Media rapporterar nu om strider mellan ”höger” och ”vänster” i Socialdemokraterna. Dessa strider försvårar valberedningens arbete, menar bland andra Christer Isaksson och Eric Sundström (SvD, Arena). Christer Isaksson riktar skarp kritik mot ”vänstern” som han anser mal sönder partiet. Eric skriver om politiska skiljelinjer som ”egenintressen”. Själv känner jag stor oro när jag läser dessa inlägg. Liksom Christer Isaksson och Eric Sundström blir jag bekymrad om klyftor och konflikter i partiet växer, men jag är också övertygad om att den typ politiska konflikter som just nu är aktuella inom socialdemokratin har vuxit sig stora, inte därför att skillnaderna i synen på sakpolitiken i sig är omöjliga att överbrygga utan därför att partiet inte har lagt tillräcklig kraft på att skapa en plattform för samsyn och förtroende.
Hur skapas samsyn och förtroende? Jag menar att steg ett i en sådan process är att identifiera de problemområden, där konfliktlinjerna inom partiet är starkast. Steg två är att noggrant analysera dessa politiska problemområden, för att enas om fakta i målet. Steg tre är att diskutera möjliga lösningar. I detta steg kan gärna olika alternativ ställas mot varandra och diskuteras i relation till partiets grundläggande värderingar. Hur påverkas jämlikheten? Jämställdheten? Alla barn och ungas möjlighet att forma ett gott liv? Hur påverkas medborgarnas frihet?
En stegvis process för att nå fram till en ny politik rymmer två stora poänger.
Den första poängen handlar om kunskap som verktyg för problemlösning. Politisk strider gäller ofta verklighetsbilden. När vi har skapat enighet om verklighetsbilden, eller åtminstone gjort klart på vilket sätt vi uppfattar problemen, så blir det långt enklare att enas om politiska förslag.
Den andra poängen gäller den tillit och respekt som skapas i en öppen dialog. Det finns idag en olycklig tendens att beskriva den idépolitiska debatten inom socialdemokratin i termer av maktstrid och egenintressen (som t.ex. i ovan nämnda artiklar i SvD och Arena). Visst finns det sådana inslag i politiska konflikter. Men att ständigt beskriva idékonflikt i termer av maktkamp får stora negativa effekter på partiet. En effekt är att många av partiets mest engagerade medlemmar; de som själva fördjupar sig i politiska frågor, tar ställning och vill driva debatt, betraktas som besvärliga kritiker istället för som en resurs för partiet. När svåra och komplexa frågor under senare år har kommit upp på dagordningen, som t.ex. EMU-frågan eller frågan om vinster i skolan, då har kritiker mot partilinjen bemötts med defensiva strategier. Partiet har valt att antingen föra konflikten åt sidan, som t.ex. i fråga om EMU efter folkomröstningen, eller att på kongresser enas om överslätande formuleringar, av typen att det är kvalitet och inte driftsformer som har betydelse för skolan. Om mer kraft istället kunde inriktas på att analysera problemen på djupet, med respekt för varandras åsikter och avsikter, tror jag att partiet skulle nå mycket längre. Partiet skulle också upplevas som långt mer spännande och intressant, inte minst för alla de unga som nu funderar över om de vill lägga sin kraft i vår rörelse, och för många potentiella medlemmar.
Jag skrev igår om statsvetaren Sverker Gustavsson, som pekar på förmåga till problemlösning och en närvaro av en ”legitim opposition” som en förutsättning för en fungerande demokrati (Demokratins kris: ett uppdrag för S). Hans skarpsynta analys är lika relevant för demokratin i ett politiskt parti. Det viktigaste när S väljer en ny ledare är inte om det är en ung eller äldre person, en man eller en kvinna, utan att det är en person som inser att partiets framtid handlar om att skapa en levande intellektuell rörelse som är attraktiv att engagera sig i och som förmår formulera en politik som verkligen kan lösa de stora utmaningar som Sverige står inför – från arbetslöshet, stress och utslagning till klimatförändringar och energisäkerhet.
Jag skulle önska att idékonflikt oftare kunde ses som en tillgång i Socialdemokraterna, och inte som ett problem. Jag skulle önska att kritiker oftare bemöttes i sak. Socialdemokraternas stora möjlighet förblir förmågan att driva en politik som har tydlig utgångspunkt i löntagarintressena och som just därför skapar framgång för landet som helhet, dess människor och näringsliv. Men en sådan politik kräver ständig omprövning, analys och dialog. Här finns nu uppdraget.
Lena Sommestad 
Du har en väldigt bra förmåga att spalta upp problemen i dess beståndsdelar. Utan diskussion, ingen utveckling.
Ni har överlevt er själva. Det finns klara alternativ åt alla håll för tidigare väljare. Inte minst SD med även mp och alliansen drar till väjare.
Nej Olle W – de partier som du nämner är inte alls några klara alternativ för tidigare s-väljare, med socialdemokratiska värderingar. Om värderingarna står i centrum handlar det inte om att välja andra partier. Därtill är socialdemokraterna ett av de partier i Sverige som drar flest väljare. Jag möter inte sällan de som hoppas att socialdemokraternas tid är förbi. Jag är helt övertygad om att de är fel. Det som socialdemokraterna står för, från jämlikhet till hållbar utveckling, är idéer som behövs idag, mer än nåonsin.
Hej Lena,
Intresant inlägg du gjort men din kommentar till Olle W kändes plötsligt lite naiv. Jag kan hålla med om att SD inte är ett tydligt alternativ till S med definitivt både MP och Alliansen. Det kan man nog utläsa av valresultatet. Jag tror många ställer upp på din grunduppfattning men S måste nog omformulera sin politik, resan till en valvinst ligge inte i att argumentera för skattehöjningar utan ni måste tala om vad ni vill. I valet förlorade ni säker 0,5% varje gång Östros kom i rutan, bara skattehöjningar och bidrag, gamla argument som inte längre betyder att svaga grupper får det bättre, den här argumentation kanske funkade förr nu gäller det att ha en tydlig strategi och vision, inte bara att folk ska lita på att S gör rätt, utan vad är det ni vill göra och hur ser resan ut.
Isaksson och Sundström är nog bara ack sá typiska företrädare för partiet som det har sett ut mycket länge. Mitt minne frán socialdemokratiskt dominerade rörelseorganisationer frán 70-talet och framát är tyvärr att all kritik och allt ifrágasättande betraktas som illegitimt och illojalt.
Kanske är detta priset man betalade för det lánga regeringsinnehavet. När partiets ledning samtidigt är landets regering är det klart att det uppstár en kultur av ”kritik försvárar smidig administration”, vilket naturligtvis upplevs som besvärligt. Socialdemokraterna skulle nog pá láng sikt vinna pá att i fortsättningen skilja pá rörelse och regering, och láta den förra vara helt autonom och omöjlig att styra för den senare.
Tack Lena för ännu ett klokt blogginlägg, som sätter ord på det som många av oss frustrerade socialdemokrater tänker men inte så tydligt lyckas uttrycka.
Jan, du börjar säga något viktigt som förtjänar att diskuteras mer på djupet.
Själv har jag länge förespråkat en tydligare åtskillnad mellan partiet och dess förtroendevalda i fullmäktige- och nämdsgrupper, liksom från riksdagsgruppen. Detta av två skäl.
Det ena är principiellt: kommunalt och statligt förtroendevalda är visserligen nominerade av partiorganisationen, men faktiskt valda av väljarna. Därför bör de stå till svars inför just väljarna. De borde få ett odelat ansvar för att utforma politiken i kommunen eller riksdagen. Om de skött sitt uppdrag bra eller dåligt meddelas av väljarna i kommande val. Av detta skäl skulle jag också vilja se en annan inställning från vårt parti när det gäller personvalen.
Partiorganisationens uppgift blir då att värva, skola, utbilda och nominera medlemmar som kan kandidera i de allmänna valen. Därtill blir partiets och medlemmarnas synnerligen viktiga uppgift att agera ”vakthund” och blåslampa gentemot de förtroendevalda, samt att driva den idédebatt som på mera lång sikt ska vägleda de förtroendevalda i deras gärning.
En viktig poäng med en sådan åtskillnad mellan parti och statsapparat är att vi då skulle klara det vi tidigare varit så bra på, men där moderaterna nu överglänser oss. Nämligen att vara i opposition mot missförhållanden i samhället, och samtidigt ansvarsbärande som regeringsparti. Det blir också möjligt för partiet att agera som fri folkrörelse, och att i samverkan med andra folkrörelseorganisationer söka lösningar på människors problem utanför den kommunala eller statliga ramen.
Tack Jan och Kjell.
Jag håller med om att vi borde utveckla idén om en skiljelinje mellan partiet och de exekutiva funktionerna.
Jag tror liksom ni att en sådan lösning kunde vara välgörande för partiets ideologiska debatt och för trovärdigheten, även om det säkert finns många invändningar att förhålla sig till. Med uppdrag i parti och exekutiva positioner mer tydligt åtskilda skulle vi kunna tydliggöra gränslinjen mellan det önskade och det möjliga. Alla inser ju att man i praktisk politik inte alltid kan nå ända fram. En sådan tydligare uppdelning mellan parti och exekutiv makt skulle inte minst underlätta för dem som i exekutiv ställning har till uppdrag att ta ansvar för dagspolitiken. Deras uppgift skulle då bli att i relation till partiet motivera och förklara sina strategiska vägval istället för att lägga kraft på att partiorganisationen ska följa med i de strategiska ompositioneringarna.
När jag själv idag debatterar socialdemokratisk politik möts jag ibland av invändningen att ”du satt minsann i regeringen och då formulerade du inte den här kritiken”. Men om du har i en position i regeringen, i ett kollektivt beslutsfattande och med huvudansvar för ett politikområde, då är det knappast önskvärt att du ägnar dig åt att ifrågasätta dina kolleger offentligt. Om detta blev norm skulle regeringen tappa legitimitet och auktoritet.Som regelverket i Sverige ser ut kan du inte heller reservera dig så att det syns. En hård strid pågår internt och kan ibland bli synlig i något medialt utspel, men utåt är regeringen i stort enig.
Själv tog jag kraftfullt avstånd från den socialdemokratiska regeringens officiella linje en enda gång under mandatperioden 2002-2006. Det var när jag offentligt sa nej till medlemskap i EMU inför folkomröstningen 2003. Just denna gång var det möjligt – men sannerligen inte uppskattat – att agera efter samvete.
Intressant diskussion. Läget är nog dock betydligt allvarligare än att det bara handlar om nyliberalismens intåg som tycks vara en vanlig syn inom socialdemokraterns led. Kjell Arvedssons påpekande om behovet av samverkan mellan fria folkrörelser kan vara centralt för en förnyelse av svensk politik som inser att näringslivet lämnat förhandlingsbordet och gjort sig till en kamporganisation mot 1930-talets kompromisser.
Valet av Håkan Juholt har fått mig att fundera över Mörestrejkens betydelse i detta sammanhang, en långvarig strejk av stor betydelse i Östra Småland men som slutade med att Socialdemokraterna valde storböndernas LRF och krossade småbrukarrörelsen samt i skuggan av Ådalen också med statsmaktens hjälp splittrade arbetarrörelsen, inklusive hedervärda socialdemokrater som Bengt Johnsson, min styrelsekamrat i Miljöförbundet under många år, som spärrades in i Storsien i avvaktan på Hitlers invasion.
Kan Håkan Juholts bakgrund lägga grunden för en ny syn på folkrörelsesamverkan eller kommer han med sin ställning nära försvarsmakten att skapa nya Storsien?
Juholt Mörestrejkens arvtagare: http://www.folkrorelser.org/blogg/2011/03/12/juholt-morestrejkens-arvtagare-2/
Tack för din intressanta länk!
Ett medvetet deltagande i ett parti bör rimligen innebära att man även kan ifrågasätta det egna partiet och kan diskutera vad som man anser vara rätt och fel i mål och mening med organisationen. Att bara utgå från att allt är rätt och riktigt och vara lojal kan leda fel. Normalt bör medlemmarnas insatser innehålla element både av lojalt vardagsarbete och kritisk medvetenhet.
Alltför mycket lojalitet leder till politiskt förfall. Samma sak med för mycket kompromisslös kritik eller egotrippande karriärister som förstör samarbete. Om kritik ses som illojalitet banar det väg för de beräknande karriäristerna och bra folk som inte har de vassa armbågarna manövreras ut och ja-sägare premieras. Det blir ett negativt urval.
Du är så klok. Jag önskar att ditt parti förstod att ta vara på dig. Men jag betvivlar det.
V
Den gemensamma verklighetsbilden du efterlyser bör enligt min uppfattning ha en minst 20-årig historisk dimension. Anser även att det är viktigt att inte göra tvärsnittstudier över problemen, utan f.f.a. att studera vad som hänt över tid d.v.s. longitudinellt betraktande av förändringar. Dessutom bör vi kanske frånhända oss nyliberala/borgerliga falska påstående som t.ex. det om den offentliga sektorns ”ineffektivitet”, vilket okritiskt upphöjts till sanning till synes även i vårt parti.
instämmer speciellt bör vi frånhända OSS nyliberala värderingar och överdriven mätnoja. mätningar har osäkerhet, som man ofta glömmer att tala om. Vi måste återvända till mänskliga rättigheter. Vart tog parollen 2006 om, att alla behövs vägen? Samhällsansvaret glöms bort och läggs på den enskilde.
Jag håller med dig Anonym partimedlem. Vi behöver förstå vad som har hänt över tid för att nu kunna diskutera vad som behöver göras.
Låt mig när det gäller det allmänna tipsa om en ny och viktig bok: Kerstin Jacobsson, red. ”Känslan för det allmänna”, Borea.
Intellectual and political conflict has raged in various countries of the world expression the awareness of national problems in the new world of major transformations. And that conflict will intensify for many reasons, and becomes more complex as a result of external interference with the internal.
Intense global conflict, so become very difficult to follow up its developments and awareness of these developments and their consequences. And the world will be as a result of these conflicts which intensify. And the various forces would defend its interests vigorously.
You urge us to broaden our perspectives. The challenges that you point to is a further reminder of the need for us to improve our capacity to deal with conflicts, to improve our knowledge of future challenges, and to develop our capacity to solve common problems.
Partiet blev fartblint av makten och förlorade kontakten med verkligheten och dessvärre verkar stora delar av partiet ännu inte insett verklighetens föränderlighet. ”På kuppen” förskingrades stora delar av det arv som partiet hade att förvalta.
Partiet har kärnvärden att stå upp för men detta måste göras utifrån förhållandena i dagens verklighet och inte utifrån en nostaligisk återblick på storhetsdagarna under 60- och 70-talen. Det är detta som debatten måste fokuseras på istället för de falangrelaterade personstrider som nu pågår inför en allt mer öppen ridå. Detta förfärliga spektakel hade kunnat undvikas om inte Mona Sahlins avgång hade intrigerats fram i de undanskymda korridorernas maktspel. Hade partiet tagit tid på sig hade valresultatet faktiskt kunna bli början på något, nu fruktar jag dock att möjligheterna ”stressas bort” och att partiets ökenvandring kommer att bli mycket lång.
Ännu ett intressant inlägg från dig, Lena. Jag håller inte alltid med dig. Alla inlägg är inte lika intressanta. Men mer eller mindre brukar jag hålla med dig.
Kunskapsbaserat ska det vara. Så tycker en feministiskt medveten kvinna som troligen är höginkomsttagare samtidigt som hon lyfter fackliga perspektiv. Det är den person jag själv varit en av de första att nominera som partiordförande.
Samtidigt ser jag att flera historiska tendenser hänger med: det är folk med tidigare erfarenhet från regering, riksdags och/eller förvaltning som betraktas som möjliga kandidater. Där är du, Lena, inget undantag. Samtidigt uppfattar jag dig som ärlig, till skillnad från andra på högdjursnivå. Dock är du lite väl mild när du kritiserar.
Det du skriver om en bättre opposition skulle troligen vara lättare att åstadkomma om maktbalansen mellan folkrörelse och representanter i riksdag, landsting och kommuner gav rörelsen mer makt. Det kan åstadkommas bland annat genom den folkbildning du pratat om i ett klipp på Youtube.
Tanken med det här inlägget är att resonera nyanserat. Jag hoppas att jag lyckats.
Slutligen. Det här blev dagens inlägg på Facebook:
Något att tänka på från lenasommestad.wordpress.com
”Men att ständigt beskriva idékonflikt i termer av maktkamp får stora negativa effekter på partiet.
En effekt är att många av partiets mest engagerade medlemmar; de som själva fördjupar sig i politiska frågor, tar ställning och vill driva debatt, betraktas som besvärliga kritiker istä…l…let för som en resurs för partiet.”
Tack för ditt inlägg. Jag uppskattar det mycket.
Jag tror att du pekar på ett nyckelproblem när du talar om maktbalansen mellan folkrörelse och representanter i riksdag, landsting och kommuner. I kommentarsfältet ovan handlar ett par inlägg om vikten av att skilja på partiorganisation och exekutiva uppdrag. Jag tror att detta är en viktig diskussion som måste föras vidare. Jag kom ju själv in som en outsider i politiken, som statsråd. När jag därefter har engagerat mig i partiet utan att ha något förtroendeuppdrag på heltid, har jag insett hur udda jag är. Jag har nu under några år suttit som ledamot i mitt läns distriktsstyrelse där i stort sett alla andra är politiker med nyckeluppdrag i landsting och kommuner, ofta på heltid. Jag ser insett att våra representanter i förtroenderåd liksom många ombud till kongressen också ofta är de samma som våra mest inflytelserika kommun- och landstingspolitiker. Hur skickliga dessa politiker än är, skapas här en politisk sfär där nästan alla har ett inifrånperspektiv. Här krävs ett nytänkande.
Lena…
Som vanligt är du lysande både på att se problematiken vi står inför och den möjliga lösningen. Är precis som du oroad, när fler och fler påhopp sker på dem som pekar på att vi borde följa parties ideologi i vår praktiska politik. När påhoppen dessutom görs genom att företrädare för en ideologiskt väl förankrad praktiskt politik anklagas för att vara vänster som sliter sönder partiet (dvs. extrem vänster). Då känns det riktigt illa.
Borde inte dessa åsikter vara självklara i ett socialdemokratiskt parti? Borde det inte vara självklart att företrädarna för dessa åsikter utgör mitten av partiet, istället för vänster?
Som jag ser det nu, så måste de som företräder den s.k. högern inom partiet inse att det är de som måste gå i takt med partiet, att det inte är företrädare för traditionell socialdemokrati som går i otakt, utan de är de som inte inser att partiet bara under en begränsad tid accepterade en ideologisk felaktig politik med vetskapen om att den skulle återställas, som söndrar partiet.
Att tiden nu är inne att återgå till socialdemokratin igen.
Min konklusion blir att om det inte sker så är det inte den s.k. vänstern som sliter sönder (S) utan den s.k. högern som gör det.
De befinner sig då så långt från den socialdemokratiska ideologin, att de de facto kidnappar partiet från de egna kärnväljarna.
Detta faktum illustreras bäst av det faktum att traditionella socialdemokrater numera tydligen anses vara extrema, oönskade och söndrande, när de vill få partiet att återgå till sin egen politik igen.
Skulle det verkligen vara så illa, vilket jag verkligen hoppas inte är fallet, så lär socialdemokraterna implodera!
Traditionella socialdemokraterna kommer snabbt söka sig bort från (S)…
En del till ett annat parti, andra till ett nytt parti, men tyvärr också en stor del som kommer lämna politiken för gott. (Sveket som partiet skulle göra sig skyldig till, skulle för dem vara slutgiltigt och så skadligt att partiet aldrig skulle återhämta den skada sveket åstadkom.)
Vi har de senaste årtionena sett flera nya partier födas (och nå riksdagen). Jag är därför inte främmande för att detta kan komma att ske, även med de som är socialdemokrater i Palmes anda. (Demokratisk socialist.) (Om dessa inte längre får plats i sitt parti.)
Valberedningen står därför inför ett verkligt ödesval just nu.
Med kloka människor som Lena Sommestad i ledningen (med makt att åstadkomma ngt) har partiet en chans att bli relevanta igen. Tvingas dessa bort, som om de vore söndrande vänster… går partiet en mycket mörk framtid tillmötes.
Snälla, (alla ni som har ngt att säja till om) Låt inte detta vara den utveckling vi nu står inför!
Vi har ju så mycket större potential om vi bara får/tar chansen!
Jag håller med. Valet 2006 och ännu mer senaste valet visar att allt fler väljer att straffa (S) för det som upplevs som ett korrupt parti.
Personligen vet jag vad jag gör om Damberg blir partiledare: då röstar jag för första gången i mitt liv på ett av allianspartierna, efter att ha röstat två gånger på (S) och två gånger på (V) i mitt liv, i syfte att minimera chanserna för Damberg att bli statsminister. Vi är nämligen många som har använts som gisslan de senaste valen: ”röstar ni inte på ett parti som leder till (S)-regering, blir det sämre än om ni hade gjort det”. Visst, kortsiktigt är kanske en regering med Damberg som statsminister bättre än en fortsatt Reinfeldt-regering, men långsiktigt är ju konsekvenserna förödande för den som vill leva i en demokrati med rejäla alternativ och val, med valfrihet. Om valet 2014 står mellan att kortsiktigt kanske kunna få det lite bättre med Damberg som statsminister – men då försvåra möjligheterna till ett annat samhälle på reformistisk och långsiktig väg – eller att försöka bidra till att (S) räddas genom att rösta på Alliansen, ja så väljer jag förstås det senare. Alldeles för länge har (S) tagit oss för givna, skulle stundande partiledarval visa att partiet fortsätter med det, ja, då var det kul så länge det varade, men tack och ajö.
Det ser onekligen ut som ett alternativ för traditionell socialdemokratisk politik måste träda fram under de närmsta åren. Som det ser ut nu så är det ju vänsterpartiet som ligger närmast traditionell socialdemokrati, enl. Dan Josefssons dokumentär ”Vänsterspöket”. Tyvärr är det ju alltför enkelt för motståndare att avfärda alla försök till diskussion därifrån med kommunist-kortet.
Exemplet med piratpartiet visar hur sociala medier kan samla många anhängare om man har ett fokus som engagerar. Jag tror att ett parti som på allvar gör upp med nyliberalismen, för ett socialdemokratiskt system, utan alla negativa kopplingar till vare sig 20 år av nedskärningar eller Sovjet, har större potential att engagera än FRA och fildelning.
Jag har skrivit det förr. Jag skriver det igen. Med Lena Sommestad som ordförande skulle det finnas hopp för partiet igen. Det gör det inte med de namn som media just nu lanserar.
Björn Eklund
Solna
Ett lysande inlägg, som dock känns lite otillräckligt.
Som socialist och demokrat tycker jag förstås att det vore trevligt om jag kunde rösta på S.
Det har jag tyvärr inte ansett mig kunna göra med hedern i behåll någon gång i mitt vuxna liv.
Ni har nu chansen att bli det jag, och kanske många andra med mig, saknar. Men då krävs att ni gör upp med er egen populism, och får bort den förbannade kulturen av att partiledningen kör sitt eget race och skiter i gräsrötterna.
Ni har chansen att som första politiska parti under innevarande sekel och millennium erkänna att vissa idéer/beslut var att hoppa i galen tunna, och därigenom vinna väljarnas respekt.
Ni har chansen att lämna väljarföraktet därhän och därmed bryta politikerföraktet.
Men då måste de som vill fortsätta gå i samma gamla spår stå åt sidan för andra som ödmjukt och ärligt vill skapa framtidens socialdemokrati.
Vill avsluta med att ge en länk till ett blogginlägg med lite goda idéer om vad en modern socialdemokrati skulle kunna stå för.
Tack för tips om en spännande bloggpost! Jag håller helt med Klara om att det finns en positiv individualism i form av frigörelse och mänskligt växande och det är ju just denna typ av frihet som en väl fungerande generell välfärdsmodell kan erbjuda – inte minst till kvinnor vars frihet kräver grundläggande jämställdhetsreformer. Jag tror inte på Klaras grundtrygghetsmodell, men däremot är det inspirerande att tänka mer kring hur satsningar på det gemensamma i form av samhällsbyggande, kultur etc skapar större frihet och livskvalitet. Det socialdemokratin har tappat sedan 1970-talet är förmågan att förklara varför ett samhälle där marknadens regler dominerar INTE ger alla lika chanser och lika möjligheter.
Hej Lena!
Det är lätt att tycka och”veta bäst”på nätet. Ibland undrar jag vad som driver folk att blogga. Det är väl bra att utbyta tankar; men förändrar det något? Vill man föändra då måste man finnas med där besluten fattas,men i dessa församlingar(partiorganisationen) är det skralt med engagemang.
För många år sedan drev partiet en kanpanj som hette” partiets inre arbete” med syfte att lyfta fram och demokratiser partiarbetet. Kanske kunde man pröva detta igen, men i modernare tappning. Varför inte utnyttja nätet i detta syfte. Partiet kunde ta fram en programvara som en ram. Man kan därvid tänka sig att använda verkligheten som exempel. Aktuella kommunala frågor som parti lemmarna kan ”blogga” om själva ta ställning till. Allt i syfte att över brygga klyftan mellan tyckande och praktiskt politiskt arbete. Möjligen skulle kanske en och annan bloggare känna sig stärkt sin övertygelse och finna mödan värd att deltaga även besluts process.
MVH Ombudsman emeritus
Tack. Ditt förslag låter som en bra idé. Partiet har ju tagit initiativ till att i olika former utnyttja nätet mer systematiskt och som en del i det konstruktiva partiarbetet, och här tror jag att mycket mer kan göras. Samtidigt tror jag att det också kan behövas en fri och ”ostyrd” debatt. Den bidrar på ett annat sätt till att lyfta idéer som på sikt kan få betydelse också i den inre partiarbetet.
”Det socialdemokratin har tappat sedan 1970-talet är förmågan att förklara varför ett samhälle där marknadens regler dominerar INTE ger alla lika chanser och lika möjligheter.”
Amen to that.
Och jag är glad att du läste och tyckte det var intressant, jag hoppas att något av det kan få följa med in i de interna debatterna 😉
Låt mig förklara vad jag gillar med ”Klaras” grundtrygghetsmodell (utan att för den skull hävda att den är rätt för S, det måste ni ta ställning till själva), och börja med att betrakta problemet från andra sidan: alliansens arbetslinje.
Problemet med arbetslinjen är, lite förenklat, att man vill tvinga alla – arbetsför är man tydligen så länge man andas – att arbeta, trots att arbetsmarknaden redan är mättad, dvs trots att det inte finns arbete så att det räcker till alla.
Och om man erkänner att det faktiskt inte finns arbete till alla, så kanske man kan fundera en gång till ifall det kanske inte trots allt är en ganska bra idé med medborgarlön. Alternativet är att ha ett krystat system med arbetsmarknadsåtgärder och att försöka upprätthålla något slags illusion av att ”snart har vi nog alla i arbete, ska ni se”.
Tror man däremot att det går att skapa arbete till alla, och om man anser att den som är arbetsför, men inte vill dra sitt strå till stacken, är en osolidarisk snyltare, så har man förstås grund för en annan uppfattning och att i stort sett fortsätta på tidigare formulerad politik – inte nödvändigt borgarnas arbetslinje, men i vart fall något stort sett beprövat recept.
Sedan finns det förstås de som tror att medborgarlön skulle medföra att folk slutar jobba bara för att de inte vill… så länge man har möjlighet att tjäna mer på att jobba tror jag att den moroten är mer än tillräcklig (det är den för mig i alla fall). Men visst, den här problematiken måste man nog tänka till om.
Ping: Tyst om Prime-gate i Christer Isakssons ”analys” av S-striden | Nemokrati
Kloka åsikter du för fram, oavsett vilket parti det gäller.
mycket givande kommentarfält.Jag tror faktiskt att vi kan rubba kollossen, hävstången har kommit igång
Du ger oss hopp om framtiden, tack! Tänk att det känns ”nytt” med någon som hela tiden utgår från forskning och kunskap? Det borde ju vara självklart. Istället har vi politiker som nonchalerar forskning, senast Beatrice Ask i TV4:s Nyheter idag. Med ett snabbt ”Nä det tror jag inte på” avfärdade hon forskningsresultaten i fallet i fråga (fotbojor till ungdomar).
Det finns en stor längtan efter en socialdemokratiskt politik som lyckas förklara varför solidaritet är viktigt. Varför det är viktigt med ett rättvist skolsystem, en rättvis arbetsmarknad mm. Du har förmågan att kommunicera detta, och kan dessutom backa upp argumenten med fakta. Kör så det ryker, Lena!
Hej Lena! Tack för alla dina kloka blogginlägg som alltid håller hög kvalitet. Vill dock påpeka två saker:
1. Min text handlar om hur partiledarvalet, med sina inslag av kaos, påveval, stängda dörrar och bristande medlemsinflytande, undergräver den nya partiledarens mandat. Jag tycker naturligtvis att det är önskvärt med idédebatt. Att tolka min text som att jag inte vill ha idédiskussion är inte korrekt, tycket jag.
2. Jag jobbar på webbtidningen Dagens Arena, inte tidskriften Arena. Hoppas att ni är många som läser båda!
Tack Eric för att du svarar!
Jag ska skärpa mig så att det inte blir fel med webbtidningen Arena och tidskriften.
Jag är helt enig med dig om de problem som finns med brist på öppenhet i partiledarvalet.
Det jag lyfter till debatt är ditt sätt att reducera ideologiska konflikter – som ibland kommer till uttryck i olika uppfattningar från olika partidistrikt när det gäller val av partiledare – till en fråga om ”egenintressen”. Du frågar dig varför valberedningen inte kunde enas om en kandidat:
”Varför tog de inte en votering om saken?” Och du fortsätter:
”Kanske blockeras de två ”hetaste namnen” av några enskilda partidistrikt som kräver kompensation? Har ett av dessa partidistrikt en bro till Danmark? Kanske ställs krav för att en partiledare ska släppas fram: En ny helhetslösning som stillar det egenintresse som aldrig ljuger? Kanske i form av inflytande över de andra poster som kan omfördelas: partisekreterare, ekonomisk-politisk talesperson, gruppledare i riksdagen, platserna i partiets verkställande utskott.”
Här gör du konflikter om politisk inriktning till en fråga om ”egenintressen” och utpekar ett av de socialdemokratiska distrikten som en bromskloss. Det känns inte särskilt konstruktivt. Jag tror inte alls att en omröstning mellan distriktens företrädare samlade i slutna rum skulle leda till någon hållbar lösning av partiledarfrågan, om det faktiskt finns rejält olika uppfattningar. Valberedningen gör alldeles rätt när man strävar efter att skapa enighet. Konsensus är en modell som används i många demokratiska sammanhang. I EU är det vanligt och i internationella förhandlingar är det regel. Jag tycker att modellen är lämplig när vi väljer partiledare, åtminstone i den form som processen drivs nu. Om vi hade en medlemsomröstning vore det en helt annan sak. Då skulle förutsättningarna vara mycket större för bred acceptans av utfallet.
Mitt viktigaste budskap i det blogginlägg som jag skrev är att den strävan efter enighet, som Valberedningen nu ger uttryck för, skulle bli ännu mer framgångsrik om partiet på allvar tog tag i den meningsskiljaktigheter som finns inom partiet när det gäller viktiga och kontroversiella sakfrågor. Jag hör till de socialdemokrater som utifrån en egen analys och utan någon tillhörighet till utpekade falanger eller distrikt har kommit fram till ståndpunkter som i debatten ofta definieras som ”vänster”, t.ex. att valutasystemet EMU saknar förutsättningar att fungera och att tjänster i allmänhetens intresse bäst utförs av aktörer utan vinstintresse. Jag saknar en konstruktiv och respektfull diskussion i dessa frågor och jag tycker att också distrikt som står för dessa ståndpunkter ska bemötas med respekt. Om kritiken gäller processen i partiledarvalet är det bättre att tydligt rikta kritik mot den, tycker jag, än att skriva om utpekade partidistrikt i termer av ett ”egenintresse som aldrig ljuger”.
I grunden är jag övertygad om att vi är eniga: idédebatt behövs! Det är ju också detta som webbtidningen Arena vill främja!
Jag håller alldeles med Lena Sommestad, varför kan ni i media inte uppehålla er mera vid sakfrågorna? Vad när till exempel motståndet mot Damberg i partiet? Lyckas man i media ge en helhetlig bild av vad som när motståndet mot Damberg? Det tycker inte jag, för man pratar just om egenintressen, ”höger”-”vänster”, medan saker som Primegate och Dambergs beteende i SSU inte nämns och rimligen borde vara med i beskrivningen av vad som när motståndet mot Damberg och andra som i samma eller högre grad är knutna till den dominerande S-ledningens maktbas. Visserligen kritiserade inte Persson tillräckligt Damberg och hans kumpaner för vad de gjort i SSU, liksom den dominerande S-ledningen har haft överseende med de Primesponsrade, men i alla fall hade han vett att varna mot att låta en som Damberg ta makten i partiet (alltså att undvika att det blir som det var under dennes tid vid makten i SSU). För några år sedan lät man detta få utrymme i media – varför är det så tyst i media nu?
Ping: Recension: Illa far landet | Storstad
Meningsskiljaktligheter har alltid funnit och det är bra. Det är inte medmänniskorna och medhållarna som för frågor framåt utan det är motmänniskorna som gör det. Naturligtvis i samtalet som uppstår. Så det ska vi vara rädda om. Men låt medlemmarna besluta mer.. Det är lätt att via dator eller röstning på tex partiexpedition rösta när olika förslag finns. Så också med partiledare.. Val beredningen behöver bara vaska fram några förslag, så kan vi medlemmar rösta på vår kandidat. Enkelt.. dessutom demokratiskt. Om det till äventyrs finns någon som inte kan rätta sig efter det valet, så är det nog ingen socialdemokrat, för vi… respekterar demokratin.
Mvh/ Jan-Åke Sallermo
Norrköping
Ping: En storm i vattenglas dagen efter. « annarkia
Ping: Juholt Mörestrejkens arvtagare – Folkrörelsebloggen
Ping: Dialog med alla fria och samhällskritiska intellektuella och kulturarbetare som bara väntar på att få delta i kampen för ett alliansfritt Sverige… « reflektioner och speglingar II…
Ping: Dialog med alla fria och samhällskritiska intellektuella och kulturarbetare som bara väntar på att få delta i kampen för ett alliansfritt Sverige… « reflektioner och speglingar II…
Ping: Dialog med alla fria och samhällskritiska intellektuella och kulturarbetare som bara väntar på att få delta i kampen för ett alliansfritt Sverige… « reflektioner och speglingar II…
Ping: Pedagogik – jag lånar rubriken, ticketack | Anne-Marie Körling
Ping: Svensk samhällsanda | Svensson