Jan Nygrens artikel i DN, ”Medelklassen får inte bara vara objekt för höjda skatter”, är problematisk på flera sätt. Låt mig lyfta den avgörande bristen i hans analys: oförmågan att inse att arbetarrörelsens framgångar inte är så stora, att Socialdemokraterna idag kan lämna kampen mot fattigdom och ojämlikhet därhän. Tvärtom.
Jan Nygren själv gjorde tidigt en klassresa upp till den övre medelklassen. Av inlägget att döma tycks han tro att de flesta människor i Sverige har gjort samma resa. Han skriver om hur bra det var att arbetarrörelsen en gång tog strid mot ojämlikheten och fattigdomen, men att partiet nu måste ta ”utgångspunkt från den verklighet som människor idag leveri i”. Men vilken verklighet tänker han då på? Verkligheten för dem som under senare år har sett sina inkomster och möjligheter växa, eller verkligheten för dem som möter allt snävare ramar när de gör sina livsval?
Det är väl känt att den ekonomiska ojämlikheten har ökat kraftigt i Sverige under senare år. Människor i Sverige lever allt mer olika liv. Livschanserna är långt ifrån jämlika.
1990-talet blev en brytningstid för den svenska välfärdsmodellen. I kölvattnet på ekonomisk kris och en radikalt ny, mer marknadsorienterad politik ökade ojämlikheten i Sverige under 1990-talet mer än i de flesta andra industrialiserade länder (ILO 2008). Höginkomsttagarna drog ifrån, medan de stora löntagargrupperna släpade efter. Arbetslösheten bet sig fast på en hög nivå.
Sedan borgerligheten tog över 2006 har ökad ojämlikhet blivit ett uttalat mål för politiken. Resultaten har inte låtit vänta på sig. Redan under borgerlighetens första period vid makten fick de medborgare, som hade allra lägst disponibel inkomst, se sina inkomster falla (Regeringen skapar fattigdom). Politiken för att systematiskt försämra villkoren för de sämst ställda fortsätter under denna mandatperiod, med förutsägbart resultat.
SCB:s senaste statistik om svenska folkets disponibla inkomster (SCB) visar att den ekonomiska standarden för Sveriges befolkning ökade med i genomsnitt 35 procent under perioden 1999–2009. Men skillnaderna mellan olika grupper är stora. För ensamstående kvinnor med barn var ökningen bara 19 procent. Klyftorna fortsätter att öka. Fattigdomen växer. Jag citerar SCB:
”År 2009 hade en icke förvärvsarbetande en ekonomisk standard som låg på 66 procent av vad en förvärvsarbetande hade. År 1999 låg motsvarande andel på 80 procent. Under 00-talet har andelen av befolkningen med låg ekonomisk standard ökat från 8 till 13 procent. För ensamstående med barn har andelen ökat från 11 till 27 procent och för sammanboende med barn från 8 till 10 procent”
Generellt har inkomsterna under senare år ökat allra mest för personer i Jan Nygrens ålder, dvs. gruppen 55-64 år. SCB:s statistik över hushållens ekonomi visar att åldersgruppen 55-64 har ökat sin inkomst med 44 procent sedan 1991. Ungdomar mellan 20 och 24 år har däremot ökat sin disponibla inkomst med bara dryga 14 procent. De växande problem som möter våra ungdomar syns på många sätt. Till exempel har den psykiska ohälsan ökat bland unga kvinnor.
Jag tycker som Jan Nygren att det är viktigt att Socialdemokraterna har ett program som vänder sig också till medelklassen. Jag tillhör själv medelklassen och är väl bekant med de utmaningar som möter inte minst kvinnor i stressiga tjänsteyrken i storstäderna.
Men jag anser att Socialdemokraternas viktigaste uppdrag inte kan vara att ensidigt lyfta medelklassens problem. Vi måste ha fokus på att lyfta fram den ojämlikhet och den fattigdom som begränsar livet för de stora grupper som sett sina inkomster stagnera och sjunka sedan 1990-talet. Det gäller inte minst många kvinnor och ungdomar. Vi måste kort sagt lägga förslag som kan stärka möjligheten till frihet och oberoende inte bara för en välbetald medelklass, utan också för människor med lägre inkomst. Varför finns vi annars som ett Socialdemokratiskt parti?
Ett exempel på en politik som under lång tid har varit viktig för svenskar i alla samhällsklasser är satsningen på en väl fungerande offentlig service av hög kvalitet, dvs. bra äldreomsorg, barnomsorg och skola. Goda resurser i den offentliga välfärden är en förutsättning för kvinnors frihet, oberoende av inkomst eller bakgrund. Det är också en politik som har stor betydelse för hela landets ekonomiska framtid, som en social investeringspolitik.
Men den offentliga servicen är inte något som Jan Nygren vill försvara, tvärtom. Hans budskap är att gemensam välfärd är för dyr. Välfärd måste betalas mer med privata pengar. Hur det ska gå till i ett samhälle med ökade klyftor och växande fattigdom är en fråga som Jan Nygren väljer att gå förbi.
Till sist: Jan Nygren gör i sin analys på ett mycket o-socialdemokratiskt sätt skillnad mellan de människor som lyckas och de som inte lyckas. Hans plädering för en ny socialdemokrati, med ”en annan attityd”, handlar om att bättre bemöta de ”upplysta, ekonomiskt fria” människor som måste ha rätt att välja mer, medan ”de som inte klarar detta ska fångas upp av ett samhälleligt skyddsnät”.
Nygren tycks ha glömt att den svenska modellen bygger på insikten om att välfärdspolitik inte ska utformas för att rädda de svaga, utan för att ge alla medborgare lika chans och social trygghet, med utgångspunkt från ett socialt medborgarskap. Den växande ojämlikheten har under senare år gjort allt fler människor i Sverige ekonomiskt ofria, men de som har sett sina livschanser begränsas är inte mindre upplysta eller angelägna att forma sina egna liv än de som har höga inkomster och stor ekonomisk frihet.
Om Jan Nygren som konsult vill ge fler råd till oss idag aktiva socialdemokrater, så vill jag ge rådet att intressera sig något även för livsvillkoren bortom den övre medelklassen.
Högbergs Tankar skriver klokt, både fredag och lördag. Vem äger sanningen? Var finns dialogen om framtiden? Göran Greider påpekar det centrala: högern har tagit makten över samhällsdebatten.
Klippt från SCB:s pressmeddelande om inkomstutvecklingen i Sverige:
Lena Sommestad 
Bra skrivet, lena!
Lena Källman
Bra skrivet Lena!
Jag ÄLSKAR dig Lena 🙂 (Och gråter för att du INTE blev partiledare)
Så klarsynt, så klok och så rätt…
Kan inte annat än känna en djup sorg att du med din kloka genomsocialdemokratiska samhällssyn är så ensam i partitoppen…
I den nattsvartast stormande motvind
Går en vindstilla gärning på jakt…
Ser en jagad som flyr mot sin botgrind
Sått ett frö genom stormar till vakt…
Socialdemokratin behöver stå upp för socialdemokratiska värderingar i tider som dessa…
Aldrig har det väl blåst mer motvind än under denna period när tom. våra ledande företrädare argumenterar mot våra ideologiska lösningar på samhällets problem.
Nattsvart, men ändå inte hopplöst…
När sådana som du finns…
Tack 🙂
Fy, vad tråkigt att dela parti med en sån som du, Jan Nygren. Är du verkligen sosse? Med såna vänner behöver vi sannerligen inga fiender!
Vårt fundament, Jan Nygren, stavas solidaritet! Men det vet du kanske inte vad det är? Vi är många som gjort klassresan tack vare socialdemokratin och den generella välfärden, och det är återupprättandet av den och den bakomliggande moralen vi nu har att kämpa för.
Håller med Bosse Bergkvist och Lena så klart. Men jag har sett hur min släkt och mina föräldrar med stigande inkomster, med allt fler och högre förtroendeuppdrag som heltidsanställda (S)-politiker och LO-ombudsmän, har blivit alltmer högerorienterade. De flesta utgår från sin egen verklighet och tappar bort sig på vägen. Att de inte längre är trovärdiga i sina uttalanden, tycks inte hindra eller störa dem.
Har svårt att förstår den något nedvärderande tonen mot Jan Nygrens artikel.
Han skriver ju inledningsvis så här….;
”Den avgörande frågan är hur socialdemokratin åter ska kunna vinna val. Eftervalsdebatten visade, att svaret på denna fråga för många socialdemokrater blev politisk nostalgi – en dröm om det som var. Detta tyder på ett grundläggande problem, nämligen att en stor del av socialdemokratin har svårt att skörda frukterna av partiets historiska framgångar. Det räcker naturligtvis inte med återblick och mer av det som varit. Socialdemokratisk politik måste självfallet motiveras idémässigt, men med utgångspunkt från den verklighet människor i dag lever i.”…
Frågan är, som partiet har misslyckats med i två val, hur vinner man val i framtiden..?
Om detta borde den konstruktiva debatten handla om…
Tack Bo för kommentar.
Jag håller helt med dig om att vi behöver vinna val, men vi behöver också – precis som Jan Nygren skriver i sin inledning – motivera vår politik idémässigt, utifrån den verklighet vi lever i. Mitt problem är inte inledningen i Nygrens artikel utan det faktum att han faktiskt helt förbigår den helt avgörande utmaning som partiet står inför, nämligen det faktum att ojämlikheten i Sverige har vuxit under 20 års tid och nu har nått till en punkt där allt fler barn exkluderas ur samhällsgemenskapen.
En verklighetsbeskrivning som inte riktar ljuset mot det faktum att barnfattigdomen växer och att inkomstklyftorna ökar kan inte ge socialdemokratin vägledning att skapa politik utifrån arbetarrörelsens värderingar. Det är inte meningsfullt att vinna val om vi inte i regeringsställning kan skapa ett samhälle som ger fler människor i Sverige en chans till bättre och rikare liv.
Nygren skriver om hur viktigt det är att i framtiden kunna infria högt ställda krav på välfärdstjänsterna, men den lösning han erbjuder – mer privat finansiering – hjälper inte dem som har låga inkomster. I låginkomstgrupperna ser vi idag istället hur kvinnor, som anhöriga, får ta på sig en allt större del av det obetalda arbetet, när den offentliga sektorns service försämras. När svensk äldreomsorg var som bäst kunde i stort sett alla äldre få hjälp med t.ex. städning. Frågan är varför?
Min poäng är att Socialdemokraterna bör lägga förslag som kan förena många medborgare, istället för lösningar som ställer medelklass mot arbetarklass. Socialdemokraterna måste också stå upp i försvaret av ett samhälle, där inkomstskillnaderna hålls inom rimliga gränser. En omfattande forskning visar att ojämlika samhällen fungerar sämre än jämlika på många områden. T.ex. är stor ojämlikhet förknippad med sämre folkhälsa och mindre social rörlighet.
Jag är skarp mot Jan Nygren därför att han sviker de grupper i samhället som han borde försvara, och därför att han sviker socialdemokratins grundläggande idé om jämlikhet.
Men jag ser inte motsatserna i Nygrens artikel? Hur har du kunnat läsa fram att han menar så då han poängterar helheten. Tvärtom så synliggör han just den utmaningen som du säger saknas. Det vi också behöver säkerställa är vars går gränsen för att vara arbetarklass enligt vår historia sett idag? Att barnfattigdomen ökar är solklart en del av arbetarklassen men är metallaren arbetsklass? Är det årsinkomsten som avgör gränssättningen och vars går då den gränsen? Ensamstående kvinnor som ofta jobbar i lågt betalda ”mjuka” områden.
Som vanlig dödlig med partibok så ser jag klara problem i att vi separerar vårt igår med det som skall komma i morgon. Hela arbetarrörelsens kamp har varit att eftersträva – i stora drag – att alla skall få det bättre, att vi skall bygga samhällskroppen på ett solidariskt tänkande där just jämställdhet och jämlikhet är frukterna. Nu är vi nästan framme ( och jag är def medveten om att vi inte är helt framme) och vi lever i ett av de bästa länderna att leva i på jorden. Men frågan är då Hur går vi vidare? Hur vidarutvecklar vi solidaritetstanken in i nästa steg av socialdemokratisk politik. Genom att våga se allvaret eller genom att återskapa gårdagens slagord? Vet inte om jag kan förklara riktigt va jag menar men att vi förlorar val med våran grund är ett klart tecken på att vi inte vågat ta Socialdemokraterna in i nästa ”våg”…RUT och ROT kan vara bra förslag att skapa rena vita jobb trots att borgligheten använder dessa som sina slagträn – en del av borglighetens uttryck är tagna från vårt material…Politik är ju inte klart svart och vitt utan handlar om vilken värdegrund man lägger för sina förslag och ideer. Mona förde t.ex fram företagandet som nödvändig för att skapa ekonomi och jobb – är det någon som släpats i skiten för en så solklar tanke som hon? Vinst tanken är en annan – Vilken människa jobbar utan vinst? du? jag? knappast o istället för att ondgöra oss över vinster så får vi väll styra vinsterna och skapa möjligheter så att man kan välja sin skola, välja sin vårdcentral eller sitt äldreboende. Socialdemokratin skall vara ett öppet parti för tankar och det är det inte idag. Du ifrågasätter Nygren om han är Socialdemokrat och du blir då bara en del i jakten på höger och vänster falanger vilket kommer spränga partiet.
Håller med Olof Michael nedan. Finns det fortfarande en klasskamp? Numera är ju arbetarklass = medelklass. Det handlar egentligen om icke förvärvsarbetande mot förvärvsarbetande numera. Har du ett jobb så har du det bra i Sverige idag. Och visst börjar det väl likna ett axiom att får du bra betalt för att ligga hemma så är det ju helst det du gör, och orättvisan upplevs av dem som arbetar, för de vill ju också helst vara lediga. Det är bara att titta på tex Robinson. Så fort nån ligger och latar sig på stranden medan de andra bygger eller letar mat så går snacket om folk som åker snålskjuts. Fortsätter S att bara värna de 7% som är arbetslösa och straffa de 93% som jobbar så kommer nog valresultatet för s närma sig de 7% minus de som vänsterpartiet plockar..
Angående Lenas tjat om obetalt arbete i hemmet så börjar det också kännas som en ickefråga. Lösningen heter RUT och hon får betalt för att göra det arbetet. Dessutom så går utvecklingen åt rätt håll på det planet, och det är inte att kvinnor får betalt, vilket de iofs får eftersom de får del av mannens inkomster, utan att mannen tar ett större ansvar för hemuppgifterna. Snart är det 50-50 där och då är den frågan också löst.
Problemet för S är att de försöker lösa problem som inte längre finns.
Mikael, Det är bra att det går åt rätt håll med obetalt arbete, men det beror troligtvis på debatten om jämställdhet. För min del är det självklart att jag tar lika stort ansvar för hushållsarbetet som min arbetande sambo, men det är en helt annan sak när det kommer till mina föräldrar. Det är viktigt att debatten fortgår, dock ser jag otryggheten många kvinnor känner om rätten till sin egna kropp som det största problemet i vårt samhälle. Att vara livrädd för att gå ut ensam så snart det börjar bli kväll.
Sen håller jag inte med dig om att det skulle vara så underbart att vara arbetslös som du skriver. Rent ekonomiskt så lockar det inte med att gå på socialbidrag, plus skammen att inte kunna försörja sig själv. Tror jag fortsätter att jobba även om S vinner nästa val.
Människan är som biologisk varelse inte så inifrånstyrd som vissa vill tro. Normer och värderingar kommer utifrån och det finns ett uttryck som kanske passar in på Jan Nygren m.fl. – Säg mig vem du umgås med och jag ska säga dig vem du är.
Det finns stora frågor som Jan Nygren inte berör, trots att dessa berör ALLA och inte bara den stora väljarmassan ”medelklassen” och det är arbetslivet – antingen vi för tillfället är där eller inte. Det var länge sedan SAP genomförde någon arbetslivsreform. Kanske kan vi börja med att omarbeta lagen om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft som infördes av Bildregeringen -91 och vars negativa följder man då inte ens kunde ana? Det strider mot s-etik/ideologi och också mot det sunda förnuftet att de kanske mest sköra patienter, de inom psykiatrin, ska drabbas av stafettläkeri. Det finns många andra spörsmål när det gäller arbetsrätten att ta upp. Ibland frågar jag mig om våra högsta fackliga företrädare som s.a.s. har partiledningens öra också har drabbats av Jan Nygren-syndromet?
Häromveckan läste jag en briljant kommentar någonstans i cyberrymden. Kommentaren var så bra att jag lägger in den här:
”Sedan 2006 har samhällets förändrats. Förr hade vi ett samhälle som gav bidrag till de ”fattiga”. Idag har vi ett samhälle som ger avdrag till de ”rika”.”
Vi har gått från ett bidragssamhälle till ett avdragssamhälle. Inte så konstigt kanske, eftersom alla partier idag kämpar om medelklassens röster.
Slagkraftigt! De rika vill säkert bli ett skattefrälse, med tanke på allt de gör får ”vårt” samhälle. Kapitalister och entreprenörer verkar vara så oändligt mycket viktigare än andra.
Även om det är en bra tanke att höja priset på en bil som är dålig för miljön, så är knappast förslaget från S att lägga på 15 000 på registreringsskatten på gamla ”klimatfarliga” bilar något annat än ett bidrag till de rika som köper nya miljöbilar.
Du är så oerhört klartänkt och underbart kunnig. Jag håller med Morgan S i allt han säger om dig Lena. Hur vore det om kvinnoförbundet upprättar en skuggbudget till den som nu ryktesvis håller på att ta form i Waidelich tankesmedja. Om inte annat kanske han skulle kunna få hjälp att se möjligheterna till en självständig socialdemokratisk ekonomisk politik befriat från det taktiska spelet i riksdagens korridorer.
Lena!
Jag kan inte förstå hur du i artikeln kan lägga in värderingen/bedömningen att, som du skriver…: ”Jag är skarp mot Jan Nygren därför att han sviker de grupper i samhället som han borde försvara, och därför att han sviker socialdemokratins grundläggande idé om jämlikhet”
Han försöker ju närmast att beskriva en politisk verklighet som (s) står inför.
Och som jag ser det måste det ändå vara bättre med en (s)-styrd regering än som nu en moderatledd sådan.
Socialdemokratin har haft egna politiska ställningstaganden att ta genom åren. Ett viktigt vägskäl var Nils Karlebys verk 1926 ”Socialismen inför verkligheten”. Det var formulerat i dåtidens verklighet. Idag har vi att formulera den vinnande programförklaringen i vår egen tid. Och verkligheten handlar om att vinna de breda folklagrens stöd – att kunna ha förmågan att vinna val.
Ansvaret är stort. Ett förlorat val till 2014 – då ser vi nog, dessvärre, en eroderande sociaöldemokrati.
@Sundbäck
Du tar tillbaka debatten till den fråga som diskuterades i Lenas blogg i julas. Är socialdemokratin till för att vara ett maktbärande parti eller är partiet till för att slåss för jämlikhetens värden. Stigbjörn Lj tycker att det viktigaste är makten och då spelar det inge roll om (s) inte går att skilja från de nya moderaterna. Det avgörande är inte förmågan att vinna val utan förmågan att vinna val med ett progressivt program.
@BM
Den politiska makten är till för att någorlunda kunna påverka och styra utvecklingen. Idag bestämmer vi långtifrån allt. EU-medlemskapet, inte minst, innebär begränsningar.
Men förvisso är makten viktig…
En viktig fråga är om vi väljer att acceptera den verklighet som vi står inför som en oundviklig realitet som inte kan förändras med politik, eller om vi har uppfattningen att verkligheten kan förändras.
En central del av borgerlighetens strategi under de senaste 25 åren har just varit att utmåla socialdemokratins vision om ett jämlikt samhälle som en historisk omöjlighet. Berättelsen utgår från att socialdemokratins idéer om ett jämlikt samhälle möjligen kunde fungera i det gamla industrisamhället, men att modernisering, globalisering, EU-anslutning och nya värderingar därefter har gjort ett jämlikt samhälle omöjligt. Alltså: tig och acceptera en växande, grundläggande ojämlikhet.
Berättelsen om Sociadlemokratins samhälle som en historisk relik har varit en vinnande strategi för borgerligheten, men likväl ingenting annat än en skicklig ideologisk offensiv . Inom ramen för dagens globaliserade ekonomi är det förvisso långt svårare för enskilda länder att driva en egen, nationellt utformad politik än vad det var på 1960-talet, men detta är ingenting som följer av det moderna produktionssystemets egenskaper. Det är istället ett resultat av gemensamma politiska beslut om att öppna upp de globala marknaderna och ge kapitalet en större frihet. Institutionerna har förändrats som ett resultat av politik – inte som ett resultat av att världen går igenom en ny fas i den ekonomiska historien.
På samma sätt är den växande ojämlikheten och den höga arbetslösheten i Sverige inte något som ska accepteras som ett nytt skede i den ekonomiska historien. Även inom ramen för nya globala och europeiska ekonomiska institutionerna kan vi påverka vårt eget samhälle, t.ex. genom att prioritera en integrerad och jämlik skola framför kommersialisering av välfärden i syfte att göra skolan eller sjukvården till en exportnäring.
Hur samhällets institutioner formas är helt enkelt inte ödesbestämt, utan en fråga om kunskap, makt och politik. Det finns förvisso stora restriktioner omkring oss, i form av demografiska förhållanden, ett institutionellt arv, värderingar, etc, men vi ska inte göra hindren större än de är.
När jag år 1998 tillträdde som chef för Institutet för framtidsstudier blev en av mina viktigaste uppgifter att lyfta just människors möjlighet att påverka sin framtid. Det var under en tid när Carl Bildt skickligt hade lanserat devisen om ”Den enda vägens politik”. Mitt intellektuella stöd som framtidsforskare den gången blev Karl Popper, vars ”The Poverty of Historicism” är en svidande vidräkning med idén om den ödesbestämda framtiden. Läs gärna den.
Jag förstår och respekterar din tro på pragmatism; men Socialdemokraterna har alltför länge varit alltför pragmatiska med utgångspunkt från en verklighetsbild, som är borgerlighetens – inte vår egen. Om vi vågar tänka annorlunda kommer vi att få många med oss, inte minst den miljörörelse som sedan länge har väntat på politiker som vågar tro att världen kan förändras.
Tack för dessa kloka ord. Det viktigt att minnas att det finns något annat än det nyliberala utopiska vanvettet. Förespråkarna för denna hållning har nu byggt ideologiska bunkrar för att försvara sina positioner, men som den franske tänkaren Paul Virilio skriver: Den som bygger bunkrar har redan förlorat kriget.
Du ger mig hopp om socialdemokratin! Jag har väntat på just denna diskussion som borde föras av partierna i vänsterblocket i långt högre grad än vad som görs idag. Ska vi vinna nästa gång måste vi prata ideologi – vilket samhälle vill vi ha?
Läser följande i Jan Nygrens artikel….;
”•Socialförsäkringssystemen måste reformeras. Socialdemokraterna måste fortsätta att kritisera de orimligheter som alliansregeringen infört i sjukförsäkringssystemet. A-kassan måste få bli den omställningsförsäkring som den var avsedd att vara och också var i dess begynnelse. Las måste ses över, inte för att minska tryggheten, utan för att öka den. Arbetsmarknaden ser inte ut som den gjorde när lagen om anställningsskydd tillkom. I dag är exempelvis projektanställning en vanlig anställningsform som inte omfattas av Las-reglerna. Regelverket ska bidra till att fortsatt underlätta rörligheten på arbetsmarknaden och samtidigt garantera ökad trygghet för den enskilde i förhållande till i dag om man blir av med sitt arbete. Det danska systemet är värt att inspireras av”…
Är detta att svika socialdemokratins ideer om jämlikhet m.m….?
Här handlar ju resonemanget om att Stärka politiken – inte om att försvaga den, eller låta den vara som den är idag…
Jag svarar ja på din fråga Bo Sundbäck. Ordet flexibilitet har kommit att missbrukas alltsedan 80-talet. Människan som biologisk varelse far illa av detta flexibilitets/rörlighetsjäkt. Att arbetsmarknaden ser ut som den gör idag beror bl.a. på Bildtlagen jag hänvisat till i en tidigare kommentar i spalten. Det danska Flexicurity-systemet visade sig fungera dåligt i lågkonjunktur. Som jag ser det bör vi istället både med näbbar och klor försvara och dessutom utöka arbetstagares befogenheter på arbetsmarknaden. DET skulle ge s legitimitet och visa vilkas sida vi står på. Jämlikhet kan inte vara att alla behandlas lika illa i arbetslivet. Eller?
Jag är inte så säker på att arbetlöshetsförsäkringen från början var en omställningsförsäkring. Detta är något man har hittat på senare. Arbetslöshetsförsäkringen var en försäkring emot arbetslöshet. Den sköttes av fackföreningarna för att de själva skulle kunna kontrollera den, inte staten. Den var till för medlemmarna och inte något arbetsmarknadspolitiskt instrument.
Meningen var alltså att man skulle kunna överleva på ett vettigt sätt under perioder av arbetslöshet. Det är enligt min mening syftet med en arbetslöshetsförsäkring. Förr i tiden var arbetslösheten inte något som man lastade de arbetslösa för, som idag utan man ansåg helt korrekt att det ytterst var arbetsgivarnas ansvar.
Idag när man exporterar arbeten till Kina och andra länder är det i ännu högre grad arbetsgivarnas ansvar, men av någon konstig anledning läggs ännu mer skuld på de arbetslösa. Dessutom påstår man att arbetslösheten inte får sjunka under 4% för då ställer man till med inflation, och det är tydligen fruktansvärt för de som lever på direktavkastning av kapital. Istället är arbetslösheten hög och hundratusentals människor får sina liv förstörda.
Tyvärr så har S en skuld i detta, med det är min mening att S är det parti som skulle kunna utveckla sig ifrån denna destruktiva politik till något nytt;
något som vi ännu inte riktigt vet vad det är. Att borgerliga ledarsidor skulle kalla det för reaktionärt eller galet är naturligtvis självklart och inget att vara rädd för. Deras ideologiska problem är så mycket större än vad de vill kännas vid.
Tack U_M, det pratas allt för sällan om denna oerörda människoskapade misär så många människor måste utstå i dagens samhälle bara därför att våra politiker prioriterar penningvärde framför människovärde. Ekonomister kallas dom, människor som gör ekonomin till ett självändamål framför andra värden.
Tyvärr är Jan Nygrens klassressa inte unik inom socialdemokratin, inte hans värderingar heller. Det var därför som Göran Greider, tror jag det var, kunde hävda att valet av Juholt var den kortast vänstervågen någonsin, efter att han valt ekonomisk talesman. Det är också därför man inte har känt ingen partiet sedan 20 år tillbaka. Många tycks tro att det är vilket borgerligt parti som helst, därför att man under 80-talet själv blev det.
Kanske är det fler som borde fundera över vilka värderingar man egentligen har och var man står på höger-vänster-skalan. Den är i allra högsta grad relevant i dagens nyliberala värld. För den bestämmer hur man ser på det offentliga: som en betungande skatt eller som ett sätt att ge ALLA en värdig välfärd.
Nygren:
”Om vi vill fortsätta att utveckla sjukvård, äldrevård och vårt sociala trygghetssystem kommer inga skattehöjningar i världen att räcka till. Inte med de krav som medborgarna i dag ställer på utvecklingen av dessa områden. Det är inte ett effektivitets- eller upphandlingsproblem. Det är ett långsiktigt finansieringsproblem, med demografiska utgångspunkter – de som arbetar blir färre och de äldre blir fler. Detta förhållande kräver mer kapital och resurser än vad skattebasen på sikt kommer att orka med.
Socialdemokratin måste sålunda fortsätta säga ja till konkurrensutsättning och utförsäljning av viss offentlig serviceproduktion. Privat kapital måste fortsatt in i delar av den offentliga servicen, om den inte långsamt ska förtvina. …”
Det är det samma som att säga att vi har inte råd med välfärd för alla. Att folkhushållet gemensamt skulle ha ”råd” med välfärd för alla genom att ta in rentierer som ska profitera på välfärdsproduktionen är mer än befängt. Undrar om Nygren hört talas om den senaste SNS rapporten. Nu säger han det inte rent ut men hans resonemang ger sken av att anse att privat kapital skulle skapa välfärd mer kostnadseffektivt än dito gemensamt. Den som fortfarande tror på sådana amsagor kan väl inte tillhöra ”upplysta” fria medborgare som Nygren talar om.
”Socialdemokratin måste nu på allvar inse att upplysta, ekonomiskt fria människor kan vilja öka sina valmöjligheter och samtidigt önska att de som inte klarar detta ska fångas upp av ett väl fungerande samhälleligt skyddsnät och att båda dessa ambitioner väl ryms i en modern socialdemokrati.”
Så vissa de ”ekonomiskt fria och upplysta” ska med skattekollektivet (där de som inte anses så illustra vanligen betalar en stor del av skatterna) i ryggen kunna köpa förstklassig välfärd mot en liten extra slant medan de icke upplysta och ekonomiskt ofria får nöja sig med andra och tredjeklassens standard av den skatteskärv som blir över till dem.
En av de väsäntliga delarna i den kunskap om marknaden som arbetarrörelsepartier här och i andra länder hade vara att rentierer som rakade åt sig arbetsfria inkomster var skadligt för vilken verksamhet som helst, därför var man för gemensamma lösningar när det gällde viktiga saker som annars var oligopol kontrollerade av rentierer. De som tror att ett system kontrollerat av rentierer ska skapa välfärd åt alla måste vara mer än lovligt tappade bakom en vagn eller haft en allt för skyddad uppväxt och karriär. Vilket forna tiders arbetarrörelsefolk vanligen inte hade haft, utan det var folk som mycket väl förstod samhällets ekonomiska realiteter.
Det som tidigare var gemensam infrastruktur kan nu helt plötsligt inte byggas och drivas utan att rentierer ska ha sin tull av detta. Redan Adan Smith och de sk klassiska ekonomerna var också väl medvetna om vad folket i arbetarrörelsen visste, rentierer är till skada för vilken sund ekonomi som helst och skulle straffas ut. I dag tar det finansiella (rentiererna) sin tull överallt i alltmer ökad omfattning. Även Keynes noterade detta. Det är inte bara så att det sätter svångrem på de icke upplysta och ekonomiskt ofria människorna det sätter en hämsko på all real ekonomiskt aktivitet oavsett om den är privat eller offentlig medan allmän samhällsservice till självkostnadspris gör det billigare att göra affärer i ett land och då förstås gynnar alla.
Man frågar sig vad definitionen på ”ekonomiskt fria människor” är. Få är i egentlig mening ekonomiskt oberoende.
Helt kort så tycker jag att Jan Nygren övergivit socialdemokratiska värderingar för borgerliga. Anledningen är väl att söka i hans uppbundenhet inom näringslivet. Då ligger det nära till hands att glömma bort Socialdemokraternas historiska uppgift att ställa upp för de eftersatta grupperna. Att det finns anledning att främja tillväxt visst, men det får inte innebära att man överger strävanden, att verka för större jämlikhet, könsutjämning och social rättvisa.
Ditt bloggalster och svar till Bo är mycket,mycket bra.Om vi endast ska vinna val kan vi ju lika gärna rösta på moderaterna så följer vi Jans rekommendationer, och samtidigt vinner valet.Jag håller med den som skrev med sådana vänner behöver vi inte fiender, och Jan, byt parti,du tillhör ändå inte oss.
Lena, du gillar ju vetenskap, och jag har för mig att ett flertal sociologiska undersökningar visar ett stabilt stöd och massivt stöd (tre fjärdedelar av de tillfrågade ungefär) för den generella välfärdspolitiken. Som politisk amatör skulle jag dra en enkel slutsats ur detta: om socialdemokraterna stenhårt och framgångsrikt riktar in sig på att vinna dessa tre fjärdedelar, samt struntar i marginalgrupper och särintressen i resterande fjärdedelen, ja då kan man ju säkra en framtid med permanent egen absolut majoritet. Det finns ju sannerligen ingen brist på frågor som är av den typen, och där Alliansen har en väldigt svag politik. Det enda svaret varför SAP inte tar chansen är väl, som det antytts ovan, att alltför många av dess ledare har gjort en klassresa och blivit förvirrade i tillvaron – samt att tröga medlemmar bland fotfolket har låtit detta ske utan att påtala det!
Jag tror att du har rätt. Förespråkarna för ojämlikhet har ett starkt genomslag i media vilket kan skapa en föreställning om att en politik för större jämlikhet är omöjlig. Men jag tror som du att det är tvärtom, om vi lugnt och säkert törs stå fast vid vår uppfattning.
Björn – å andra sidan har de flesta som jobbar inget emot att få sänkt skatt på det dom drar in i lön. Frågan är också hur man definierar generell välfärdspolitik. Vilken nivå den ska ligga på och hur den ska se ut. Avdragsrätten för Rot och Rut är generell. Gäller alla. Fast alla kan inte utnyttja den. Sverige tillhör de länder som satsar mest på sociala bidrag. Än så länge.
Vill man hjälpa folk med låga inkomster är det bättre att sänka konsumtionsskatterna än att hålla på med avdrag för tjänster som de ändå knappast har råd att utnyttja (om de inte får subventionerad hjälp). Med andra ord att sänka levnadskostnaderna.
@Björn
”är det bättre att sänka konsumtionsskatterna än att hålla på med avdrag för tjänster ”
Men då uppstår ju problemet för de nyliberalt troende att även de som väljer att inte arbeta får sänkta levnadsomkostnader. Man vill incentimera ”latmaskarna” att välja arbete framför lättjan. I den nyliberala modellen existerar inte att folk blir arbetslösa pga att det inte finns arbete, folk väjer frivilligt att bli arbetslösa.
I högerns bild av världen är de arbetslösa lata i den nyliberalt modifierade nya arbetarrörelsebilden är det för att folk inte har rätt kompetens, de arbetslösa har inte ansträngt sig nog med att skaffa sig rätt kompetens. Hur som helst ett individproblem. Att det skulle vara fråga om makroekonomisk missmatch (nya inneordet för Waidelich, dvs det där med individens kompetens) i balansen mellan utbud och efterfrågan existerar inte. Detta trots att den som vill se kan se att staten används av den förhärskande nyliberala ideologin för att just hålla ner den totala efterfrågan, inte minst med stram finanspolitik, så att den rätta NAIRU-nivån hålls, den lär ligga på en 6,5%. Borg och Riksbanken fick ju också kalla fötter när arbetslösheten gick under 8% och kunde fala ner mot 7% och den magiska NAIRU nivån. Man aviserade räntehöjning och inte minst finanspolitisk åtstramning med höjt sk överskottsmål (med svepskälet avbetalning på en obefintlig offentlig skuld som är ett gigantiskt offentligt finansiellt överskott på 3/4 biljon) och åtstramning av konsumtion via belåning av bostäder.
Det viktigaste problemet för den som har mage att kalla sig folkets representant borde vara att göra något åt den sen decennier politiskt skapade permanenta massarbetslösheten som arbetsgivarna och landets kapitalister beställer av våra politiska regimer.
Arbetslösheten i Schweiz och Sverige jan 1995 – aug 2011
Varför har höglönelandet och det odevalverade Schweiz permanent så mycket lägrearbetslöshet än Sverige där valutan vanligen depriceras på olika sätt och folks löner hålls nere och politiker av alla kulörer innerst inne tror att ännu lägre löner skulle minska arbetslösheten. Sambandet kanske är det omvända.
Lasse, nyliberalers själslidanden är inte särskilt intressanta för mig. Undrar om en del av skillnaderna mellan Sverige och Schweiz, förutom storlekar på område och befolkning, kan bero av bankväsende och olika grad av nationellt medvetande? Schweizarna har ju hållit sig utanför en del internationella sammanhang som kan vara farliga samtidigt som mer eller mindre skumma pengar flyter in i landet.
@Björn
Att bankväsendet är av betydelse i Schweiz är förstås riktigt men jag ställer mig tvivlande till att en sådan sektor och ”skumma” pengar skulle vara speciellt sysselsättningsskapande i ett nationellt perspektiv.
Schweizarna har dessutom betydligt högre sysselsättningsgrad. Nu är jag inte insatt i hur deras arbetsmarknad ser ut men Schweiz är inte så mycket mindre än Sverige befolkningsmässigt, 7,5 miljoner invånare men på en betydligt mindre yta, men det är oftast missvisande då länder med låg täthet har stora områden som oftast av naturliga skäl är obebodda och folk klumpar ändå ihop sig i vissa områden. Vet inte riktigt hur de mäter det där, misstänker att Schweiz utplattat skulle bli ganska stor yta. Schweiz har utmärkt infrastruktur trots att det av naturliga skäl är dyrt och besvärligt att bygga sådan där. Schweiz järnväg ses som ett föredöme av den kommande V ledaren.
Jo Schweizarna har hållit sig utanför internationella besvärligheter som andra världskriget och EG/EU spektaklet. Att det förstnämnda skulle ha betydelse nu tror jag inte men det senare ger ju större inhemsk politisk frihet att bedriva politik för hög sysselsättning. Industriellt tror jag inte att Schweiz är varken sämre eller bättre än Sverige. Trots högre värderad valuta och höga löner verkar de ha högre handelsöverskott i reda pengar än vad vi vanligen har. Deras högre BNP per capita kan nog till stor del bero på just att de har lägre arbetslöshet, dvs man stryper inte sin hemma ekonomi som vi gjort i tron att det ska gynna export. Likande med Danmark där man har högre löner och tillåtit hemmaekonomin att växa mer. De verkar inte heller lika besatta av offentliga överskott även om de också ibland har det. Offentliga överskott förutsätter oftast att man har överskott mot utlandet, då privat sektor måste kompensera sitt underskott mot det offentliga med överskott mot utlandet om det inte ska gå åt pipsvängen och privat sektor ska drunkna i negativt finansiellt sparande.
Ja.. vad har Jan Nygren att säga om den växande fattigdomen och de ökade klyftorna? Nyligen tog en ensamst mor livet av sina barn.. fruktansvärt, men uppenbarligen hamnade hon i ett psykotiskt tillstånd och visste varken ut eller in efter ett negativt besked från socialförvaltningen. Paniken att inte kunna betala.. bara växte och till slut hände det som ingen kunnat föreställa sig. Men inte kan väl förvaltningen skyllas för det, alla förutsättes ju idag vara psykiskt starka och duktiga konsumenter samt goda föräldrar som ger sina barn allt det som alla andra barn får. Men det signalerar att det inte står rätt till för de allra fattigaste och utsatta.. och att samhället är på väg åt helt fel håll.
Bra artikel förresten, din alltså, och med tanke på Morgan S kommentar, kan jag också tycka att du borde blivit partiledare (med Leif Pagrotsky vid din vänsta sida.. förstås).
Jag brukar läsa socialstyrelsens rapporter om välståndets fördelning och där ser det väl snarast ut som att de absolut fattiga håller sig ganska konstant under de senaste åren, ibland över 11% ibland under. Den struktur och finanskris som regerat under de senaste åren har visserligen pressat upp fattigdomen till 13%, men inte alls i närheten av de tal som gällde för 1990-talets kris. Men det som är mest slående i Socialstyrelsens rapport är nog att andelen av befolkningen som kan hänföras till grupperna väslstående och mycket välstående har växt från 20% till över 50%, alltså mer än halva befolkningen lever idag i någon form av välstånd, sedan har du en stor grupp i medianskiktet medan fattigdomen konstant ligger runt 11% av befolkningen. För de människor som lever i fattigdom så är det vanliga att det varar en ganska kort tid, några år, sedan lämnar man fattigdomen bakom sig. Problemet med SCB´s statistik är ju att den överhuvudtaget inte registrerar dessa förändringar och därför menar jag att Socialstyrelsens analys bidrar till att öka förståelsen för den verklighet som du försöker förhålla dig till..
Hur ser en konkret politik för jämlikhet ut. En starkare arbetsmarknad och samtidigt öppnare för rörlighet som inte tillåter att läkare bakar pizza och kör taxi när köerna till sjukvården växer är ett politiskt mål. Sjuka som riskerar att permanenta sina skador för att sjukvården inte fungerar ett annat. Invandrare som inte får arbete efter kompetens och förtjänst utan efter efternamn dett tredje. Och på det sättet kan vi fortsätta formulera oss, inte för att vinna de 11%-en fattigas röster utan för att vinna de som vill se att det goda samhället skall komma alla till del.
Att skapa och tänka lösningar bortom kapitalismen.
Att socialism endast kan vara MER demokratisk och spränga den trånga kostym av odemokrati som vi i dag lever i.
Är detta förenligt med att vara socialdemokrat?
Mitt svar är odelat nej.
Vi behöver en ny, röd och okorrumperad arbetarrörelse som sätter rättvisa och socialism på dagordningen.
Rädda barnens barnfattigdomsindex ger att Malmö har den högsta barnfattigdomen, brukar ligga på över 30% (Rossengård över 60%). Det är väl i nivå med siffror från USA om barn som lever i sk ”food insecure households” dvs man har inte pengar typ hela månaden och är beroende av samhället typ food stamps för att få mat för dagen.
“20% or more of the child population in 40 states and D.C. lived in food insecure households in 2009. The District of Columbia (32.3%) and Oregon (29.2%) had the highest rates of children in households without consistent access to food. “
2010 – och med ”vänsterpresidenten Obama har det bara blivit värre och värre.
Definitionerna skiljer sig åt men i grunde är problematiken den samma, familjer som inte kan försörja sig själv på eget arbete. För politiska partier som säger sig vilja representera hela folkhushållet borde förstås verklig full sysselsättning vara målet, i folkhushållets intresse, så alla familjer där de vuxna är normalt arbetsföra ska kunna i stort kunna försörja sig själva på arbete. Att vara beroende av stöd från det gemensamma bör vara undantaget när folk inte är fullt arbetsföra av någon anledning.
Ping: Feminister uppmanar till våld mot män och helt vanliga kvinnor klappar händerna | Medborgarperspektiv
Lena!
Du skriver att ”Goda resurser i den offentliga välfärden är en förutsättning för kvinnors frihet, oberoende av inkomst eller bakgrund.”. Det stämmer inte. Kvinnor har precis samma möjligheter som män att ta ansvar för att skapa välstånd och försörja sig inom det privata näringslivet. Kvinnor har samma möjligheter som män att starta nya företag och att utveckla dessa på ett lönsamt sätt.
Genom att skriva som du gör så skapar du mindre förväntningar på kvinnor att skapa välstånd och generera nya skatteintäkter som finansierar välfärden. Istället skapar du ytterligare förväntningar på att män ska ta de stora riskerna och utföra de farliga jobben som är associerade med det välståndsskapande privata näringslivet. Du skapar ytterligare förväntningar på att det i huvudsak är män som ska betala för välfärdssamhället och det är kvinnor som i huvudsak ska få ta del av de skattefinansierade välfärdssatsningarna. Det är en ytterst könsrollskonservativ syn!
Istället borde du och Socialdemokraterna öka förväntningarna på kvinnor att ta ansvar för att skapa mer välstånd. Att skapa nya företag, utveckla dessa på ett lönsamt sätt, att skapa nya arbetstillfällen, att skapa nya skatteintäkter, osv. Det är riktig jämställdhet och det bidrar till att fler människor kan få jobb och lämna utanförskapet.
http://medborgarperspektiv.wordpress.com/2011/09/24/dags-att-kvinnorna-borja-ta-lite-ansvar-for-valstandet/
Ditt resonemang rymmer två problem.
För det första. Det är inte så att det privata näringslivet skapar välfärden som konsumeras i välfärdssektorn. De två sektorerna är ömsesidigt beroende. Det skapas lika mycket välstånd i offentlig sektor som i privat. Det går heller inte att hävda att jobb i privat sektor skulle vara mer riskfyllda än i den offentliga. Din bild av offentliga jobb är helt enkelt felaktig.
Det andra problemet är att du bortser från vem som ska ta ansvar för det obetalda arbetet i samhället, t.ex. barnen. Kvinnors problem är att det finns starka normer och traditioner i samhället som många gånger gör det svårt för kvinnor att prioritera lönearbetet lika högt som män. Kvinnor och män väljer inte heller utifrån samma ekonomiska villkor. Kvinnodominerade yrken har ofta lägre lön än mansdominerade yrken. Det präglar valet mellan betalt och obetalt arbete.
Det jag håller med dig om är att vi ska verka för att det verkligen är möjligt för både kvinnor och män att satsa på jobbet. Det är också precis vad Socialdemokraterna har gjort. Sverige är ett av få länder med ett könsneutralt medborgarskap och samma rättigheter och skyldigheter för kvinnor och män. Vad som nu krävs är att männen går in och tar sin del av det obetalda arbetet. Varför väljer män bort att vara hemma med sina barn fastän de i 35 års tid har haft precis samma möjlighet som kvinnor att vara barnlediga?
När man som vi gjort med att NAIRU-ideologin infördes som ekonomiskt rättesnöre så skapar staten köparens marknad när det gäller arbetskraft. I ett sådant klimat blir det förstås svårare för folk att hävda sin rätt, inte minst då unga män som vill göra någon sorts karriär kan det ju innebära att de diskrimineras om de inte prioriterar firman först. Pressen finns där och om de då är den som tjänar bäst i familjen blir det förstås inte så lätt. Är det dessutom en liten firma blir det än svårare, har man sen som politiken varit sen sjukskrivningar mm administrativt lagts över på arbetsgivaren drabbar det inte minst de små firmorna hårdare då de inte har samma storlek och effektivitet administrativt. Men detta var det ju initialt högern och storföretagen som genomdrev sen slutet av 80-talet då dessa trodde sig tjäna på denna ordning. Sen gjorde S det till sin politik. Sen finns det förstås firmor som måste vara rädda om sina anställda och betalar så de anställda får nästan full lön när de är barnlediga.
Att gå ifrån full sysselsättning har förstås varit en motgång för all form av jämställdhetssträvanden. Det ger per automatik arbetstagare och inte minst kvinnliga en svagare ställning på arbetsmarknaden.
”Att sprida ut makt och välfärdens goda en smula jämnt bland människor går bara med en enda metod: att ha brist på arbetskraft. Över hela ekonomin jämnt fördelad brist på arbetskraft. I sista hand är det här vars och ens människovärde definieras. Det är detta som kan ge kvinnor och ungdomar ett egenvärde: att deras tjänster verkligen efterfrågas och behövs. Inte därför att någon tycker att det är rättvist och skäligt och vill vara storsint. Utan därför att deras tjänster har ett stort ekonomiskt värde.”
Grassman
Jag har två döttrar och i deras familjer är det inte fråga om annat än att man delar på föräldraledigheten, dessutom är det de som tjänar bäst i sina familjer.
Lena har naturligtvis rätt i att privat och offentligt är ömsesidigt beroende av varandra. Men påståendet bör kanske preciseras. Arbetarrörlesens Tankesmedja hade ett möte på ABF-huset för en tid sedan. Vi skulle diskutera ekonomisk politik för full sysselsättning. Medverkande var Ann-Marie Lindgren, Göran Zettergren, chefsekonom på TCO och Erik Hegelund, vänsterekonom med hemvist på Konjunkturinstitutet. Den senare menade att för varje arbete som skapas i den gemensamma sektorn, måste det skapas två arbeten inom den privata sektorn. Det var de flesta ekonomer överens om tydligen. Slutsatsen av detta är att ömsesidighet råder, men att det är ur den privata sektorn som de offentliga jobben skapas. Vore det på något annat sätt så skulle de ekonomiska kriserna i Sydeuropa inte existera.
Om hårt och mjukt
Den mjuka tillväxten
Jag tog mig tid att läsa igenom ditt inlägg, dock inte den påföljande kommentarsdiskussionen. Ett citat fick mig att reagera:
Nu följer en kanske bitvis OT-kommentar, som inte till 100% har specifik koppling till inlägget ovan, utan även omfattar min syn och upplevelse av socialdemokratisk politik.
Jag kommer från en långt led av gruv och industriarbetare. Min farfar skulle vända sig i graven om han visste att jag under nittiotalets senare hälft börjat rösta borgerligt. Här är tanken bakom detta beslut.
Jag har inte varit direkt politiskt aktiv, utan snarare dömt av hur samhället jag lever i hjälper mig som medborgare. Bilden Socialdemokratin målat av sig själv under min uppväxt har varit den av ett parti som värnar om arbetarklassen, och de ekonomiskt svaga. Gräsrötterna, som bygger samhället.
Jag har sällan varit så ekonomiskt svag som när jag 1999 beslutade mig för att börja plugga på universitet, och omedvetet starta min egen klassresa.
Strax innan arbetade jag på en större mekanisk verkstad, där kollegorna, socaldemokratiska fanbärare till 100% undrade om jag nu skulle gå och bli en sån där ”ingentinggör”. Pekpinnar om att man istället borde vara rädd om sitt jobb utdelades även inlindat på sant arbetarmanér.
Under denna min ekonomiskt tyngda tid under ett sedan många år tillbaka socialdemokratiskt styre, stod det klart att jag som student inte skulle åtnjuta något socialt skyddsnät, alls. Personer i min situation fick av socialkontoren höra att de skulle säga upp sin plats på universitet, sä kanske de kunde få hjälp.
När jag sedan arbetade extra, utöver studierna, för att försörja mig och min familj, belades jag med hårda straffavgifter. Att anstränga sig extra, för sin egen skull, och i förlängningen indirekt för att stärka landet sveriges kompetens och konkurrenskraft, premierades Inte. Ingentinggör, en sån där som tjänar en massa pengar och tror att han är något…
Utexaminerad, hade jag så studielån större än något billån mina tidigare verkstadsarbetarkollegor omgående tog då de fick anställning efter gymnasiet. En börda ingen annan än jag själv kommer att bära, och hantera.
Ni som är insatta, är det verkligen så att jag som medel/höginkomsttagare, verkligen betalar mindre skatt än låginkomsttagare? Varför skall en människa, som ansträngt sig hårt, för att nå en högre inkomstnivå genom arbete som kräver utbildning, procentuellt betala mer än den som valt att inte göra denna ”resa”? Med alla prövningar och svåra perioder den innnebär, innan man i bästa fall får en bättre avlönad anställning?
Jag tycker att man skall gynnas av att aktivt ha ansträngt sig. Alla gör inte samma ansträngning. Jag har full förståelse för att många människor inte vill eller kan satsa på att skaffa sig den utbildning, som i många situationer är en grundförutsättning för ett högre avlönat jobb. Dock skall man då inte förvänta sig att kunna njuta samma fördelar som den som via eget val och arbete, arbetat sig uppp till att kunna hålla det man kanske vill kalla en högre levnadsstatus.
Jag är inte nöjd med bogerliga beslut som gör det omotiverat svårt för dem med en lägre inkomst. Jag har i perioder själv varit arbetslös, och hunnit träffa ett antal andra människor som mer eller mindre gjorde detta till en livsstil. Man kunde utan problem gå år ut och år in, och via olika åtgärder förlänga sin stämplingsperiod. Med detta i åtanke tycker jag att grafen ovan visar en utveckling mot ett liknande synsätt.
Jag är för en politik som premierar arbete, och egen ansträngning. Min upplevelse är att traditionellt socialdemokratiskt styre, inte för en sådan politik. Därför behövs ”en utgångspunkt i den verklighet vi lever i”. Dock bör man visst, som inläggsförfattaren skriver, ta hänsyn till att det finns fler olika verkligheter.
Sverige är en exportnation, men idag heter varukällorna inte längre i huvudsak skog, jordbruk och mekanisk verkstad, utan lika väl kunskap och utbildning vilken i mångt och mycket grundar sig i individers beslut att genomföra tunga utbildningar, och därmed också ”klassresor”.
Nej, man ska inte prata i termer av att ha ”lyckats eller inte…” Dock bör inte huvudfokus ligga på på en politik för de människor som upplever en tillvaro som känns mindre lyckad. Politik skall gynna befolkningen, även dem som upplever en lyckad tillvaro, som följd av resonemanget ovan. När socialdemokratin resonerar på det sättet, återvinner ni eventuellt min sympati.
Archibald, hade du i stället valt att bli kapitalist hade du kunnat bestämma din skattenivå i stort sett själv! Nå, ironi åsido så verkar du tillhöra den 75%-grupp av svenskarna (den absoluta majoriteten alltså) som gillar ett anständigt välfärdssamhälle men som de flesta ledande socialdemokrater av idag glömt bort till förmån för de allra rikaste stekarna samt diverse mindre grupper av särartstyp. När socialdemokratin gick från att vara ett hyggligt (relativt hyggligt i alla fall) socialliberalt parti till nyliberal marknadsfundamentalism händer sånt här, att man helt enkelt slänger vanligt folk med lite ambitioner över bord. Möjligen kan Lena S hjälpa till att ändra på det, men då behöver hon nog en rejäl hejaklack både inom och utom partiet.
1. Är det staten som skall belöna dig för din ansträngning, tycker du? De som äger de stora företagen är ju som du vet knappast intresserade.
2. Arbetslösheten blir inte större av att vissa har byggt bo systemet. Den är fortfarande närmare 7%. Vad är meningen med att plåga dessa genom att jaga dem? De får redan radikalt sämre pension och lever i ett faktiskt utanförskap (nu menar jag inte i Alliansens lögnaktiga betydelse). Den enda lösningen är att minska arbetslösheten, inte lägga skulden på att det finns individer som använder de system som faktiskt finns. Vad är socialförsäkringar värda som avskaffas så fort någon försöker ta de i bruk?
3. Själv har jag höga studielån, eget företag och låg lön.
1. Staten ska inte belöna mig.
Den ska heller inte bestraffa mig, med skatter som ökar i takt med den mängd pengar jag tjänar.
Lön som ökar bara tack vare mina egna hårda ansträngningar och arbete, men som enligt gammal S politik skall beskattas hårt för att finansiera bland annat tillvaron för människor som själva inte lyckats uppnå en högre lönenivå.
2. Det är klart som tusan att arbetslösheten är högre och dyrare om folk aktivt väljer att hålla sig kvar i det tillståndet, än om kraven ökas så att de istället skaffar sig arbete.
Det krävs lika delar egen ambition, och arbetsmarknad som kan presentera lediga tjänster. Om man under lång tid kan hålla en behaglig levnadsstandard, utan att behöva arbeta, finns det tyvärr faktiskt folk som väljer den vägen. oavsett hu gärna man vill tro att alla innerst ine vill ha ett arbete.
Givetvis finns det sedan folk som av olika olyckliga omständigheter inte lyckas få jobb, trots att de försöker. Därför bör åtgärder och pengar som främjar arbetstillfällen snarare prioriteras, än att ändlöst pumpa in medel för att betala arbetslöshetsersättningar.
3. Jag tolkar att du med ”Låg”, menar lägre än vad du egentligen skulle vilja ha. Tar du ut en låg lön av rent ideoligiska skäl, eller lastas du av diverse avgifter som gör att du helt enkelt inte kan ta ut mer? Välkomnar du en politik som gynnar eget företagande?
RE Archibald.
1. Jag skrev så för att det var uppenbart att du tyckte att större löneskillnader var något som staten skulle stödja. Du kallar det för straffavgifter, vilket är anmärkningsvärt, menar du att högutbildade generellt lever sämre liv en lågutbildade?
2. Arbetslösheten kommer av brist på arbete, inte i brist på arbetskraft.
Denna enkla realitet har man sett till att glömma bort i diskussionen. I dagens system finns det de som aldrig kommer att få ett arbete. Vad tycker du att man skall göra med dem?
3. Vad gäller min egen lön, så beror den i allra högsta grad på hur vårt ekonomiska system fungerar. Vissa saker värderas högt och andra lågt; marknaden som system är härvidlag hopplös. Ett fåtal aktörer styr ofta hela branscher med tråkiga resultat för de som levererar till dessa.
Ping: Erik Laakso | På Uppstuds » Socialdemokraterna tar livet av sig själv
Lena!
Med tanke på din sistnämnda fråga…; ”Varför väljer män bort att vara hemma med sina barn fastän de i 35 års tid har haft precis samma möjlighet som kvinnor att vara barnlediga?”
Ta gärna del av de synpunkter som framförs i denna skrift…;
Klicka för att komma åt pof_2011-08.pdf
Pappan & Föräldraskapet.
Då upptäcker du nog att vissa män aldrig har haft en möjlighet att komma i åtnjutande av dessa dagar.
Mvh
Bo S
Min fråga var som du förstår retorisk, i replik på påståendet att kvinnor har exakt samma möjligheter som män att göra karriär. I praktiken kvarstår många hinder till verklig jämställdhet.
Lena!
Uppfattade inte frågan som enbart retorisk. Du skrev..; ”Varför väljer män bort…..? ”
Läser du i skriften jag skickade som Markus Ollikainen (pappamanualen.se) gjort, sid 14-16 – så faller delar av ditt påstående att ”…män väljer bort…”
Tvärtom, åtskilliga män tvingas bort av den ”strukturella ordningen” som råder. Här gäller den s k omvända könsmaktsordningen. Mater semper est
Det finns, som du själv skriver, många hinder till verklig jämställdhet…
Mycket bra Lena
Lena!
Den offentliga sektorn är ständigt beroende av de skatteintäkter som huvudsakligen genereras inom det privata näringslivet. Naturligtvis finns ett visst ömsesidigt beroende, men utan det välstånd som skapas inom det privata näringslivet så skulle samhället inte ha råd med den välfärd som vi har idag. Det är de framgångsrika företagen och dess anställda som utgör huvuddelen av skattebasen som finansierar den offentliga sektorn. För att bibehålla och utveckla välfärden så krävs också fler framgångsrika företag som genererar intäkter och anställer mer personal.
Naturligtvis är det också mer riskfyllt att arbeta inom den privata sektorn. Både för de som riskerar sina pengar för att starta företag och anställa personal. De riskerar att inte bara förlora stora pengar. De riskerar även att bli skuldsatta för livet. Även som personal inom den privata sektorn är det större risk att bli av med sitt jobb. Det är också inom vissa delar av det privata näringslivet som de farligaste jobben finns, rent fysiskt och hälsomässigt. Av 58 arbetsplatsolyckor som ledde till döden förra året var det 57 män och 1 kvinna som drabbades. Den stora merparten inom traditionellt manliga industriyrken.
När det gäller att ta ansvar för det hushållsarbete så stämmer det att kvinnor gör det i högre utsträckning än män. Av någon underlig anledning så gäller det oavsett om de är ensamstående eller om de lever tillsammans. Förhållandet är ungefär detsamma. Ensamstående kvinnor utan barn lägger mer tid på hushållsarbete än vad ensamstående män utan barn gör. Det förhållandet består även efter att de flyttar samma och skaffar barn.
Men jag håller med dig att fler män borde få tillfälle att spendera med tid tillsammans med sina barn. Tyvärr har vi en ojämställd lagstiftning på områden som rör barn och föräldraskap i Sverige. Vi har lagstiftning som tillser att ingen kvinna ska behöva födas ett barn som hon inte önskar eller ett barn tillsammans med en man som hon inte önskar få barn tillsammans med. En kvinna får dessutom alltid automatisk vårdnad om sina nyfödda barn. Samma sak gäller inte för män. Bara cirka 50 procent av alla barn som föds har en pappa som fått vårdnaden om dem per automatik när de föds. De övriga papporna är helt i händerna på om mamman vi ge honom möjlighet till gemensam vårdnad eller ej. Hon måste skriftligen godkänna att han få det för att han överhuvudtaget ska få träffa barnet. Det räcker som du säkert vet inte med att han erkänner faderskapet. Det ger honom bara skyldigheten att betala underhåll. Någon vårdnad eller något umgänge med barnet får han inte. För det krävs att mammans veto godkänner det.
Sådant sätter naturligtvis även sina spår i mäns engagemang i sina barn. När män vet att de legalt sett inte har samma rättigheter och samma möjligheter som kvinnorna till sina barn vågar de heller inte till lika hög grad att engagera sig känslomässigt.
Och som du säkert också vet så får man ingen föräldrapenning om man inte har någon vårdnad om barnet. Eftersom det är mamman som beslutar om pappan ska få vårdnad (eller så måste han dra henne inför tingsrätten, vilket kan vara en process som tar flera år och kostar hundratusentals kronor) så hamnar pappan också i underläge när det gäller att ta ut föräldraledighet.
En individualiserad föräldraförsäkring hjälper heller inte dessa papporna. Det skulle snarare bara vara ännu en anledning för flera mammor att helt förvägra pappan vårdnaden.
Så det stämmer tyvärr inte som du påstår att vi har ”ett könsneutralt medborgarskap och samma rättigheter och skyldigheter för kvinnor och män”. Det finns visserligen inga rättigheter som män har som inte också kvinnor har. Däremot finns det ett antal rättigheter som kvinnor har men som inte män är förunnade. Ett sådant område är som sagt barn och föräldraskap! Du kan läsa om fler här:
http://mansnatverket.org/mansfragor.php
”Den offentliga sektorn är ständigt beroende av de skatteintäkter som huvudsakligen genereras inom det privata näringslivet. Naturligtvis finns ett visst ömsesidigt beroende, men utan det välstånd som skapas inom det privata näringslivet så skulle samhället inte ha råd med den välfärd som vi har idag.”
Nej. Näringslivet får tillbaka MYCKET mer av det offentliga än vad de betalar in i skatt. De betalar lite bolagsskatter och får tillbaka gratis utbildning av arbetskraft, gratis rehabilitering av arbetskraft, gratis infrastruktur, gratis miljösanering, gratis rättsväsende och mycket mer.
Den privata sektorn är i dubbel bemärkelse parasit på det arbetande folket. Först så parasiterar man på arbetet genom att extrahera ett mervärde ur arbetsprocessen. Därefter så parasiterar man på arbetet via staten genom att extrahera skatt som i första hand används för att tillfredsställa näringslivets samhälleliga behov.
Det privata näringslivet är ett enormt ok som hela samhället går åt för att uppbära. Och snart fungerar det inte längre.
Alex, det är ännu värre än så. Det du kallar ”näringslivet” består av två delar – produktion och finanser. Och vad vi har sett de senaste 30 åren är hur finansbolagen har växt bortom all sans, vilket bokföringsmässigt har yttrat sig i att resten av ekonomin – producerande företag, hushåll och det offentliga – har hamnat i skuld.
Hur det här har gått till kan man läsa i Erik Reinerts bilaga till norska finanskriskommitténs betänkande, http://www.regjeringen.no/Upload/FIN/fma/finanskriseutv/Saertrykk-NOU-2011-1.pdf
Hans slutsats är värd att citera i sin helhet:
”Kapital i sig självt – utan investeringsmöjligheter – är sterilt. Saknas investeringsmöjligheterna kommer hopande av kapital att vara kontraproduktivt och förlänga krisen. Världsekonomin är – som den var 1929 – ett pyramidspel som bryter ihop under ökande skuldinflation om vi inte upprätthåller innovationstakten i realekonomin. I USA nåddes BNP-nivån från 1929 inte förrän flera år in i andra världskriget. Krig är den ultimata keynesianska förbrukningsmekanismen eftersom det skapar en situation där politiska och fackekonomiska bekymmer över inflation försvinner, och det investeras och används enormt med pengar i realekonomin. Världen gör motsatsen till att spara. Krig verkar också mycket teknologidrivande eftersom staten efterfrågar produkter som ligger på gränsen till det teknologiskt möjliga (Werner Sombart: Krieg und Kapitalismus, 1913). Först när man har förstått dessa mekanismer skulle det vara möjligt att investera mer i realekonomin genom att förklara krig mot miljöförstöring och gammaldags energiformer och uppnå samma ekonomiska uppgång som konventionella krig alltid har skapat.” (min översättning).
Det borde gå att hitta en granska bred majoritet för att lägga finansekonomin under den producerande ekonomins kommando. Det var en sida av vad socialdemokraterna, Roosevelt, och faktiskt också Hitler gjorde på 30-talet – alla med ett starkt stöd från väljarna.
Då skulle en massa resurser frigöras. På kort sikt de 100 miljarder vi alla betalar in som överskott till statskassan varje år för att Borg ska kunna slänga i gapet på bankerna nästa gång dom spekulerar bort sig. På lång sikt de resurser som inte utnyttjas i form av arbetslöshet för att finansjepparna ska kunna glädjas åt ett fast penningvärde.
Ping: Juholts Linjetal och Juholts (M)ittenpolitik – två skilda saker | Nemokrati
Vad vill socialdemokraterna? Jag undrar verkligen, därför att för mig är partiet otydligt och starkt influerat av ett ”borgerligt” idégods, inte minst när det gäller den (national-) ekonomiska präglingen av politiken (jag är ekonom och jag har en borgerlig och liberal bakgrund, jag känner igen mig, men i vuxen ålder har jag stegvis gått vänsterut, utan att möta socialdemokratin på vägen …). Jag dristade mig att lägga mig i socialdemokraternas eftervalsdiskussioner – för jag undrar verkligen vad ni vill och efter att ha följt diskussionen här kan jag inte låta bli att länka: http://www.newsmill.se/artikel/2010/12/08/pr-strateger-vinner-inte-ver-v-ljare-till-s
Udden i artikeln är riktad mot moderaterna, som har valt en mycket pr-inspirerad (val-)kampanj, som liknar de metoder som används för att sälja en vilken vara eller produkt som helst, d v s traditionell marknadsföring. Med målet att vinna valet. Men hur tänker socialdemokraterna göra?
Lena är tydlig, det är otroligt viktigt och förtroendeingivande.
”Hans budskap är att gemensam välfärd är för dyr. Välfärd måste betalas mer med privata pengar.”
Ett vanligt påstående, men totalt orimligt. Hur kan vi ha råd med någonting var och en för sig, men inte tillsammans? Som jag förstått så är det sammantaget BILLIGARE att finansiera välfärden gemensamt, den totala utgiften är mindre.
Så Jan Nygrens påstående att gemensam välfärd är för dyr måste betyda att han tycker att det är orimligt att sådana som han själv, med höga inkomster, ska behöva betala mer än vad de gör i dagsläget.
Men alternativet är att det istället blir låginkomsttagare som får betala mer.
Om Jan Nygren och den övriga högern får som de vill så kommer välfärden att fungera någonting i den här stilen i framtiden: Skattemedel finansierar ett offentligt ”basutbud” och sedan får var och en, efter plånbok, köpa tilläggstjänster från lukrativa privatbolag om de vill ha något bättre.
Då säger jag hellre: Höj skatten! Och det är en linje som jag ärligt talat tror att vi kan få 80% av folket bakom oss på. Om vi bara tydliggör alternativen.
Juholt verkar tyvärr rätt ordentligt förljugen. Han säger en sak och föreslår en annan – ett välbekant politiskt beteendemönster, som dock har sina begränsningar när det kommer till väljarsiffror efter hand. Varför socialdemokraterna vunnit insteg i väljaropinionen beror på Juholts övertygande retorik i linjetalen vilket nu kommer efterträdas av svekdebatt och snabbt sjunkande röstetal i väljaropinionen då man väl blir varse att allt bara var tomt prat, vilket redan stod klart iom utnämningen av Tommy Waidelich – högersosse, som ekonomisk-politisk talesman. Tommy Waidelichs kapacitet i den funktionen är dessutom verkligen ett riktigt nerköp om man jfr med Thomas Östros som var mycket vass i debatten – och kunnig. Kunnighet är inte heller det en egenskap som lyser starkt från Tommy Waidelich, tvärtom gör han ett i det närmaste inkompetent intryck.
Enligt socialdemokraternas hemsida är S och regeringen överens om att reformutrymmet är 15 miljarder kronor.
• Det innebär att S fortsatt bekänner sig till EUs regelverk om investeringstak.
• Det i sin tur betyder att inflationsmålen går före arbetslöshetsbekämpning.
• Det betyder att S anser att löner är inflationsdrivande medan vinster inte är det.
• Och så 50 spänn till pensionärerna.
• Och ingen höjning i A-kassan.
Ovan sammantaget ger en tydlig bild av fortsatt nyliberal politik.
Det talas i pressen om motsättningar inom S riksdagsgrupp etc. Lena , du har så klart koll på läget. Och många tycker att du är bra, talar med ”de gamla reformistiska värderingarnas tunga” om jag säger så.
Så, vem är du Lena?
Går partihierarkin först eller kan du här tala om för oss hur det ligger till på riktigt?
Eller är du, eller av andra i ditt parti betraktas som ett nyttigt vänsteralibi?
Vilket är det Lena?
For Velferdsstaten, den norska kampanjen som drivs av fackförbund och andra folkrörelseorganisationer, skriver så här apropå det norska valet nyligen:
”Erfaringene både fra Trondheim og Fredrikstad viser at det er der hvor fagbevegelsen sterkest påvirker innholdet i valgkampen, at de rødgrønne vinner. Skal arbeidsfolk mobiliseres, skjer det med andre ord best ved å fremme krav og drive valgkamp på spørsmål som angår deres hverdag, og som bidrar til omfordeling og styrka velferd. Kamp for en progressiv eiendomsskatt for å sikre velferden ble sånn sett en valgvinner i Trondheim. Det burde bidra til å dempe angsten for å drive denne typen omfordelingspolitikk også i Ap og SV i Oslo. Problemet er ikke at kravet er upopulært hos det store flertall, men de nevnte partienes manglende evne til å fremme en offensiv argumentasjon for eiendomsskatt – for å styrke velferden. Etter fem strake tap for sentrum-venstre i Oslo er tida inne for en gjennomdrøfting av strategien. Ikke minst gjelder dette tendensen til å legge seg politisk til høyre for å ”vinne sentrumsvelgerne”, som det heter. Dette baserer seg på en helt misforstått politikkforståelse, som er helt i strid med erfaringene fra Trondheim, Fredrikstad og stortingsvalget 2005, da de rødgrønne vant nettopp på en radikalisering av budskapet og en polarisering av valgkampen.” – http://www.velferdsstaten.no/Forsiden/?article_id=67286
Ju mindre skillnad det är mellan sossar och borgare, desto färre är det som bryr sig. Och om man bryr sig är det väl bättre att gå till källan och välja M direkt?
Tillräckligt många kommentarer här kanske, men jag måste få säga att det här är en glimrande inlägg. Tack för det.
Ping: En bättre a-kassa kunde ha varit på g | LO Bloggen
Ping: Den Germanska Satsmelodin får en Renässans | Nemokrati
Tyvärr är jag inte förvånad över Nygrens åsikter, men ganska förtvivlad över att han fortfarande ser sig som socialdemokrat. Förutom de kloka orden i Lenas blogginlägg och i en del av kommentarerna, förtjänar ännu en sak att påpekas.
Jan Nygren ser en ökad ojämlikhet som något naturligt, oundvikligt men också positivt. De strävsamma ska belönas, de mindre dugliga tas omhand. Samhällets uppgift ska inte vara att skapa jämlikhet, utan att med Gunnar Heckshers ord ”hindra och linda nöd”.
Jan: Ojämlika samhällen är obehagliga samhällen. Den dominerande stämningen bland de välbärgade är rädsla. Rädsla för inbrott, kidnappning, gatuöverfall, väskryckning, rån. Man bor i egendesignade fängelser med galler för fönstren, i gated communities med in- och utpasseringskontroll. Och med denna ständiga rädsla för att falla. Sjukdom, skiljsmässa, företagsnedläggning (de flesta har ingen fallskärm av den typ du kan hänga i), fallande börs…
Det ojämlika samhället är inget gott samhälle, inte heller för ”upplysta, ekonomiskt fria människor”. Det goda samhället är ett samhälle där vi alla kan tala till varandra i ögonhöjd.
Läser med jämna mellanrum denna blogg och känner att jag alltid håller med dig Lena.jag är en gammal människa med socialdemokratiska åsikter sedan gammalt.Det har ju varit så att alla har haft möjlighet att göra en klassresa om man velat men sen glömmer man bort vem det var som gjorde den resan möjlig. Känner många som bara tagit för sig av möjligheterna utan att reflektera och nu tackar för sig genom att rösta på Reinfeldt och tycker att betala skatt är ett satans otyg j-jag kan ju betala själv. ja i dag men om du blir sjuk- det kan vem som helst bli- så är din ekonomi snart uppäten.Så är det ekonomiska läget för sjuka i dag. Glöm aldrig varifrån en gemensam skattefinansierad och solidarisk välfärd kommer ifrån
Har funderat en hel del vad som händer – samtidigt som jag inte förstår, som vissa av kommentarena här säger, att det inte spelar någon roll om man har regeringsmakt eller inte. Detta är allvarligt.
Läste följande blogginlägg..; http://eriklaakso.voltaire.se/?p=2025 Av Erik Laakso. Delar av det har jag kopierat in nedan. Det är läsvärt och manar till funderingar. Men kika in där och läs hela inlägget….
Ansvaret är stort. Ett förlorat val till 2014 – då ser vi nog, dessvärre, en eroderande socialdemokrati.
—————————————————————————–
”Socialdemokraterna tar livet av sig själv”
Socialdemokratiska Arbetarbladet i Gävle far ut i de värsta okvädningsord jag hört mot en socialdemokratisk partiledare från en socialdemokratisk ledarsida någonsin. De gör det dessutom två gånger på kort tid. Först kallas Håkan Juholt för “(S)vikare*” och bara någon dag senare kallas han för “Ljugholt”. Den sortens flagranta påhopp brukar det bara vara den mest politiserade högerpressen som ägnar sig åt. Visst har partigängarna rätt att vara besvikna om de tycker att partiledningen misslyckas med att nå upp till alla de extremt storvulna ord som levererats för att inspirera en nedslagen partikader. Men att kalla en verklighetsförankrad och ansvarstagande partiledning för svikare och lögnare kan bara den göra som fullständigt saknar förankring i såväl politisk- som ekonomisk verklighet.
Tyvärr är det kanske så att en allt för stor andel av socialdemokratiska väljare och, framförallt, en stor andel bakåtsuktande socialdemokratiska opinionsbildare, tror att allt går att lösa med verklighetsfrämmande drömmar. Jenny Wennberg på Arbetarbladet är uppenbarligen av dessa. Att Lena Sommestad visar sig vara det är däremot, för mig i alla fall, mer överraskande. På sin blogg skriver hon i en kritik mot den för 17 år sedan föreslagna partiledaren Jan Nygren, att ojämlikheten i Sverige har ökat kraftigt på senare år. Skulden för detta läggs visserligen till viss del på 1990-talets genomgripande sanering av samhällets utgifter (under S-regeringar), men givetvis framförallt på den nuvarande regeringen. Nygrens analys kallas till och med “o-socialdemokratisk”. Då ramlar vi återigen ner i den politiska diskussion som syftar mer till att kategorisera personer med minst lika goda intentioner som någon annan, och givetvis ska kategoriseringen syfta till att skjuta dem i sank och omöjliggöra deras medverkan i samhällsdebatten. Lena Sommestad är en klok och balanserad person som jag trodde kunde hålla sig för god för den sortens billiga poänger.
Det som pågår nu är ett generalangrepp på partiledningen för att få dem att gå i vissa ledband. Det går säkert att se saken exakt likadant ur flera sidors perspektiv. De socialistiska partivännerna vill tvinga partiledningen att dra på med större återställarreformer medan de mer mittenorienterade partivännerna vill tvinga partiledningen att vara mer återhållsamma för att bättre matcha högerregeringens “ansvarsprofil”. Jag hoppas att ingen av falangerna lyckas. Är det något partiet behöver så är det en stark, fri och modig partiledning som vågar satsa på det de själva anser är rätt väg att gå i partiets kris just nu. Om någon falang lyckas lägga koppel på ledningen står partiet inför en kris som kan bli fullständigt förödande.
”Visst har partigängarna rätt att vara besvikna om de tycker att partiledningen misslyckas med att nå upp till alla de extremt storvulna ord som levererats för att inspirera en nedslagen partikader.”
Aha det var bara för att muntra upp en nedslagen partikader som det pratades om sk ”social demokrati” i tappningen att det skulle bli bättre och mer solidarisk skola, kultur vård mm. Så det var bara ”storvulen” retorik för att imponera på partikadern som man trodde denna retorik skulle gå hem hos.
Det var alltså bara vilken lögnaktig foten-i-dörren-säljare som helst som drog sina valser för att partikadern skulle bli positivt inställda. At partikadern inte begrep detta de måste vara totalt bakom flötet, stackars satar som är så dumma och okunniga om hur det fungerar i den politiska verkligheten. Nog borde de väl ha förstått att det bara var tom retorik från den nye partiledaren, att denne innerst inne var ”verklighetsförankrad och ansvarstagande”.
”Tyvärr är det kanske så att en allt för stor andel av socialdemokratiska väljare och, framförallt, en stor andel bakåtsuktande socialdemokratiska opinionsbildare, tror att allt går att lösa med verklighetsfrämmande drömmar.”
Någon borde helt klart byta parti, antingen partikadern eller partiledningen, de verkar inte helt ideologiskt kompatibla.
Här är två mycket intressanta artiklar om socialdemokratins läge idag:
Marie Demker
http://vanstrastranden.wordpress.com/2011/10/11/demokratin-behover-en-vital-socialdemokrati/
Hon länkar också till Lena Andersson, DN:
http://www.dn.se/ledare/kolumner/slapankaret-socialdemokratin
De förklarar, eller belyser kanske snarare, både Nygrens artikel och debatten här i detta blogginlägg.
Tack Dordi. Jag hade läst Lenas krönika men inte Marie Demkers utmärkta analys. Det stärker mig i övertygelsen om vad som krävs.
Ping: Feminister uppmanar till våld mot män och helt vanliga kvinnor klappar händerna | medborgarex
Vore intressant att också se en kurva på pensionerna
När S företrädare resonerar som man gör nu, och har gjort de senaste 15-20 åren, då visar man att man enbart har makten som sitt mål, inte någon socialdemokratisk idé om hur man ska använda denna makt.
Det är ju dessvärre så att när man väl har organiserat fram 2/3-samhället, då är det bland de rikaste och mest välbärgade man värvar röster för den tredjedel som får det allt sämre slutar till slut att rösta. Den kan man sen, i Nygrens anda strunta i. Men socialdemokratisk politik är detta inte. Dags för S att byta namn till det ”demokratiska partiet”, om ens det. Rikemanspartiet kanske?
Vi har ju sett utvecklingen i USA redan, där det finns två partier med bara skenbara skillnader. Detsamma ser vi allt tydligare i Sverige, två partigrupperingar som är i det närmaste identiska.
Jag funderar allvarligt på att avstå från att rösta vid nästa val. Det gjorde jag redan vid det förra valet, men nu tror jag det får vara nog för min del. Jag har ingen lust att rösta fram personer som bara har en målsättning, att berika sig själva allt mer och som ser ser S som sin personliga en karriärväg och ingenting annat.