Ord för dagen: en övertygande essä

Mina ord för dagen kommer från John Maynard Keynes’ essä om  The Means to Prosperity i samlingen Essays in Persuasion (1933).

Essän, som jag tidigare har berättat om på denna blogg, är Keynes’ snabbkurs i krishantering. Den förklarar hur en ekonomisk kris kan hävas, genom att staten lånar pengar och stimulerar sysselsättningen. Det är en fullständig missuppfattning, skriver Keynes, att tro att expansiva sysselsättningssatsningar skulle stå i motsättning till en balanserad budget. Det förhåller sig alldeles tvärtom. Det finns nämligen inget annat sätt att balansera en statsbudget i ett samhälle i ekonomisk kris än att öka nationalinkomsten, och att öka nationalinkomsten innebär att öka sysselsättningen.

Hur kan upplåning leda till budgetbalans? Keynes’ förklaring är att en samhällsekonomi i recession har många människor utan arbete och stora resurser som inte används. När staten lånar upp pengar för att till exempel bygga nya vägar i ett sådant läge, då kickar detta igång en kedjeprocess. Den första stimulansen skapar ytterligare jobb och ytterligare konsumtion, och detta rullar på i flera varv. Det kallas för en multiplikatoreffekt. Genom multiplikatoreffekten blir slutresultatet av en stimulansåtgärd större skatteinkomster för finansdepartementet än de pengar som man från början lånade upp. Budgeten kan komma i balans, på en högre nivå.

Keynes’ geniala bidrag till nationalekonomin var att han genom sin analys av en ekonomi i recession kunde förklara varför det är omöjligt för ett land att spara sig ur en recession. De politiker som försöker spara sig ur en recession, driver ekonomin mot ännu lägre sysselsättning och ännu lägre skatteinkomster. Istället för att fixera sig vid budgetbalans, måste politiker förstå att budgeten i första hand är ett instrument som ska användas för att driva upp aktivitetsnivån i samhällsekonomin. Budgeten är ett redskap, inte ett mål.

Det är oändligt plågsamt att en dag som denna, då statsbudgeten presenteras, höra finansministern orera om återhållsamhet i utgifterna, som om statsbudgeten vore en kakburk med pengar; pengar som ska fördelas mellan olika utgifter och sedan är slut. Det är än mer plågsamt att höra honom påstå att återhållsamhet är ett sätt att ta ansvar i ett läge, när våra grannländer i EU behöver mer stimulans än deras egna skuldsatta regeringar förmår skapa. Sverige – ett av få länder som har god ekonomi och låg statsskuld – har just nu ett ansvar att skapa efterfrågan. När Anders Borg vägrar att inse detta ansvar, bidrar han till att undergräva det europeiska och det internationella monetära systemet. Han kommer att gå till historien som en av många finansministrar som tror att deras ansvar är att balansera statsbudgeten – inte att skapa tillväxt och välstånd i samhällsekonomin.

Det är dags för oppositionen att ännu tydligare än hittills peka på vikten av samhällsekonomisk stimulans som krismedicin.

Höstens budgetdebatt bör inte bara handla om hur ett givet budgetutrymme ska användas, även om mycket gott kan göras redan här – som Socialdemokraterna övertygande visar.

Höstens budgetdebatt bör också handla om hur vi ser på regeringens ansvar för att förhindra en fördjupad recession, i Sverige och Europa. Vi har inte bara ”de pengar vi har” i årets statsbudget. Eftersom Sverige är ett land med goda statsfinanser och en egen valuta, har Sverige möjlighet att expandera ekonomin och sätta människor i arbete. Sverige kan välja att lära av historien, eller att envist blunda.

Mer om budgeten: SvD, Aftonbladet. 22 september varnar till och med Lars Calmfors för en budgetpolitik som stramar åt för mycket. Han påpekar också att Sverige – om något – har ett ansvar att bidra till efterfrågan i ett läge, där nästan hela Europa är i kris.