett ekonomiskt perspektiv kommer vi stå och trampa på samma ställe som idag.
Vi kvinnor kämpar och påvisar men samtidigt ser samhället ut på det sätt att vi får ta den större delen av både barn och hushållsarbete.
Inte blir det bättre av att det finns många kvinnor som tycker det är BRA att jobba deltid för att mannen ska kunna jobba som har en stor fet lön!
Ska själv snart gå in i en föräldraledighet och blir grymt irriterad över hur många kvinnor resonerar med en självömkan att den som har lägst föräldrapenning får också vara hemma för annars ”går det inte ihop” mannens höga lön är viktigare än att hon ska kunna få komma ut och arbeta och påverka sin pension.
Dessutom infördes det ett vårdbidrag för att (oftast kvinnor) ska kunna stanna hemma ännu längre…
Instämmer!
”Att sätta omsorg om andra människor framför egenintresset är något som kvinnor har fått lära sig, och något som kvinnor fortsätter att göra därför att män kan kosta på sig att låta bli.”
Detta är naturligtvis fördomsfullt struntprat, men i dagens Sverige kan man säga sånt här utan vidare. I den heliga feminismens namn. Men håll med om att detta var ovanligt grovt. Ingenting annat än en direkt förolämpning mot alla de massor av män som – liksom kvinnor – kämpar för att få in tillräckligt med inkomst till familjen, för att få familjelivet att fungera, för att att ge barnen en god uppväxtmiljö, med mera med mera. Som självklart OCH VARJE DAG sätter omsorg om andra framför egenintresset.
Oförskämt. Direkt olustigt att läsa.
Men man får väl se detta som ett inlägg i fr Sommerstads kampanj för att bli chef för S-kvinnorna. Då gäller det tydligen att ta i riktigt ordentligt och slå på männen och dumstrutsförklara dem riktigt ordentligt. Det kommer säkert fler angrepp på samma låga nivå. Suck.
Hej Zucker. Ditt inlägg rymmer mer av invektiv och kritik av mig som person än av argument för varför du är så upprörd.
Jag gissar att du menar att män som arbetar mycket och kanske arbetar övertid gör det för familjens och barnens bästa, och att detta är att sätta andras intresse framför sitt eget i lika hög grad som att vara ledig för att ta hand om barn. Jag ger dig rätt i att många, både män och kvinnor, alldeles säkert ser det på det sättet. Men i den mån som det handlar om lönearbete blir resultatet likväl att den, som satsar på familjen genom lönearbete, också får en rejäl egen utdelning genom personlig inkomst och pensionspoäng, medan den som satsar på sin familj genom oavlönat arbete får betala med ekonomiskt beroende och mindre trygghet. Så länge äktenskapet håller kan det vara ok, men om det blir skilsmässa är det kvinnan som får betala med låg levnadsstandard och otrygga livsvillkor.
Man kan således tvista om i vad mån män som jobbar mycket gör det i sitt egetintresse eller om man upplever att man gör det för familjens skull, man faktum kvarstår att det blir en personligt gynnsam satsning.
Att du anser att jag är oförskämd därför att jag tar upp detta till debatt tror jag beror på att du inte vill förstå de nackdelar som den rådande arbetsdelningen rymmer för kvinnor.
Män har i alla tider kunnat känna tillfredsställelsen över att jobba för sin familj, med familjeförsörjarlön, samtidigt som de därmed har kunnat främja sin egen trygghet. Kvinnor har kunnat känna tillfredsställelsen av att satsa på sin familj, men till priset av hela – eller delar – av sitt ekonomiska oberoende. Såväl män som kvinnor har all rätt att argumentera för vilken livsstil man vill, men för min del är det självklart att män och kvinnor ska dela de olika typer av satsningar som man tillsammans kan göra för sin familj: satsningen genom lönearbete och satsningen genom oavlönat hemarbete. Dessa insatser kompletterar varandra och det finns inget skäl att en person i ett par – kvinnan – ensam ska ta de stora ekonomiska riskerna.
Till sist: du argumenterar med ord som ”fördomsfull”, ”grov”, ”struntprat”, ”dumstrutsförklara”. Få positioner tycks vara så provokativa som att hävda kvinnors lika villkor. Det är i år 40 år sedan Eva Moberg skrev sin epokgörande artikel om ”kvinnors villkorliga frigivning”. Vi borde ha kommit till en punkt kvinnors frihet inte längre är villkorlig, utan självklar.
”…det är också dags för män och för samhällets i stort att sluta rida snålskjuts på kvinnors förmåga att tänka på andra än sig själv. ”
Klockrent!!
Jag tror att varje man har ett stort ansvar att försöka att varje dag ta ett litet steg mot ett jämställdare samhälle på vardagspusslets område. Det handlar inte om att fördela skuld och skam, det handlar inte om att män kollektivt skall rulla sig i tjära och fjädrar. Det handlar om att försöka underlätta vardagen för de kvinnor vi säger oss älska, och det handlar om att skapa ett bättre samhälle för våra döttrar att växa upp i.
Men framför allt tror jag att det handla om att vi måste bli bättre på detta om vi inte skall framleva våra liv i ensamhet. Jag tror att vi män i min generation (70-talist) i stora delar kan klara sig på svallvågorna av tusentals år av patriarkala äktenskapstraditioner, men för våra söner och son-/dottersöner tror jag att det kan bli svårare. Att inte välja jämställdhet är på sikt att välja ensamheten.
Kvinnor ”behöver” inte män längre. Kan vi inte skärpa till oss så får vi stå där. Det är ingen som tvingar oss att bli jämställda och att ta ansvar, men det är på sikt heller ingen som tvingar en modern kvinna att stå ut med att ta hand om hem, barn OCH man.