De senaste dagarna har rymt en rad intressanta inspel i den ekonomiska politiken. Utöver Reinfeldts fadäs i debatten om jobbpolitiken, har de bredare finanspolitiska frågorna stått i fokus.
Peter Wolodarski, till exempel, pekar i söndagens DN på de stora politiska riskerna med en hårdför europeisk åtstramningspolitik.
”Trots att krisländerna stramat åt rejält – för att återvinna marknadens förtroende – är räntorna fortsatt höga. Skuldbergen växer och blir allt dyrare att finansiera. Så riskerar de utsatta staterna att dras ned i en ond och självförstärkande spiral av stigande lånekostnader och tilltagande marknadsmisstro.”
Wolodarski refererar till professor Barry Eichengreen (Project Syndicate: Europe on a cross of gold). Eichengreen diskuterar farorna med en åtstramningspolitik som ”dödar patienten” och diskuterar likheter och skillnader mellan dagens eurokris och 1930-talets depression, som han själv på ett lysande sätt har analyserat i boken The Golden Fetters.
Eichengreen är dock bara en av många som nu diskuterar eurokrisen ur 1930-talets perspektiv. Ett annat, aktuellt och skarpt inlägg kom ett par dagar efter Wolodarskis krönika; när Marcus Miller och Robert Skidelsky i Financial Times diskuterade hur Keynes skulle ha valt att lösa eurokrisen: How Keynes would solve the eurozone crisis.
Det är utmärkt att Peter Wolodarski slutligen inser att de marknadsliberala ekonomiska recepten har nått vägs ände. Samtidigt är det intressant att notera hur plågsamt det är för en inbiten nyliberal som Wolodarski att erkänna att keynesiansk teori har relevans för modern ekonomisk politik.
Hela det nyliberala projektet har ju gått ut på att tillbakavisa det keynesianska, makroekonomiska perspektivet som förlegat och irrelevant. Således inleder Wolodarski sin plädering för keynesiansk stimulanspolitik med brasklappen att ”Man behöver inte tro på Keynes teorier från 1930-talet för att se både den politiska och ekonomiska faran i en finanspolitik som spär på nedgången.” Gärna keyensianskt inspirerad politik bara man kallar den för något annat…
Wolodarski gör också sitt bästa för att sopa igen spåren av de marknadsliberala idéernas tillkortakommanden genom att påstå att dagens eurokris är en överraskning lika stor som Titanics undergång. ”Om någon skulle ha sagt för fem år sedan att flera länder löper risken att ställa in sina betalningar och lämna eurosamarbetet, hade den personen inte tagits på allvar. Men även det osänkbara kan gå till botten.”
Denna analys av eurokrisen är så skamlös att man häpnar. Den ekonom som Peter Wolodarski refererar till i sin krönika, Barry Eichengreen, är en av de många amerikanska ekonomer som redan när euron skulle införas varnade för de brister och risker som valutaunionen rymde. Lärdomarna från 1930-talet var glasklara, och väl kända. Här hemma i Sverige fördes de fram av en lång rad ekonomer och ekonom-historiker, bland annat i den utmärkta lilla boken Eurons pris (2003).
Men det viktiga är självklart inte att se bakåt, utan att se framåt. Om centrala opinionsbildare som Wolodarski är beredda att plädera för keynesiansk stimulanspolitik, så länge vi kallar det för något annat, är det ett stort och viktigt steg framåt.
Vi ser nu hur regeringens nyliberalt inspirerade politik möter allt hårdare kritik, eftersom de resultat som teorierna postulerar uteblir. (Se t.ex. Roger Mörtviks kommentar till Finansdepartementets analys av jobbskatteavdraget, samt rapport från Finanspolitiska rådet, med kommentar bl.a. i Dagens Arena och i dagens DN).
Dörrarna står öppna för en radikal omprövning av den ekonomiska politiken. Detta är en stor möjlighet, inte minst för Socialdemokraterna – som dock hittills har haft en mycket låg profil. Medan Francois Hollande i Frankrike vinner val med ett program som lovar en mer expansiv politik för tillväxt, istället för mer förödande åtstramningar, saknas en tydlig socialdemokratisk röst i Sverige.
Ska Socialdemokraterna bli sist med att ompröva den nyliberala ekonomiska politiken? Var finns viljan att göra skillnad, för jobb, tillväxt och ökad jämlikhet? Socialdemokraterna kan nu framgångsrikt peka på hur regeringens politik har nått vägs ände (SvD Brännpunkt). Men om Borgs teorier inte stämmer krävs inte bara kritik av politiken, utan också kritik av de ekonomisk-teoretiska utgångspunkter som den baseras på.
John Maynard Keynes´ avgörande bidrag till den ekonomiska teorin var att visa på vikten av en aktiv finanspolitik, i lägen när en ekonomi har fastnat i ett alltför lågt resursutnyttjande. Till skillnad mot vad liberal ekonomisk teori postulerar är marknader inte i grunden effektiva och utbudet skapar inte sin egen efterfrågan. Statsbudgeten kan och bör utnyttjas för att påverka den reala ekonomin. Goda offentliga finanser uppnås inte genom att fixera sig vid budgetregler, utan genom att långsiktigt bygga en produktiv realekonomi som kan reproducera nationens skattebas.
Mer om behovet av en mer expansiv finanspolitik: Jytte Guteland på Newsmill. Mer om eurokrisen, med fokus på Grekland: Hannes Malmberg. Jag vill tacka för Facebook-tips om ytterligare en intrsessant länk, Larry Summers i Financial Times, liksom Paul Krugman i New York Times .
Mer om statsministerns fadäs och jobbpolitiken: Martin Moberg med referenser. Replik från alliansen.
Lena Sommestad 
Tyvärr beror det på att ledande socialdemokrater vid mitten av 80-talet köpte de nyliberala idéerna från näringslivets företrädare. Det behövs alltså en insikt om att partiet tog en högergir och körde i diket.
Kan det beskrivas bättre?
”vi tvingades skära i utgifter och banta våra egna reformer, med blödande hjärta”
Jo av en nyliberal ekonomisk ideologi och massiv högerpropaganda från SAF, ingen egen analys alá Wigfors/Keynes fanns att tillgå i det ledande skiktet längre. Man lät sig styras av nyliberal ideologi och inte av vetenskaplig analys av det ekonomiska läget. Ingvar var väl en av de som var tidigt ute som S ”sanningsägare”, typ ”det hade gått för långt”, svensken hade blivit bortskämd av sociala reformer och behövde lite åtstramning så vinsterna kunde bli högre.
Otto Rehbinder beskriver historien ganska bra:
Bakgrunden till socialdemokraternas krispolitik
Del I
Den socialdemokratiska nyliberalismen
Del II: Krispolitiken föds
Den socialdemokratiska nyliberalismen
Del III: Den tredje vägens början
”vi tvingades skära i utgifter och banta våra egna reformer, med blödande hjärta”
Jo ”tvingades” av en nyliberal ekonomisk ideologi och massiv högerpropaganda från SAF, ingen egen analys alá Wigfors/Keynes fanns att tillgå i det ledande skiktet längre. Man lät sig styras av nyliberal ideologi och inte av vetenskaplig analys av det ekonomiska läget. Ingvar var väl en av de som var tidigt ute som S ”sanningsägare”, typ ”det hade gått för långt”, svensken hade blivit bortskämd av sociala reformer och behövde lite åtstramning så vinsterna kunde bli högre.
Otto Rehbinder beskriver historien ganska bra:
Bakgrunden till socialdemokraternas krispolitik
Del I
Den socialdemokratiska nyliberalismen
Del II: Krispolitiken föds
Den socialdemokratiska nyliberalismen
Del III: Den tredje vägens början
Det Ingvar Carlsson skulle kunna säga, i ärlighetens namn, är ju att det var han själv som var återtågets general, som förde Sverige in i EU, som avskaffade den fulla sysselsättningen som övergripande mål för den ekonomiska politiken, som lade om skattesystemet i regressiv riktning så att låginkomsttagare fick betala mer och höginkomsttagare mindre. Det var Carlsson som släppte högersossarna lös på allvar och efter tjugo år med dem vid ratten liknar sossarna idag snarare ett borgerligt mittenparti, som med Löfvén vid rodret inte ens orkar säga nej till riskkapitalisterna plundring av skattefinansierade välfärdsverksamheter.
Det parti i Sverige som motsatt sin den marknadsliberalism som Carlsson pratar om – vänsterpartiet – har han aldrig missat ett tillfälle att spotta etter och galla på i offentligheten. Det dåliga samvetets röst kanske?
En väsentlig del av kritiken mot keynesianismen gick ut på att politiker alltid
är förmögna att låna, skapa underskott, men oförmögna att betala tillbaka,
skapa överskott, för då straffas de av väljarna. Det är ju en iakttagelse som ofta bekräftats. Sunt att Spanien i sin konstitution har skrivit in
förbud mot upplåning över viss gräns. Men i Grekland uträttas inget.
Poängen är att en klok expansiv politik expanderar den reala ekonomin, och därmed skattebasen. Ska staten kunna lån? Faktum är att den svenska industrialiseringen i mycket hög grad byggde på lån.Utan dessa lån hade Sverige inte haft möjlighet att investera på det sätt som behövdes, för att kunna utveckla ekonomin och sysselsätta en växande arbetsrkaft. Utrymmet för upplåning beror på ekonomins produktiva förmåga. Idén att det ska finnas en norm för vad som ska gälla, i alla lägen, är i grunden feltänkt.
Dock så kräver upplåning tillväxt, evig tillväxt på en ändlig planet…och tvärtom….så länge vi accepterar ett kreditbaserat penningsystem. När både privata och publika skulder nått taket SAMT hållbar tillväxt är fjärran från att realiseras så har vi ett problem som Keynes aldrig stod inför. Både hushåll och stat var lågt belånade 1929 medan alla sektorer idag är belånade högt – vi har därför nått ett skuldtak som inte tillåter samma typ av stimulanser. Alternativet (det självklara) är att skriva ner skulder och låta staten öka mängden skuldfria pengar så att människor kan sättas i arbete, i enlighet med chartalisternas (MMT) ideer.
Var det staten som lånade till den svenska industrialiseringen? Vilka (statliga?) företag var det som fick del av de satsningarna?
Nebbiolo71: Nja, varför skulle upplåning för investeringar kräva evig tillväxt? Tänk på det som att du själv betalar av din TV på ett antal månader – ser du bara till att du har tillräckligt med pengar varje månad för att göra en avbetalning så går det alldeles utmärkt utan att din inkomst för den delen skulle behöva växa, det blir bara ett sätt att fördela kostnaden för större engångsutgifter över en längre period snarare än att punga ut med allt direkt.
Niklas: visa mig var du kan få tag på räntefria pengar till dessa investeringar! Räntan idag fungerar som en transferering från realekonomin till finanskapitalisterna som mig veterligen fortsatt kräver avkastning på sitt kapital och därför innebär en exponentiell ökning av detta kapital. Realekonomin måste därför växa i motsvarande grad för att de fria luncherna till kapitalisterna inte skall äta oss andra ur huset, dvs enkel matematik leder fram till att tillväxt krävs.
Det normala är underskott.
USA:s federala underskott/överskott 1910 – 2010.
Liknande ser det ut i andra länder.
Om nu dessa underskott hade lett till undergång skulle USA ha gått under för länge sen.
Vad man också kan notera i ett sådant diagram är att de perioder av överskott som funnits varit föregångare till depressioner och recessioner.
Statens affärer med medborgarna är ett nollsummespel, har staten överskott har medborgarna motsvarande underskott. Det är en direkt osund politik att medborgarna ska ha underskott gentemot staten och medborgarnas finansiella ställning urholkas. Det enda sätter för medborgarna att kompensera sig för detta är att har överskott gentemot utlandet. En praktisk och teoretiska omöjlighet för alla länder att ha.
Är det svårare än att titta tillbaka på 90 talet och hur (S) hanterade krisen då ungefär med samma recept som i Grekland nu och Pagroski är ju där och hjälper till också. (S) blir nog inte sist och inte först heller att ompröva nån politik.
Omprövningen av den ekonomiska politiken kommer med ökat inflytande från den Gobala världen, den startar inte här i Sverige, vi har bara att anpassa oss, eller göra som Nord Kora, stå utanför.
Jag har mina tvivlar att det är ett steg framåt. Risken är stort att människor blir lurat igen. I mina ögon är det bara ett tecken att nyliberala vet hur allvarligt situationen är och ett försök att vinna tid och väljare med en stekkorv som hänger utan räckvidd.
Socialdemokraterna i Europa är väl alla fortfarande anhängare av EU/Euro-eländet nyliberala ideologi. Sossar på Island ville sälja ut folket till bankirerna utan att blinka men stoppades av en President som hade nationens bästa för ögonen.
S i Spanien, Grekland, Portugal etc har knappast bjudit mer motstånd.
Lövden och S ledningar sedan länge är väl samma gamla merkantilistsossar som tror att i den bästa av världar så ska så mycket som möjligt av vad svensken producerar konsumeras i utlandet och svensken konsumera så litet som möjligt av vad som produceras i utlandet. Typ en antites av vad EU går ut på när EU-ideologin ibland pratar om integrationen. I det nya Europa med euron skulle ”beggar thy neighbour” politik vara historia. Så blev det förstås inte och en av de värsta syndarna som mer än väl distanserat Tyskland på detta område har ju varit Sverige och då inte minst under S ledning. Den sk 90-tals krispolitiken var u inget annat än en massiv interndevalvering, återigen (1982 var den förra stora sk konkurrensdevalveringen) utan att det fanns några underskott i handeln. Förvisso hade den privata upplåningen utomlands för huvudlös spekulation gett en del underskott i bytesbalansen iom räntebetalningar till utlandet. Men knappast nog för att massivt strypa den inhemska ekonomin som man gjorde.
Vill bara påpeka att Keynes var liberal, men influerad av de brittiska socialister som kallades fabianer. Wiggfors (socialdemokraternas urfinnansminister) var influerad av dessa långt innan Keynes kom med sin variant av expansiv ekonomisk politik. Det var för att Keynes var liberal som hans ekonomiska recept vann gehör. Läs gärna Sten O Karlsson – Det intelligenta samhället.
Som jag minns det från nationalekonomikurserna iofs för länge sen, så var set att finanspolitiken inte har någon större effekt på ekonomin i en liten öppen ekonomi med flytande valutakurs. Spenderar staten mer, allt annat lika är det bara som att flytta efterfågekurvan ett snäpp till höger, BNP ökar kortsiktigt, men inflationen startar och växelkursen anpassas vilket spär på inflationen ytterligare, vilket i sin tur drar tillbaka utbudskurvan så att BNP snabbt är tillbaka exakt där vi började. Rätta mig om jag har fel. Jag fattar att jag var på ganska låg nivå med mina 30p nationalekonomi. Vapnet mot recessionen i en ekonomi med flytande växelkurs är snarare penningpolitik, men Ingves har ju abdikerat för länge sen.
Poängen med Keynes var inte att staten skulle konsumera, utan att staten skulle investera. Den distinktionen gör i alla fall Skidelsky i sin biografi. Keynesianismen som lite mer pengar i dåliga tider och lite mindre i goda är en efterhandskonstruktion, en urvattning, främst av Samuelsons märke.
Ping: Ansvarslöshetens apostlar « Görans tankar och bagateller
inflationen ökar när resursutnyttjandet går i taket, det finns ingen automatik i att så skulle ske för att efterfrågan stimuleras med finanspolitik. Självklart bör man inte stimulera efterfrågan så att den överstiger möjligt utbud.
Ingves slog till med deprecering gentemot speciellt euron när krisen slog till 2008, han klarade av att skapa importerad inflation helt på egen hand utan finansens hjälp.
http://www.xe.com/currencycharts/?from=EUR&to=SEK&view=10Y
diagrammet reflekterar väl den diff som man tog i med att trycka ner räntan mer än ECB, kursen hade legat relativt stabilt under 2000-talet där SEK och Euron skuggat varandra relativt dollarn.
Reporäntan är nu 1,5%, ytterligare räntesänkning och eskalerande bostadsbelåning skulle förmodligen få upp efterfrågan en del, men är det ett sunt sätt att stimulera ekonomin.
Jag vet inte om det är sunt att stimulera hela ekonomin när arbetslösheten endast är hög bland ungdomar och invandrare. Men hur stimulerar man efterfrågan på lågutbildad arbetskraft annars? För övrigt har Ingves missat inflationsmålet under hela sin tid som riksbankschef. Fömodligen på bekostnad av 10 000-tals jobb. Jag fattar inte hur han kan få sitta kvar.
Det är just därför som penningpolitiken är ett alldeles för trubbigt instrument jämfört med finanspolitik.
Det finns ingen automatik i att en viss inflation skulle skapa si eller så mycket jobb. Det finns en övertro på penningpolitiken som styrinstrument. Det är primärt finanspolitisk åtstramning som håller NAIRU på den ”rätta” nivån. Men det är förstås bekvämt för landets regeringar att kunna skylla på den förment oberoende riksbanken.
Även bland välutbildade är arbetslösheten över 4 %. Har allting förvrängts så att det inte är högt? Var tog den fulla sysselsättningen vägen…
Lysande artikel!
Lord Keynes eller Milton Friedman reprsenterar två olika borgerliga varianter för att rädda kapitalismen. Och socialdemokratin är så sugen på att administrera systemet, så man hakar på den den teori som är på modet bland de borgerliga ´nationalekonomerna.
Det är tragikomiskt att se hur det som var tvärsäker sanning i förrgår kastades i rännstenen igår och plockas upp ur därifrån idag. Skäms ni inte över hur pinsamma ni är??
Börja studera Marx någon gång istället!
Bra inlägg av Lena. Inte utan att man blir bekymrad när Löfvén gör ett ”innovationspolitiskt råd” till huvudnummer på 1:a maj. Detta i ett land, som varit nummer ett i European Innovation Scoreboards mätningar varenda år under hela 2000-talet. Det innovationspolitiska rådet är en typisk fri politisk fantasi. Den bygger på att innovationer kan värkas fram av en utvald krets dignitärer från politik, näringsliv, fack och högskolor under sammanträden i något av huvudstadens alla styrelserum. Detta är milt uttryckt en from förhoppning. Innovationer uppstår så gott som alltid i pyramidernas bas. Innovationer kan bara indirekt stimuleras då en möjliggörande politik får genomsyra samhällets alla sektorer. Försök till centralstyrning är verkningslös eller direkt kontraproduktivt för ett lands innovationsförmåga. Välutvecklade välfärdssystem, stabil skattebas och stark offentlig sektor är inslag som inverkar märkbart positivt på en nations innovationsförmåga. Därför har Sverige med sin Keynsianska politik lyckats väldigt bra på detta område. Stimulanspolitiken i kombination med en balanserad blandekonomi och fungerande samhällskontrakt, det är en Verklig svensk innovation.
Wolodarskis uttalande om att ”personen inte tagits på allvar” om en hade förutspått den nuvarande krisen är bara symptomatiskt för den borgerliga hegemonin. Ekonomer som inte springer med intresset för dagen tas givetvis inte på ”allvar”. Det skulle ju förstöra festen och skruva igen locket på syltburken för dem högst upp i toppen.
Marxisten Michael Roberts skrev profetiskt år 2005: ””US consumer spending is based the illusion of growing property values, but these cannot keep going forever. The property bubble in the US will burst and when it does it will hade devastating effects on the whole of the world.”
Han menar även att dagens kris sammanfaller med en vändning där profitkvoten började falla för ca ett decennium sedan. Hans slutsats är då att keynesianska stimulanser inte heller kommer att fungera. Till detta kommer en global överproduktionskapacitet. Hur man än vrider och vänder på det (inom systemet) lär det bli återvändsgränder av det hela.
Tack för inlägg. Själv tror jag dock inte på marxistiska teorier om profitkvotens fall. Den makroekonomiska situationen bestäms till mycket stor del av demografiska faktorer; där nationer samspelar med varandra i det globala systemet. Som socialdemokrat har jag uppfattningen att vårt uppdrag är att främja en fungerande marknadsekonomi, med en rimlig fördelning av överskottet – till gagn för social rättvisa. Den oroväckande trend som vi nu ser, och som bidrar till att undergräva en fungerande ekonomi, är växande ojämlikhet.
Marknadsekonomin bygger på att kapitalägarna har och kräver en årlig avkastning på sitt kapital vilket givetvis leder till den kapitalackumulation vi sett de senaste decennierna. Vi ser också att det blir svårare och svårare att få just avkastning på kapitalet samtidigt som arbetskraften får allt sämre villkor och detta är väl just vad Marx beskrev? Det han missade var att den ständiga tillväxt, som den exponentiellt ökande kapitalackumulationen kräver, inte längre är möjlig – hur tänker du dig att vi skall hantera detta inom nuvarande system?
Hursom, kapitalackumulationen hos de översta 10% innebär också motsvarande skuldackumulation hos de nedre 90% – detta är oundvikligt i dagens monetära system. När vi nu nått taket för den kredittillväxt som samhället förmår hantera så måste det till systematiska förändringar i det monetära systemet då lite skatter inte förmår att hantera det skuldberg systemet byggt upp.
Socialdemokratins uppdrag är att främja en fungerande marknadsekonomi??och på ett annat ställe .I stället för Nordkorea..Detta är alltså valet? och så slutklämmen ,med en någorlunda fördelning. detta är sålunda Lenas socialdemokrati.
jag har alltid varit misstänksam mot ekonomer , de sysslar med hypoteser som bygger på historiska skeenden utan dagsrelevans. De har genom tiderna nästan genomgående haft fel och skyller då på olika nytillkomna faktorer. Sunt förnuft hade inte varit dumt som ämne i den ekonomiska skolan. Att i dagens läge totalt utelämna hanteringen av en annalkande miljökatastrof och resursbrist i den ekonomiska diskussionen är just att ha tappat allt sunt förnuft.Är det överhuvudtaget möjligt att skapa ett demokratiskt samhälle utan blandekonomi och en stark stat?
Socialdemokrater borde lära sig att använda ordet ”nyliberal” korrekt. Det innebär _inte_ ”allt jag ogillar som befinner sig till höger om Stalin”, även om Lena mfl tror det. Ge mig namnen på de nyliberaler som förspråkar jordbrukssubventioner, politiskt fastställd valuta, handelshinder och EU-parlament, tack.
Grekland har kört keynsiansk* politik i 30 år. Frankrike har gjort det i 20 år. Lena vill uppenbarligen ha mer av samma politik. Medan Island och Estland återhämtat sig från sina kriser tack vare just – svångremspolitik.
* Såsom Keynes idag tolkas. Keynes själv skulle nog inte vilja ha något med begreppet att göra, pga konsekvent missbruk och feltolkning.
Med din logik så står m.a.o. socialdemokraterna till vänster om Stalin… Tror du är ganska ensam om den analysen!
Din nutids historielektion (uppfattning) ger jag inte heller mycket för.
Orkar inte ens gå i i sakfrågan (på detaljnivå) när du är så mycket ute och cyklat men pekar på de mest uppenbara sakfelen.
Du menar uppenbarligen på allvar att Grekland och Frankrikes regeringar ägnat sig åt att dämpa konjunktursvängningar, genom att styra den sammanlagda efterfrågan med finanspolitiska verktyg där dessa länder via den offentliga sektorns utgifter och inkomster, genom att justera skatter och avgifter samt genom att justera dess offentliga transfereringar och investeringar, har påverkat den totala efterfrågan på varor och tjänster och därmed sysselsättningen och priser, i den delen av konjunkturcykeln Keynes avsåg, just under krislägen?! (Verkligen?!)
I så fall står du ganska ensam om den analysen, då t.ex. Grekland istället (av alla andra) anses ha använt finanspolitiska verktyg oavsett var i konjunkturcykeln de befunnit sig (vilket är en katastrofal metod) som aldrig kan dämpa svängningarna i en konjunkturcykel, utan istället på sikt bara ökar dem och skapar först en recession som snabbt övergår i en depression som riskerar leda till närmast total ekonomisk kollaps om man inte åter får ekonomin i balans.
Saknar i övrigt (rent allmänt i ämnet från de flesta skribenter) en bredare analys vad som egentligen avses med Keynesianism (då den genomgått stora förändringar över tid.)
Dessutom så var ju faktiskt Sverige världsledande i och med Stockholmsskolan, där vi dessutom framförde dess idéer både tidigare och mer genomarbetat/tydligare än vad Keynes gjorde, varför en analys av vad deras olika idéer skulle kunna ge för möjligheter idag också skulle vara intressant.
För er med dålig koll på Stockholmsskolan rekommenderar jag att ni läser publikationen Ekonomisk debatt 1987 nummer 4.
http://www2.ne.su.se/ed/ed73_95.html
Vad gäller Erik Gertkvist så vet jag knappt vad jag skall rekommendera för läsning, tror nästan vilken början som helst skulle bidra till ett bättre faktaunderlag…
Kanske en ny titt på Keynes ändå vore på sin plats för att rätta till de största minnesluckorna, där en jämförelse med den faktiska politik Frankrike och Grekland fört, möjligen kunde ge en djupare förankring i verkligheten än den som framkommer i inlägget ovan?!
Genom att Island och Estland inte var med i EMU, kunde ländernas valutor sjunka i värde och därmed deras export bli mer konkurrenskraftig. Det var den ökade farten på Islands och Estlands export som gjorde att länderna kunde repa sig — inte svångremspolitik!
Stackars Grekland var låst vid euron och fick inga möjligheter att återhämta sig med skyhög arbetslöshet som konsekvens och en offrad ungdomsgeneration när det gäller jobb.
Tack för ännu en intressant och viktig kommentar om den ekonomiska politiken. Här är en reflektion bara om ekonomiutbildningarnas betydelse: Kan man förvänta sig att (socialdemokratiska) ekonomer kommer att finnas bland de kritiska röster som börjat höjas? Under mina ekonomistudier var det oftast tyst på föreläsningarna. Jag kan endast minnas ett tillfälle när en av de socialdemokratiska studenterna protesterade mot något professorn i nationalekonomi sa, mycket relevant tyckte jag. Och jag funderade ofta över detta: Var ska man som ung student få verktyg och mod att förhålla sig kritiskt till den kunskap som levereras? S ger det tydligen inte(?), undrade jag flera gånger. (Hur såg och ser det ut i S egna utbildningar etc.? Vem får t.ex. tala om ekonomi?). En ekonom som Wolodarski (liberal eller ej) framträder gång på gång som ännu en flitig student som skolats in i en rådande doxa. Gränsen mellan kunskap och ideologi tycks hårfin. Man vårdar sina kunskaper och det i sig gör dem till en ideologi. Att kasta sina (hårt tillkämpade?) kunskaper överbord verkar vara en plågsam process.
Förra året reste sig ett 70-tal studenter och gick i protest, på en föreläsning i nationalekonomi på Harvard. Och för ett tiotal år sedan uppstod en kritisk rörelse bland studenter och forskare i Frankrike, som fortfarande lever, post-autistisk ekonomi. Men i Sverige var det tyst, så vitt jag vet, även bland socialdemokratiska ekonomstudenter och doktorander alltså. Visst finns det flera kritiska ekonomer, också socialdemokratiska, men det är intressant hur, som i flera av kommentarerna ovan bl.a., många plockar fram sina gamla(!) ekonomikunskaper för att tolka världen, och där ingick t.ex. inte Keynes.
Studenternas protest på Harvard, t.ex.: http://hpronline.org/harvard/an-open-letter-to-greg-mankiw/
Om “post-autistic economics”, t.ex.: http://www.paecon.net/PAEReview/
Tack Dordi för intressanta observationer. Jag har samma uppfattning som du, att det är få som ifrågasätter. Kanske en anledning kan vara att den moderna ekonomin har blivit allt mer matematisk och formaliserad. Jag tror att många ekonomstudenter har fullt upp att plugga in modellerna; det blir inte utrymme för diskussion. Det finns dock undantag! S-studenters på Handels har gett ut boken ”Nationalekonomi för vänstern”. Den håller sig visserligen inom den etablerade nationalekonomins ramar men visar på ett offensivt sätt hur även etablerad nationalekonomisk teori kan användas för kritisk analys av dagens samhällsförhållanden.
Jag var med som kommentator på ett seminarium där boken diskuterades, och en lärare i nationalekonomi – i publiken – menade att kritiken mot ämnet var orättvis. I forskningen går man långt bortom de förenklade modeller, som lärs ut på grundutbildningen. Problemet är ju dock att de allra flesta bara går på grundutbildningen, och det är de förenklade modellerna – inte den kritiska analysen – som man tar med sig ut i arbetslivet.
Det som behövs nu är mer debatt inom nationalekonomiämnet, men också en mer offensiv kritik från andra samhällsvetare. Jag tror och hoppas att detta är på gång!
Är det inte dessutom så att de mer avancerade modellerna fortfarande bygger på de (felaktiga) enklare?
Steve Keen har skrivit en verkligt stark kritik i sin ”Debunking evonomics II” som rekommenderas starkt. Han kallar sig f.ö. för post-keynesian och var en av de få som vetenskapligt i tid argumenterade för att enn finanskris liknande den på 30-talet stod för dörren.
Seminariet om boken ”Nationalekonomi för vänstern” var mycket intressant, men på ett indirekt sätt, därför att författarna accepterade nationalekonomins (nek) grunder och hade inte en mer djuplodande kritik, vilket recensionen och diskussionen på Lars Pålsson Sylls blogg bekräftade senare, liksom Stefan de Vylder på Ekonomistas. Författarnas agenda, att visa på hur användbar nek är, även för vänstern, är inte så engagerande, tycker jag, därför att det primära problemet ju är det omvända (nek:s dominans, också över andra samhällsvetenskaper, och hur nek ”koloniserar” andra ämnen som religion, äktenskap etc., vilket många har visat på). Nu finns det en ganska omfattande internationell forskning och kritik mot nek, som är betydligt radikalare, och intressantare, tror jag, därför att den skulle kunna leda till helt nya samhällsanalyser etc.
Seminariet bekräftade snarare min egen bild från studietiden (jag har pluggat på ”Handels”, det verkade inte ha förändrats). Författarna verkar förvånansvärt (jag vet inte vilka ord jag ska använda) lojala eller respektfulla mot, eller t.o.m. förtjusta i sitt ämne. Jag läser Marika Lindgren-Åsbrinks engagerade och intressanta blogg ”Storstad”, och tycker att det helt enkelt är synd att hon och de andra författarna väljer att acceptera nek:s ramar… Men jag kanske borde förstå det som att det är detta som ÄR socialdemokrati idag? Författarna argumenterar hårt mot att nek ses som höger (vilket kan diskuteras). Men man kan kritisera dem för att använda ordet ”vänster”, där ingår fler, som kanske inte tycker att detta är en ”Nationalekonomi för vänstern”, men väl en ”Nationalekonomi för Socialdemokraterna”? Eller nek kanske vill ”kolonisera” vänstern också?
Vissa talar om nek som något torrt, svårt och abstrakt, det är tvärtom: Det finns något så ”förföriskt” i nek. Det kanske är matematikens precision och enkelhet (och höga status), eller modellernas perfektion och renhet, eller hur de har lyckats reducera osäkerhet. Eller förenkla den moraliska problematiken och kunskapsproblematiken (genom att liksom lyfta ut dem från ämnet): Att det är ”bara” att skilja mellan normativ och positiv kunskap, med en missvisande hänvisning till filosofen David Hume (nek ignorerar den ideologi- och kunskapskritik som har pågått inom filosofi, humaniora och andra samhällsvetenskaper de senaste femtio åren – eller snarare ända sedan Kant och Hume), som här, i en artikel av några av författarna från ”Nationalekonomi för vänstern”. http://www.tvardrag.se/text/en-nationalekonomi-for-vanstern?showcommentform1=1&textnumber=1#commentformhash1
Närmandet till andra samhällsvetenskaper, det sker mest på nek:s villkor, selektivt, utan att rubba de grundstenar som nek:s bygge vilar på. Frågan är, skulle hela bygget falla då?
Det håller jag med om; det förefaller som om de akademiska ekonomerna just nu är vida mer realistiska än politikerna är. Dvs inser faran av bokhållarlogik och dårskapen i att tro sig spara genom att minska den ekonomiska aktiviteten i samhället. Det visas ju inte minst av de ständiga snubbor Borg får av sitt eget ekonomiska råd.
Dock kan de inte slippa undan kritik för att ha försett politiker (och journalister) med den vrångbild av ekonomiskt tänkande som har florerat under de senaste tretti åren.
Annars kan man hävda, tycker jag, att de akademiska ekonomerna begriper mer än vad politiker och journalister gör. Hur ska man annars förklara näsknäpparna från Borgs egenhändigt hopsatta ekonomiska råd?
Men visst vore det skönt med fler perspektiv på ekonomin än det neoklassiska vore skönt, även i Sverige. Bollande med godtyckligt hopkomna former känns lite tunt i längden. Det finns ju ett World Economics Association, http://www.worldeconomicsassociation.org/, där man kan utbyta erfarenheter.
Lena S skriver ovan om nödvändigheten av en behovet av en allmän expansion av ekonomin. Min gamla lärobok i ekonomi ”Sveriges ekonomi”
av E. Westerlund och R. Beckman från 1968 beskriver väldigt intressant med illustrationer av siffror och tabeller hur expansionen av svensk ekonomi från slutet av 40-talet till 1967 utvecklades. Naturligtvis skedde den med upplåningar, men om jag förstått saken rätt innebär en sådan upplåning som staten gjorde för investeringar i bostadsbyggande, vägnät och anna infrastruktur etc. attdet aav svenska företag inarbetade vinsterna på så sätt kanaliserades i det svenska samhällsbygget, då statens upplåning i första hand sker/skedde inom landet. Den ökande produktionen i samhället kunde genom statens aktiva engagemang i samhälls- och välfärdsbygget också få en för befolkningen relaterad standardökning och anpassning till de strukturförändringar som näringslivsutvecklingen gav upphov till. För tillväxten i samhället saknar det betydelse om aktören är offentlig eller privat . Demoniseringen av den offentliga sektorn som ekonomisk aktör inskränker samhällsbygget till de privata aktörernas begränsade verksamhetsområden och skapar stora tomrum av både förfall och brist på olika funktioner som bostäder, service, kommunikationer etc.. i väldigt många av våra samhällen. Starka privata aktörer finner man mest i storstadsområdena. En upplåning till offentliga investeringar från t.ex. de enorma svenska företagsvinsterna skulle betyda att svenska företag åter skulle bidra till en utveckling av det svenska samhällsbygget. Okunskapen om nationalekonomiska grundläggande sammanhang har lämnat fältet fritt för reaktionära ekonomers politiska ambitioner, syftande till ”folkhemmets” nedmontering och det rena marknadsliberala samhällets införande. Det är verkligen ”konstigt” att Sverige kunde moderniseras och utvecklas lugnt med en stadigt växande ekonomi under så lång tid efter kriget till någon gång på 70-talet utan dessa hysteriska krisvarningar, som sedan 80-talet ständigt präglat den ekonomiskt politiska debatten. Och som lett till åtgärder som nu 30 år senare efter en snabb teknisk utveckling lett till en skyhög arbetslöshet, bostadsbrist, förfallna järnvägar, vägar och små samhällen runt om i landet…
Om inte socialdemokratin lämnar de nyliberala
idéer, som man anammade under Feldts, Eklunds, Åsbrinks m.fl. tid, för-tvinar stora delar av Sverige. Hur gjorde dom, Wigfors, Sköld, Erlander m.fl och varför dödförklarades Keynes??
Vänstersossars ideer stämmer bra överens med vänsterpartiets politik. Det vore bättre att vänstersossarna byter parti istället för att försöka förändra (s) högervridna politik. Finns ingen anledning att vara kvar när det finns ett parti som verklig vill ha socialdemokratisk politik. V har en betydligt bättre partiledare också.
Jag förstår förstås önskan att rekrytera kamrater till Vänsterpartiet, men jag är övertygad om att många – liksom jag – är övertygade om att vi hör hemma i Socialdemokraterna. En ström av socialdemokrater som bytte parti skulle försvaga socialdemokratins verkligt progressiva potential, och faktum kvarstår att Socialdemokraterna är det parti som kan göra verklig skillnad. Jag tänker helt enkelt inte låta mig puffas bort och utdefinieras som socialdemokrat, även om jag har stor respekt för både Vänstern och Jonas Sjöstedt!
Frågan som jag ställer mig är vad som gör den största nyttan, inom socialdemokratin har jag stött på så mycket konstigheter på det demokratiska planet att en påverkan verkar mycket avlägsen. är det då kanske bättre att byta parti och visa allvaret i opposisionen, vi tycks ändå komma till denna vägs ände.
Lena…
Skulle gärna vilja att du målar upp en lite tydligare bild, hur socialdemokraternas (eventuella) progressiva potential ser ut i dina ögon.
Vill inte på ngt sätt vara negativ, men uppenbarligen så har något dramatiskt hänt med partiet det senaste 15-20 åren som förändrat partiet i grunden.
Måste därför tyvärr delvis dela Rödtorpets grundläggande uppfattning, att det finns en del högst märkliga demokratiska brister inom partiet, (toppstyrt) vilket parat med det småpåve välde som råder ger en högst uppenbart odemokratiskt organisation. (Den verkliga makten längre ner i organisationen, ockuperas oftast av ett litet gäng som kommit upp sig och gått ihop för att konsolidera sin makt och sina möjligheter att profitera på den maktposition de byggt upp) vilket gör den demokratiska processen och den de demokratiska möjligheterna för enskilda medlemmar att få partiet att föra en progressiv politik till en chimär, snarare än en praktiskt realitet.
Därför undrar jag (om man bortser från att partiet just nu, reellt sett är den maktfaktor som har mest handlingsutrymme av dem som skall stå till vänster); Varför socialdemokraterna? (Om du inte kan svara var den progressiva möjligheten finns och förklara hur skall den utnyttjas) när partiet så uppenbart tagit en kraftig högersväng, samtidigt som ovanstående demokratiska brister effektivt hindrar de (numera högst eventuella krafter som finns kvar) att föra den progressiva vänsterpolitik du eftersträvar…
Lena. Morgan S fråga borde besvaras ,och så till den demokratiska ordningen. Hur var det när du gästade Simrishamn? Ingen annonsering, en nästan stängd totalt felaktig lokal. du var helt enkelt inte välkommen av klicken. Jag skäms över det bemötande du fick, men det värsta är just det som Morgan och även jag påstår om de lokala småpåvarna som utestänger den politiska debatten på ett mycket odemokratiskt sätt och jag ser inte någon lösning även om Morgam kommit med en del förslag.
Med de ideer du förfäktar och den analys du gör Lena så måste jag erkänna att jag tror du skulle känna dig mer hemma i dagens V än dagens S. Jag tror nog att det dessutom finns medlemmar som skulle följa med. S skulle tvingas vara mer ödmjukt, mindre toppstyrt och demokratin skulle stärkas. På sikt skulle säkerligen S återfå sin ideologiska kompass men just nu känns det trögt, oerhört trögt…
Ping: Sverige har blivit högerns välfärdspolitiska experimentverkstad! | LO Bloggen
Tyvärr blir denna intellektuella diskussion
ännu en i raden av det som inte ger en enda
ny väljare för något parti.
———————————————————–
Jag läser er ”Makthandbok”.
Tyvärr är den full av generellt manshat.
Den är närmast mansrasistisk.
Och vad gäller härskarteknik så utför
även kvinnor detta.
Nalin Pekgul var en av dom som berättade
öppet om hur man tog udden av män i möten.
Hörde det i P1 en gång.
Hej Kamrat Lena.
jag tror du underskattar betydelsen av massprotesterna som började i Spanien och sen spred sig. Tror liksom inte att maktens män , inkl Wolodarski, bryr sig nämnvärt om att greker och spanjorer lever i total misär i dag. Eller att det primärt är att man ändrat uppfattning i intellektuell mening.
Det är tryckvågen från det grekiska valet + Hollandes seger .Den vita röken från toppmötena och de politiska testsignalerna från trojkan börjar prata om en annan väg.
Cynikern säger att allt handlar om att Syriza inte får vinna 17 juni.
( huruvida Keynes är möjlig med ett oreglerat finanssystem och tillväxtens ände återstår att se . Först säkra brödet till europas folk. )
I grund och botten är det förstås för låg löneandel av förädlingsvärdet som gör att konsumtionen måste upprätthållas med krediter och som gör att skattebaserna förtvinar. Och som frigör alldeles för mycket kapital till det globala kasinot, som inte har ett skvatt med marknadsekonomi att göra.
Jättebra skrivet! En till centralt begrepp som måste bakas in ”i receptet för framtiden” och förhoppningsvis någon gång kommer att pumpas ut ifrån det än så länge mycket tröga socialdemokratiska apparaten är ekologisk hållbarhet, som måste fungera som en fysisk ram utifrån vilket vi kan konstruera välmående, välfärd och ekonomisk aktivitet.
Och så Wolodarski… just det, han ja. Kanske kan döpas om till Neolodarski.
”Francois Hollande i Frankrike vinner val med ett program som lovar en mer expansiv politik för tillväxt, istället för mer förödande åtstramningar”
Som Papandreo i Grekland menar du? Nu är jag inte motståndare av en expansiv politik för tillväxt, men historien verkar visa att man inte kan lita på partierna inom Socialistinternationalen för detta. Man måste vara beredd att tygla och gå ifrån det kapitalistiska systemets logik i betydligt större grad, annars slutar det som i Grekland. Hollandes förslag om eurobonds är ett exempel på hur partierna i Socialistinternationalen inte förmår annat än varken fågel eller fisk-lösningar, därmed riskerar man även göra saker värre snarare än bättre när en särsilt förödande sammanblanding av det kapitalistiska systemets logik och vad som sägs vara expansiv politik för tillväxt slutar med jätteskulder och växande extremhöger. MAN MÅSTE VÄLJA – och Socialistinternationalen väljer det kapitalistiska systemet och en osäker framtid i slutändan, även om de gärna skulle vilja i den bästa av världar som inte finns bla bla bla. Ungefär så. Därför att socialistinternationalen reducerats till en maktklubb i det kapitalistiska systemets tjänst. Grekerna verkar ha genomskådat PASOK…
Ping: Två inlägg på Lena Sommesstads blogg | Globaliseringen 3.0