Ojämlikhetens pris

Från London skriver Jon Pelling om britternas försök att förstå de förfärande kravaller som just nu pågår ( SvD). Han antyder själv det självklara svaret: en trasig ungdomsgeneration, utan hopp och i långa stycken utan förmåga att hantera sina liv i en värld av stängda dörrar.

Storbritannien är ett av Europas mest ojämlika länder. Barnfattigdomen är stor. Unga växer upp utan hopp och med ett socialt arv som ständigt återskapas – med arbetslöshet, fattigdom, ohälsa, okunskap. Få fattiga barn har tillgång till den stimulans som en förskola kan ge. Skolan är starkt segregerad – välbeställda barn för sig, fattiga barn för sig.

När sociologen Gøsta Esping-Andersen år 2005 skrev om ungdomars livschanser i de rika industriländerna, så kunde han se hur ojämlikheten i Storbritannien kom till uttryck i en systematisk utslagning. Den syns  i låga inkomst men också i svag kognitiv förmåga.

Esping-Andersen redovisade i sin bok studier av kognitiv förmåga som visade att 24-28 procent av den brittiska befolkningen befinner sig på den lägsta nivån i kognitiv förmåga, som de facto betyder dysfunktionalitet. I de skandinaviska länderna är motsvarande siffra 6-8 procent.

Ojämlikheten i Storbritannien skulle kunna åtgärdas med en effektiv välfärdspolitik, som omfördelade från rika till fattiga och gav alla barn bättre livschanser. Labour  försökte under sin tid vid makten, bland annat med pengar till förskolor, men dessa satsningar var långt ifrån tillräckliga.

Skandinavien har hittills haft de lägsta fattigdomstalen i världen. Nu ökar både ojämlikheten och fattigdomen i Sverige. Alliansen driver en systematisk politik för ojämlikhet. Inom socialdemokratin är målet minskad ojämlikhet, men sanningen är att ojämlikheten har ökat ända sedan början på 1990-talet. Som socialdemokrater förmådde vi inte vända trenden under våra år vid makten.

Det är dags att inse att jämlikheten och välfärden måste försvaras! Det kräver en politik där jämlikhet och alla barns lika chanser återigen blir en fråga av högsta prioritet. Marknadens ojämlika utfall måste motverkas med en stark ekonomisk politik för omfördelning och sociala investeringar.

Om de brittiska kravallerna: DN, Aftonbladet. Axel Nygren i SvD driver den reaktionära tesen att ojämlikheten måste accepteras.

Gøsta Esping-Andersen har skrivit om skillnaderna i välfärdsnivå i industriländerna bl.a. i Olli Kangas och Joakim Palme (red), Social Policy and Economic Development in the Nordic Countries, Palgrave Macmillan 2005. Esping-Andersens klassiska bok om de västerländska välfärdstaterna, The Three Worlds of Welfare Capitalism, 1990, förklarar mer i grunden varför de skandinaviska välfärdsstaterna har varit så mycket mer framgångsrika i kampen mot fattigdom än den engelska, liberala välfärdsmodellen.

33 kommentarer

Filed under Uncategorized

33 responses to “Ojämlikhetens pris

  1. Strålande! Men ändå så självklart. Alla upprörda utrop, om att ungdomskravaller och masskjutningar är naturkatastrofer eller enstaka galningars verk, skrämmer mig.

  2. Bengt-Åke Grip

    Det finns också mycket som talar för att det är framförallt är bristen på hopp och framtidstro, vetskapen att inte kunna förändra sin sociala situation som är roten till problemet, inte bara ojämlikheten i sig själv. I Skandinavien är vi lyckligtvis (och än så länge) vana att kunna påverka våra liv, medans det inte finns samma möjligheter i Storbrittanien. Prata inte bara om individens rättigheter utan också vikten av att själv anstränga sig under rättvisa villkor och med en stat som ger alla människor, unga som gamla, rika såväl som fattiga likvärdiga goda möjligheter att ta till vara sina förmågor. Det blir inte bättre bara genom att omfördela, då de som faktiskt bidrar i stället då kan tappa lusten att fortsätta göra det.

    • Det som oroar mig mest är just denna avtagande tro på att det går att göra något som finns även här. När jag var ung, på 70-talet, var det mer eller mindre självklart att saker gick att förändra, både individuellt och kollektivt. Handikappade grep sig an med att förändra samhället för att göra det tillgängligt, till exempel, och rörelsen för att få bort gifter ur produktionen var jättestor. Bara för att ta ett par exempel. Idag möter man mest uppgivenhet; inte ens uppenbart vansinne som t.ex. regeringens sjukskrivningsregler får folk att göra annat än att uppgivet sucka.

      Innan folk löper amok på gatorna måste dom uppelva riktigt genuin hopplöshet och vara helt övertygade om att ingenting någonsin går att förbättra.

      • Bengt-Åke Grip

        Men innan man vill göra något för allas bästa, som du beskriver exempel på, så vill man vara säker över att man kan göra något för sin egen situation. På sjuttiotalet fanns fortfarande (med goda skäl) en framtidstro även på individuell nivå. Det stora flertalet sparar sin solidaritet till dess att de själva står på trygg mark. Där måste vi vara vaksamma. Har inte dagens ungdomar någonting att tro på för sin egen del, så tror de inte på något slags solidariskt samhälle heller. Då stjäl de hellre…

      • lenasommestad

        Ett av högerns viktigaste budskap är just att förändring INTE är möjlig. Detta budskap har trummats in under 20 års tid. Frilansjournalisten Axel Nygren driver detta budskap till sin spets i dagens SvD i en av de mer obehagliga debattartiklar som jag har läst, ”Englands unga lider av Robin-Hood komplex”.

        Nygren beskriver vardagen i Storbritannien, ett land som hör till Europas mest ojämlika och där ett av de viktigaste fundamenten för demokrati och ekonomisk tillväxt är på väg att eroderas, nämligen den sociala sammmanhållningen.

        Hans lösning är lika enkel som enfaldig: ”…Londons ungdomar behöver varken batonger eller välfärdspengar. De behöver få verkligheten inbankad i sina skallar …”

        Sic. Londons ungdomar behöver inse att ojämlikheten måste accepteras. De måste inse sina begränsade rättigheter och möjligheter. För Axel Nygren tycks det saknas en tredje möjlighet utöver batonger eller bidrag, nämligen jämlikhet.

        Vi behöver faktiskt inte alls acceptera samhället som det ser ut. Våld är helt fel väg att gå, men det finns många andra möjligheter än att böja nacken och ”banka in verkligheten i sina skallar”.

      • Henrik Mörth

        Även jag läste A. Nygrens artikel i SVD och blev arg men också uppgiven. Jag vet att vi lever i en repressiv tidsålder. En tidsålder som ser polisiära lösningar på alla problem. Därför var det så glädjande att höra J. Stoltenberg efter Utöya; hans tal om mer frihet, mer demokrati, mer inkluderande samhälle osv. Ett tal som verkligen var den totala motsaten till vår repressiva tidsålder.

        Nu läser jag reaktionerna i England på upploppen. Politiker ifrån alla kanter ser enbart huliganer, brottslingar, bortskämda som bara vill ha utan att vilja arbeta mm. Och den enda lösningen politiker kan ge är mer batonger, fler domstolar, fler fängelse platser osv. Reaktionen borde egentligen vara densamma som Stoltenbergs; Vi förstår att ni unga inte ser en framtid, Vi förstår att skolorna, bostäderna, måste bli bättre. Vi förstår att ni känner er utanför. Vi förstår att arbete är en rättighet och vi har misslyckats att leverera. Vi har misslyckats med att skapa ett samhälle där vi känner samhörighet. Ett samhälle där vi inte förstör egendom och misshandlar varandra. Men självrannsakan är inte politikers och elitens bästa gren. Tvärtom. I dessa tider skickar man alltid tillbaka problemen till de som bär dem dvs till de som känner att framtiden inget har åt dem.

        Norge är ett litet land men jag hoppas att fler politiker ute i världen ser att lösningen på sociala problem INTE är batong utan just: Mer av allt gott!

    • lenasommestad

      Jag tror som du att möjligheten att påverka sin situation är avgörande. Om detta är möjligt finns också hopp och framtidstro. Det hjälper inte att bara omfördela, men faktum är att omfördelning som ger rimliga ekonomiska villkor också stärker våra resurser och vår förmåga att ta ansvar för våra liv.

      Du pekar på att de som bidrar kan tappa lusten om man ser hur vissa gynnas av omfördelning (i form av bidrag). Jag tror att du har rätt, men för att komma åt detta problem är den rätta vägen att gå, som jag ser det, en omfördelning också av inkomsterna, dvs. en mer rättvis lönesättning.

      Idag har de lägsta lönerna pressats till en så låg nivå att de knappt går att leva på. Då hamnar också lön och bidrag nära varandra. Vi måste se till att de lägsta lönerna höjs och att löneskillnaderna minskar. Då kan vi också ge dem som inte har jobb en rimlig minimiinkomst, så att de kan leva ett värdigt liv och ge sina barn en god uppväxt.

      Vi måste också prioritera full sysselsättning långt högre i dag, så att fler verkligen har chans att få ett jobb.

      Storbritannien är ett exempel på ett land där fattigdomen går i arv. Många ungdomar klarar inte ens de enklaste jobb, därför att deras barndom har varit så utarmad och deras hemmiljöer så torftiga. Detta är en tragedi, för ungdomarna själva och för nationen Storbritannien.

    • Nebbiolo

      Hur hade du annars tänkt att det skulle gå till? Det finns en stark koppling mellan social rörlighet och jämlikhet. De mest ojämlika samhällena är också de där det är svårast att göra ”klassresa”.

      Jag växte också upp på sjuttitalet men har nu först förstått att förmodligen ingen generation varken före eller efter, i något land växt upp under lika jämlika förhållanden – sedan dess, dvs som ung vuxen på 90-talet så vändes utvecklingen och nu börjar Sverige också rasa i alla mätningar. Den största orsaken anser jag vara att man lämnade målet med full sysselsättning som i stället ersattes med inflationsbekämpning.

      Det som gav oss möjligheter till klassresa var tex bra skolor där alla oavsett ursprung (direktörsbarn tillsammans med arbetarbarn) trängdes i samma klassrum med liknande möjligheter, studentlägenheter i tillräcklig mängd och till överkomligt pris…och kanske viktigast av allt, det fanns jobb om man behövde spara ihop pengar till körkort, studier, den första bilen eller lägenheten osv. Så ser det inte ut nu och det kan inte ändras annat än att man fördelar om resurserna i samhället…och då menar jag inte nödvändigtvis bidrag utan framförallt använda skatter för att skapa jobb, bostäder och bra utbildning för alla!

  3. Most of the analysis of the Britain unrest have become agree that there are economic, social, political, cultural reasons to what are happening in Britain, and these causes list are standig in the all countries of the European continentand in varying degrees.

    Repression types, there is suppression of backward, such as the suppression of the Syrian regime’s corrupt, and there is suppression of more systematic and the possibility such as that practiced in Britain and the rest of the so-called Western democracies that are in essence systems, the most repressive than systems of third world countries, and this is what appears in the violent protesters, the British, which is more violent protests from Tunisia and Egypt, for example, reflecting the fact that Western democracies are the most violent than corrupt regimes in the third World countries.

  4. Pingback: Låt oss slippa ”hålla facket borta-konsulter” i Sverige | LO Bloggen

  5. Pingback: Cameron lutar sig mot de Högerextrema för säkerhet | Nemokrati

  6. Pingback: Media skriver så mycket skit om Englandskravallerna | Svensson

  7. Pingback: En supermakt på lerfötter mitt i en krisande global kapitalism | LO Bloggen

  8. Pingback: Klyftor och ilska | Visionerna

  9. karrman

    Man måste skilja på de konkreta handlingarna och den sociala bakgrunden till handlingarna.

    Handlingarna var inte en protest mot sociala orättvisor. Mycket talar för att det som började som en fredlig demonstation i Tottenhamn utnyttjades av kriminella gäng för att organisera stölder och bränder.

    Det var Cameron och Miliband överens om i den extrainsatta parlamentsdebatten i torsdags. De var också överens om hur detta skulle bemötas genom effektiva polisinsatser som följdes upp i domstolarna.

    De var också överens om att polisen gjorde ett taktiskt misstag i början av upploppen. Polisen gjorde bedömningen att det rörde om sociala protester och inte att det rörde sig om organiserad kriminalitet. Polisen ville inte göra om misstagen från Brixton i början av åttiotalet.

    Det är mycket tydligt om man tittar på brittisk TV att det är om detta det handlar. Oskyldiga människor har fått sin lägenheter och affärer nedbrända eller plundrade. Tre oskyldiga personer blev överkörda och dödade i Birmingham.

    Hur man ska bryta denna kriminella gäng kultur som finns i många brittiska förorter är en helt annan fråga som är mycket komplex att lösa på central politisk nivå. Det krävs att man på lokalplanet greppar problematiken.
    Säkert i samverkan mellan det civila samhället, den lokala polisen och sociala myndigheter.

    • lenasommestad

      En omfattande kriminell gängkultur växer inte fram ur ett vacuum. Sociala orättvisor och ojämlikhet skapar bristande social tillit. Effektiva polisinsatser kan åtgärda symptom men inte den samhällsstruktur som skapar grogrund för våld och kriminalitet.
      Du avslutar med att den komplexa frågan om hur den kriminella gängkulturen ska brytas är något som bör hanteras på lokal nivå – som ett samarbete mellan det civila samhället, den lokala polisen och sociala myndigheter. Varför inte på den centrala nivån? Jämförande socialpolitisk forskning visar att det är just skillnader i politiken på central nivå som kan förklara varför vissa länder, som Storbritannien och USA, har massfattigdom bland barnfamiljer och omfattande våld och kriminalitet. Det är på central nivå som du har instrument för t.ex. ekonomisk omfördelning via skattesystem och socialförsäkringar. Det är där du kan säkerställa att ett land bedriver en politik för full sysselsättning och att det finns resurser för sociala investeringar i t. ex. hälsa, barnomsorg och utbildning.
      Att ha ett bra arbete på basnivå är självklart också viktigt, men inget civilsamhälle och inga sociala myndigheter i världen kan vända ett samhälle präglat av ojämlikhet, massfattigdom och ett tungt socialt arv i stora befolkningsgrupper. Det är dags för högerliberalerna att bita i det sura äpplet. Om vi vill leva i ett fungerande samhälle krävs solidaritet.

  10. karrman

    Det intressanta är att hitta lösningar på problemen.
    Om det är den kriminella gängkulturen som är problemet så måste man hitta vägar till att bryta denna kultur.

    Det är för enkelt att reducera detta till en fråga om politiska ideologier. Labour styrde i 13 år och försökte greppa frågan, men har uppenbarligen inte lyckas. Ojämlikhet är inte heller något unikt brittiskt fenomen, vi ser denna trend över hela världen oavsett politisk färg på regeringarna.
    Högerliberalerna kan gärna få bita i sitt sura äpple, men det löser inga problem. Det är med andra ord svårt att hävda att det är samlingsregeringens nedskärningar eller dylikt som orsakat problemen.

    Om det är någon ideologi som det gäller att bryta så är det den de kriminella gängen har. Det handlar om en ideologi som är extremt materialistiskt och politiskt auktoritär helt i av avsaknad av solidaritet. Det vi såg de första dagarna av upploppen är vad vad som händer om polisen inte upprätthåller allmän ordning på gator och torg.

    • Karrman: Du missar skillnaden mellan juridiskt ansvar och politiskt ansvar. Tjuvar bär det juridiska ansvaret för sina stölder, men om gängkulturerna växer har det politiska orsaker som alla och i synnerhet de ledande politikerna måste bära ansvar för.
      Och allt talar för att när arbetslösheten konstant ligger runt 10 procent måste folk ändå försöka överleva, och då kan kriminalitet ses som enda lösningen.
      Polisen begriper det här bättre än du. I den norska tidningen Dagbladet intervjuades påsken 1995 tolv norska polischefer om vad den ökande brottsligheten berodde på, och nio av dem svarade ”ökade klassklyftor”. Eller som en av dem uttryckte det (ur minnet): ”Om man inte kan förbättra sin ställning med lagliga medel gör man det med olagliga”.

  11. karrman

    Jan,

    Tror det är ett mycket komplex problem med gängkulturer.

    Frågan är varför internaliseringen av samhällets normer inte fungerat för dessa individer? Varför är gängkulturens normer viktigare än samhällets normer? Annorlunda uttryckt varför är samhällets institutioner – skola, hem och omgivning – svagare än gängen?

    Jag har inga svar på dessa frågor, men jag tror inte det är så enkelt att det kan reducerats till inkomstojämlikhet. En majoritet av den brittiska underklassen ansluter sig inte till kriminella gäng trots ökad ojämlikhet.
    Det förefaller som att man måste fokusera på att vidta åtgärder som minimerar de kriminella gängens påverkan på normbildningen i det brittiska samhället. Det gäller nog att utveckla både hårda och mjuka metoder för att få detta att fungera.

    • Kent Karlsson

      karrman
      Om arbetslösheten varit noll eller näst intill, tror du då att kravallerna inträffat?
      Om inte klassklyftorna varit så avgrundsdjupa som de är i England, tror du då att kravallerna inträffat?
      Om människor i dessa områden inte känt hopplöshet utan sett att de faktiskt själva KAN påverka sina liv och göra ”klassresor, tror du då att kravallerna inträffat?
      För du inbillar dig väl inte att det enbart var kriminella ute på gatorna?
      Om merparten har jobb , kan ge både sina barn och sig själva mat och trivs med sitt liv, tror du då att de går ut på gatorna och plundrar?

      • karrman

        Kent,

        Jag har inte så svårt att ta ställning till handlingarna. Det handlar om brott som har juridiska konsekvenser. Tror att brott kommer att existera även om arbetslösheten är noll.

    • UM

      Med en arbetslöshet på 9% och en grotesk brist på bostäder i storstäderna behöver man inte lägga pannan i några djupa veck för att begripa varför de kriminella gängen frodas.

      Även om situationen verkar vara ny så är den inte det. Detta är marknaden mer eller mindre frisläppt. Så illa fungerar den. Groteska obalanser som berikar ett fåtal. Det visste man redan under kriserna 1897,1907, 1914, 1919, 1923 och 1929. Lösningen är ett gammalt svar på en gammal fråga. Reglera och investera i verksamheter med andra drivkrafter an maximal vinst.

    • The Telegraphs politiske redaktör har sin egen tolkning: med en härskande klass som agerar helt omoraliskt ska man inte förundra sig över att andra gör likadant: http://blogs.telegraph.co.uk/news/peteroborne/100100708/the-moral-decay-of-our-society-is-as-bad-at-the-top-as-the-bottom

      Och så är det givetvis inte så att så fort ojämlikheten stiger över en viss procent går ALLA människor i spinn. Men att kriminaliteten ökar med ökad ojämlikhet är ingen hemlighet.

  12. Kent Karlsson

    Kalla det kapitalism/nyliberalism eller vad ni vill men det nuvarande ekonomiska system som vi nu har globalt där ”marknaden” hela tiden skall tillfredsställas och människorna längst ner på samhällsstegen är de som skall ”betala” för att hålla ”marknaden” på gott humör genom nedskärningar så kommer klyftorna i samhället att öka och motsättningarna mellan de som inget har och de som har allt och mer därtill att accelerera i samma takt!
    Så länge denna ”marknad” tillåts att ha makten över politikerna och deras beslut istället för tvärtom kommer vi att ha instabila samhällen där missnöjet hela tiden kommer att ligga och pyra under ytan och allt som behövs är en tändande gnista så blossar elden upp!

    Klyftorna ökar nu även i Sverige under nuvarande regering! Sjuka kastas ut ur sjukförsäkringen och blir hänvisade till socialbidrag efter att deras bostad och andra tillgångar mätts ut av Kronofogden! Arbetslösa blir ”förvisade” till Fas3 till nästan ingen ekonomisk ersättning alls men anordnaren får 5000:-/mån. per Fas3 deltagare av skattemedel! Rösterna från Svenskt näringsliv och även från regeringshåll blir allt högre för att lägstalönerna måste sänkas ytterligare och att arbetslagstiftningen måste försämras mera än vad nuvarande regering redan gjort!
    Arbetslösheten är hög, speciellt ungdomsarbetslösheten!
    Alla ingredienser som behövs upplopp och kravaller finns här, allt som behövs är en tändande gnista!

    Avsluta med några i MITT tycke kloka citat:

    ”Vad många människor mest behöver är någon som hjälper dem att göra vad de kan.” – Ralph Waldo Emerson

    ”Denna enkla insikt, att människor utgör vår enda verkliga tillgång, illustrerar kärnan i vad som förmodligen kommer att avgöra vilka länder och organisationer som blomstrar”. – Peter Senge, ur Den femte disciplinen

    ”Att komma tillsammans är början, att förbli tillsammans är framsteg, att arbeta tillsammans är framgång”

    ”Det är bättre att hundra människor tar ett steg framåt än att en människa tar hundra steg framåt.”

  13. Kent Karlsson

    Ett klokt citat till:

    ”Treat a man as he is and he will remain as he is. Treat a man as he can and should be and he will become as he can and should be.” – Goethe

  14. Alexander

    karrman,

    Jag tror du måste fråga dig själv om så kallad ”gängkultur” verkligen är det huvudsakliga problemet, eller om det är ett av flera symptom på stor social ojämlikhet.

    Även om alla som lever i ett samhälle har skyldigheter och rättigheter enligt samhällets lagar, så måste dessa upplevas som rimliga och balanserade för alla socioekonomiska skikt i samhället. När personer som befinner sig på den absoluta botten inte längre kan ta del av de rättigheter, så som rätten till meningsfull sysselsättning och rätten till bostad, som ett civiliserat samhälle förväntas uppfylla, varför skall de då förväntas respektera de skyldigheter som samhället ålägger dem? Äganderätten, till exempel, är ingen naturlag och kan endast fungera om alla i samhället upplever att den är meningsfull. Varför skall en person som, i relativa termer, inte har någonting, bry sig om att upprätthålla någon vidare definition av ägande än att ”det jag själv kan kontrollera, det äger jag”?

    Jag har full förståelse för att människor som upplever att samhället skiter i dem, till slut också skiter i samhället. När samhället slutar handla solidariskt gentemot de som har det svårt, kan det sociala kontraktet endast upprätthållas med repressiva medel, och då är det rimligen ingenting mer än en polisstat, endast till de bemedlades gagn.

  15. karrman

    Alexander
    Om det är frågan om social jämlikhet som är grundproblemet och inte svaga sociala institutioner ( familj, skola, vänner etc.) så måste man fråga sig varför inte alla ungdomar i utsatta områden organiserar sig i kriminella gäng. Min poäng var att det beror på att de vuxit upp med sociala institutioner som varit starkare än gängkulturen.

    Ser egentligen inte någon motsättning mellan att förbättra livschanserna för ungdomar som bor i utsatta områden och därmed minska den sociala ojämlikheten. Detta kan mycket väl förenas med ett arbete för att motverka de kriminella gängens påverkan på normbildningen i samhället.
    Poängen är med andra ord att en politik för att bryta upp de kriminella gängen kan leda till ökad social jämlikhet.

    • Det måste man inte alls fråga sig.

      Alla människor svälter inte ihjäl i Ogaden för att det är hungersnöd där, men några gör det. Alla människor blir inte kriminella för att ojämlikheten ökar, men några blir det. Sociala lagar är inte tvingande, de är tendensiella. En fråga om procent hit eller dit. Människor är, gudskelov, olika.

  16. Pingback: London brinner « Kickis Blogg

  17. Här är en lysande analys av Gary Younge från the Guardian: http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2011/aug/14/young-british-rioters-political-actions
    Det handlar om ett historiskt misslyckande att ge ett politiskt innehåll åt protester, menar han. De som löpte amok hade alla skäl i världen att protestera men hade noll begrepp om politik. Och det är inte bara deras fel.

    Om mer syftesrika kravaller kan man läsa här: http://www.greenleft.org.au/node/48526
    Det handlar om ungdomsprotesterna i Chile, som riktas mot ett skolpengsystem som inte är så olikt vårt. Den 4 augusti stred ungdomarna mot kravallpolisen hela dagen, och vann! Polisen gav upp!

  18. Mikael

    Jag tror som de flesta här att roten till detta är hopplösheten, bristen på framtidstro, att man inte kan se HUR man kan ta sig ur slummen. Samtidigt som man bombarderas av reklam och idealiseringar av konsumtion, som alldeles tydligt inte kan komma en själv till del. Någonsin. Det är ovanstående snarare än klyftorna som skapar motsättningar. Det man måste ge ungdomarna är en roadmap och verktyg till hur de kan slå sig fria från slummen om de verkligen vill. De behöver bra utbildning, förebilder, trygghet, kanske andlig vägledning, men framförallt förstå att de KAN göra det med en ordentlig kraftansträngning. Det räcker naturligtvis inte att bara ge dem lite mer pengar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s