Alliansens politik har under mandatperioden systematiskt gynnat privata ägarintressen framför allmänintresset. Detta är bakgrunden till Reinfeldts raffinerade retorik, på DN Debatt söndag och i Almedalen söndag kväll. Ju mer ett budskap brister i trovärdighet, desto mer krävs av estradören. ”Han liknade en pingstpastor”, sammanfattade Aftonbladets retorikexpert i en blandning av tvekan och förtjusning.
Men är detta trick möjligt? Kan Reinfeldt driva hem tesen att moderaterna värnar allmänintresset, när privat vinning så uppenbart står i fokus för moderaternas politik? Alla initierade bedömare borde inse bristen på äkthet. Den är lika uppenbar som när Reinfeldt efter valet 2006 – med känslosam retorik – påstod att han, simsalabim, hade fått ett djupt engagemang för klimatet. Den gången ruskade jag på huvudet och sa till mig själv: ett sådant hyckleri är väl ändå inte möjligt? Ikväll säger jag: ett sådant hyckleri är väl ändå inte möjligt – en gång till?
Alliansregeringens offensiv mot allmänintresset – i kontrast till det enskilda intresset – är tydligt inte minst i kommunerna.
Alliansregeringen vill öppna upp för vinstdrivande företag på livskraftiga hemmamarknader inom bl.a. utbildning och sjukvård. Därför ska ”osund” kommunal konkurrens med de nya privata entreprenörerna stävjas. Dörren står vidöppen för privata övervinster på skattebetalarnas bekostnad. (Se t.ex. ”De blir miljonärer på förskolepengar”, Aftonbladet 16 juni). Samtidigt beskärs kommunernas handlingsfrihet och medborgarnas inflytande. Företagens ”rätt” att bedriva vinstdrivande verksamhet prioriteras högre än kommunernas möjlighet att själva bestämma vad som är effektivt och ändamålsenligt.
Ett annat område där enskilda vinstintressen har fått nytt spelrum är miljöpolitiken. En ny strandskyddslag ger från år 2010 skogsägare möjlighet att sälja tomter inom strandskyddat område. 35 år av generellt strandskydd i Sverige försvinner och med detta ett av de viktigaste elementen i allemansrätten. Medborgarna förlorar en högt värderad sedvanerätt, men för de enskilda markägarintressena är försvagningen av strandskyddet givetvis en stor framgång. ”Nytt strandskydd bingo för skogsägarna” meddelade Skogssällskapet den 1 februari 2010. ”För ett fint strandläge kan man ta ut mellan 500 000 och en miljon kronor. Kan man skapa fyra, fem tomter ger det alltså stora intäkter”. Protester mot den nya strandskyddslagen från stora medlemsbaserade organisationer som Svenska Turistföreningen, Svenska Naturskyddsföreningen, Friluftsfrämjandet och Sportfiskarna fick förklinga ohörda. Är detta exempel på regeringen Reinfeldt ädla och osjälviska kamp för allmänintresset?
Andra exempel finns, på område efter område. Principiellt intressant är att till och med Expropriationslagen har skrivits om, med det uttryckliga syftet att stärka äganderätten. I samband med detta har ersättningarna till markägare höjts: 25 procent över marknadsvärdet är numera normen.
Reinfeldt avslutar sin artikeln på DN Debatt med att tala om goda statsfinanser som ett uttryck för att regeringen värnar allmänintresset. Om detta kan sägas att Reinfeldt skapar en ny innebörd i ordet ”allmänintresse”. Om en statsbudget värnar allmänintresset eller ej beror inte på om den är i balans eller ej utan på vilket innehåll den har. Det är utmärkt att Sverige har låga underskott i europeisk jämförelse, men det vore bättre om resurserna användes till alla medborgares gagn, för en långsiktigt hållbar ekonomi. (Därtill är det helt enkelt fel att påstå att en socialdemokratisk regering inte kan hålla budget. Just detta råkar vara en paradgren.)
Reinfeldt spelar ett högt spel. Det budskap han vill nagla fast är att moderaterna står för allmänintresset, men det allmänintresse han talar om är i själva verket det enskilda intresset – och framförallt: äganderätten. Särintressen är de som har andra uppfattningar än regeringen. Vad är det som fascinerar i detta hyckleri? Vem vågar riva sönder hans retoriska draperi?
För Reinfeltds artikel se DN Debatt, samt artikel i SvD, ”Han måste ha gjort en retorisk makeover”, och kritiska kommentarer i UNT. Marika Lindgren Åsbrink ger skarpa synpunkter. Lena Mellin är en av få kommentatorer som noterar hur Reinfeldt försöker göra ”allmänintresset” till moderat profilfråga. Mer bloggat: Alliansfritt Sverige, Jinge, Rosen(rasande), Rasmus Lenefors m fl.
Lena Sommestad 
En kompromiss mellan allemansrätten och strandskyddet
Strandskyddet är en viktig del i bevarandet av allemansrätten men
för att det ska kunna fungera mycket bättre krävs det större
möjligheter till variation och anpassning av dess tillämpning och
utformning. Ett bättre utformat strandskydd gynnar inte minst
glesbygden och dess förutsättningar för att folk inte ska flytta i
från landsbygden. Det är viktigt att bevara attraktionskraften för
att slippa att folk flyttar där i från. Det är bra att vi får
folk som bor och handlar i våra affärer som annars måste stänga
och flytta till större städer vore ju synd.
Måste bli bättre samarbete mellan kommunen och länsstyrelsen
För att strandnära bebyggelse skall kunna utvecklas så bör tillämpningen av länsstyrelsernas överprövningar ses över ordentligt så att det inte blir så att kommunen beviljar strandskyddsdispens för den person som sökt det och sedan får han ett avslag av länsstyrelsen ett par veckor senare, då blir man ju lurad, föst glad och sedan ledsen . Så får det inte gå till. Kommunen och länsstyrelsen måste börja samarbeta bättre. Det är ju som att köpa en vara och sedan så tar de av han varan, utan att få pengarna tillbaka.
En skärpning av lagen vore verkligen på sin plats
Den nya strandskyddslagens tillämpning som den utarbetats av Naturvårdsverket och i första hand utövas av landets länsstyrelser, även kommunerna är naturligtvis tvingade att följa regelverkets föreskrifter till punkt och pricka och då har följden blivit att länsstyrelserna upphäver i princip alla beviljade strandskyddsdispenser som beslutas av kommunerna. Naturvårdsverket tar ingen hänsyn till markägarens rätt att förfoga över egen mark överhuvud taget. Strandskyddslagens lagtext bör verkligen ses över i syfte att återge markägare inom strandskyddsområden rätten att disponera åtminstone en liten del av sin egen mark som inte är möjlig i dagens lag om strandskydd.
Det är så här den nya strandskyddslagen fungerar
Kommunerna ska ansvara för strandskyddet och ge dispens Men alla dispenser granskas av länsstyrelsen och över länsstyrelsen granskar Naturvårdsverket och Boverket och en massa friluftsföreningar. Kommunerna vill ju sköta sig och det innebär att det blir mycket svårt att få en dispens av kommunen. Chansen att få dispens beviljad efter alla överprövningar är ungefär 1 %.
Man borde satsa mer på landsbygds utveckling
Det har nu gått 3 år sedan Regeringen Reinfeldt gjorde om strandskyddslagen så att det skulle bli lättnader att få bygga vid hav, åar, sjöar, öar och vattendrag där det är glesbygd. Men regeringen lyckades inte med det för att länsstyrelsen har rätt att överpröva alla strandskyddsdispenser.
Det som också hände var att regeringen höjde bygglovsansökningarna och strandskyddsdispenserna rejält med en sky hög sanktions avgift så att folk har blivit mer avskräckta att söka bygglov och strandskyddsdispens
Det är därför som ansökningarna har minskat och landsbygdsutvecklingen har istället minskat. Kommunen kan bevilja strandskyddsdispens ansökan, medan länsstyrelsen prövar alla sådana beslut och på så sätt så blir det ingen landsbygdsutveckling i strandnära lägen (LIS områden).
Landsbygden avfolkas
Regeringen gjorde ett hopp för att vända trenden om att det skulle bli lättare att få bygga vid stränder i glesbygden. Den nya strandskyddslagen har funnits i tre år. Men mycket lite har ändrats längs de svenska stränderna. När kommunerna ger dispens från strandskyddet säger tjänstemännen från länsstyrelsen nästan alltid nej. Det är därför som landsbygdsutveckling i strandnära lägen (LIS) inte har kunnat genomföras som det var tänkt i från början. Lagen bör ändras så att inte länsstyrelsen får någon överprövningsrätt.