Igår var det S-kvinnors dag i Almedalen. Tillsammans med Eva-Lena Jansson och Ylva Johansson deltog jag en debatt om S-kvinnor och feminismens framtid (se ABF Play).
Det var härligt att mäta en stor publik med engagemang och intresse för feminismen och S-kvinnors framtid. Det behövs kraft och förnyelse för att återigen sätta jämställdhetsfrågorna i centrum för debatten!
Här följer några reflektioner om feminismen av annat slag. Häromdagen (5 juli) skrev jag i Nerikes Allehanda om Eva Moberg – en feminist att minnas:
Om feminismens förkämpar hade lyckats värna sin historia, då hade kvinnor inte behövt upprepa samma kamp för jämställdhet och rättvisa, gång på gång. Det hävdar Gerda Lerner, amerikansk historiker. I sin exposé om feminismens historia, The Creation of Feminist Consciousness (1993), berättar hon om hur feminister gång på gång har lyft frågan om kvinnors rättigheter. Men framgångar har följts av bakslag, och så har nästa generation kvinnor fått börja på nytt – om och om igen.
Mina tankar går till Gerda Lerner när jag ser att Eva Moberg, journalist och författare, har gått ur tiden, den 22 maj 2011. Eva Moberg, född 1932, var en av den svenska feminismens förgrundsgestalter. År 1961 skrev hon Kvinnors villkorliga frigivning, en djärv artikel som banade väg för det sena 1900-talets stora feministiska genombrott: idén om ett jämställt medborgarskap. Men trots att Eva Mobergs hade en sådan nyckelroll i svensk kvinnohistoria ser jag få som uppmärksammar hennes frånfälle. Än färre är det som påminner om hennes banbrytande insatser för svensk jämställdhet. Frågan är varför? Svenska kvinnor har inte råd att glömma.
Kvinnor anses ha dubbla roller i livet, skrev Eva Moberg, med avstamp i Alva Myrdals och Viola Kleins banbrytande bok om Kvinnans två roller (1957). Den första rollen gäller hem och barn. Den andra rollen, som kvinnan kan ”välja”, gäller yrkesarbetet. Problemet, menade Eva Moberg, är att så länge kvinnor accepterar idén om dubbla roller så förblir deras frigörelse bara villkorlig. Kvinnors frigörelse kräver nämligen att inte bara kvinnor utan också män tar på sig dubbla roller. Eva Moberg ville tala om ”människorollen”. Att vara människa rymmer ett självklart ansvar för barn. Att ägna sig åt barnen är en moralisk plikt för både kvinnor och män, menade Moberg.
Eva Mobergs artikel väckte en våldsam debatt. Men hennes vision blev verklighet. Tio år efter publiceringen av Kvinnors villkorliga frigivning genomfördes särbeskattningsreformen, en milstolpe i kampen för kvinnors ekonomiska oberoende. Därefter följde föräldraförsäkringen, jämställdhetslagen och utbyggnad av förskolan. Liberaler och socialdemokrater enades om en välfärdsmodell som blev uppmärksammad världen över, därför att den utgick från att män och kvinnor skulle dela hemarbete och förvärvsarbete lika. Det var på den tiden unikt och är fortfarande långt ifrån självklart i moderna industriländer.
Den som idag läser Eva Mobergs artikel kommer att upptäcka att hennes observationer ännu inte har tappat i aktualitet. Tvärtom. Trots att kvinnor i dagens Sverige sällan lever som hemmafruar i ekonomiskt beroende av sina män, är det könsrollsmönster som hon tecknar tveklöst bekant. Modellen med kvinnans dubbla roller, som den ser ut idag, är att kvinnor svarar för det mesta hemarbetet och ofta jobbar deltid, medan nästan alla män jobbar heltid. Bland dagens svenska småbarnsmammor är det 40 procent som jobbar deltid. Småbarnspappor, däremot, jobbar mest av alla män.
När Eva Moberg höjde rösten i början på 1960-talet var det för att väcka debatt i ett samhälle där många ansåg att kvinnors frigörelse i stort sett var uppnådd. Bara några detaljer återstod.
Idag är läget inte helt olikt. Fyrtio år efter de stora jämställdhetsreformerna är det påtagligt tyst i jämställdhetsdebatten. Det finns, liksom i början på 1960-talet, inte något organiserat motstånd mot idén att kvinnor ska ha samma möjligheter och samma rättigheter som män. Men ändå är det kvinnor som fortsätter att utföra huvuddelen av samhällets obetalda arbete. Kvinnors villkorliga frigörelse består.
Eva Mobergs betydelse för svensk jämställdhetsdebatt kan knappast överskattas. En munter påminnelse om hur hennes argument en gång blixtrade är Tage Danielssons versrader, i ett poem från folkhemmet:
I jämlikhetens namn bör det väl gälla,
att kvinnors jobb är lika bra som mäns.
Men högre får det heller inte smälla.
Då får det vara nog. Det finns en gräns.
Nu blir ju jämlikheten bara värre.
Jag önskar Eva Moberg var en herre.
Lena Sommestad 
Vore viktigt speciellt för vår tids unga kvinnor att få detta historiska perspektiv – kanske samlat på en egen kvinnohistoriens hemsida i oerhört enkel form: Vad hände? Och vad kom det att betyda för kvinnors liv och vardag?
Tack! Ett spännande förslag. Som kandidat till ordförandeskapet för s-kvinnor ger det mig en massa spännande tankar om hur man skulle kunna utveckla s-kvinnors hemsida till en enkel, inspirerande portal för alla som vill få en snabb inblick i feminismens spännande problem.
Kvinnorörelsen är inte den enda som struntar i sin historieskrivning. Det gör även miljörörelsen där jag är aktiv (nåja, kanske mer förr än nu…). Vi är så dåliga på att slå mynt av våra segrar att våra motståndare kan ta för sig av dom. Även helst seriösa människor kan t.ex. påstå att det klorfria pappret kom till genom industrins marknadsanpassning, när det var Miljöförbundet som drev fram det genom en flerårig kampanj för att få kommuner att beställa klorfritt papper som då ännu inte fanns. Och hur många känner till de bortåt hundra ockupationer av skog som ledde till att flygbesprutning förbjöds i slutet av 70-talet?
Arbetarrörelsen har i alla fall Arbetarrörelsens Arkiv som vårdar sig om historieskrivning. Vilket sen gör det lättare att skrivaböcker om den. Vilket sen gör det ännu lättare att skriva, prata, göra film etc. Men rörelser med andra fokus? Inte ett dugg. Vilket sen bäddar för de mest absurda förfalskningar.
Tack, s intressant! Ja vi fr hjlpas t med att pminna om att folkrrelser spelar roll och att det krvs mod fr att skapa frndring! Nr framgngarna har uppntts kan allt verka s sjlvklart.
Potatissäcks kvinnan.
Dagens feminist kvinna, klädd i sin svartfärgade potatissäck i tron att hon är kvinna, har skapat dagens man, som söker sig sinn Kvinna t.ex. i Thailand eller åker öster över. Med all rätt frågar man sig idag, är det inte så att feminst rörelsen förstörde roll spelet mellan man och kvinna.
Som det ser ut idag, så är båda förlorare. Så må förnyelsen ske med nya kloka
förändringar utan förlorare framöver.
Det finns alla skäl att realistiskt utvärdera de som är och var fel med feminist rörelsen. Inskränheten hos feminister av i dagens är alltför märkbar.
Feminister anser att kvinnor och män ska vara jämlika. Är detta så svårt att uthärda? Varför skulle detta ge förlorare? Förlorare är de män, som inte respekterar jämlikhetens ideal, och de attityder som dessa män kan bära är inte skapade av feminister. De är kvarlevor av gamla tiders ojämlikhet i relationen mellan kvinnor och män.
Jämlikhet och kvinnlighet är inga motsatser. Om du ser kvinnor klädda i svarta potatissäckar – då är det nog den egna blicken som sviktar.