Kvinnan på bilden heter Ebba Pauli. Hon var en av de skickliga kvinnor som redan i början av 1900-talet började bidra till den välfärdspolitik, som så småningom blev den svenska modellen. Ebba var liberal. Hon läste utomlands, i Schweiz. Hon blev vald till sekreterare i den första svenska fattigvårdsutredningen 1905-1906 och var sen ledamot av fattigvårdslagstiftningskommittén 1907-1915. Dessutom var hon med och startade det viktiga Centralförbundet för socialt arbete.
Idag kom jag plötsligt att tänka på Ebba. Det var så länge sedan jag läste vad hon skrev, men en sak har etsat sig fast: vikten av att förena förnuft och känsla. Det var Ebba Paulis ledstjärna i arbetet med fattigdomen; och en insikt som bär. Inga socialpolitiska reformer kommer till stånd utan att människor känner medkänsla och solidaritet. Men det är också få reformer som kommer till stånd med enbart solidariteten och medkänsla som drivkraft. Det behövs också argument som vädjar till förnuftet. Det räcker inte att förklara vad som är gott. Vi måste också förklara varför det är klokt.
Efter årets valrörelse har vi socialdemokrater fått höra att vi framstod som ett parti bara för dem som har det svårt. Vi blev ett bidragsparti, säger vissa. Vi talade för mycket om arbetslöshet och socialförsäkringar och för lite om livet för dem som har jobb, säger andra.
Blev det för mycket känsla och för lite förnuft? Eller för lite av båda?
Ingenting gör mig mer upprörd och sorgsen än de missförhållanden som finns mitt ibland oss, i den moderna välfärdsstaten. Att kunna förmedla de känslor, tankar och berättelser som föds i den sociala utsattheten är en viktig del i det politiska projektet. Men vi måste också berätta om det som Ebbas efterföljare överallt i världen vet – att den svenska modellen med generositet gentemot de utsatta har varit en framgångsmodell för samhället som helhet, inte bara för dem som fick hjälp när de behövde. Det finns en berättelse om den generella välfärdsmodellen, som vi inte får glömma bort att berätta.
Not, 27 oktober: Igår skrev jag bloggen om Ebba. Idag kom ett viktigt utspel om sjukförsäkringen från de röd-gröna (DN Debatt). Stark känsla. Starkt engagemang. Det är bra. Men var finns argumenten för att en generös sjukförsäkring är bra för oss alla? Var finns berättelsen om samhällsmodellen som gett alla framgång, därför att solidariteten är bra inte bara för de svaga utan också för de starka?
Lena Sommestad 
Ping: Tweets that mention Ebbas politik: förnuft och känsla « Lena Sommestad -- Topsy.com
Så bra skrivet…… Och så viktigt det är att berätta hela historien; Att den svenska modellen av välfärd är bra för alla.
Det har sagts flera gånger nu i eftervalsdebatten, att socialdemokraterna blev ett parti för olika minoriteter och utsatta grupper, och skrämde bort en stor grupp väljare – finns det någon forskning eller statistik över de olika väljargrupperna som kan bekräfta detta? Eller är det ett antagande från politiker, (borgerliga?) ledarskribenter m.fl.?
Jag har pratat mycket med en person som talar som en vänsterpartist, men röstar på Alliansen. Hon har arbetat hela sitt liv och haft det ganska gott ställt, men är nu låginkomstagare och måste vända på kronorna. När jag påpekar att hon borde röstat på de röd-gröna, hävdar hon att alla politiker är likadana, sossarna också, de lever så långt från vanliga människors verklighet att de inte förstår hur det är. De har pengar. De förstår inte att man inte ens har råd att vara ekonomisk när man är fattig (när man handlar mat t.ex: Att passa på och köpa på rea eller storpack, man kanske inte ens har en frys). Att det blir en massa extrakostnader om man blir sjuk, som bensin för resekostnader. Att det kanske inte går att få fram ”några hundra”, det finns inte ens något av värde att sälja i lägenheten.
Jag funderar över om hon faktiskt är representativ för en större grupp? Det var inte omsorgen om minoriteter som skrämde bort henne från de röd-gröna, snarare tvärtom. Snarare en känsla av elitism.
Tack för ditt kloka inlägg. Förklaringen att S skulle ha tappat på grund av ett alltför stort fokus på minoriteter har jag själv inte sett något empiriskt stöd för i form av väljarundersökningar, men jag har heller inte djupdykt i dessa. Däremot har det funnit en stor debatt där det hävdas just detta, som förklaring att mycket få arbetande människor faktiskt röstade på socialdemokraterna. Endast 22 procent, enligt Mona Sahlin. Men denna debatt har haft en ganska akademisk karaktär, kan man nog säga.
Jag tror att det kan finnas många förklaringar till att Socialdemokraterna tappar i förtroende, och politikers allt större distans kan vara ett. Jag tror själv på tuffare etiska riktlinjer och att vi socialdemokrater också tar principiell ställning i vissa frågor där vi kan skilja ut oss med ett annat förhållningssätt.
Men denna distans mellan politiker och medborgare ingår ju också i ett samhällsmönster, där klyftorna har ökat överlag. Det finns forskning som visar att just ojämlikhet bidrar till mental ohälsa. De som studerar fattigdom anser att just den relativa fattigdomen är viktig, dvs. hur mycket man tjänar i relation till andra. Ju fler som tjänar mycket, desto mer sätter de nivån för hur livet ska levas för alla andra. Till sist kan de som tjänar lite inte ens delta i de sociala aktiviteter, som hör vardagslivet till.