Idag rapporterar Ekot om en ny, viktig rapport: Kön inte lön avgör föräldrapenninguttag.
Rapporten slår än en gång hål på myten om att ojämnt uttag av föräldraledighet är ett rationellt resultat av att män i regel har högre lön än kvinnor. Faktum är att kvinnor tenderar att ta mer ledigt, även när de har högre lön än sin partner. Det är alltså inte främst familjeekonomin som förklarar varför dagens svenska par så sällan tar ett jämställt ansvar för sina barn. Hur mycket vi tar ansvar för våra barn beror i första hand på kön – inte på lön.
Samtidigt visar rapporten att kvinnors resurser – i form av utbildning och inkomst – är betydelsefull för ett jämställt föräldraskap. När kvinnor har god utbildning och god inkomst ökar sannolikheten för ett jämnt uttag.
Rapporten, som presenteras av Laura Hartman på Försäkringskassan, borde leda till eftertanke hos den borgerliga alliansens politiker.
Allianspartierna har envist bitit sig fast vid idén att ett ojämställt uttag av föräldraledighet i grunden beror på att män har högre lön än kvinnor, och att familjer därför förlorar ekonomiskt på att pappa är hemma. Därför har man valt att satsa på en ekonomisk stimulans för att främja ett jämställt uttag, en jämställdhetsbonus. Denna bonus ska göra det mera lönsamt för pappa att ta ut föräldraledighet.
Samtidigt har allianspartierna gemensamt valt att överge den enda strategi för en jämställd föräldraförsäkring som vi vet fungerar: en jämställd fördelning av föräldradagarna, genom vikta månader till vardera föräldern.
Jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) har nu signalerat att hon kanske trots allt kan tänka sig att återgå till en strategi som fördelar dagar och inte pengar. Hon talar om en tredje pappamånad (Sydsvenskan).
Men frågan är om och när som hon vågar ta steget? Det borde vara genant för Folkpartiet Liberalerna, som en gång var ett ledande feministiskt parti, att åter igen gå till val på ett regeringsprogram med en ineffektiv jämtälldhetsbonus – plus vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng. Vilken tyngd ska jämställdheten få i valet 2014?
Som ordförande för S-kvinnor växer mina förväntningar också på min partiordförande Stefan Löfven (S), som har lovat ”att avgörande steg ska tas så att ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen uppnås redan under nästa mandatperiod” (Socialdemokraternas Framtidskontrakt). Om det målet ska nås krävs något mer än vagt tal om att ”ett sätt” kan vara att vika en ytterligare månad för vardera föräldern. Grafiken längst ner i denna bloggpost visar att mäns uttag av föräldradagar hittills har ökat mycket långsamt. Nu krävs ett trendbrott!
2010 var det – enligt Försäkringskassans rapport – knappt 13 procent av svenska par som delade föräldraledigheten lika (inom spannet 40%/60%). Det är inte någon hög andel, efter 40 år med formellt jämställda villkor.
Många har noterat att den generösa och flexibla svenska föräldraförsäkringen i praktiken har blivit ett hinder för jämställda livsvillkor – i hem och arbetsliv. Så länge som män inte tar ett jämställt ansvar för barn och familj, så länge kan kvinnor heller aldrig försörja sig själva på jämlika villkor.
Rätten att överlåta föräldraledighet mellan mammor och pappor stärker och befäster traditionella könsrollsmönster. Det borde vara en självklarhet för Socialdemokraterna att välja en annan handlingslinje. Vår ambition måste istället vara att stötta de föräldrar, som vill leva jämställt.
Jag ser fram emot att Stefan Löfven inför valet visar modet att föreslå den strategi som kan göra verklig skillnad: en tredelning av föräldraledigheten, som ett steg på vägen mot en föräldraförsäkring som fullt ut bygger på individprincipen. Jag ser också fram emot en politik, som på alla fronter stärker kvinnors resurser och förhandlingsposition. Att stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden är ett bättre sätt att stärka jämställda parrelationer än att locka män att ta föräldraansvar med bonuspengar.
Ett feministiskt parti kan inte backa i vår tids viktigaste jämställdhetsfråga! Försäkringskassans rapport ger bra argument till debatten.
Grafik från Ekots webbsida.
Hela rapporten från Försäkringskassan finns att läsa här. Fokus i rapporten är de knappa 13 procenten jämställda familjer. Vilka är de? Vad ökar sannolikheten för ett jämställt uttag?
Lena Sommestad 
Det är en efterlängtad och intressant rapport. Den lämnar över till en intressant politisk diskussion. Jag vill lyfta fram följande viktiga tredelade slutsats som du också delvis nämner men inte fokuserar på:
1. Kön är viktigast i dagens fördelning av föräldrauttaget.
2. Inkomst och utbildning när näst viktigast.
3. De föräldrar med högre inkomst tar ut minst dagar.
Det är självklart för mig och alla andra att en politik som tvingar alla Sveriges föräldrar att antingen fördela totala uttaget mer jämlikt eller minska sitt uttag av dagar kan få snabbare effekt än en politik som stimulerar. Denna rapport visar dock att det näst viktigaste, efter kön och indirekt värderingar, är ekonomin. Att som du gör påstå att ekonomiska incitament inte spelar någon roll eller är felprioriterade är en märklig slutsats. Rätt genomförda bör de ha en effekt, och en effekt som är snabbare än det långsiktiga målet att lyckas skapa jämlikhet i lön på arbetsmarknaden.
Föräldrar med högre inkomst tar ut minst dagar, oavsett kön. Att i den situationen påstå att ekonomin är ointressant blir ytterligare märkligt. Sett ur barnens perspektiv kan vi inte ignorera hur många dagar som tas ut och bara välja att fokusera på att de dagar som tas ut fördelas jämlikt. En risk med att öronmärka fler dagar till respektive förälder är att färre dagar tas ut totalt, särskilt för familjer där pappan har en högre inkomst.
Men egentligen tillför inte denna rapport något nytt. Den visar att ekonomin har stor betydelse för hur dagarna tas ut och fördelas mellan föräldrarna. Jämställdhetsbonusar och höjning av tak har därmed rimligtvis en effekt även om det önskvärda scenariot är att män & kvinnor generellt var mer jämlika på arbetsmarknaden vad gäller inkomst och utbildning. Den visar också att det finns värderingar och beteenden som ligger djupare än ekonomiska perspektiv. Det är positivt i sig att pengar inte är allt för barnfamiljerna. En påtvingad fördelning skulle skapa förändring mot mer jämställt uttag av dagarna, men i någon utsträckning riskera att färre dagar tas ut totalt. Inga nyheter där heller.
I slutändan faller det ner på hur mycket beteendeförändringar och värderingar politiken ska tvinga på sina medborgare, och hur mycket man vill låta medborgarna själva styra sina liv och istället stimulera dem till att ändra sina prioriteringar och värderingar.
Vill vi skapa en förändring kan en lösning vara att sluta bråka med varandra inom politiken och göra en gemensam satsning? Inför en ”pappamånad” till. Samtidigt införs ytterligare 20 dagar så att barnen inte drabbas om ”pappamånaden” inte används och den totala tiden hemma med barnen kan öka. Höj taket för ersättning så att inkomsten inte har samma betydelse. Höj gärna ersättningen också. Förstärk jämställdhetsbonusen istället för att klaga på att den inte löser hela problemet. Snacka ihop er mellan partierna för att satsa på framtidens barn och föräldrar.
Tack Martin för ditt inlägg.
Du har en viktig poäng i att ekonomin inte är utan betydelse. Likväl är det – som du själv skriver – så att kön är den viktigaste variabeln. Framförallt kan vi se att den strategi som hittills har dominerat, nämligen att ge män ekonomiska incitament, inte förmår bryta de starka könsrollsmönster som vi ser i uttaget av föräldraledighet. Du föreslår avslutningsvis bl.a. att tak och ersättning ska höjas. Men faktum är att taket i föräldraförsäkringen redan är högt; och högre än i sjukpenningen. Det ligger kring 38 000 kronor idag, om jag minns rätt.
Det är viktigare att stärka kvinnors ekonomi och ställning på arbetsmarknaden än att satsa på att stimulera män med ytterligare ekonomiska bonusar, som jag bedömer det.
När det gäller frågan om politikens makt att påverka våra liv, så är det viktigt att komma ihåg att politiken redan idag påverkar människors liv. Förvärvsaktiva kvinnor i Sverige tar ut längre föräldraledigheter än i de flesta andra länder. Det är ett direkt resultat av hur vi har utformat föräldraförsäkring och barnomsorg. Genom att erbjuda 16 månaader föräldraledighet och genom att göra det till norm att börja i förskola senare än i andra länder, har Sverige skapat en modell som försämrar kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden. Vad vi som politiker måste bestämma är inte OM vi ska påverka människors liv utan HUR vi vill utforma våra välfärdssystem. Vill vi stärka etablerade strukturer eller förändra dem?
Du utgår i din analys ifrån att de val som familjer gör är ett enkelt uttryck för mäns och kvinnors genuina önskemål. Vad du glömmer är att vi gör våra val utifrån de strukturer och begränsningar som redan finns i våra liv; de förväntningar som riktas emot oss och de handlingsalternativ som i en given situation framstår som rimliga. Många män vittnar om att de gärna vill vara föräldralediga men att de möter hinder i de liv som de lever: motstånd från arbetsgivare, motstånd från partners, etc. En individualiserad föräldraförsäkring kan upplevas som en inskränkning av frihet för vissa, men som en stärkt frihet av andra. Principiellt tycker jag att det är egendomligt att vi just ifråga om föräldraförsäkringen, som handlar om att ersätta någon som är borta från jobbet, ska kunna överlåta dagar till varandra. Ska vi kunna överlåta semester också? Ingen hindrar varken män eller kvinnor att vara hemma länge med sina barn. Frågan vi diskuterar är vilket stöd som vi genom offentliga försäkringssystem ska ge för detta.
Till sist: jag håller med dig om att det vore bra med samarbete över blockgränsen i denna fråga.
Jag har ingenting emot att man kombinerar en individualiserad föräldraförsäkring med ekonomiska incitament, men jag konstaterar att vi reda idag har en mycket god ersättning med högt tak i föräldraförsäkringen. Därtill finns avtal på arbetsmarknaden som ytterligare kompenserar vid föräldraledighet. Jag tror att de pengar som vi idag lägger på jämställdhetsbonus skulle kunna användas bättre till annat; men detta är inte en huvudfråga. Viktigast är, menar jag, att aktivt ansvar för barnen blir en sjölvklarhet för både mammor och pappor. Det är en svår omställning för både kvinnor och män, men viktig. För femtio år sedan var hemmafrun norm. Det har förändrats. Idag är det självklart att kvinnor tjänar sin egen lön. Lika självklart bör det vara att män tar föräldraledigt och delar hemarbetet med sina partners.
Historiskt har politic just handlar om att förändra värderingar. Varför ska utvecklingen i detta avseende sluta nu?
Jag tycker det är dags att sluta att bara skylla på att männen inte tar ansvar. Även kvinnor bidrar till att det ser ut som det gör. Studien visar ju att även om en kvinna tjänar mer än mannen så tvingar hon mannen att jobba mer. Det är (tyvärr) fortfarande oftast kvinnan som får sista ordet i familjen om man inte är överens om uttag av föräldraledigheten.
Du har helt rätt. Många kvinnor vill gärna ha lång föräldraledighet; såväl män som kvinnor bidrar till att upprätthålla de etablerade könsroller som på olika sätt begränsar oss. Därför är en individualiserad föräldraförsäkring en lika viktig fråga för män som för kvinnor; men män och kvinnor har olika skäl för att vilja bevara – eller förändra – de mönster som vi har idag.
Ping: Det är mamma som är föräldraledig! | Görans tankar och bagateller
Ping: De privata välfärdslobbyisterna jobbar i en allt kraftigare motvind… | LO Bloggen