Jag har i veckan en krönika i ETC Uppsalademokraten om vikten av att skriva sin egen historia. De politiker som på ett övertygande sätt kan förklara vad som har hänt och varför, de kan också med större trovärdighet peka på hur vi ska lösa framtidens problem. För Socialdemokraterna är det särskilt viktigt att ge en egen bild av 1980-talets ekonomiska historia. Utvecklingen under 1980-talet hade en avgörande betydelse för Socialdemokraterna, eftersom den ekonomiska utvecklingen under detta decennium brukar tas till intäkt för att partiets idéer om jämlikhet och välfärd är omöjliga att förena med ekonomisk tillväxt.
En historisk tillbakablick ger nästan alltid nya perspektiv. Ett ämne som har format min egen världsbild är ekonomisk historia. Det är ett litet ämne, men ett ämne som har mycket att berätta om hur verkliga samhällen och deras ekonomier har fungerat – till skillnad från de perfekta konkurrensekonomier som finns i den ekonomiska teorin. En liten inblick i ekonomisk historia hittar man här. Nedan bidrag från tidigare kolleger:
Lena Sommestad 
Politiken har idag övergått från de politiska idéernas vilja att forma samhället, till det krassa tillämpandet av ekonomiska teorier. Som just bara är teorier och ingenting annat. Anders Borg i synnerhet och den borgerliga regeringen i allmänhet, ser som sin uppgift att krympa politiken inom de ekonomiska teoriernas snäva ramar.
Jag läste nationalekonomi i slutet av 1970-talet. För att de ekonomiska sambanden skulle gälla, krävdes att en rad antaganden var uppfylla. Antaganden som perfekt konkurrens, perfekt information etc. Det brukade vara ett 10-tal antaganden som krävdes för att varje ekonomiskt samband skulle gälla.
Det säger sig själv att dessa ekonomiska samband hade mycket lite med verklighetens samhällen att göra. Ekonomerna sitter och bygger upp teoretiska modeller som inte existerar i verkligheten. Ändå får dessa modeller utgöra rättesnören för de politiska besluten om framtiden.
Ekonomerna gör även antaganden om att vi alla fungerar som ”the economic man”, att vi bara ser till vår egnnytta, vad det än gäller. Denna del av ekonomin har alltså en uttalad människosyn, som jag tror att många finner felaktig.
Det sägs att vi lever i en apolitisk tid. Ja nu är det de ekonomiska teorierna som styr politikerna. Men de teorierna är långt ifrån värderingsfria. De har ett inneboende budskap som kan kallas ideologiskt. Vi lever i ekonomismens tid.
Jag välkomnar de kunskaper om verklighetens samhällen som forskningen kan stå till tjänst med, bl.a inom ämnet ekonomisk historia. Det är beskrivningar av verkligheten som slår an igenkänningens sträng hos oss människor som försöker hitta ett sätt att leva i detta samhälle.
Håller inte helt med, tycker snarare att nuvarande regeringen är trångsynt ideologisk. Det finns ingen som helst rationell eller ekonomisk grund för de utförsäljningar av vår gemensamma egendom som pågår, inte heller för privatskolor, neddragning av Komvux eller subventionering av okvalificerat arbete. Ser man däremot de här reformerna ur perspektivet att de är marknadsliberalt motiverade, med den skönt konservativa toppingen att lågutbildade bör låsas in i låglönejobb livet ut (för att ge service åt medelklassen), så blir de väldigt tydliga och konsekventa.
Och det kanske är det jag är allra argast på de rödgröna för just nu: Det kapitala misslyckandet att genomskåda detta, och argumentera utifrån sin egen övertygelse att det här inte är det samhälle vi vill sträva emot. Det var som att de rödgröna själva trodde på att alliansen hade rätt ”egentligen”.
Och det är därför det är så viktigt att få in en större hjärntrust i den socialdemokratiska toppen – männsikor som likt Lena Sommestad kan förena en ideologisk kärna och samhällsvision med en vetenskapligt grundad argumentation.
Henrik, vi är överens om att borgerlighetens politik är ideologiskt grundad. Den är marknadsliberal med starka influenser från nyliberalismen. De genomför nu sin klassiskt borgerliga agenda under nya etiketter såsom ”arbetslinjen” och ”utanförskap”.
Det djupt tragiska är, att socialdemokratin i praktiken har drivit en marknadsliberal politik även de. Det är därför det är alltför svårt att skilja ut blockens politik från varandra.
Fokus i valrörelsen 2010 var, för den totala statsbudgeten, perifera frågor som Rut-avdraget. När de välsituerade Danderyds- och Vellingebornas rätt att få hemhjälp subventionerad av skattebetalarna blir en viktig symbolfråga i valrörelsen, är det ett bevis på hur långt utvecklingen har gått. Jag tar mig för pannan när jag läser om socialdemokrater som drar slutsatsen att ”vi förlorade valet p.g.a Rut – nu får vi ändra uppfattning”.
Sedan Sture Eskilsson i dåvarande Svenska Arbetsgivareföreningen tog initiativet till en omfattande ideologisk kampanj har socialdemokratisk politik förändrats. Det är dags att göra upp med de senaste trettio årens utveckling nu.
Ojoj jag ryser när jag ser hur många av er sitter fast i sosseretorik från forntiden. Till skillnad från era uttalanden om att ”Låsas in i låglönejobb” odet katastrofala i att ”subventionera okvalificerat arbete” så finns det faktiskt logik i att återupprätta statusen för låglöne- och okvalificerade arbeten. Större delen av arbetskraften ser faktiskt ut så! Jag tolkar det som att ni hellre ser att människor i Sverige som inte lyckats skaffa sig högskoleutbildning borde hållas arbetslösa. Jag ser det som att de äntligen har fått en identitet, faktiskt gör nytta för samhället, faktiskt får känna sig behövda! Ni har lång väg att vandra innan ni blir ett arbetarparti igen!
Låt tusen blommor blomma! Låt den som är bäst på uppgiften utföra uppgiften. Eller förklara för mig varför det är bättre att en högskoleutbildad städar sitt hem än att en outbildad (kvinnlig) (invandrare) gör det? För att kvinnorna och invandrarna ska hållas arbetslösa?! Av vilken anledning?
Mikael, det är framför allt höginkomssttagare som blir subventionerade via skattesedeln med Rut-avdrag. Jag tycker att de kan betala dessa tjänster ur egen ficka. Det har de råd med.
Jag har den största respekt för allt det hemarbete som kvinnor utfört genom tiderna. De flesta av oss städar, lagar mat och tar hand om barnen under vårt liv. Samhället skulle inte fungera om dessa arbetsuppgifter inte utfördes. Hemarbetet borde uppvärderas!
Stora satsningar borde göras på vuxenutbildning och språkutbildning för invandrare, istället för att som den borgerliga regeringen dra ner på KomVux och arbetsmarknadsutbildning. Det är inte ok att människor fastnar i lågavlönade arbeten. Alla ska ha rätt till flera chanser i sitt yrkesliv.
Problemet är så enkelt som utbud och efterfrågan. Ni verkar så gärna vilja se djupare, längre ner i människans mysterium, men tyvärr så är vi rätt så enkla individer. Ni säger: de välsituerade i Vellinge och Danderyd kan betala ett högre pris för hushållsnära tjänster. Det har de råd med. Visst det har de. Men de vill inte. De tycker inte det är värt 400kr i tim. Det är värt 200. Och det är likdant med fas 3 jobb. Arbetsgivarna vill ha arbetskraften, men de tycker inte det är värt 25000 i mån för en skruttig ekonomiassistent, dessutom en massa regler och avgifter på det. För att anställa nån är de beredda att betala 13.000. Du har säkert råd att åka till Maldiverna varje år med familjen. Men du gör inte det. Varför då? Jo du vill lägga pengarna på annat, du tycker inte det är värt det. Att som sosse lägga sig i som vanligt och bestämma att en arbetsgivare ska betala 25.000 + avgifter är precis samma sak som att säga till grannen att nu ska du åka till Maldiverna för 100.000. Sluta lägga er i! Ett arbete för en invandrarkvinna skapar självständighet och kontroll över sitt liv, senare kanske hon får råd att studera lite. Men hon kanske inte vill det? Kanske vill hon starta egen städfirma och bygga nånting istället för att läsa Ekelöf på universitetet som knappast kommer ge henne nåt jobb. Kort sagt, inse fördelarna med RUT ROT Fas 3 allt som GÖRS för att de långtidsarbetslösa ska komma i arbete. Inte som sossarna som inte gör ett vitten, bara klagar. Väx upp, bli lite pragmatiska.
Du lever inte i verkligheten när du helt sonika förutsätter att jag skulle ha råd att åka på en dyr utlandsresa, om jag bara prioriterade det. Många har inte råd med någon semesterresa alls, hur mycket de än försöker att prioritera det.
I dessa dagar är det dags att betala räkningarna och alltfler har svårt att få pengarna att räcka till. Klassklyftorna bara ökar.De som nu hänvisas till försörjningsstöd genom att de befinner sig i Fas 3, har fått sälja allt de äger av värde och får leva på existensminimum. Marknadsliberalismen skapar nya klassklyftor.
Jag tror på ett jämlikt samhälle där alla har möjlighet att göra reella val, inte bara de fiktiva som finns i den marknadsliberala teorin.
Lönearbete eller människohandel
Bäste Mikael. Din syn på lönearbetet är bekant, för att inte säga mycket bekant och näraliggande. Du nämner att en arbetsgivare inte skulle vilja betala 25.000 för en ”skruttig ekonomiassistent”.
Det gör mig illa att konstatera att du fastnat i en människosyn som snarast hör hemma i slavsamhället.
Vi hade en princip för lönearbete som innebar lika lön för lika arbete. Den är tyvärr avreglerad. Principen var bra därför att den hade fokus på arbetsinnehållet och innebar att arbetsköparen betalade för utfört arbete och inte för en människa, vit, gul eller svart. Du är cynisk när du jämför marknad för mänskligt arbete med varuhandel.
RUT-avdraget leder oss också tillbaka till forna tider, blott med skillnaden att en del av kostnaderna för pigtjänster mm. numera bekostas av det allmänna. Ett slags socialbidrag till de välsituerade i Vellinge och Danderyd.
Dessa och fler av det moderna samhällets ”moderna” principer leder obönhörligen tankarna till en svunnen tid, till ett samhälle som en gång arbetarklassen reste sig mot. Ett samhälle där bourgeisin själv hade hela den ekonomiska makten, dvs makten att själv avgöra vilka som skulle anställas och när de skulle avskedas och naturligtvis vilken lön de skulle ha. De hade även makten att skrämma arbetare till tystnad, ja, till och med att tillkalla militär mot ”bråkiga” arbetare. Makten att driva människor i fattigdom var en ren ”bonus”. Med avskräckande exempel kunde alltid en viss lojalitet vinnas.
Till sist, en anställds lön är ingen privat angelägenhet, än mindre de människor som inte tillhör gruppen ”konkurrenskraftiga”.
Ingenting är nytt i det nyliberala samhällsbygget, man sneglar bakåt och pratar om framtiden. Det är långt till 30-talet men det blir åt fel håll.
Har läst din artikel och kort kartläggning om 80-talet i ETC. Två gånger. Därav min fråga till historikern:
Vad borde Palme, Feldt & co ha gjort annorlunda, nu med drygt 20 års perspektiv, isf höga skatter, högre skuldsättning av staten och devalveringar då? Eller: hur skulle du ha gjort? MVH
Som någon sa det var på 80-talet som vi slutade leva i samhällen och började leva ekonomier.
Det verkar som ekonomer med historisk förankring har lättare att förstå omvärlden är de ”rena” nationalekonomerna som har väldigt svårt att kombinera varierande praktiska omständigheter med sina teoretiska modeller. Jag tror att ekonomhistoriker såg betydligt nyktrare än nationalekonomer på exempelvis dot.com-bubblan och ”den nya ekonomin” som vi hade runt år 2000. De som hade historiska kunskaper kände igen en hel del från tidigare svindelperioder helt enkelt.
En genomgång av hur den socialdemokratiska ekonomiska politiken fungerade, och vilka tankar och krafter som låg bakom besluten, kan vara intressant och lärorik. Bland annat om vilka personer som agerade, och vilket tankegods de tog med sig i utarbetandet av de politiska riktlinjerna och de praktiska åtgärderna som följde.
Själv har jag mest ägnat mig åt ekonomisk geografi, men har alltid haft ett intresse för ekonomisk historia. Har du något bra tips på var jag kan fördjupa mig om demografins betydelse för ekonomins utveckling? Här nere i Skåne funderar vi mycket på hur tillväxten i regionen kommer att påverkas av Danmarks svaga demografiska struktur och det vore intressant att kunna utveckla de tankarna lite.
Men om jag inte minns fel så diskuterade man demografins påverkan på ekonomin redan på 80-talet, men det fick inget genomslag i diskussionen om tillväxt. Det var alltså antagligen inte så att analysen saknades, bara att den hade svårt att få genomslag i 80- och 90-talets tidsanda.
För mig är det ett mysterium varför socialdemokrater verkar vara fullkomligt paralyserade inför att börja historieskrivningen på 1970-talet. Det var det decennium då det stora socialdemokratiska projektet, den starka staten, sjösattes. Ett decennium med tre förlorade val, stora uppror bland socialdemokratins basväljare mot den förda politiken ,(Skogsarbetarna, Gruvarbetarna, Skärholmsfruarna) . Det är under 70-talet som skattepolitiken genomgår århundradets största omvandling, den offentliga sektorns roll i ekonomin omvärderas, den politiska demokratins centralisering, den ekonomiska demokratins utformning bestäms osv. 1980-talet är då 1900-talets största politiska projekt, planekonomin, slutgiltigt havererade och visade sig oförenligt med demokrati, mänskliga rättigheter och ett elementärt säkrande av välfärd. Men det är ju bara mot bakgrund av 1970-talets politiska ambition som 80-talets sönderfall kan bedömas. Men av någon obegriplig anledning så verkar vi socialdemokrater var fullständigt ointresserade av vad projektet ”den starka staten” bestod av och vad det ledde fram till.
Ja, när började socialdemokratins kris? På 80-talet med kanslihushögern och nyliberalismen? På 70-talet med de skeenden som Anders Nilsson beskriver ovan? Åren omkring 1968 med dess globala sociala omvälvningar? Med första världskriget då socialdemokratiska partier manade på miljoner arbetare att ge sig ut i skyttegravarna och skjuta ihjäl varandra för Nationens och kapitalets skull?
Kanske måste vi gå tillbaka ända till startpunkten, på 1860-talet då socialdemokratins fäder började bygga sitt storslagna politiska projekt på grundval av den preussiska auktoritära ämbetsmanna-, junker- och fanjunkarstaten?
Mäster Palm var förvisso en hyvens man med en säker klassinstinkt men snart nog sparkades den halte skräddaren ut till förmån för trasborgerliga specerihandlartyper som Branting. Borgarsöner tog över socialdemokratin och istället för demokratisk socialism kom också det svenska projektet att utgå från okritiska tyskerier och statsfetischistisk etatism.
Således låg fältet redan vid tiden för första världskriget öppet för ett fortskridande politiskt förfall som den välputsade organisatoriska fasaden och de kollektivanslutna arbetarmassorna dock nödtorftigt kunde dölja i flera årtionden.
Idag är socialdemokratin ett moraliskt och intellektuellt konkursbo. Där förvandlas eviga löften på cirka tjugofyra timmar till oförbindliga och tyvärr tills vidare ogenomförbara ”målsättningar”, som man ytterligare ett dygn senare till och med röstar mot i riksdagen. Endast den naknaste, mest själviska och mest självdestruktivt kortsiktiga opportunism återstår.
Med all respekt för Lena Sommestad och tusentals andra kloka, kämpande socialdemokrater i det här landet så befarar jag att det är ett övermäktigt projekt att vitalisera de socialdemokratiska institutionerna till demokratiska samhällstransformerande rörelser.
Jag tror förvisso på reformer och lagstiftning men inte på reformism, vi måste ta siktet på mer genomgripande förändringar och inte låta oss uppslukas av de befintliga institutionerna.
Björn, det ligger mycket i det du skriver. Min kommentar gällde kankse inte så mycket socialdemokratins kris som ett sökande efter brytpunkten för den utveckling som måste ändras. Lena Sommestad, liksom många andra, anger 1980-talet och nyliberalismen, jag anger projektet” den starka staten”, socialdemokratins erättning för folkhemmet. Jag tror att vi måste vända på många stenar och jag tycker att Lena Sommestad gör det förtjänstfullt. Men just i denna fråga anser jag att hon inte ser skogen för alla träd. Nu ska vi ju komma ihåg att det är inte helt riskfritt att se på Palmes era för en socialdemokrat med ambitioner. Den starka staten är tabu och jag kommer att fortsätta diskutera den även om jag verkar i ett parti där absolut största möjliga tystnad råder.
Jag skulle, ungefär som Björn, vilja säga att det finns många brytpunkter. Den viktigaste tror jag är 1932, då arbetarrörelsens ledning blir stat, eller i alla fall regering.
En regering har helt andra prioriteter än en rörelse. En regering måste tänka på statsnyttan i första hand, inte på folknyttan. Det är den egna statens konkurrens på världsmarknaden som gäller – om inte annat för att man annars inte får dom resurser som krävs för att locka väljare. Av detta skäl måste kritiska röster tystas, oftast med lock men inte sällan med pock. Främsta metoden är strömlinjeformning av apparaten.
En regering har också tillgång till en massa resurser som lockar karriärister. Jag tror det är helt ofrånkomligt att det finns ett bäst-före-datum för en regering och att den förr eller senare börjar driva en politik som i första hand tilltalas av dess egna funktionärer och deras egenintressen.
Om man vill kan man se sjuttitalspolitiken som ett exempel. Man trodde att allt kunde fixas av statsfunktioner, för det tillgodosåg statsfunktionärernas egon. Men man hade ändå en vision om att detta kunde samsas med majoritetens intressen, på ett paternalistiskt vis. Tio år senare brydde man sig inte om den visionen, då var det egenintressena som medlemmar av övre medelklassen det gällde.
Hade den här urgröpningen av folkrörelsepolitiken kunnat undvikas? Möjligen, om man inte hade haft den (som Björn säger) tyska övertron till en ledning, en ledare. Det är livsviktigt att ha en rörelse som är helt oberoende av vad staten/regeringen vill.
Lär av borgerskapet! Det skulle aldrig avstå från att kräva något bara för att Reinfeldt kan tänkas bli sur!
@Anders Nilsson.
Jag tycker inte din analys är övertygande. (s) förlorar val på 1970-talet men kan dessa valförluster kopplas till någon särskild omsvängning i politiken?
Att den starka staten skulle sjösatts på 1970-talet sätter jag också ett frågetecken för. Vad menar du mer konkret? Glöm inte att vi hade en borgerlig regiring 1976-1982 och en jämviktsriksdag 1973-1976.
”Skattepolitiken genomgår århundradets största omvandling”. Vad avser du?
”Den offentliga sektorns roll i ekonomin omvärderas”. Också oklart vad du avser.
”Den politiska demokratins centralisering”. Menar du kommunreformen? Men den var väl snarare en decentralisering från stat till kommun.
”1980-talet är då 1900-talets största politiska projekt, planekonomin, slutgiltigt havererade och visade sig oförenligt med demokrati, mänskliga rättigheter och ett elementärt säkrande av välfärd”. Talar du om Sverige här?
Bo:
Socialdemokratin satt i regeringsställning under 6 år, valet 73 förlorades visserligen men pga den sk jämviktsriksdagen så kunde (s)-regeringen sitta kvar. Och under dessa sex år revolutionerar s utbyggnaden av staten. Under 70talet fördubblades skatteuttaget. En så snabb och radikal ökning finns inte maken till under 1900-talet. Syftet var att bygga ut den offentliga sektorn, skapa arbetsplatser för alla de kvinnor som önskades i arbetslivet, daghem och förskoleutbyggnad, mm och kanalöisera det i formen av välfärdstjänster. Alla på många sätt önskvärda reformer men som kostade och 70-talet karaktäriserades också av skatterevolter. Många talar om Pomperipossa men den största revolten var ju de sk Skärholmsfruarna, vanliga förortsfruar som protesterade mot matmoms och prishöjningar. Skogsarbetarnas och gruvarbetarnas strejker var ju också reaktioner på ägarnas, dvs statens krav på större vinster, pengar som skulle finansiera statsbygget. Allting under en s-strategi för den starka staten. Och den straka staten expanderade i takt med det ökade skatteuttaget. Staten som skulle garantera den sociala och den gryende ekonomiska demokratin. Och med det så centraliserades mycket av det politiska initiativet till statsapparaten med centrum i huvudstaden. Det florerade ju många tankar om en demokratisk planekonomi, socialism med ett mänskligt ansikte, under den här tiden. Denna ambition och några steg till manifesterades i 1975 års partiprogram. S vann inte valen men tanken på den starka staten rådde det snarast konsensus kring. Den borgerliga regeringens uppköp av konkursfärdiga varv var ett tecken på det. De borgerliga tänkte i mångt och mycket 2socialdemokratiskt”.
Att detta var en nyordning illustreras av att många ledande socialdemokrater som Sträng, Wigfors, Erlander mfl av det gamla gardet ställde sig mycket tvivlande till det Projekt som drevs av kretsen av Palmes pojkar. En gruppering i huvdsak rekryterad i de akademiska kretsarna och med liten förankring i fackföreingsrörelsen och fokrörelserna. Ett brutet förhållande som för folkrörelsernas del kom att bli permanent. Även det en centralisering av den politiska demokratin till parlamenten. Innan dess var Folketshusföreståndare en viktig och respekterad politisk arbetsuppgift, nu gick utvecklingen mot att enbart arbete i nämnder och kanslier att räknas.
Och till din sista fråga: Jag avser givetvis det globala haveriet för de realsocialistiska experiment som dominerat 1900-talets politiska konflikt. Det fanns som jag tidigare sagt en illusion inom s-leden om dessas möjligheter. Och en motsvarande blindhet för dessa samhällens verliga karaktär. På 70-talet besökte och återvände ledande socialdemokratiska företrädare från besök i Kampuchea med lovvord. I ett gigantiskt presigeprojekt i Bai Bang, Vietnam, förlitade sig den svenska välviljan på planekonomins möjligheter att hantera dessa ”artfrämmande” strukturer. Ingen hade förväntat sig detta raska sönderfall, tvärtom så trodde fler än ett fåtal på möjligheten av en reformerad och demokratisk planekonomi. Man såg och ser inte dessa begrepps oförenlighet. På så sät kom det alltså att även påverka svensk politisk praxis. Att blindheten fortfarande är starkt representerad visar väl det faktum att så sent som för tre veckor sedan var det Tunisiska regeringspartiet fortfarande ett respekterat och välkommet parti i den Socialistiska internationalen.
Plånboksfrågor var även aktuella på den tiden. 70-talet inleddes med de sk förlorade åren, en missriktad devalvering som många sen ansåg borde ha varit en revalvering, momshöjning och konsumtionsåtstramning. Det var förstås en mycket turbulent tid med Breton Woods i gungning seden länge, USA lämnade i praktiken guldkonvertibiliteten 1968. Förmodligen ett mycket svårbedömt läge. Världen och dess ekonomi var ingen Sörgårdsidyll ens på den tiden. Här kunde de svenska löntagarna se hur vinsterna rakade i höjden och hur löntagare i jämförbara konkurrentländer som Tyskland m.fl. fick kraftigt ökade reallöner. Sen kom det en rekyl på detta i mitten av 70-talet. En annan sak är Centern som klättrade till oanade höjder med ett miljöbudskap och ett mänskligare småskaligare samhälle som appellerade till en grönvåg. Möjligen kan man kanske koppla det senare till den stora internationella turbulens som var med en dollar som störtdykt råvarupriser som kraftigt drev upp den internationella inflationen. Centern stod kanske för en provinsiell trygghet i en turbulent tid.
Sen ska man nog inte överdriva de förlorade valen, det var trots allt från 50% 1968 man föll, om ett parti kan hålla sig kvar på den nivån i ett demokratiskt flerpartisystem kan man nog börja fråga sig hur demokratin fungerar. Även om 73, 76 och 79 var ”svaga” så är det väl över 40%. Det som förvånar i S framgångar sen 30-talet är svagheten i den borgerliga oppositionen, man kan nästan få intrycket att landet borgare har någon sorts världsrekord i oduglig politisk opposition.
Apropå den europeiska socialdemokratin och politisk-ekonomisk historia presenterades denna artikel för Arbetarrörelsens Forskarnätverk:
Klicka för att komma åt zachariah_socialdemokrati.pdf
Nu minns jag inte exakt vad det var man räknade fel på under 80-talet, men har för mig att Sven Grassman kunde påvisa felberäkningar i statens/Sveriges finanser, som bl.a. användes för att argumentera för nyliberalismen, och att man gav honom rätt så småningom.
Någon som minns vad det var han påpekade och fick rätt om?
1967 publicerade Grassman forskning som visade på felräkningar i Sveriges totala affärer mot utlandet, nämligen i betalningsbalansen. Det verkade som om våra utrikesaffärer gick sämre än vad de egentligen gjorde. Den gången, och det var väl enda gången kanske, fick han rätt av fina ekonomer som Assar Lindbeck. Vare sig felet var ett misstag eller medvetet så var ju resultatet att folk skrämdes att tro att vi var i ett sämre läge än vad som verkligen gällde. Skrämsel är ju ett bra sätt att få folk att göra som man vill även om de själva skadas av det.
Senare har jag för mig någon kollade saldona för alla länders betalningsbalanser och kom till ett märkligt resultat: lade man ihop alla länder så blev det underskott, trots att ett underskott i ett land borde motsvaras av överskott i ett annat – slutsumman borde bli noll! Man frågade om Jorden möjligen hade skuld till Månen!
Torsten Sverenius skrev några rader om Grassmanaffären i sitt bidrag till demokratiutredningen.
Här är några klipp från Sverenius kapitel om:
Grassmanaffären
”Grassman, då vicechef till Assar Lindbeck på Institutet för internationell ekonomi, vann 1980 striden mot regering och riksbank, som tvingades revidera sina siffror kraftigt. I Riksbankens officiella statistik var underskottet i bytesbalansen nära fyra gånger så stort som i verkligheten. … Den ekonomiska politiken och debatten i Sverige hade grundat sig på en statistik i vilken vårt underskott i bytesbalansen framstod som långt större än omvärldens. Efter revideringarna utifrån Grassmans forskning var Sveriges underskott i stället ganska typiskt för ett oljeimporterande land, med karakteristisk djupdykning i samband med oljekriserna OPEC I och OPEC II.
…
Likadant förhöll det sig med landets utlandsställning och företagens driftsöverskott. Också där var den officiella statistiken en grov svartmålning av verkligheten.
…
När debatten om vår utlandsskuld inleddes på 70-talet hade Sverige således ingen utlandsskuld alls, netto.
…
Efter att Sven Grassmans beräkningar blivit officiellt vedertagen statistik reviderades driftsöverskottet upp till 64,3 miljarder. Det verkliga driftsöverskottet under denna mörka period var således drygt 300 procent högre än det av regeringen redovisade och av ekonomkåren diskuterade.
…
Den stridbare forskaren tvingade de styrande att plocka ned ännu en mosaikbit från den gängse bilden genom att visa att Sverige hade förlorat lika många exportandelar under det blomstrande 60- talet som på det krisdrabbade 70-talet. Exporten kan öka samtidigt som våra exportandelar minskar något, var Grassmans budskap.
…
Grassman visade dessutom att svenskarnas totala konsumtion (privat och offentlig) bara hade ökat hälften så mycket som i jämförbara länder under 70-talet. Detta var alltså raka motsatsen till det tal om svensk ”överkonsumtion” som hördes i debatten.
…
Trots att Grassmans forskning blev ett dråpslag för den officiella bilden av svensk ekonomi, fortsatte ekonomer, politiker och journalister beskriva verkligheten i termer av att löneexplosion och överkonsumtion hade lett till en katastrof för företagen och en försvagning av bytesbalansen och (därmed) en försämring av landets utlandsställning.
…
Sven Grassman vann som sagt kampen om nationalräkenskaperna, men förlorade i samma slag sin position i den akademiska världen. En orsak till det kan vara att han med sina rön och analyser indirekt satte käppar i hjulet för de ekonomer som byggt sin forskning och resonemang på den felaktiga, av Grassman nu reviderade statistiken. En annan orsak kan kanske vara att han med sin analys trampade mäktiga samhällsintressen på tårna
…
Varför kämpade regeringen och Riksbanken emot Grassmans tolkning och siffror så länge, långt efter det att man visste att den egna statistiken var behäftad med grova fel?
…
När Grassman vann kampen och Sveriges nationalbokföring reviderades – varför gjordes aldrig någon så kallad ”affär” av detta? Varken regering, riksbank eller massmedier direkt basunerade ut saken. Inget land i världen har i modern tid haft oegentligheter av den här storleken i nationens bokföring.
Frågan var således brännhet, och borde i en demokrati föranleda en mycket stor uppmärksamhet och debatt under lång tid framöver. Trots en och annan tidningsartikel i ärendet var det en förbluffande blygsam bevakning kring dessa revideringar. Varken i Aktuellt eller Rapport gjordes någon nyhet av de grova avvikelserna i våra nationalräkenskaper. (Uppmärksamheten i medierna kring detta var inte tillnärmelsevis så stor som när en kvinnlig politiker några år senare köpte choklad för det kontokort hon uppbar i tjänsten.) ”
Torsten Sverenius skrev några rader om Grassmanaffären i sitt bidrag till demokratiutredningen.
Jag la in ett svar på det men vet inte om det kom fram, klippte kanske in för långt från Sverenius och/eller var länken till hans text för obskyr och fastnade i nåt spamfilter, inget besked om att inlägget skulle granskas och ev godkännas.
Nåväl så kort som möjligt, 1980 vann Grassman striden mot regering och riksbank om nationens felaktiga ekonomiska redovisning. Det handlade om tre ekonomiska storheter, den då så viktiga bytesbalansen, utlandsställningen dvs folkhushållets balansräkning mot utlandet och företagens sk driftsöverskott (bruttovinst minus kapitalförslitning).
Felaktigheterna i denna statistik gav intrycket att nationens ekonomiska ställning var ytterst prekär och det behövdes kraftig omläggning av den ekonomiska politiken. Det var runt detta fiktiva ekonomiska läge som den politiska debatten då grundade sig på. Det handlade om mycket stora diskrepanser Grassmans forskning tvingade fram den kraftigaste revidering av ett lands nationalräkenskaper som gjorts i ett modernt industriland. Sen fortsatte han med att smula sönder SAF gimmicken om förlorade exportandelar och bilden av den överkonsumerande svensken som de facto bara ökat sin konsumtion hälften så mycket som i jämförbara länder under 70-talet. Sådan vetenskaplig frimodighet som går emot gängse propaganda straffar sig förstås, fattas bara någon ordning måste det ju också vara i en liten bananmonarki.
Men vårdslös användning av arbetsgivarens kreditkort eller några klippta konsumkvitton blir mega-drev i media och public service. Det gäller att hålla tungan i rätt mun och göra sina prioriteringar i ett litet land där du har skurit av alla karriärmöjligheter om du trampar på fel tår.
Ping: Skriv på mot de omänskliga utförsäkringarna! « Ett hjärta RÖTT
Lena du skriver i artikeln ”Rekordstora generationer gick i pension. Idag vet vi att en sådan åldrandechock förändrar samhällsekonomin i grunden. Försörjningsbördan ökar och tillväxten tenderar att sjunka. Inflationen pressas uppåt. ”
Jag håller med om att tillväxten blir lägre med en åldrande befolkning men det förklarar inte den höga inflation vi hade. Den berodde på att vi på 80-talet prioriterade låg arbetslöshet före låg inflation.
Annars tycker jag att du är verkligen en av dom få som har tillräcklig kundskap för att kunna leda sossarna framåt.
När Sverige under sjuttio- och åttiotalen hade högre inflation än omvärlden, berodde detta inte som högerns propagandamakare påstår på att vi hade särskilt oemotståndliga ”kravmaskiner”. Inte på arbetar- och tjänstemannasidan i alla fall. Orsaken var att Sveriges ekonomi är mer monopolistisk än normalt, delvis på grund av landets litenhet men också på grund av att inga krig eller katastrofer rivit upp traditionella maktstrukturer. Självfallet har den borgerliga propagandan (dit jag självfallet räknar den akademiska nationalekonomin) aldrig framställt saken så. Trots att inflationen alldeles uppenbart har sitt ursprung på prissidan, är en ”utbudsinflation”, har den hela tiden konsekvent utmålats som en ”efterfrågeinflation”, det vill säga den skulle bero på att det slösaktiga folket fått alltför mycket pengar att röra sig med, pengar som de sedan förskingrat i sus och dus. Det är denna medvetna lögn som ligger bakom de fortfarande envist upprepade påståendena att ”tomma” lönehöjningar är meningslösa eftersom inflationen genast äter upp dem. Det enda som är sant i dessa påståenden är att kapitalisterna förvisso snabbt äter upp allt som kommer i deras väg.
Än värre är förstås att det indirekt rättfärdigar den politik som vi haft med politiskt skapad massarbetslöshet sen 90-tals krisen i kamp mot den inbillade löne och konsumtionsinflationen. NAIRU konceptet grundar sig helt och hållet på artificiell modell men den brukar rättfärdigas med tidigare inflation som inte primärt drivits av dessa faktorer. Hur många hundratusentals människor som sett sin tillvaro krossas av den politiken kan man bara spekulera om, och förstås mängder med företagsdrömmar som gått upp i rök, vanligen folk som satsar alla sin vakna tid på att få till någon verksamhet.
Man frågar sig helt bortsett från de ekonomiska aspekterna hur någon som anser sig vara liberal i ursprunglig mening kan filosofiskt rättfärdiga detta samhällsövergrepp på stora delar av medborgarna. Med vilken rätt dömer de en stor grupp till arbetslöshet och en tillvaro på undantag och nåder av de som gynnats.
Arbetslösheten är absolut den svåraste frågan. Vi har inte arbetslöshet för att det finns för få arbetsuppgifter i samhället. Antalet jobb är alltid obegränsat. Vi har arbetslöshet för att det krävs arbetslöshet för att hålla nere löneökningarna och därmed inflationen. Sossarna och högern införde och står bakom denna penningpolitik som KRÄVER arbetslöshet för att fungera. Men tyvärr har jag inte sätt några förslag som kan kombinera låg inflation med låg arbetslöshet trots att jag tycker det är viktigaste frågan.
Det är inte alls ett givet samband att mer sysselsättning skulle få inflationen att skena, och än mindre att man skulle behöva hålla en skyhög arbetslöshet som man gjort i det här landet. Det finns inget analogt empiriskt samband att t.ex. 2-4% arbetslöshet i stället för som vi haft 6-8% skulle har lett till väsäntligt högre inflation. Det här med priser är en komplex historia. Man kan titta på hur det var under rekord åren i industrivärlden, det var generellt sett full sysselsättning överallt och inflationen varierade i de olika länderna. NAIRU är ingen naturlag och knappt ens en kvalificerad hypotes.
The dreaded NAIRU is still about!
NAIRU mantra prevents good macroeconomic policy
Det borde förstås vara upp till de som förespråkar politisk skapad massarbetslöshet att bevisa sina hypoteser riktiga innan de använder dem i fullskaleexperiment.
För den som tycker det här är intressant: Ekonomipristagaren George Akerlof gör tillsammans med sin kollega Robert Shiller ett lustmord på teorin om NAIRU i sin mycket roliga bok Animal spirits, Princeton University Press 2009.
Hela boken handlar om varför den neoklassiska ekonomins grundläggande myt Den ekonomiska människan är just en myt.
Till Lasse: Sossarna och högerns politik bygger på att NAIRU. Tyvärr tror jag NAIRU stämmer. Lönebildningen klarar inte att ge låga löneökningar vid låg arbetslöshet. Lönebildningen ger låga löneökningar bara om arbetslösheten är hög. Om man vill ha låg inflation samtidigt som man vill ha låg arbetslöshet måste man komma åt lönebildningen. Vi har idag en lönebildning som KRÄVER hög arbetslöshet. Problemet är att det är svårt att vinna val på att hålla nere löneökningar.
NAIRU bygger på den felaktiga uppfattningen att alla anpassar sina lönekrav till sin uppskattning av framtida inflation. Alltså att om det är 7% inflation (vilket brukar gå hand i hand med 2% arbetslöshet) tänker alla så att ”då begär jag kompensation för detta i förhand” vilket leder till 14% inflation nästa år, 28% nästnästa och 56% nästnästnästa.
Det finns enligt Akerlof & Shiller inga som helst empiriska belägg för att någon gör detta, däremot gott om empiriska belägg för att man inte gör det.
Om det hade stämt hade dessutom inte inflationen på 70-talet, då myten om NAIRU sjösattes, hållit sig på 10% eller däromkring utan stigit och stigit tills den gick genom taket.
Den irrationella skräcken för inflation har vållat ett enormt lidande. Inflation må ha en del tråkiga konsekvenser. Men frånvaro av den har värre.
Ante:
Människan har ofta fått sätta sin tillit till tron och inte haft mer är än just tron att ta avgörande beslut på men genomgående verkar det trots allt vara så att tron har fått maka på sig när kunskapen om den värld vi lever i ökat. Människan verkar vara naturvetenskapare till sin grundläggande natur, utan ett minutiöst faktabaserat studium av den tillvaro hon lever i hade hon inte överlevt, en jägare och samlare hade inte kommit långt utan detta. Ibland har människan gått in i mörka perioder när trons apostlar fått överhanden.
De nyliberala ekonomiska dogmerna är just tro på artificiella modeller som ekonomins shamaner visar upp-
Att sådan tro fått så stort genomslag på det sena 1900-talet kan man fråga sig men det var nog många som hade haft svårt att föreställa sig den kunskapsnedgång och tilltro till simplistiska trosföreställningar som romarrikets fall och århundraden av mörk medeltid skulle innebära, lika lite att den framträdande plats kunskap och vetenskap hade under den islamska imperietiden skulle vändas i simplistisk trosdogmatism.
Själv tycker jag det i vår tid är beklagansvärt att genomgripande ekonomiskpolitiska beslut tas på trosföreställningar och inte empirisk faktabaserad kunskap.
Till Lasse och Jan: Jag hoppas ni har rätt när ni säger att NAIRU-teorin helt enkelt inte stämmer. Robert Shiller verkar verkligen vara en av dom vettigare nationalekomerna. Jag ska läsa vad han skrivit om NAIRU.
Men jag är skeptisk till att problemet med arbetslösheten löses genom högre inflation. Problemet är att det kommer krävas högre och högre inflation för att hålla arbetslösheten låg.
Det är just den myten som Akerlof och Shiller krossar. Det finns inga empiriska belägg för det, det var helt enkelt en skräckvision som föddes i vissa matematikförgiftade nationalekonomers hjärnor.
Till Lasse: Jag har läst prof. Mitchell tankar om NAIRU som du länkat till. Intressant läsning. Han har nog rätt att det är farligt att tro att det finns en exakt jämviktsarbetslöshet. Risken är att om man anger tex 6,5 procent jämviktsarbetslöshet så blir det självuppfyllande och vi får onödigt hög arbetslöshet.
Men jag tror inte att det är så enkelt att vi kan strunta i NAIRU. Om vi struntade i NAIRU kunde vi beordra riksbanken att strunta i inflationsmålet och i stället ge riksbanken ett arbetslöshetsmål på tex 3 procent. Men jag tror inte det funkar. Jag tror vi får accelererande inflation, tyvärr.
Det är nog ingen som tvivlar på att läget när det gäller utbud och efterfrågan påverkar prisbildningen. Men det är ju inte bara det som inverkar på priser, vi har politiska beslut som ändrar kostnader mm, offentligt regalerade områden som jordbruksstöd/priser, internationella prisförändringar på världsmarknaden. Och inte minst hur man beräknar inflation vilket ändrar sig över tiden. Med den nya ordningen med sk oberoende centralbanker (om vi ser till hur det varit här har politikerna även utan ”oberoende RB varit utlämnad åt deras auktoritet/expertis så någon större praktisk skillnad blev det inte) fick vi också ett striktare sätt att räkna inflationen, vilket som av en händelse gjort att centralbankerna ser mer framgångsrika uti inflationsbekämpningen. Det handlar också om hur man ska räkna ut vad som är fullt kapacitetsutnyttjande som även det ändrat sig över tiden. Att inflationen skulle skena om vi inte förslösar och misshushållar en stor del av vår produktiva förmåga är mycket tveksamt. Man tycker att en sådan ordning skulle utredas betydligt nosgrannare än som gjorts.
Som den eminente naturvetenskaparen Richard Feynman lär ha sagt:
“It does not matter who you are, or how smart you are, or what title you have, if your prediction is wrong then your hypothesis is wrong. Period.”
NAIRU håller inte för detta enkla lackmustest, period.
Att ge RB det ena eller andra målet kan man ju göra men folkhushållets ekonomi är en helhet och finanspolitiken är förmodligen än viktigare än penningpolitiken som är ett trubbigt vapen. Att vi med råge uppfyllt de sällan eller aldrig rapporterade NAIRU kritstrecken beror förmodligen långt mer på stram finanspolitik än på penningpolitik. Men det är förstås ”bekvämt” för politiken att kunna svära sig fria från ansvar och peka på RB när dt gäller arbetslösheten. En centralbank har även sina grundläggande uppgifter att vara högsta myndighet för landets bank och finansväsen, nu har man under de senaste två decennierna låtit den bransch sätta sig själv på pottkanten två gånger och på samma sätt och man slipper undan kritik för denna misskötsel av sitt fögderi. Räntan ska också balansera flödet in och ut ur landet, RB bör försöka hålla realräntan neutral mot den omvärld vi handlar med så att det inte blir ryckighet i in och utflöden. Att kronan sjönk mot primärt euron i slutet av 2008 var ju därför att riksbanken agerade och drev ner räntan under det relativa förhållande som den brukar ha mot ECB, det dröjde ett tag innan eurolandet sänkt sina räntor och läget är i stort tillbaks som det var innan. Det var förstås bra för ren råvaruexport men inte alls lika glasklart för folkhushållet eller större delen av exportindustrin som också är landets största importör.
Till Lasse: Du skiver ”Det är nog ingen som tvivlar på att läget när det gäller utbud och efterfrågan påverkar prisbildningen.”
Ska jag tyda ditt svar som att du inte tror att det skulle fungera att riksbanken skulle ha ett arbetslöshetsmål på 3 procent som prioritet ett. Tror du som jag att detta skulle leda till accelererande inflation?
Riksbanken säger att de i princip bara styr med räntan, men gör förstås sedvanliga marknadsingrepp som vi kunnat se när bankerna krisade senast. I vilken utsträckning de gör det i vanliga fall har jag inte koll på. Men för att uppnå en viss nivå på arbetslösheten är räntan ett trubbigt vapen och bara en del i de politiska medel som styr ekonomin här i landet. Jag tror inte på någon skenande inflation om man satte ett sådant mål, men å andra sidan tror jag inte heller att det står den ekonomiska politikens makt att med en parameter styra arbetslösheten.
Det handlar om det blir större efterfrågan än vår potentiella produktiva förmåga, om 3% arbetslöshet skulle göra att den gränsen skulle överskridas beror på många faktorer. Jag anser det är för simplistiskt att hänga upp sig på enskilda siffror och variabler, folkhushållets ekonomi är en komplex sak och det måste finnas en helhetssyn på detta.
Vi och många andra länder har länge haft låga räntor som drivit inte minst bostadsrelaterade lånebubblor som stöttat konsumtionstillväxt att hushållen skulle låna ännu mer för konsumtion är ingen hållbar politik.
Som det utvecklat sig har det närmast blivit så att finanspolitiken stödjer penningpolitikens mål. I den framgångsrika Bundesbank som tidigare fanns var det bestämt så att centralbanken skulle stödja den politik som den demokratiskt valda regimen ville föra, om de hade något uttalat arbetslöshetsmål kommer jag inte ihåg. I styret av den gamla Bundesbank var det bred representation i det kollektivistiska Tyskland med industriintressen, fackföreningar etc. Inte en enda finansiell bubbla skapades i det systemet.
Hej Lena!
Hur ser du på den utrikespolitik socialdemokraterna hittills
bedrivit och då framförallt i Mellanöstern?
E
Hej Egon och tack för frågan! Just nu på språng men jag återkommer. Hälsar Lena