Ett jämställt samhälle kräver politik

Dagens ledae i DN, ”Hela lönen halva disken”, rymmer en intressant inblick i den moderna borgerlighetens syn på såväl jämställdhet som demokrati och politik.

DN konstaterar att det är ett problem att kvinnor i Sverige idag fortfarande tjänar mindre än män trots att de arbetar lika mycket (ett problem jag diskuterade i gårdagens blogg, ”RUT ingen lösning på deltidsfällan”) . Samtidigt går utvecklingen långsamt framåt, såtillvida att kvinnor ägnar något mer tid åt förvärvsarbete och män något mer tid åt barnen, fortsätter DN. Frågan är dock vad framstegen beror på? Skapas ökad jämställdhet genom politiska beslut eller genom attitydförändringar och köksbordsbeslut? Eller i växelverkan? DN landar i att särskilt betona varje familjs eget ansvar att bygga en jämställd familj. ”Kollektivet är trots allt inte mer än summan av alla individuella handlingar”.

Här sätter jag morgonkaffet i halsen. Vad är detta för märkligt resonemang?  ”Kollektivet” eller de politiska beslut som skapar kollektiva mönster kan inte ses som någon enkel summering av ”alla individuella handlingar”. Demokratins kraft ligger i att förändra den spelplan där besluten fattas. De institutioner som politiken formar påverkar långsiktigt attityder, värderingar och handlingsmönster.

Det är få områden där politikens roll är så tydlig som i fråga om jämställdheten. När DN:s ledare beskriver jämställdheten i Sverige och funderar på om politik spelar roll för de framsteg som görs, vore det kanske lämpligt att reflektera över vad det kan bero på att Sverige och Norden ligger så långt före andra länder ifråga om just jämställdhet, samtidigt som framstegen numera nästan har stannat av? Vilka begränsningar och möjligheter möter svenska män och kvinnor, när de vid köksborden ska fatta beslut om hur ansvar och arbete inom familjen ska fördelas?

Jämförande forskning om de moderna välfärdsstaterna visar att kvinnors rättsliga, ekonomiska och sociala ställning är radikalt mer jämställd i Sverige och Norden än i flertalet andra länder i världen. De sociala trygghetssystemen bygger inte på manliga familjeförsörjare utan på att både män och kvinnor arbetar. Sverige har ett könsneutralt medborgarskap, vilket är synnerligen ovanligt. Detta uttrycks bland annat i regler om särbeskattning och i en könsneutral föräldraförsäkring (istället för en moderskapsförsäkring). Sverige har också en utbyggd barnomsorg och utbyggd äldreomsorg som har gett svenska kvinnor reella förutsättningar att uppnå ekonomisk frihet och oberoende. Inte ens i våra nära grannländer inom EU, som Tyskland och Storbritannien, är man ens i närheten av att erbjuda familjer denna typ av generell samhällsservice.

”Varken kvinnor eller män kan blunda för sitt eget ansvar att tillsammans bygga en jämställd familj” skriver DN beskäftigt, utan att med ett ord beröra att det i Sverige fortfarande finns strukturer som begränsar valmöjligheterna vid köksbordet. Nedskärningarna inom äldreomsorgen är så omfattande, att många kvinnor väljer deltid för att ta hand om sina anhöriga. Bemanningen på fritidshemmen är på många håll så låg –  och resurserna så små – att många föräldrar rycker in för att skapa alternativ –  man låter barnen komma hem eller skapar alternativa fritidsaktiviteter. Det finns många jobb som är så tunga att kvinnor inte orkar arbeta heltid. Många kvinnojobb har så låg lön att mannens heltid och övertid blir strategin för att klara familjeekonomin.

”Kollektivet är trots allt inte mer än summan av individuella handlingar.”  Är detta DN:s syn på hur samhällen byggs och förändras?

Det som blir alltmer påtagligt i den svenska, moderna idédebatten är hur borgerliga debattörer ständigt bejakar de stora och i fler fall unika framsteg som har skapats genom den socialdemokratiska välfärdsmodellen  – inklusive jämställdhet, god folkhälsa och liten barnfattigdom. Samtidigt förnekar man ständigt  lika ihärdigt att den politik som har skapat dessa framsteg har  spelat någon roll.

Detta är en attityd som kan fungera under ett antal år, när resultaten av en tidigare progressiv och framgångsrik politik ligger kvar som en bottenplatta. Men i takt med att borgerligheten nu river sönder de strukturer som byggde jämställdheten, finns risken att vunna framsteg förloras. Om detta har jag tidigare skrivit; Det är dags att ta strid för en jämställd familjepolitik. Ledande forskare noterar nu att svensk jämställdhetspolitik efter 40 år av tydliga reformer till gagn för ökad jämställdhet, inte längre entydigt främjar detta mål. Vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng bidrar tvärtom till att stärka traditionella könsrollsmönster. Politik fortsätter att spela roll för jämställdheten – och kommer alltid att göra det.