Vi behöver institutioner som värnar allmänintresset

”Det krävs en förändrad attityd”. Så skriver upprörda läsare efter att ha tagit del av DNs rapporter om brister i demensvården av äldre (DN). Lika upprörd är Ilija Baltjan, som i samma tidning kritiserar upphandlingen av dyr och dålig sjukhusmat i Stockholm. SvD rapporterar om en annan kris: köpcentra i Stockholm som förfaller efter försäljning till det brittiska fastighetsbolaget Boultbee. Försäljningen har lett till tomma butikslokaler, vanskötta förortstorg och rekordmånga mål och tvister.

Ja, det krävs en förändrad attityd – men hur kan vi förklara den attityd som har lett fram till alla dessa missförhållanden i välfärd och offentliga miljöer? Jag tycker att vi alltför ofta fokuserar på de enskilda problemen och alltför sällan ställer frågor om den logik och de styrsystem som tenderar att återskapa samma slags problem  – gång på gång.

I Sverige har synen på demokrati och politisk styrning förändrats radikalt sedan 1990-talet. Idag står ekonomin i fokus. Marknadsprinciper anses legitima i alla typer av verksamheter – från skola och barnomsorg till sjukvård och samhällsbyggande. Resultatet har inte bara blivit vinstdrivande bolag i välfärdens kärnverksamheter. Det vi ser är också offentligt driven skola, vård och omsorg där ekonomisk effektivitet och budgetmål får större uppmärksamhet än verksamheternas innehåll. Att hålla budget är målet – medan innehållet reduceras till ”kvalitetssäkring” och ”kvalitetsgarantier”. Idén är att politiker ständigt ska ha fokus på att pressa kostnader, till skattebetalarnas nytta, samtidigt som krav riktas mot personalen att leverera mer volym och bättre kvalitet för pengarna. Parallellt begränsas demokratins räckvidd, genom att företagens rätt att agera på marknaden ges företräde framför kommuners rätt att bestämma vilka typen av verksamhet de vill bedriva. Så pressas kommunala förvaltningar och allmännyttiga kommunala bolag tillbaka av nationella koncerner inom t.ex. vård, avfallshantering och energiproduktion. Kommunernas kaféer och gym ses som illegitim konkurrens och blir en fråga för Konkurrensverket.

Hur hamnade vi här? Uppsvinget för nyliberalismens ekonomiska teorier i kombination med 1990-talets ekonomiska kris är en viktig bakgrund. Under 1990-talet växte intresset för de nyliberala ekonomiska teorierna, som förespråkade större utrymme för marknaden till gagn för ekonomisk tillväxt och dynamik. Samtidigt innebar den svåra statsfinansiella krisen att det blev nödvändigt för politiker på alla nivåer att sätta budgetramarna först. Nyliberalismens nya styrinstrument, ”new public management”, passade som hand i handske. Men sedan 1990-talet har bristerna i den nyliberala ekonomiska teorin blivit alltmer uppenbara, liksom begränsningarna i  konceptet ”new public management”. Statsfinansiell kris råder inte längre. Nu finns det tid att tänka annorlunda – och vi bör tänka annorlunda. Dagens svenska modell är närmast extrem, om vi ser till historisk tradition och politiska styrningsmodeller i andra europeiska länder.

En bärande idé i de västerländska samhällenas moderna historia är att skilja mellan marknadssfären och den offentliga sfären. Medan marknadssfären drivs av vinstintressen – och därmed särintressen, ska den offentliga sfären präglas av allmänintresse och rättssäkerhet. Historiskt har hög kvalitet i vård, omsorg och skola säkerställts genom professionernas egna etiska riktlinjer och genom en politisk styrning med fokus på verksamhetens innehåll. Att klara budget och ekonomi har varit en restriktion – inte ett huvudmål.

Hur vi utformar samhällets institutioner påverkar både attityder och värderingar. De brister vi idag ser i skola, äldreomsorg, sjukvård och offentliga miljöer är som jag ser det ett resultat av att vi låter marknadsprinciper råda i verksamheter där marknadsprinciper inte hör hemma. Förfallet i Stockholms köpcentra är ett exempel på hur detta inte bara drabbar enskilda medborgare utan slår hårt på företrädare för det näringsliv, som den långtgående tillämpningen av marknadsprinciper i offentligheten var tänkt att främja.

Om vi verkligen vill främja ett väl fungerande näringsliv i Sverige, och om vi också vill främja hög kvalitet i offentliga verksamheter, god myndighetsutövning och lika behandling av alla medborgare, då bör vi säkerställa att verksamheter av allmänintresse  – som t.ex infrastruktur, utbildning, sjukvård och offentliga miljöer –  inte ägs av bolag som, i linje med den självklara logik som ska styra privat verksamhet, sätter egna vinstintressen för allmänintresset. Vi bör också se till att offentliga aktörer inte drivs in i styrsystem där de tvingas att ständigt sätta ekonomiska mål före verksamheternas mål. Vi måste kort sagt bygga institutioner och styrsystem som är utformade för att värna allmänintresset.


Annonser

29 kommentarer

Filed under Uncategorized

29 responses to “Vi behöver institutioner som värnar allmänintresset

  1. Finns det inte djupare gående rötter i den här historien? Ekonomiskt och administrativt kunniga socialdemokrater med socialt patos hade kanske kunnat slå tillbaka offensiven från neoliberalerna med deras tämligen uppenbart förvridna ideer. Men var det inte så att ”pampifieringen” av SAP, tillsammans med det tråkiga faktum att den ekonomiska teori som lärdes in av socialdemokrater faktiskt var samma som neoklassikerna omfattade, gjorde att partiet blev försvarslöst. Hur försvarar man sig mot ekonomiska teorier som man tror är sanna, om man dessutom kanske tror sig tillhöra samma sociala skikt som angriparna?

    Vore det inte ett lämpligt forskningsprojekt (kanske inom historia eller ekonomisk historia) om någon gick igenom vad det var för ekonomisk litteratur och teorier som studerats av personer som lagt upp SAP:s ekonomiska politik från mitten av 1900-talet och några årtionden framåt? Vad var det egentligen som Feldt och hans generation så att säga lärde sig i skolan? Vad läste man om ekonomi på studiecirklar i ABF? I vilken mån stötte man på andra teorier och förklaringsmodeller än den neoklassiska, och hur behandlades de?

    • lenasommestad

      Du har en viktig poäng. Själv upplevde jag hur universitetslitteraturen i ekonomisk historia började förändras åren kring 1990. Då ersattes den äldre, mer marxistiskt och keynesianskt inspirerade litteraturen av mer institutionell teori, där tesen genomgående var att västerlandets framgång härrörde från liberala marknadsreformer. Avgörande var nog dock det faktum att idéerna om den produktiva socialpolitiken, vars ekonomiska teorier egentligen härrörde från Gunnar Myrdal och hans intresse för humankapitalet, inte levde vidare inom nationalekonomin. Inom sociologisk forskning utvecklades kunskapen om den svenska välfärdsstatsmodellen men inte inom nationalekonomin och inte heller i någon större utsträckning inom ekonomisk historia. Under senare tid har jag reflekterat över att kunskapen om välfärdsstaten och dess historia inte heller har haft någon riktigt central roll i statsvetenskapen. Där läser studenterna under den första terminen om klassiska ideologier som marxism och liberalism, men inte om välfärdsstatens idéhistoria och ideologiska fundament: de sociala rättigheterna.
      Så visst vore det intressant att följa vilka idéer som har lärts ut till socialdemokrater; men kanske lika intressant vilka idéer som har lärts ut till alla de tjänstemän som befolkar regeringskansli och myndigheter. När jag själv var minister upplevde jag mycket starkt hur det nyliberala tänkandet genomsyrade alla förslag som bereddes.
      Vad som nu krävs är att socialdemokrater ägnar ordentlig tid till att analysera och diskutera den egna ideologin och vilken kunskapsbas som krävs för att utveckla den.

      • Annars misstänker jag att socialdemokraters kapitulation för marknadsekonomi och new public management mest beror på deras sociala isolering. En gång i tiden var de en del av en folkrörelse – men priset för regeringsmakten var att de successivt ströp den rörelsen. Naturligtvis inte uteslutande med pock, utan rätt mycket med lock också, typ håll käft får du bättre lön.

        Med döende folkrörelsemobilisering dog kommunikationen uppåt-nedåt ut, och sossepamparna började alltmer kommunicera uteslutande med andra i den övre medelklassen. Och så fick man bland annat det fenomen som Gunnar Sträng var så förundrad över i sin sista intervju: ”Jag förstår mig inte på politik nuförtiden. När jag var minister la jag inte fram ett lagförslag innan jag hade diskuterat det på minst hundra möten med vanliga människor. Nu kommer det lagar som inte har varit utanför kanslihuset.”

      • lenasommestad

        Tänkvärt!

    • Olof Malmberg

      Hej Björn!
      Jag kan tala för min erfarenhet från tre år med ren nationalekonomi, iofs på London School of Economics och inte i Sverige:

      Det första året bestod av modeller med de vanliga antagandena: gratis och perfekt information, att utbudskurvan av någon outgrundlig anledning skulle luta uppåt för alla varor (även på lång sikt) etc.
      Det andra året bestod i huvudsak av att leka i matematiska och statistiska modeller.

      Om man slutar läsa nationalekonomi vid denna tidpunkt och inte förhållit sig tämligen kritiskt skulle jag nog säga att ens uppfattning om hur världen verkligen fungerar riskerar att vara tämligen skadad, speciellt mikroekonomiskt.
      Vissa av böckerna innehåller dessutom ”folk tänker fel”- exempel som är principiellt felaktiga.

      Det sista året belönas man genom att få använda tidigare inlärda metoder, men med realistiska antaganden, som faktiskt resulterar i analysresultat som överensstämmer med verkligheten, och där verktygen faktiskt kan användas för att lösa riktiga problem eller att inse att det inte finns någon patentlösning.

      Att det finns alltid finns principiellt perfekta lösningar är väl en av de tydligaste Nationalekonomi A – autistiska uppfattningarna som har präglat svensk avreglering och utförsäljning (i de fall där man faktiskt tagit betalt och borgerliga kommunpolitiker inte skänkt bort verksamheterna rätt av).
      Till den gamla NEK-A politikens försvar ska sägas att mycket av den intressanta forskningen och analysen har kommit senare än vad nuvarande generation utbildades i. Dock har det ju varit uppenbart redan innan att de traditionella mikroekonomiska modellerna inte producerat korrekta förutsägelser, varför användande av dem rätt av framstår som förhastat.

      Jag hade faktiskt nöjet att ett tag få jobba just med analys av avreglerade (naturliga) monopol. Lätt förenklat är det enda som är klart på det området, även på forskningsfronten, att alla lösningar i princip har sina svagheter och är suboptimala, under normala nationalekonomiska antaganden. Frågan om en kommun ska avreglera en verksamhet kan t ex bero på kommunens storlek, där mindre valkretsar erfarenhetsmässigt verkar ha en effektivare politisk styrning av kommunala verksamheter. (Ett naturligt monopol som ägs av konsumenterna och styrs perfekt och tillämpar marginalprissättning utöver fast avgift, är det teoretiskt ekonomiskt optimala. )
      Denna typ av överväganden saknas helt i debatten, och i stället brukar man ofta av oklara skäl landa i det sämsta av två världar, affärsmässig (suboptimal) prissättning och inkompetent och icke-konkurrensutsatt styrning (SJ är paradexemplet)

      Alla dessa verkliga kunskaper från den nationalekonomiska forskningen som är lite mer avancerade än vad den genomsnittlige svenske ekonomi/statsvetarstudenten typiskt har läst lyser således helt med sin frånvaro, vilket är tämligen synd då nationalekonomin har producerat oerhört mycket värdefull kunskap för den som orkar ta till sig.

      När man börjar läsa fysik antar man länge att luftmotstånd inte finns för att förenkla inlärningen av principerna. Det vi har gjort i den ekonomiska politiken är att låta dem som fortfarande antar att luftmotstånd inte finns göra motsvarigheten till att designa JAS Gripen.

      Rent principiellt kan man ju tycka att det borde vara svårare att få Gripen att tillslut flyga snällt än att få SJ:s tåg att gå på vintern (vilket t o m gått tidigare) och därigenom undvika enorma samhällsekonomiska kostnader.

      Om jag skulle sätta en slant på vad som pågår på SJ skulle jag gissa att det tickar ett ur huvudmansperspektiv idiotiskt bonussystem någonstans i bakgrunden. Ett illa utformat bonussystem kan ställa till med offantligt mycket skada….troligtvis oftast mer än de fall där ”incitamenten” i form av heder, anseende och befordringsmöjligheter är något ”för svaga”, i alla fall om verksamheten i huvudsak fungerar.
      Det krävs ofta en lockande bonus för att få folk att verkligen anstränga sig riktigt hårt för att rasera något som fungerar hyggligt, för att bättra på ett visst nyckeltal.
      Fråga Swedbanks, RBS, Lloyds, Lehman Brothers och Bear Stearns gamla aktieägare….

      • Hej Olof,
        och tack, intressanta synpunkter … och om man pratar om ”intressant” inom nationalekonomi så verkar den godbiten för tillfället finnas mer i marginalerna, kanske för att forskarna där är mindre övervakade av systemets vakthundar. Jag menar neuroekonomi, ekonomisk geografi, spelteori, institutionell ekonomi och liknande. Forskningsrön inom neuroekonomi som antyder att den mänskliga hjärnan generellt gillar jämlikhet och omsorg om andra människor får nog ganska svårt att ta sig igenom till den neoklassiska huvudströmningen även om man faktiskt kan fotografera den reaktionen numera med hjälp av hjärnscanning. Adam Smith skrev om samma sak, men då i en bok som dagens ekonomer knappast läser.

        Det som händer inom offentliga sektorn verkar visa på att den neoliberala modellen är fel: privatiseringar och styckningar leder inte bättre resultat generellt, utan till suboptimeringar och ibland ren misshushållning och förhållanden som skadar människor rent kroppsligt och själsligt (tågkrascher, inlåsta demenspatienter etc). Men för några privata utförare, som tidigare kanske tillhört mellanskiktet av chefer i den offentliga förvaltningen, är det en lönsam affär. Särskilt om de raskt kan sälja vidare till någon monopolartad storkoncern med huvudkontor i något skatteparadis. Privat och offentlig vinst går inte alltid hand i hand – men vem hade väl trott det? Om man kopplar ihop privatiseringsivrande mellanchefer med anställda tjänstemän i det offentliga som skolats i neoklassisk teori och sedan skall skaffa fram underlag till de politiska beslutsfattarna, då blir det en opinionsvåg som bara starka politiker kan stå emot om de isolerat sig från sin väljarbas. Där finns en del av socialdemokratins problem.

  2. Olof Malmberg

    I ett fungerande demokratiskt system är för övrigt styrning av offentliga system konkurrensutsatt som
    tex styrning av aktiebolag, i båda fallen väljer huvudmännen, aktieägare eller medborgare representanter som ska styra verksamheten.

    Argumentet för att det allmänna ska finansiera lösningar som därefter ska upphandlas är dessutom enligt min mening i många fall oerhört svagt. Om argumentet baseras på att det allmänna är för inkompetenta att styra verksamheten, är sannolikheten för att de ska vara ännu sämre på att upphandla väldigt stor. Tämligen ofta är lättare att själv leda och fördela arbetet i en verksamhet, än att försöka upphandla den, i vart fall om man har fler än en målvariabel vilket nästintill alltid är fallet i offentlig verksamhet.
    Upphandling eller olika former av mer eller mindre vansinniga ”pengsystem” kräver normalt helt enkelt oerhört mycket mer i vart fall juridisk och nationalekonomisk kompetens för att utforma korrekta incitaments- och sanktionsstrukturer.

    Genom LOU är dessutom det offentliga i tämligen stor utsträckning förhindrad att använda de principer som faktiskt får näringslivet att fungera men inte syns i några nationalekonomiska modeller. Jag minns en Handelsbanksdirektör som en gång sa till mig att den överordnade principen för deras kreditgivning var magkänsloprincipen. Även om alla siffror stämde blev det ingen kredit om något kändes fel i magen för den enskilda tjänstemannen. Att förena detta med LOU:s bokstav och allmänna offentligrättsliga principer om objektivitet och likabehandling är ju omöjligt. Det allmänna får således inte ens, vid t ex kreditgivning till friskolor genom förskottsbetalning av elevpeng, tillämpa det principer som en av världens framgångsrikaste banker vad gäller kreditförluster tillämpar.
    Det gör det tveksamt om det allmänna öht bör syssla med kreditgivning till t ex friskolor om man måste göra det enligt offentligrättsliga principer, som dock har andra goda skäl för sig.
    Det är bestickande att den del av den samhälleliga infrastrukturen som har längst köer troligtvis är domstolarna, där ett mål kan ta upp emot 7-8 år innan det vinner laga kraft i sista instans. Ingen har dock föreslagit att man ska upphandla domstolstjänster med avseende på kötid, precis som man upphandlar läkare med rätt att förskriva narkotikaklassade medel för skattepengar.
    Skulle det kunna ha att göra med att domstolar och kronofogdar är bland den allmänna verksamhet vars kvalité har absolut störst betydelse för en fungerande marknadsekonomi? (privata domstolar accepteras för övrigt principiellt av rättsordning, se Lag (1999:116) om skiljeförfarande)

    Argumentet är i alla fall överväldigande för varför det kommunala självstyret bör kunna förverkligas genom att de ansvariga kommunpolitikerna själva får styra och utforma verksamheten gentemot mål och krav som ställs av staten, och låta väljarna straffa dom om de inte lyckas leverera, snarare än att väljarna ska ha en direkt rätt att ta i anspråk kommunala skattemedel som i dagens situation. Att det är oerhört enkelt med kommunal rörlighet för den minoritet som inte gillar systemet är ett ytterliggare starkt argument.

    Avslutningsvis kan ju noteras att en fungerande offentlig sektor som levererar är något av ett socialdemokratiskt särintresse. Om man är intresserad av lägre skatter är ju vanskötsel av offentliga verksamheter och misshushållning med statsmedel ett lämpligt första steg för att minska skattebetalningsviljan hos befolkningen.
    En andra aspekt är ju att om man nödvändigtvis måste ha skattefinansierade verksamheter, bör så stor andel som möjligt tillfalla moderaternas hemliga finansiärer i form av vinster. Andelen av BNP som går till kapitalisters vinster förbättras därmed även vid konstant skattenivå.
    Dom som får betala för dess vinster med skattepengar är ju i stor utsträckning välbetalda löntagare, ofta företrädare för professioner som styrs av lojalitet och yrkesstolthet snarare än den girighet som blivit norm för vad som ska styra den offentliga verksamheten. Jag delar helt din syn på att professionerna och yrkesetik bör ges större utrymme som styrmedel, och girighet mindre.

  3. Olof Malmberg

    Ditt inlägg påminner för övrigt om denna nyhet, där man ser hur girighetsidealet som hyllas av nyliberalismen korrumperar professionerna. Så länge som klinker som drivs av vinstintresse har rätt att förskriva läkemedel eller andra behandlingar bekostade med skattemedel bör omedelbar och evig indragning av legitimationen vara den första och kompromisslösa åtgärder vid missbruk:

    http://www.nyhetskanalen.se/1.70895

    • Det torde väl närmast vara fråga om rent bedrägeri om man skriver ut offentligt subventionerade läkemedel när det inte finns ett medicinskt behov. Det är en uppenbar misshushållning med offentliga resurser, men även när det finns ett medicinskt behov av någon behandling och det finns flera alternativ att välja mellan tenderar den vinstdrivande verksamheten att välja den behandling som ger högst profit för företaget, speciellt om det finns bonus eller om det är ett litet företag där vårdgivaren är ägaren.

      Detta var på tapeten av och till inom den gamla tandvårdsförsäkringen som infördes på 70-talet och Persson i praktiken avskaffade i slutet av 90-talet, behandlingsvalen styrdes starkt av vilket som var mest lönsamt. Men en annan aspekt var att priserna förhandlads centralt av samhället som stod för största delen av notan. Detta förhandlande hade varit så framgångsrikt att vi hade i bland de lägsta bruttokostnaderna för tandvård i ett industriland. Våra politiker verkade inte medvetna om detta, de hävdade att en fri prissättning skulle sänka priserna. Vilket förstås inte blev fallet. Kanske tandvården är lite speciell, det finns undersökningar som visar på att för många vårdgivare är negativt för tandhälsan.

  4. Att bedriva verksamhet där vinsten är målet skiljer sig från att driva en verksamhet som är en gemensam nyttighet. För det privata företaget är verksamheten medlet och pengarna/vinsten målet, ju större det senare är desto framgångsrikare anses företaget vara. För en offentlige gemensamt bekostad verksamhet är verksamheten målet och pengarna medlet. Det senare ska rimligen inte ha målet att expandera mer än det reala behovet hos konsumenterna och leverera hygglig kvalitet till självkostnadspris. Det privata företaget anses framgångsrikt ju mer det kan skapa ett behov för sina varor/tjänster.

    Målkonflikten borde vara uppenbar med eller utan ekonomiteori, magkänsla eller vad man nu använder för metod.

    Allt som människor gör oavsett om det är privat eller offentligt kan förstås misskötas. Företag går i konkurs hela tiden. Det finns en tendens att räkna träffarna och glömma missarna när det gäller privat verksamhet och göra tvärtom när det gäller offentliga verksamheter.

    I och för sig kan jag hålla med Svenskt näringsliv när de kritiserar kommunala bolag som på marginalen ägnar sig åt verksamheter som konkurrerar med privata verksamheter. Det kommunala bolaget som har det offentliga som sin ”kund” och sin fasta kostade mm täckta av detta som på marginalen använder lite ”ledig” kapacitet till verksamheter där de egentligen inte behöver ha real kostnadstäckning som den privata verksamheten måste ha. Kommuner borde ägna sig åt viktig samhällsservice och inte kaffer och gym.

  5. Man kan fråga sig vilka ekonomiska förutsättningar som det där Boultbee har för dessa 10 köpcentra man köpte för 10 miljarder. I ett slag torde kapitalkostnaden för att driva dessa ha rakat i höjden rejält. Man kan ana att Boultbee betalt ett högt pris. Många av centren ligger väl inte heller i direkt ”köpstarka” områden. Dessutom lär det vara överetablering av köpcentra och många har problem med lönsamheten.

    • Delar av avtalet med Boultbee är muntligt, vi vet alltså inte exakt hur det ser ut. Man sluter inte muntliga avtal med engelska bolag, men det gjorde blåbären i Stockholms stadshus och trodde de var smarta.

      Berörda centra finns i såväl ”bra” som ”sämre” områden, och i de senare har man definitivt inte råd med en misstänkt slumlord som Boultbee om man vill fortsätta med en någorlunda välskött verksamhet. För Stockholms Alliansstyrda kommun handlade det förmodligen mest om att ta in några miljarder för att kunna betala en del av de egna utgifterna genom försäljningar i stället för via kommunalskatten, och därmed använda låg kommunalskatt som röstmagnet. Sluträkningen efter dessa försäljningar kan på sikt bli en allvarlig kommunalekonomisk kris i Stockholm, och räkningen för den lär hamna på de vanliga medborgarnas bord. Och vid det laget har vi nog sett skosulorna på de engelska skojarna för länge sedan.

      • Man skulle i stort kunna fråga sig över utvecklingen av fastighetspriser i landet som främst haft exportledd tillväxt med svag utveckling av hemmamarknaden. Beror prisutvecklingen på att det går så bra i den inhemska ekonomin eller är det spekulationspengar i omlopp som primärt spekulerar i värdestegring. Ser man till hyreshus har prisutvecklingen varit ”fantastisk”, långt över inflationen och de har även stigit mer än villapriserna. Detta ter sig lite märkligt när man tänker på att vi har indirekt hyresreglering genom det pseudooffentliga monopolet i hyresförhandlandet via hyresgästföreningen. Dessutom har vi fortfarande ett inte obetydligt bestånd av sk allmännyttiga fastigheter. Dessa faktorer skulle man kunna tycka skulle dämpa prisutvecklingen. Men den svenska hyreshusmarknaden har trots det varit intressant för inte minst utländsk spekulation i värdestegring av fastigheter.

      • Redan i rapporten ”Framtid för Sverige” som S tog fram efter valförlusten 1979 menade man bl.a. att den offentliga sektorns storlek var ett problem. Sen dess har man försökt minska offentlig sektors storlek. På 80-talet såg vi lärarlösa lektioner mm och alla möjliga besparingar. En del kommuner hade trots det pengar, så pass att John Olle i Stockholm kunde bränna en halv miljard på optionsspekulation. Det torde ha varit märkligt för Stockholmaren att ena dagen höra att några miljoner till den ena eller andra verksamheten betydde skattehöjning eller ruin för kommunen och den andra att en halv miljard som försvunnit i spekulationsförlust varken skulle behöva innebära skattehöjning eller neddragning i kommunala åtaganden.

      • lenasommestad

        Ja frågan om den offentliga sektorns storlek har varit en följetong ända sedan 1970-talet, då argument började framföras om att Sveriges då sviktande tillväxt berodde på en alltför stor offentlig sektor. Trots att även kloka ekonomer många gånger har påpekat att offentlig sektor inte bara kostar utan också ger viktiga bidrag till tillväxt och välstånd, tycks nu föreställningen om den offentliga sektorn som en bromskloss fast rotad. Jag tror att ett av de viktigaste uppdragen för S idag är att gå till botten med frågan om hur en väl fungerande offentlig sektor kan organiseras och hur den bäst finansieras, med utgångspunkten att vi idag vet att utbildning och hälsa är den viktigaste grunden till välstånd.

  6. Nebbiolo

    Ytterligare en insiktsfull artikel, tack!

    Den förskjutning av politiken ifrån en proaktiv, deltagande och engagerad kamp för ett bättre samhälle för alla till ett automatiserat ekonomiskt system har växt sig fast i samhällskroppen.

    Margereth Thatcher uttryckte det som ”There is no alternative” (aka TINA) med enda syfte att ta bort det kritiska tänkandet inför de förändringar som planerades på 80-talet.

    Dan Josefsson har skrivit en underbar artikel (och även gjort en dokumentär på temat…som jag ännu inte fått lägga mina vantar på…):

    http://josefsson.net/artikelarkiv/124-korstaget-mot-vaelfaerden-eller-den-svenska-elitens-valdsamma-revolt.html

    Förskjutningen mot en automatiserad ekonomisk styrning från en styrning med ett högre syfte gäller även inom företagsvärlden. Förr så var tex CEO (chefsekonom) en bisittare och assistent till verksamheten i stort (som såg till i att hålla i slantarna och hålla koll på kassaflöde mm). Idag kan samma roll mer eller mindre styra verksamheten, utan att egentligen ha någon som helst aning om syftet med företaget och vilka kunder som betjänas. Detta gör ofta att tex produktiva företag i tillverkningsindustrin helt tappar fotfästet och helt plötsligt blir typ av kreditinstitut med kända effekter.

    Analogin med politiken är slående.

  7. M. E.

    Jag rekommenderar i sammanhanget dessa två artiklar från norska Klassekampen som intressant nog ger ett konkret exempel (från Skottland) på att det även kan vara lönsamt rent ekonomiskt att ta ”et oppgjør med markedsstyringa” (i det här sammanhanget den offentliga vården):

    http://www.klassekampen.no/55741/article/item/null/droppet-markeds-styring

    http://www.klassekampen.no/56314/article/item/null/skottland

    Tänkvärt citat:

    ”Med marknadsløysingar gjekk svært mykje tid med til kontroll, måling og dokumentasjon, seier kritikarane.”

    Marknadslösningar kan innebära stora summor som ges till dyra konsulter i det privata till exempel och leda till orimligt användande av pengarna. I Norge har även en ökning av privata lösningar medfört att man hyr in dyra läkare från det privata på ett sätt som sätter i gång lönekaruseller i det offentliga och ytterligare urholkar skillnaden mellan hur det offentliga och marknadsaktörer fungerar. Jag kan försöka leta fram artiklar på ämnet om det är av intresse.

  8. I min aktivitet i Gemensam Välfärd har jag många gånger förundrats över den otroligt svaga kunskap om såna här effekter som verkar finnas i Sverige. Men fokuserar ensidigt på privatisering = utförsäljning och kanske i någon mån entreprenörer, men tappar helt bort att det är lika sjukt om affärsverksamheten till alla delar sköts av kommunen, landstinget eller staten själv. Känslan för att business i sig själv inte är en lämplig grund för infrastrukturell verksamhet är fantastiskt outvecklad.

    Speciellt minns jag en diskussion med den annars mycket kloka Anne-Marie Lindgren som försvarade new public management med att ju tyvärr det offentliga måste spara och att då tyvärr det här var en bra metod.

    Nu är ju tack och lov NPM på retur i de länder där det har tillämpats längst tid, enligt Christensen och Lagreid som har skrivit böcker om saken. Man upptäckte nämligen att NPM automatiskt ledde till två saker – stuprörsseende och minskad politisk kontroll. Det förra ledde till ökade kostnader för helheten, dvs varje instans för sig ägnade allt mer av sin tid åt att skapa kostnader för andra instanser. Och det senare ledde till att politiker fick klä skott för sånt de inte kunde påverkar, vilket fick dem att framstå som svaga. De politiska reformerna kom därför som ett brev på posten i länder som Nya Zeeland och Australien.

    Allt skit i den offentliga verksamheten lär vi inte bli kvitt på det sättet, men det mesta av den religiösa övertygelsen försvinner väl.

  9. Har S ett konkret förslag på hur man ska ”bygga institutioner och styrsystem som är utformade för att värna allmänintresset”? Jag tycker att jag bara hör vad S inte vill göra. Sällan eller aldrig vad S vill och kan göra. Läste din debattartikel i DN igår och blev glad att det finns någon som verkar tycka att politik är att vilja.
    Vänligen
    Singelmamman

    • lenasommestad

      Tack för din kommentar.
      Allmänintresset står ju i motsats till särintresset eller egenintresset. Hur institutioner ska utformas för att främja ett allmänintresse som god folkhälsa eller hög kunskapsnvå i samhället kan knappast slås fast i generella termer utan måste definieras från fall till fall. Konkreta förslag som jag tycker bör övervägas är t.ex. att enskilda aktörer inom skola och vård ska vara icke-vinstdrivande (non-profit) för att undvika att privata vinstintressen sätts före allmänintresset, och att professioner som läkare och lärare ska ges större frihet att utforma de egna verksamheterna. Mål för verksamheter som sjukvård och skola är ofta så komplexa att allmänintresset bäst uppfylls genom professionell kunskap och professionell etik. Att styra denna typ av verksamhet genom ekonomiska incitament eller nyckeltal riskerar att leda alldeles fel. Dock är detta svåra frågor som behöver analyseras och diskuteras ordentligt, innan man sjösätter konkreta reformer!

  10. Tommy Bengtsson

    Upptäckte precis din blogg Lena och uppskattar den mycket.

    Jag satt faktiskt idag och funderade på precis det du skrev om. Jag rör mig just nu mycket inom kommuner, p.g.a. min praktik, och jag stöter på företagstermer konstant. Man pratar om effektivisering, vinster, kunder etc etc. Man behandlar kommunens verksamheter som ett företag. Mer och mer läggs ut på privata aktörer eller ombildas till bolag. Politikernas insyn minskar, för att inte tala om medborgarnas.

    Ovanpå detta hyr man in konsulter för flera miljoner (20 miljoner i min lilla kommun) för att genomföra arbetsuppgifter som anställda lika bra hade kunnat sköta. Så istället för att anställa en arbetslös akademiker (statsvetare eller ekonom tex) så lägger man ut ett utredningsuppdrag på konsultuppdrag. Ofta håller inte resultatet av konsulternas arbete måttet i heller. Jag hörde t.ex. om ett fall där man hade lagt 250.000 på en ansökan som sen inte gick igenom. Konsulten, på ett stort bolag, visste egentligen inte vad det handlade om…

    Tyvärr är det inte bara borgerliga politiker som står för det här utan även våra egna partikamrater i S…

  11. Pingback: S och den europeiska storstaden « Storstad

  12. Bosse Bergkvist

    Tack Lena. Riktigt läsvärd blog! Inte minst (som sagt) för nivån på de kommentarer du stimulerar fram. [Du är bokmärkt! Därmed utmärkt!]
    Nebbolo ger oss ett citat från Thatcher ovan ”There is no alternative” – och här är ett till: ”There is no society!”

  13. Michael Rosengren

    Hej Lena
    Vill bara utrycka min uppriktiga glädje jag kände när jag läste din artikel ”Vi behöver institutioner som värnar allmänintresset”. Det första jag tänkte var att det är glädjande att det finns någon kvar inom socialdemokratin som har den sociala demokratins analysförmåga kvar. Det andra jag tänkte på var den känsla av vanmakt man kände som förälder, då i början av nittiotalet, när alla (Socialdemokrater) pratade om att satsa på vården och skolan men ingen gjorde något. Det skapade en misstänksamhet och en frustration där friskolan kändes som en lösning, när politikerna inte tog sitt ansvar.
    Jag tror att där lades grunden för den nya liberala rörelsen som vi nu ser konsekvenserna av och som du så insiktsfullt uttrycker problemen kring. En annan sak jag vill passa på att säga är att jag förstod aldrig varför Socialdemokraterna aldrig lyfte fram bostadsfrågan i valet, en mycket viktig fråga och en av de få politiska områdena där Moderater och Socialdemokrater faktiskt har olika åsikter. Som jag ser det finns där ett stort allmänintresse, jag tänker bara på alla unga som nu försöker skapa sina liv med en bostadssituation som för mig förefaller helt bisarr. Man måste värna om allmännyttans bostadsbolag och skapa räntesubventioner för att bygga hyresrätter. Här spårar jag också problemen i felaktig och misskött politik som startade med millionprogrammets ( Socialdemokraternas) syn på boende som ett praktiskt problem. När boende är allt annat än ett praktiskt problem det är ett livsavgörande problem. Det finns inget vi är beredda att jobba så mycket för som just att få bo där vi önskar. Därför måste man bygga med känsla och långsiktig kvalitet. När man rustar ned allmännyttan så kommer givet vis bostads spekulationen som ett brev på posten.
    Jag önskar dina idéer kunde kunde genomsyra det Socialdemokratiska partiet och vill höra din åsikt om en sund bostadspolitik.
    mvh Michael Rosengren

    • lenasommestad

      Tack MIchael för din kommentar. Jag uppskattar också mycket att du tar upp bostadspolitiken. I Uppsala län där jag bor drev vi faktiskt denna fråga mycket hårt i valrörelsen, med möten och kampanjen inte minst bland studenter. Bostadssituationen i Uppsala är katastrofal för de unga. Men jag håller med dig om att vi hade kunnat lyfta detta mycket mer. Ja boendet hör till det viktigaste i livet och ända sedan början på 1900-talet och fram till 1990-talet fanns en bostadspolitik i Sverige, framförallt en politik i syfte att stötta familjebildning. Sedan kom den moderna idén att bostaden är en vara vilken som helst… Ja detta är ett av de viktigaste områdena för Socialdemokraterna att återerövra, här finns ett stort behov av ”samhällsbyggande”…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s