Håkan Juholts tal väcker berättigad uppmärksamhet, inte minst för att han vågar säga det hittills förbjudna: ””Verkligt ansvar är mer än att agera kamrer och balansera en budget” (DN). Eric Sundström i Dagens Arena fångar bollen och menar att Juholt nu för att vinna initiativet måste lyckas ”förklara sambandet mellan kapitalismens kris och varför hans lösningar är investeringar” (Dagens Arena).
Mitt tips är att lyfta socialpolitiken. Under tjugo år har högerns debattörer, världen över, hävdat att socialpolitiken måste vara extremt restriktiv och kostnadseffektiv eftersom det bara finns en liten begränsad budget att fördela. Denna snäva analys har dock under senare år med kraft utmanats av den moderna forskningen om socialpolitik, som visar att utgångspunkten är fel i grunden eftersom budgetens storlek inte är given. Budgetens storlek beror på hur socialpolitiken utformas. En framgångsrik socialpolitik kan skapa både större skatteintäkter och större skattebetalningsvilja.
Förklaringen är både ekonomisk och politisk.
Investeringar i fattigdomsbekämpning, hälsovård och utbildning skapar större produktivitet i samhällsekonomin. En omfattande forskning kan i dag visa att just investeringar i humankapital (hälsa, kunskap etc) och socialt kapital (social tillit, väl fungerande institutioner) har en avgörande betydelse för ett lands välstånd. En offensiv socialpolitik bidrar också till att stabilisera efterfrågan i samhällsekonomin och hålla syssselsättningen uppe.
Politiskt skapas större stöd för socialpolitiken, om den utformas som en generell, inkomstrelaterad politik som omfattar alla invånare. Den socialpolitik som utgår från en snäv budget och därför ofta inriktas bara på de mest behövande, resulterar i att majoriteten betraktar den utsatta minoriteten som tärande bidragstagare. Det minskar skattebetalningsviljan, i en spiral nedåt. USA är det främsta exemplet.
Jag rekommenderar alla med intresse för dessa frågor att läsa mer. En introduktion ges i Thandika Mkandawires ”Lessons from the UNRISD research project on social policy”. Mkandawire är en strålande skicklig forskare som har ägnat många år av sitt liv åt att driva forskning om socialpolitik inom FN:s Research Institute for Social Development. Hans ambition är att lyfta socialpolitikens betydelse för ekonomisk utveckling – utan att för den skulle tappa bort socialpolitikens yttersta mål: enskilda människors värdighet och välfärd.
Håkan Juholt är på helt rätt väg! Jag ser fram emot att han på S-kvinnors förbundsmöte i Luleå nästa helg också lyfter hur det sociala investeringsperspektivet kan bidra till kvinnors frihet och välfärd. Igår fick vi inte höra Håkan Juholt som feminist – som Karin Pettersson hoppades i sin krönika i Aftonbladet.
Mer att läsa finns i en hel serie böcker om progressiv välfärdspolitik från Palgrave Macmillan, Social Policy in Development Context Series. I denna serie finns också en volym om den klassiska nordiska välfärdspolitiken, eftersom den är ett av historiens främsta exempel på hur socialpolitik har utnyttjats just för att stärka länders produktivitet och tillväxt, Social Policy and Economic Development in the Nordic Countries, en volym redigerad av Olli Kangas och Joakim Palme.
Mer om Juholts tal: Bl a Aftonbladet, Dalademokraten. Bloggat: LO-bloggen.
Lena Sommestad 
Ping: Hör betongblandarnas muller… | - Det perfekta livet
Och vi ska inte glömma bort att en av Sveriges få internationellt uppmärksammade forskare, Bo Rothstein, också har skrivit i samma ämne med samma slutsatser.
Javisst, men då kräver det också det politiska modet att röja och riva i de system som vi har byggt upp och som visat sig inte klara av vare sig värdighet aller välfärd. Det håller inte att fortsätta lappa och laga på en Försäkringskassa som visat sig omöjlig, eller en sjukförsäkring som inte försäkrar den sjuke vare sig värdighet och välstånd. A-kassan likaså. De har alla växt till olika former av förnedringsystem som inte längre kan räddas av attitydförändringar och uppförandekoder. Nya myndigheter med ett grundläggande medborgarperspektiv måste ersätta dessa vaktkurer vid statens skattekista. I grunden är det om en maktfråga.
Håller med dig fullständigt Anders. Men det låter sig göras om vi bara vågar ta itu med strukturerna. Vi kan göra det i partiet.
Det är ur den bristande finansieringen som bristen på värdighet och välfärd kommer. Det är ur den bristande finansieringen ”förnedringssystemen” föds.
Jag är inte så väldigt gammal, men jag minns hur dessa system fungerade på 80-talet. Jag vill påstå att det i mycket hög grad fanns ett medborgarperspektiv och ett medvetande i organisationerna om att de som behövde använda sig av dessa system bemöttes utifrån ett rättighetsperspektiv i de flesta fall.
Ping: När blev spara att slösa på människor? | LO Bloggen
Som alltid vill jag framhäva vikten av att stärka de arbetandes makt, våra tjänstemän inom offentlig förvaltning ska inte vara nickedockor som blint förväntas lyda order. De ska tjäna medborgarna i enighet med sin ämbetsmannaetik. De måste ha integritet och de måste kunna fullfölja sitt personliga ansvar utan att riskera allvarliga repressalier.
I svensk rättstradition är etiken överordnad lagen, som sig bör. Lagen skall tjäna det allmänna bästa och det som rätt och skäl icke är, det kan icke heller vara lag! Grundlagen slår också fast att :
”2 § Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.
Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet.
Det allmänna skall främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.
Det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv. Det allmänna skall verka för att alla människor skall kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället. Det allmänna skall motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan omständighet som gäller den enskilde som person.
Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas.”
Synd bara att det inte efterlevs i praktiken. Just eftersom ex. en handläggare på ett socialkontor inte har samma starka ställning som ex. läkarna har. I praktiken gör de som de blir tillsagda istället för att göra det som är rätt och det som Sveriges grundlag kräver av dem.
Några konkreta förslag på hur vi kan stärka våra tjänstemäns makt och kurage.
1: Avskaffa den individuella lönesättningen i all offentlig verksamhet, den är ett rent disciplineringsverktyg. Inför istället lön efter tjänstnivå med automatisk löneutveckling.
2: Stärk anställningstryggheten!
3: Stärkt demokratin. Låt tjänstemännen befordra de de har förtroende för till högre ansvarsposter.
4: Stärk yttrandefriheten! Självklart ska det vara okej att kritisera sina överordnade utan att riskera sparken. Men idag är det vanligt att anställda inom offentlig sektor måste skriva på kontrakt om att de inte får kritisera sin arbetsgivare!
Tack för detta inlägg. Jag tror som du att det är oerhört viktigt att stärka professionernas ställning och yrkesetiken. Samtidigt krävs naturligtvis i offentlig sektor också ett samspel med de demokratiskt valda representanter, som också företräder medborgarna. Det du påminner om är att anställda och demokratiskt valda är två grupper som BÅDA representerar medborgarna och allmänintresset. Det är viktigt – för allmänintresse och medborgarintresse är något annat än vinstintresse.
Det här kommer kanske lite bort från det Lena vill diskutera, men jag håller med dig när du du skriver att man bör avskaffa den individuella lönesättningen. Jag har aldrig sett några posistiva effekter av den. Det blir mest söndra och härska. Jag har heller aldrig sett några objektiva och neutrala kriterier för lönesättningen, även om motparten har hävdat det. Som förskollärare kan jag bara säga att det som skulle ha varit mitt fackförbund, Lärarförbundet, inte har förstått det här.
Sedan är det en intressant fråga hur man förhåller sig till en yrkesgrupps krav på professionalitet när yrket ligger inom en politiskt styrd organisation. Hur mycket ska jag bry mig om styrdokument om det finns även andra hänsyn att ta och hur mycket lyssnar beslutsfattare på oss som jobbar för att förstå våra arbetsförhållanden, som tillsist styr resultatet?
Tack Lena för detta inlägg. Det jag vill ha fick jag: tips för vidare läsning. Jag tackar inte vem som helst. Jag har skällt ut folk via mail fler än en gång. Jag gör mig obekväm genom att inte rätta mig i ledet. Det kan du känna till som bakgrund när du läser ett tack från mig.
Jag tycker att du bidrar till en bra studietradition när du tipsar folk vad de kan läsa om. Fortsätt gärna göra det i så många inlägg som möjligt på din blogg. Det är ett önskemål, inget krav.
PS. ORdet ”socialpolitik” har skiftat betydelse sedan mellankrigstiden. Då betydde ordet välfärdspolitik i stort. Idag brukar ordet snarare syfta på en begränsad del av välfärdspolitiken: frågor om hemlöshet, narkotikamissbruk och annat.
Syftar du på välfärdspolitik i stort när du skriver ”socialpolitik”.
DS
Du har rätt i att ordet socialpolitik kan användas på lite olika sätt. Internationellt är det fortfarande vanligt att använda ordet socialpolitik i bredare mening, och det gör jag här – kanske lite influerade av engelskan.
Jag håller med om att en statsminister eller ledare för Sverige också måste leda lite och entusiasmera befolkningen, staka ut riktningen. Inte bara vara kamrer. Att som Juholt lova vitt och brett, allt till alla, och måla med stora penseldrag har dock ett problem, och det är trovärdigheten. Jag tror svenska folket är rätt så pragmatiskt och vill veta HUR han ska göra det. Utan siffror och finansiering så är det faktiskt bara tomma ord. Därför måste han nog bli lite mer kamrer innan någon kan tro på det han säger. Men sin vana trogen hinner han nog byta åsikt en fyra fem gånger innan han kommer med några siffror. Vi får helt enkelt vänta och se.
Vad gäller socialpolitiken så undrar jag var gränsen går. Här vill alla bara ha mer socialpolitik, mer mer mer. Hur höga skatter ska vi ha, och hur mycket ska man få när man är arbetslös undrar jag? Ska alla svenskar jobba inom vården, eller när är det nog?
Juholt stakar ut den riktning han önskar gå i. Bara för att man uttrycker en ambition behöver man för den sakens skull inte direkt visa vart pengarna skall tas ifrån. Faktum är att det är bättre att vänta med det tills man jobbar med budgeten och har en samlad bild. Där måste det självklart göras dock.
Vad gäller socialpolitik behöver den inte alls kosta en massa pengar. Du uttrycker dig som om du tycker att socialpolitik är någon form av svart hål man häller ner pengar i som man inte får tillbaka. Man kan också tänka sig att en lyckad (t.ex. förebyggande) socialpolitik, leder till större intäkter (fler som är kapabla att arbeta, mindre kostnader för t.ex. kriminalvård) och mindre utgifter i form av mindre vandalism och brottslighet.
Ja men vad är visionen? Är det att max 1% av befolkningen ska få socialbidrag eller vad är det? Just nu verkar bara vänsterblocket skrika efter mer, som en sexåring som vill ha glass. – Varför vill du ha det? – HA GLAAAASSS! Jag vet iaf vad jag brukar svara då.
Varför kräver man bara att Juholt ska vara realistisk. Hur realistisk är Borg? Han pratar om att spara inför framtiden. Men i själva verket gör han tvärtom. Han bygger upp ett enormt skuldberg i form av uppskjutet underhåll av miljonprogrammets bostäder, sönderfallande järnvägar m.m. Allt för att sänka skatterna. I stället för en stabil framtid kommer vi att stå inför ett icke-fungerande samhälle, som det kommer att kosta massor att få att fungera igen.