Förtroenderådet (S): Mot en ny ekonomisk politik

I morgon samlas Socialdemokraterna till Förtroenderåd. Ämnet är ekonomisk politik. Det blir början på en spännande resa.

Sedan flera år tillbaka skälver den vetenskapliga grunden för borgerlighetens ekonomiska politik, som bärs av teorin om effektiva marknader.

Det första, hårda bakslaget kom med finanskrisen år 2008. Enligt teorin om effektiva marknader skulle denna typ av kris överhuvudtaget inte kunna hända. Ekonomerna hade inte förutsett krisen och hade svårt att förklara den. Fiaskot illustrerades av tidningen The Economist med en smältande lärobok i ekonomisk teori.

Idag, drygt tre år senare, är det uppenbart att marknadsmodellen fallerar. Eurokrisen driver mot storm.  Is this really the end? är den dystra kommentaren från The Economist denna gång (novembernumret).

I Durban samlas världens regeringar till klimatförhandlingar. De kan konstatera att marknadsmodellen för klimatpolitik har gett usla resultat. Handeln med utsläppsrätter har bidragit till att öka utsläppen istället för att minska dem, skriver The Corner House i en analys.

I Sverige driver Anders Borg envist den marknadsliberala linjen vidare, trots kris och vikande konjunktur.  Arbetslösheten biter sig fast. Ojämlikhet och fattigdomen ökar. Samtidigt rapporterar ledande ekonomer att jämlikhet främjar en hållbar ekonomisk tillväxt (Berg och Ostry, 2011). Det finns inte längre stöd för den idé som så intensivt har hyllats av borgerlighetens politiker: idén att jämlikhet är ett hinder mot ekonomisk effektivitet.

Socialdemokratin har i detta läge inte bara en chans att göra skillnad. Socialdemokratin har en historisk uppgift att presentera en politik som har större förutsättningar att skapa långsiktigt välstånd. Det behövs nya och modernare synsätt i den ekonomiska politiken.

Jag är glad över det program som ska diskuteras på Förtroenderådet i morgon, Högre ambitioner för Sverige. Som jag ser det tar detta program avstamp i en annan idétradition än marknadsliberalismen: en idétradition som vi kan kalla för ekonomisk politik för hållbar utveckling.

Full sysselsättning och investeringar i framtiden är grunden. Därför presenteras ett sysselsättningspolitiskt ramverk och därför presenteras också ett mål för de reala investeringarna. Dessa mål är i sin tur intimt sammanlänkade med varandra. Investeringar skapar sysselsättning och stärker de kapitalresurser, som långsiktigt bär samhällsekonomin.

Jag är glad över programmet –  men jag ser också att det är ett program som kan stärkas och utvecklas. Viktigast, inte minst ur kvinnors perspektiv, är att sociala investeringar får en större uppmärksamhet.

Ett investeringsmål för reala tillgångar är synnerligen angeläget, eftersom såväl privata som offentliga investeringar i reala tillgångar har minskat under senare år. Men lika viktigt som investeringar i reala tillgångar är investeringar i det mänskliga kapitalet och i de sociala institutionerna; investeringar i humankapital och socialt kapital.

Jag skulle vilja se att Socialdemokraterna gick vidare och satte mål inte bara för sysselsättning och reala investeringar, utan också för sociala investeringar. Det vore ett ytterligare viktigt steg mot en hållbar och långsiktig ekonomisk politik.

Alltför ofta talar även socialdemokrater om välfärden som en form av offentlig konsumtion; en konsumtion som vi kan kosta på oss bara om vi har skrapat ihop tillräckligt många arbetade timmar. Men att satsa på socialförsäkringar, sjukvård, förskola och äldreomsorg är inte konsumtion. Det är en fråga om långsiktiga investeringar.

Idag satsar vi alldeles för lite på vården, omsorgen och skolan. Det drabbar det ekonomiska välståndet, och det drabbar också Sveriges kvinnor, som utgör huvuddelen av de anställda i välfärden och som alltför ofta får kompensera välfärdens brister med egna, obetalda arbetsinsatser.

Jag hoppas att många vill slå följe med Socialdemokraterna på vår nya resa; en resa mot en ny ekonomisk politik och en ny idé om framtidens välstånd. Jag vill skicka med följande lilla minneslapp, att stoppa i fickan:

Ett samhälles verkliga rikedom handlar inte om pengar på privata eller offentliga konton.

Ett samhälles verkliga rikedom handlar om gemensamma resurser som bär samhällsekonomin: ekosystem och naturresurser; infrastruktur, kunskap och folkhälsa, väl fungerande institutioner, social sammanhållning, språk och kultur…. 

Ett samhälles verkliga rikedom kan aldrig skapas enbart genom marknadskonkurrens. Det kräver samhällsbyggande och solidaritet

Mer om en hållbar samhällsekonomi: Den produktiva välfärden, rapport från Arbetarrörelsens tankesmedja, utarbetad på initiativ av Arbetarrörelsens Socialförsäkringskommission. Se även SVT Play. Om förtroenderådet, Håkan Juholt på DN DebattSvD. Mer bloggat: bl.a. Ewa Jansson.

30 kommentarer

Filed under Ekonomi

30 responses to “Förtroenderådet (S): Mot en ny ekonomisk politik

  1. lenasommestad

    Jag såg just att kommentarsfältet har varit avstängt av misstag – nu är det öppet igen!

  2. Det finns faktiskt kriser och utmaningar som den globala och nationella. Det finns växande protester från oförmåga att möta dessa kriser och utmaningar. Är det möjligt att lösa dilemman svenska individuellt?
    Finns det en global vision erkänner problemen och utmaningarna i den globala och nationella?
    Globalt system i kris och de utmaningar och protester. Men systemet inte hade global vision och viljan som krävs.

  3. Man blir glad när man läser din text, Lena. Dels för att du pekar ut en riktning och utvidgar synfältet till de sociala investeringarna, men också för att du inte målar in dig i ett hörn med löften som aldrig kommer att uppfyllas. För det är det som skapar misstro och vikande förtroende för politikens möjligheter och politikernas förmåga.

  4. J

    När jag kom till sista punkten i bloggposten att du vill skicka med en minneslapp blev jag tveksam: Får du närvara eller delta i förtroenderådet?

    Sedan läser jag Juholts DN-artikel. Efter en inledning där det refereras till ”de vetgiriga, de visionära” kommer det ett stycke om attt bygga en ”kunskapsbaserad ekonomi”. Ordet kunskapsbaserad har här inte samma innebörd som när du Lena använder det då du uthålligt hävdar att politiken skall var kunskapsbaserad.

    Men så kommer det betydligt bättre ” stå upp för tanken om att ett generellt välfärdssamhälle gynnar alla”, vilket på sätt och vis tangerar din egen referens till Berg och Ostry. Därtill kommer uttryck som ”antal arbetade timmar”, som liknar ditt ”skrapa ihop tillräckligt många arbetade timmar” och ”reala tillgångar” som är samma som du själv använder.

    Ytterligare finns där ordvändningar som ”vår vilja att ge sökljus” och framförallt ”växte sig stark genom en allians mellan akademi och löntagare ………. alliansen måste återskapas. …….. politik i nära samverkan med progressiva forskare och tänkare”. Och då ställde jag mig frågan: Har du själv varit inblandad i formuleringarna?

    Men så insåg jag ju att ”en fjärdedel av personerna på valbar plats ska vara under 35 år” inte riktigt går ihop med kunskapsbaserad politik. Det är snarare kunskapskompetensen än åldern som är det viktigaste i en kunskapsbaserad politik.

    Så därför Lena fortsätt att stödja det kompetenta förnuftet, det finns gott om formuleringar hos Juholt som visar att där är något att bygga på.

    • lenasommestad

      Tack för din kommentar. Jag blev glad i dag när jag läste Håkan Juholts artikel i DN, eftersom han så tydligt pekar på att han vill utveckla mer av kunskapsbaserad politik. Utmaningen är att utveckla mer i praktisk handling.

      • J

        För ett par timmar sedan såg jag ett inlägg av Lena S på förtroenderådsmötet. Du talade bland annat om den långsamma utvecklingen av jämställdheten. Jag har naturligtvis tänkt och funderat kring de frågorna tills jag för ett tag sedan kom på en möjlig förklaring.

        Min hypotes eller teori är då att man kan inte hävda något som riktigt och eftersträvansvärt om det går stick i stäv med det som var och en kan se framför sina egna ögon. De flesta ser ganska lätt att det finns skillnader mellan män och kvinnor. För att få acceptans för jämställdheten måste man därför enligt min mening öppet och ärligt reda ut vilka skillnader som finns mellan könen. Detta kräver självfallet en hel del kompetent forskning. Men det tycker jag det är värt.

        Innan någon lustigkurre kommer med en kommentar vill jag påpeka att det främst är skillnader i mäns och kvinnors kynne som bör utredas.

      • lenasommestad

        Det är ju en gammal tanke att det skulle finnas biologiska skillnader mellan kvinnor och män som kan förklara – och motivera – varför män och kvinnor lever under så vitt skilda villkor i de moderna samhällena.
        Forskning om sådana biologiska skillnader finns det också gott om, och alla vet vi att det finns skillnader som har att göra med fortplantningens alla olika aspekter. Sådant kan också påverka vårt psyke. Men hur vi organiserar våra samhällen är inte någon enkel avspegling av vår biologi och våra drifter; vare sig det är frågan om reproduktion eller andra aktiviteter, som krig eller rättsskipning. Tvärtom handlar ju kultur och civilisation om att medvetet forma våra liv och våra samhällen. Vi ser i den historiska forskningen stora skillnader mellan kvinnors liv och ställning i olika samhällen och även stora individuella variationer i kynne och livsval.
        Redan på 1960-talet lanserades ordet könsroll just för att göra tydligt hur könsskillnader skapas genom den uppfostran och de normer som råder i ett samhälle. Därefter har det gjorts tiotusentals studier inom området. Kort kan jag säga att din idé att lösa jämställdhetsproblemet genom att försöka utforska vad som på något essentiellt plan skulle vara skillnaden mellan män och kvinnor är en återvändsgränd. All forskning visar att manlighet och kvinnlighet inte utgör några fixa eller snäva identiteter. Tvärtom. Därför är biologiska skillnader mellan män och kvinnor helt enkelt inte något hinder för att driva raka jämställdhetskrav som jag tar upp: rättvisa löner, delat ansvar för hem och barn etc. Precis som på alla andra områden i vårt samhälle så måste vi ifråga om relationerna mellan män och kvinnor aktivt diskutera och bestämma hur vi vill att vårt samhälle och våra liv ska se ut. Biologin eller psykologin ger inga färdiga svar.

      • J

        Jag delar helt och fullt det jag tror vara din uppfattning att ett samhälle byggt på det som statsvetenskapare kallar socialdemokratiska principer, t.ex Bo Rothstein: En ny samhällsteori för socialdemokrati, i Tvärdrag 3-4 2010, blir klart bättre än ett som t ex formas efter ’Chicagoskolans’ principer. Vill man kalla det social demokrati så gärna för mig.

        Jag vidhåller min uppfattning att man måste ta tag i varför det är så förtvivlat svårt att få genomslag i acceptans för att kvinnor måste vara jämställda med män. Den enklare förändring i jämställdhet som Du-reformen innebar slog ju igenom på nolltid. Kanske är det något i de första tio årens socilala fostran som medför att så många kvinnor med förbittring accepterar mäns företräde. Som ekonomisk historiker borde du ju veta vilken forskning som finns. Vet man t ex något om varför en del kvinnor betraktar sig som pojkflickor (finns det flickpojkar?!).

        Kanske måste man gå med i Mansligan för att diskutera de här frågorna. Deltar du i något arrangemang i mina hemtrakter vore det roligt att kunna deltaga. Jag har ju fått klart för mig att i min landsända finns numera åsikter och stämningar som blivit väsentligt modernare och radikalare (kanske beroende på den nya högskolan). Du själv har ju ett påtagligt stöd här.

        Redan på 1960-talet deltog jag i en studiecirkel om könsroller hemma hos Ingrid Fredriksson, så det är inget nytt för mig. Jag har varit facklig företrädare så jag vet en del om hur svårt det är att få rättvisa löner för kvinnor, liksom hur svårt det kan vara att få fast anställning eller heltid för kvinnor som går på fortlöpande vikariat – du kan ju gissa vilka som var något oväntade opponenter.

        Men det är inte jämställdhetsfrågor jag ser som de viktigaste. Det är det långsamt sjunkande väljarstödet, som kan vara uttryck för en strukturell samhällsförändring eller en usel skola eller något annat, som jag snarare försöker kommentera. Sedan jag för sådär tio år sedan till slut ledsnade på rörelsens oförmåga har jag självfallet sökt andra vägar. Men det är svårt.

        Eller enkelt uttryckt: jag saknar Olof Palme.

  5. Olof Johansson-Stenman

    Håller med om att det gäller att komma bortom slagorden och formulera en politik på kunskap som fungerar i praktiken. Intressant artikel av de båda nationalekonomerna på Internationella valutafonden som du länkade till. Det finns mycket nationalekonomisk forskning som pekar på värdet av en mer jämlik/rättvis fördelning.

  6. Pingback: Juholt står på sig. | Annarkia

  7. deff

    Man blir alldeles stum. Så bra är du Lena.

  8. U_M

    En fin vision, värd att kämpa för!

  9. Wigforss’ ekonomiska visdom står sig fortfarande:

    ”Ju svårare krisen blir, ju mera arbetslösheten växer, desto mindre blir inkomsterna i hela samhället, desto mera måste alltså kravet på sparsamhet skärpas, och desto omöjligare skulle det bli att sätta i gång arbeten. Inför den växande arbetslösheten skulle medborgarna alltså bekymrat men undergivet säga till varandra: Vi är för fattiga för att kunna arbeta. Och ju fattigare vi blir, desto mindre har vi råd att arbeta.

    Det finns inget folk med sitt sunda förnuft i behåll, som i längden kan slå sig till ro med en ekonomisk visdom av detta dårhusmässiga slag. Om inkomsterna sjunker, om fattigdomen ökas, beror det uppenbart på att vi inte arbetar lika mycket som förut, att vi inte håller den produktiva verksamheten i gång, och den första uppgiften måste därför bli att åter öka arbetstillfällena och utvidga produktionen. Om detta verkligen skulle råka i strid med kravet på sparsamhet, så får sparsamheten vika för den mycket mera påtagliga nödvändigheten att arbeta. ”

    Eller

    ”Mot denna förödmjukande underkastelse under en ekonomisk mekanism, som är mänskornas egen skapelse, sätter socialdemokraterna det krav som förnuftiga varelser aldrig kan släppa, att mänskan skall vara herre över sina produktionsverktyg och icke deras slav. Det kan uttryckas på många sätt. I en tid av arbetslöshet tar det närmast formen att alla samhällets medborgare har rätt till arbete, att de därför måste organisera sitt ekonomiska liv, så att de genom samhällets organ bestämmer över arbetstillfällena. Den kontroll över det ekonomiska livet, som härför kräves, den makt över produktionsmedlen, över kapitalet och kapitalets förvaltning, som är nödvändig för att låta mänskorna arbeta, den blir det medborgarnas uppgift att lägga i samhällets händer.”

  10. Morgan S

    Måste först konstatera att Juholts inledningsanförande på förtroenderådet, idag, verkligen var en lisa för själen. (Frustrationen man tidigare känt, lättade med varje nytt ord som sades…)

    Tycker han sa precis det vi saknat från våra företrädare, allt sedan (tiden efter) Gunnar Sträng och Olof Palmes dagar.

    Att ideologin (solidaritet, jämlikhet och en hållbar kunskapsbaserat samhällsutveckling) är det som formar vår sakpolitik och att vi nu åter, noga måste väga den sakpolitik vi väljer mot den färdriktning (ideologi) vi företräder (och står för.)

    Budskapet är ju än viktigare, i de perioder när man inte i varje sakpolitisk fråga kan visa att man vill förbättra, därför att besparingar (och resultatet av dessa) blir bilden allmänheten får/fick av den politik vi vill/ville föra. (Läs, att vi nu betalar priset, då det under 10-20 år knappt sagts ett ord om vart vi vill, dvs. ideologin…)

    Han har uppenbart lyssnat väl på oss… (Lät ju precis som ngt Lena kunde sagt…) 🙂

    En sak är dock ord (att det är rätt ord som sägs är mer viktigt än folk kanske förstår) men det räcker inte…

    Nästa steg är handling…

    Tycker att det är jättebra att han i talet även säger att man inom välfärdsektorn, måste sätta medborgarintresset framför vinstintresset. Frågar är bara; Hur skall detta gå till i praktiken?!

    Hör en försiktig kompromiss mellan våra olika ståndpunkter i partiet, där de som är för privat drift vill skapa möjlighet till de goda ägarna (bra tanke) och de som är emot privat drift, vill säkerställa att våra gemensamma medel verkligen används till rätt saker, där det underförstådda budskapet blir att dessa olika ståndpunkter skall enas om en lösning som har tillräcklig kontroll, styrning och regelverk för att förhindra de värsta avarterna.

    Jag tror dock vi missar en viktig aspekt. (Det är inte bara vi som påverkar vad som är möjligt) det finns också en motpart som vill gå längre…

    Man måste kanske bromsa ännu hårdare för att inte de varianter vi ALLA är emot, skall poppa upp så fort vi förlorar ett eller två val…

    Vad jag menar är att vi som parti, har en skyldighet att fundera på vad våra goda lösningar öppnar för sociologiskt utrymme för motpartens dåliga lösningar.

    Hur skall vi förhindra att dem med andra agendor än vår egen (de som företräder en konservativ, marknadsliberal syn) att dessa inte när de får chansen att styra, får allt för lätt att flytta gränsen från vår goda tanke, till deras mer syniska tro på att marknaden alltid löser allt?

    Tror vi måste lägga oss VÄLDIGT nära ett totalt förbud mot privata driftformer och ägande (med väldigt tydliga undantag, som ger de goda alternativen möjlighet att blomma) men helt utesluter ALLT vinstintresse, för att vi skall lyckas i denna fråga.

    Allt annat, kommer bara att vara kosmetiska lösningar, som för viss tid döljer grundproblemet, men som aldrig lyckas skapa en fungerande lösning över tid.

    Grundproblemet; Att om vinst är huvudintresset, kommer denna motivation ALLTID att segra, (vilka regler vi än ställer upp) och om det inte var ett problem från början, ligger det i människans natur, att tillslut, falla för frestelsen… Varför även goda exempel över tid kan bli mer intresserade av vinst än medborgarintresse, om vinstmöjligheten finns… Varför denna motivation (enligt mig) helt måste tas bort.

    Överhuvudtaget ogillar jag att det skall konkurreras om lägsta pris inom välfärden.

    Precis som vi inser att det finns minimum löner som vi inte kan tillåta att folk arbetar under, finns det på samma sätt minsta möjliga rimliga kostnad för god vård. All konkurrens under denna gräns, dvs. den typ av konkurrens som privata alternativ är tänkta att skapa, den kommer ovillkorligen att ge försämrad välfärd.

    Ser därför inget BEHOV för privata driftformer (som strävar efter vinst) då priset inte skall pressas, utan det är kvalitén som skall förbättras.

    Det är metoderna som skall mångfaldigas och valmöjligheterna för individerna att välja det som passar just dem som skall utökas.

    Tillåt därför gärna små, privata alternativ som drivs av de bästa lärarna och de bästa vårdgivarna etc. (men pröva då först om dessa personer verkligen står för de bästa lösningarna, att just deras idé ger en utveckling av vår välfärd) och inför ett kategoriskt förbjud mot ALL stordrift, då stordrift som privat rörelseform alltid uppkommer för att vinstoptimera företaget, vilket aldrig kan ge den kvalitetsutveckling vi eftersträvar.

  11. Kerstin Eldh

    Jag vill slå ett slag för Trondheimsmodellen eller Modellkommunemetodikken som det heter i Norge. Det norska alternativet till privatiseringar är väl värt att pröva här också. Det går ut på att ta tillvara de anställdas kunskaper och låta dem få verkligt inflytande i samarbete med kommunens politiker och tjänstemän.
    http://lotidningen.se/2009/10/06/den-norska-modellen-funkar/

    • Morgan S

      Tankvärt… (Bra länk!) Som gjorde att jag sökte lite mer info på andra ställen…

      Modellen är väl värd att titta närmare på.

    • Nils-Gunnar Sandström

      Norrmännen är så kloka på många sätt. Deras fördelning av energivinsterna till exempel. Skulle göra svenska fattigkommuner i norr till normalförsörjande. Kämpa på!

  12. Olof Johansson-Stenman

    Lovande, samtidigt som man inte får komma ifrån de småtråkiga realiteterna bakom alla vackra ord. Kielos skriver klokt i Ab idag:

    ”Efter finanskrisen 2008 ropade Europas socialdemokrater triumferande: ­kolla, kolla vi hade rätt! Marknadens ­logik kan inte överordnas alla andra. Då tänkte man att detta skulle öppna upp för ­socialdemokratiska ledare av det bombastiska och populistiska slaget. Att nu kommer det som är vår ideologiska komfortzon automatiskt även att bli väljarnas.

    Därför är det intressant att alla ledare i den kategorin, inklusive Håkan Juholt i Sverige och Ed Miliband i Storbritannien, har stora problem.

    De socialdemokrater som det däremot går bra för är pragmatiska typer med ekonomisk trovärdighet och torr statsmannamässig utstrålning. Peer Steinbrück i Tyskland, François Hollande i Frankrike, och i London viskar man förstås om Ed Milibands bror David.

    Det säger något om vilken socialdemokrati som Europas väljare värderar i ­svåra ekonomiska tider. Och att Håkan Juholt ­behöver hjälp.

    Det här handlar om så mycket mer än honom.”

    • Morgan S

      Kan inte riktigt dela din analys.

      …pragmatiska typer med ekonomisk trovärdighet och torr statsmannamässig utstrålning…

      Tror ärligt talat inte väljarna se skillnaden på dem på det sättet.

      Däremot, kanske vissa personlighetstyper ger mer känslan av att de inte gungar båten, vilket på rent psykologiskta grunder förklarar varför väljarna väljer dessa personer just då (i oros tider) då människan näst intill på genetisk grund väljer att sitta still i båten när hela havet stormar. (Avser mest politiskt pragmatiska typer, här…som inte har ngn tydlig ideologi, annat än att utstråla problemlösande trygghet.)

      Dessutom missar du en viktig aspekt.

      De broder/systerpartier du nämner har inte alls på samma sätt som i Sverige haft samma kompakta ideologiska tystnad från sitt parti under 15-20 år, varför väljarna där inte behövt återförsäkras om att partiet verkligen står för en socialdemokratisk ideologi, utan bara (under krisen) behövt försäkras om att den ”socialdemokrat” de valde var lämplig att styra när landet/världen befann sig under ekonomisk kris.

      Hävdar bestämt, att vi i Sverige utgör ett unikt undantag (idag) då den kompakta ideologiska tysnaden vi hade under 90-talet när vi administrerade kraftiga nedskärningar inom välfärden (sanerade budgeten) försatte oss i en alldeles egen kategori, där väljarna faktiskt inte (vid de senaste valen) utifrån vårt handlande (eller våra ord) kunnat veta vilka vi är, var vi står eller vart vi vill gå framöver…

      Detta utgör alltså vår black om foten, vår otrygghetskälla… och det löser vi inte med ngn pragmatiskt ekonomisk trygg statsmannamässig personlighetstyp utan med en kombination av ideologi och psykologi.

      Vi måste därför FÖRST erbjuda ett ideologiskt trovärdigt alternativ (och återvinna vår ideologiska trygghetskälla) för att sedan (eller samtidigt) presentera detta på ett ekonomiskt trovärdigt och statsmannamässigt sätt så att vi också återvinner vår statsbärande trygghetskälla.

    • Väljarna är realistiska. De begriper att inte en handfull socialdemokratiska politiker kan besegra finansmaffian. De begriper att det behövs massrörelser för detta. Och det finns inte i Europa idag.

      Förra gången det var dags, dvs på 30-talet, fanns massrörelser i Norden och i USA. Följaktligen var det där radikal socialdemokratisk politik kunde genomföras. På kontinenten dominerade fascister, så där blev det inget av. I England besegrades arbetarrörelsen 1926 (om jag mins rätt) så där blev det heller inget.

      En strategi för att besegra finansmaffian och deras spekulationsekonomi börjar på arbetsplatserna och tar sig uttryck i strejker och andra massaktioner. Först då kommer vi att våga utmana.

  13. sossemannen

    Du skriver sådant som det borde skrivas mer om. Det känns bra att läsa det. Visserligen gillar jag inte marknadsekonomin alls. Men det är en bisak i sammanhanget.
    EP-parlamentarikern Anna Hedh har blivit inspirerad av dina visioner. Jag vet att du delar åtminstone vissa visioner om skolning med mig. Med dessa skulle jag vilja ta det du skriver om sociala investeringar, till högre höjder.

    Under mellankrigstiden anammades (hela eller delar av) Stockholmsskolans ekonomiska politik. Jag tror dock inte att så många gräsrötter var inblandade i det. Men med en väl utbyggd folkbildning, med ordentlig mötesteknik, med en väl genomtänkt och avvägd demokratisk maktdelning mellan olika nivåer i rörelsen kan vi få en ekonomisk politik som vi tillsammans är me och utformar.

    Med begreppet ”organisatorisk kapacitet” kan vi ”mäta” på vilket sätt vår rörelse behöver vara utformad för att kunna ta det stora språnget att involvera de stora medlemsmassorna i de stora frågorna. En strod ur Internationelen kan få illustrera det här:

    Från mörkret stiga vi mot ljuset
    från intet ALLT vi vilja bli

    • Morgan S

      Att just studiecirklar var arbetarrörelsens (alla folkrörelsers) metod och tanke, redan från början för att ge folket makt (kunskap är makt) visar bara hur tidlös idén om bildning som en av våra viktigaste verktyg.

      Denna idé lyfte en gång Sverige från att vara ett av Europas fattigaste länder (utan nämnvärd industri etc.) till att bli det land som under hela 1900-talet gick i det främsta ledet i det industriella samhällets framväxt.
      (Vi var länge ett av världens bäst utbildade folk per capita)

      Kunskapen var m.a.o. det osynliga svärd, vi i Sverige använde för att lämna fattig- och lort Sverige… Som tog oss in i civilicationens finrum, bland de mest utvecklade länderna i världen.

      Är då lösningen så enkel att det bara är att satsa på utbildningen så löser sig altt?! (Kanske inte…)

      Visst måste vi åter satsa på utbildningen, men vad vi måste minst lika mycket satsa på att vi utvecklar förståelsen för engagemang (i sin utbildning, i sitt lands utveckling, i sin näromgivnings utveckling etc.) Istället för denna (sedan 80-talet) alenarådande; satsa på dig själv/självförverkligande anda…

      Tror det krävs ett paradigmskifte där förståelsen att vi åter måste få den bästa utbildningen paras med att merparten av medborgarna åter inser att vi också ständigt måste bygga det bästa gemensamma samhällsbygget, där vi alla engagerar oss för vår välfärd (inte minst genom att delta i maktutövningen i form av att själv delta i möten och själv ta ställning, istället för att överlåta allt till en politisk elit.)

      Självklart kan (och skall) rörelsens organisation ändras för att underlätta detta syfte, men minst lika viktigt är att vi alla lämnar tänkandet att vi inte har tid… (Det får ngn annan sköta)…

      Vi måste dessutom (som rörelse) vara drivande att utforma den ifrastruktur som underlättar för alla att nå sin högsta potential.

      Vi måste sätta målet att vi inom de för framtiden mest betydelsefulla områden vi idag kan analysera, skall ha världens bästa utbildning, världens bästa forskning och världens bästa (infrastruktur) för utveckling av uppfinningar och företag (där de som är privatägda väljer att finnas här, just för att vi är ledande) men där vi även satsar och äger med gemensamma resurser.

      Natuligtvis är en ytterligare viktig nyckel att man tar bort de hinder som står i vägen för varje enskild individs utveckling.

      Fria studiemedel, större lärartäthet, med betydligt fler lärarledda frivilliga undervisningstimmar efter ordinarie skoltid, där skolan kanske öppnar 07.00 med undervisning och stänger 23.00 (Där fria måltider ingår etc.)

      Många högspecialiserade utbildningsinstitutioner inom varje specialområde och en obegränsad utbildningsrätt (dvs. ej begränsat antal platser) etc. (Studiebostäder till en rimlig kostnad etc.)

      Tror dessa investeringar i humankapital är det enda som kan rädda Sverige från att bli det postindustriella samhälle som blir den stora förloraren i den nya tiden.

      Det är ett digert arbete som ligger framför oss… (På samma sätt som grundarna av arbeterrörelsen en gång hade ett ”omöjligt” digert arbete att skapa det goda svenska samhälle vi haft…)

      Kunde de klara det, med sitt utgångsläge, skall vi naturligtvis kunna klara oss nu… (Det krävs bara visioner, vilja och förståelse för hur dessa mål bäst uppnås.)🙂

      • Kunskap, men också handling! Sverige var världens mest strejkvilliga land på 20-talet!

      • lenasommestad

        Men frågan är hur framgångsrikt strejkvapnet har varit? Vad säger jämförelser länder emellan? Jag tänker på länder som Frankrike eller Italien… Vad är din bild, om du jämför?

      • Det finns en bok som ägnas den frågan – Charles Tilly & Edward Shorter: Strikes in France 1830-1970. Den har visserligen några år på nacken, men i gengäld täcker den mycket lång tid. Och deras slutsats är denna:

        Det var ytterst sällan någon strejk lönade sig i rena pengar. Vad som lönade sig var att strejkerna samlat ledde till att hela samhället tvingades ta arbetarna på allvar och anpassa sin politik till dem – företag, stat, rubbet.

        Inklusive arbetarna själva! Genom att handla kollektivt satte de sig i respekt, och därmed vann de också självrespekt och vågade ställa allt högre krav på samhället som helhet, och på sig själva. Vilket ledde till en successiv demokratisering överallt.

        Jag är medveten om att arbetarrörelsen efter 1970 har förlorat en del strukturella fördelar – de mest lättorganiserade arbetsplatserna dvs löpandebandsindustri för tilverkning av varaktiga konsumtionsvaror, har flyttat till Ostasien. Men strukturella svagheter hindrade inte arbetarna på 1800-talet att strejka, så varför ska det hindra nu?

    • lenasommestad

      Du tar upp en viktig fråga om hur idéer formas och utvecklas i en folkrörelse. Historien tycker jag visar att viktiga, bärande teoretiska idéer kan spridas och bli viktiga i en bred folkrörelse. Hur det går till är spännande att fundera på.
      Du talar om organisatorisk kapacitet. Det är en aspekt. Men det handlar nog också om perception; förstår vi innebörden i det som sägs, kan vi tillägna oss en förståelse för hur samhället fungerar och göra analysen till vår egen?
      Jag tänker på marxismens enkla och grundläggande tanke om att människan producerar mer än vad hon får lön för, och att kapitalisten tar mervärdet. Detta är ju i grunden en avancerad teori men kunde i folkrörelsen också fångas upp som en idémässig plattform. Den rymde insikten om att vara exploaterad och insikten om att en mer rättvis fördelning var möjlig. På motsvarande sätt kunde Stockholmsskolans insikter omvandlas till en insikt om att arbetslöshet inte kan vara vägen till välstånd; att det måste vara vettigare att ”vi har råd att arbeta” som Wigforss uttryckte det.

      I vår tid handlar det återigen om att erövra insikten om att välstånd skapas av de många människorna, inte av de få, och att de fåtaligas privilegier därför är orättfärdiga. Det handlar också om att inse att åtstramningar och arbetslöshet inte kan skapa välstånd, utan att välstånd kräver att människor kan arbeta och få del av social trygghet och sociala investeringar.

      Jag tror att det går.

  14. U_M

    ”Fria studiemedel, större lärartäthet, med betydligt fler lärarledda frivilliga undervisningstimmar efter ordinarie skoltid…”

    Det här med fria studiemedel är intressant. Så kan man ju verkligen inte beskriva hur det är idag. Att betala tillbaka dagens ”modifierade annuitetslån” är inte precis lätt om man inte är höginkomsttagare. Det håller tillbaka utbildningsnivån inom humanistiska ämnen och om man dristar sig till att studera ett sådant har man sett till att låntagaren kommer att ha svårigheter att återbetala sina lån.

    Risken blir att framtidens kunskap kommer att diskrimineras på bekostnad av dagens kunskap. Vi vet inte till hundra procent vilka kunskaper som kommer att vara viktiga i framtiden, men systemet ser till att de studenter som inte har rika föräldrar inte kan välja fritt utan blir mer eller mindre tvingade till att välja vissa karriärer som idag betraktas som värda att betala för av samhället och i de privata företagen, uttagna i en betygskonkurrens där de redan lyckligt lottade har ett övertag.

    I den nära framtiden är det möjligt att tänka sig att kreativa verksamheter skulle kunna vara tillväxtmotorer. Intressant nog smutsar dessa verksamheter ner mindre än konventionell tillverkning, och har dessutom en global marknad via nätet, där distributionskostnaden är praktiskt taget noll. För att lyckas med detta behövs massor med intellektuell infrastruktur – men en faktor är helt avgörande. Det behövs tillräckligt kunniga och konstnärligt skickliga content providers annars blir resten verksamheten mer eller mindre meningslös.

    Idag straffas de som utbildar sig till saker som kan tänkas utgöra grunden för en framtidsindustri. Kultur betraktas som en gräddfil både av alliansen och av tidigare socialdemokratisk politik. Det är en syn som bör förändras, och det är i sig glädjande att Håkan Juholt tycker om konst. Att förändra studiemedelssystemet är en nyckel till att på kort sikt förbättra ekonomiska villkoren för många av dagens konstnärer, då de allra flesta har mycket långa utbildningstider.

  15. Utrymmet för förbättringar av EUs utsläppshandel är betydande (om man säger…). Det är inte heller särskilt svårt att i sin egen kammare konstruera system som skulle kunna fungera mycket bättre.
    Men inte heller klimatpolitik är ju det önskvärdas utan det möjligas konst.
    Min bild av varför EU valde ett handelssystem framför t ex en harmoniserad koldioxidskatt är att ett antal regeringar, framför allt Storbitanniens, men också den svenska och nederländska, alltid principiellt motsatt sig att fler beslut kring skatter fattas på EU-nivå, även om det bara handlar om miniminivåer och även om det handlar om miljö.
    Just nu bekämpar UK men även Tyskland, ett förslag från Kommissionen om att införa en gemensam minimiskatt på sådana koldioxidutsläpp som sker utanför utsläppshandeln (transporter, hushåll m m).
    En samordning av koldioxidskatter inom EU har således, såvitt jag kan förstå, i princip aldrig varit politiskt möjlig eftersom den typen av beslut endast kan fattas av Ministerrådet och under koncensus.
    Så när det principiella motståndet mot skattebeslut på EU-nivå, som drevs av bl a UK och Sverige, blockerade införande av koldioxidskatt, satsade man på utsläppshandel.
    Att detta system har betydande svagheter är uppenbart. Men vad skulle EU ha gjort i stället för att införa utsläppshandeln (som ju de facto sätter ett tak för utsläppen – gällande lagstiftning innebär i princip att koldioxidutsläpp från de handlane verksamheterna förbjuds från 2068)? Och vad bör EU göra nu?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s