Paniken i Europa tilltar. Det har blivit alltmer uppenbart att den europeiska valutaunionen saknar förutsättningar att fungera. Resultatet har blivit en ekonomisk kris, som hotar själva grunden i det europeiska projektet. TIllväxten sackar, arbetslösheten växer, fattigdomen fördjupas.
Det vore rimligt att i detta läge ställa frågan om euro-projektet främjar Europas ekonomiska framtid. Men det är en fråga som inte ställs. Striden står istället mellan två linjer för att rädda euron (se Gavyn Davies i Financial Times). Dessa två linjer bygger på radikalt olika analyser av valutaunionens problem, och de levererar olika lösningar.
Enligt den första linjen måste euro-systemet kompletteras med finanspolitiskt samarbete, eftersom länder med sämre konkurrenskraft inte längre kan anpassa sin växelkurs eller sätta en ränta som är lämplig för den egna nationella ekonomin. Denna linje är i sak den rimliga, men om problemen ska åtgärdas krävs ett så nära samarbete att EU i praktiken förvandlas till ett Europas Förenta Stater.
Enligt den andra, ”hårda linjen”, är problemet i eurozonen inte valutaunionens konstruktion i sig, utan bristen på budgetdisciplin. Denna linje, som har drivits av Tyskland, ser nu ut att ha segrat.
Fyra dagar för det kommande toppmötet har Angela Merkel och Nicolas Sarkozy lagt fram ett förslag i sex punkter, med långtgående krav på stärkt budgetdisciplin. Förslaget innebär inte att vi går mot ett Europas Förenta Stater, men däremot innebär det beslut om mycket långtgående inskränkningar i de enskilda medlemsländernas självbestämmande.
Utan att några åtgärder vidtas för att rätta till eurosystemets grundläggande brister, ska varje land tvingas till budgetdisciplin genom automatiska sanktioner och bindande krav. EU-fördraget ska förändras så att Europadomstolen får rätten att avgöra om ett lands nationella budget är laglig eller ej.
Hur tänker den svenska regeringen agera? Merkozy har för avsikt att inom tre månader genomdriva en fördragsförändring där de helst vill ha stöd också av länderna utanför eurozonen. Detta är en process som förvandlar medborgare i Europa till statister i demokratin. Ett valutasystem som infördes från toppen, med löften om att ländernas nationella självbestämmande skulle bestå, tas till intäkt för att frånta medborgare makten över sin egen statsbudget.
Det borde vara en självklarhet för Sverige att inte medverka till denna typ av panikförändringar i EU-fördraget – framtvingade av en valutaunion som det svenska folket så tydligt har tagit avstånd ifrån.
Enligt dagens DN är den största faran för Europa att eurosamarbetet bryter samman. En större fara – som DN borde uppmärksamma – är att den europeiska reala ekonomin och den europeiska demokratin bryter samman.
Valutasystem har inget egenvärde. Deras värde består i att främja ekonomisk utveckling, mänsklig välfärd och demokrati.
Mer skrivet: SvD om lågt förtroende för euron, SvD om risk för sänkta kreditbetyg, DI om risken för euro-kollaps. Mer debatt tisdag: Ledare i AB, om den allt djupare euro-krisen i DN, om hotet mot demokratin i DI. Paul Krugman har gett upp hoppet; Killing the euro.
Lena Sommestad 
Det krävs mod att inse att man haft fel i fråga om Euron. Låsningarna är många och hårda. Men, vad kan vara viktigare än att verka för att den reala ekonomin och demokratin inte ska sjunka ner i ett svart hål?
Alldeles riktigt, Lena. Ett gemensamt valutasystem har inget egenvärde. Det ”kan” bara ge oss värde om det fungerar, vilket det inte kan göra om inte alla stater har samma ekonomiska och finansiella förutsättningar. Var vänlig säg detta högt så att alla Socialdemokrater hör och fattar!
”Valutasystem har inget egenvärde. Deras värde består i att främja ekonomisk utveckling, mänsklig välfärd och demokrati.” Bra sagt!
Sen är det väl så att även sunda statsfinanser och budgetdisciplin främjar ekonomisk tillväxt. Jag är av uppfattningen att om du missköter statsfinanserna, lånar för mycket till konsumtion, så får du ALLTID betala tillbaka på det ena eller andra sättet. Det finns inga genvägar.
Med rörlig växelkurs och egenhändigt satt ränta drar anpassningen ut på tiden, förmodligen över ett antal år. Med fast växelkurs och ränta satt av andra så kommer anpassningen som en smäll på ett bräde, men återhämtningen kommer också snabbare. Å andra sidan så har vi bra jämförelser nu från senaste fiannskrisen. Island hade rörlig växelkurs och Baltstaterna hade fast. Båda sorterna är nu uppe på banan igen, kanske främst på grund av handlingskraftiga politiker?
Så jag tror inte att den fasta växelkursen och hårdare budgetdisciplin är av ondo, då rörliga växelkurser kan dölja en massa misstag som politikerna gör, och fresta dem att ta ut svängarna lite extra. Å andra sidan har precis det hänt i Grekland, trots att de har fast växelkurs.
Nä slutsatsen blir nog att det hänger på ordning och reda i statsfinanserna snarare än om man har fast eller flytande växelkurs. Då kanske den hårda linjen är bra, för då minskar man risken att oansvariga politiker kan köra ett land i botten.
Jag tror att vi kan vara eniga om att ett land måste ha sunda statsfinanser i den meningen att man inte konsumerar sig till bankrutt. Men detta är något helt annat än att tro att budgetdisciplin i sig skulle främja ekonomisk tillväxt. Det finns inte något sådant samband.
Du utgår från att lån går till ”för mycket konsumtion”, men lån kan också gå till investeringar. Det ökar sysselsättningen, skatteinkomsterna och ekonomins produktiva förmåga. Investeringar kan gälla t.ex. infrastruktur, men mycket av det som i statsbudgeten betecknas som konsumtion, som skola och sjukvård, är också i realiteten investeringar – sociala investeringar. Att spara på dessa investeringar kan bli mycket kostsamt.
Därtill kommer att staten med sin finanspolitik har ett ansvar att stimulera ekonomin, när efterfrågan är för låg. Sådan stimulans, när ekonomins resurser inte utnyttjas fullt ut, skapar genom multiplikatoreffekter ökad sysselsättning och ökade inkomster. Detta är klassisk keynesiansk politik. J M Keynes argumenterade förtvivlat med alla dem som på 1930-talet inte förstod att man inte kan spara sig ur en kris genom åtstramningar och en fixering vid budget i balans. Det skapar bara en ond cirkel av minskad efterfrågan, minskad produktion och minskade skatteinkomster – dvs. exakt det som vi ser i t.ex. Grekland idag.
Vad fast växelkurs beträffar är det inte möjligt att förena fasta relationer mellan valutor med fria kapitalrörelser. Det var skälet till att den fasta växelkursen kraschade i Sverige i början på 1990-talet och ekonomer idag är eniga om att en rörlig växelkurs tjänar Sverige väl. EMU-systemet är ett specialfall men i praktiken blir resultatet detsamma som i Sverige. Grekland får en valuta som har ett långt högre värde än vad som återspeglar den grekiska ekonomins verkliga konkurrenskraft. Det som under många år har gjort det möjligt för grekiska politiker att ”ta ut svängarna lite extra” är just den faktum att valutan inte har kunnat deprecieras som den borde. När marknaden slutligen insett att den felaktigt värderade valutan har drivit upp skulderna till orimliga nivåer föll korthuset samman.
Mitterrand försökte sig på keynesianism men övergav försöket
inom ett år. De pengar som släpptes ut i ekonomin använde
folket till att köpa importvaror, f f a från Västtyskland. På Keynes
tid var ekonomierna mycker mer insulära.
Varför har inte stabilitetspakten kritiserats? Skillnaden är nu
att den blir lag. 60% skuldkvot av BNP är en hög andel..
Mitterands problem var att han försökte driva stimulanspolitik samtidigt som han höll fast vid att låsa växelkursen inom ramen för ERM, dåtidens försök att förhindra alltför stora förändringar i växelkurserna. Det är helt rätt att den globala ekonomin fungerade på ett annat sätt under Bretton Woods-systemet, 1946-1971, designat av Keynes. Då hade man fasta växelkurser men begränsade kapitalrörelser. Idag har vi släppt kapitalrörelserna fria. Om man då som Mitterand försöker driva expansiv politik med fast växelkurs blir det problem. Med rörlig växelkurs fungerar det bättre. Då förhindras en alltför stor import genom att växelkursen försvagas, dvs. det sätts en broms på överhettniningen.
Inte bara Euro’n, som 90 % av opinionen i Sverige tar avstånd ifrån, hotar ekonomin i Europa. Lena Sommestad pekar på hotet mot demokrati och real ekonomi. Där är det EU som är hotet. Ju mer de konservativa ledningarna i Tyskland och Frankrike, Merkozy som LS kallar dem, tar till sina imperialistiska brösttoner desto svårare har ”fredsprojektet” EU att klara respekt och överlevnad. LS pekar på ett djupt allvarligt hot!
Jag gillar att någon äntligen har satt realekonomin som motsats till finansöverbyggnaden. Inte vanligt – även om Financial Times erkänner begreppet, http://lexicon.ft.com/Term?term=real-economy
Frågan är hur mycket det görs i den politiska debatten. Hur resonerar man till exempel bland sossarna, Lena?
Bland socialdemokrater finns som du vet en splittrad syn på europrojektet, och därmed saknas också en samlad analys av euro-krisen. Ledande socialdemokrater har dock i stort lutat åt den första linjen som jag skisserade ovan, vilket politiskt är ett uttryck för en vilja att visa solidaritet med de EU-länder som har drabbats hårdast. Här knyter svenska socialdemokrater an till de positioner som intas av socialdemokrater i Europa. Samtidigt finns argumentet att det är av intresse för Sverige att euron inte kollapsar.
Problemet, som jag ser det, är att strategin bygger på tesen att valutaunionen i grunden fungerar. Om så inte är fallet räcker ingen ekonomisk solidaritet i världen. Strategin nonchalerar också de demokratiska problem som det innebär att konstruera om ett mellanstatligt projekt till en integrerad union där finansiella resurser överförs mellan medlemsstaterna.
Samtidigt finns det skäl att notera att fackföreningsrörelsen nu med kraft ifrågasätter en nedskärningspolitik som drabbar löntagarna.
Socialdemokraterna – liksom i stort sett alla ledande politiska partier i Europa – utgår från att europrojektet måste räddas till varje pris. Jag menar att det är dags att analysera priset och möjligheten att nå framgång. Ibland måste fel erkännas.
”Bland socialdemokrater finns som du vet en splittrad syn på europrojektet, och därmed saknas också en samlad analys av euro-krisen.” Tyvärr är detta en helt riktig beskrivning, som avslöjar att alltför många socialdemokrater på hög nivå först tar ställning, och därefter formar en analys som passar ihop med den redan dragna slutsatsen. Tänk om din inställning till politiken, Lena, fått råda. Analys först och politiska ståndpunkter sedan. Så starka vi skulle kunna bli!
Nja, det var inte riktigt det jag frågade om, för det vet jag redan. Däremot undrar jag om man särskiljer mellan realekonomi och finansekonomi, och hur man ser på förhållandet dem emellan.
Kort sagt, om man är beredd att göra som socialdemokraterna i Tyskland 1929 – offra realekonomin för finanserna.
Hej Lena,
Jag tycker att du sätter fingret på ett allvarligt hot. Frågan är om euron kan vara en bra idé ändå. Jag tänker så här: Valutamarknaden lever på att spekulera i valutor. Ju fler valutor som finns, desto mer kan man spekulera. Därför kan det finnas en poäng med att ha så få och stora valutor som möjligt. Problemet verkar snarare vara att maktbalansen mellan demokratin och finansmarknaderna är skev, till finansmarknadernas fördel. Som exempel kan man titta på vilka villkor som ställs på Grekland, i syfte att lugna denna marknad. Lösningen på detta är att demokratin tar sig den makt den rimligen borde ha, och ställer denna maktbalans till rätta. Ingen lätt sak kanske, men nödvändig, och jag tror att det är där det stora problemet ligger. Politiken kan inte söka förtroende från marknaden, det borde rimligen vara tvärtom.
Jag håller med dig om att politiken måste bli starkare på marknadens bekostnad. Men jag tror inte på idé´n att få och stora valutor självklart gör marknaden starkare. Om växelkurserna är rörliga, finns det inte det utrymme för att spekulera i valutor som erbjuds när växelkurserna är fasta. Fasta växelkurser kräver begränsade kapitalrörelser. Denna lösning prövades under perioden 1946-1971, då världen levde med det sk Bretton Woods- systemet. Då gällde fasta växelkurser i relation till dollarn, dollarn var konvertibel i guld, och kapitalets rörlighet var hårt begränsat.
Vad euron beträffar handlar det här om ett försök att först låsa alla europeiska valutor i fasta relationer till varandra och att därefter skapa en gemensam valuta med utgångspunkt från de växelkurser som rådde när euron infördes. När sedan länder har olika produktivitet och utvecklas olika blir det allt större slitningar; några länder har en valuta som är starkare än vad deras egen produktivitet ger grund för, andra har en valuta som är svagare än vad de borde ha haft. Hela konstruktionen är fatal – vilket många ekonomer nu också pekar på.
Min tanke var att få och stora valutor skulle försvaga marknaden, eftersom spekulationsutrymmet skulle minska. Kan det stämma?
Har jag förstått dig rätt: du menar att länders reella produktivitet måste matchas mot värdet på pengarna i landet, och då måste man ha en valuta som är nationell? Det låter rimligt. Samtidigt är de oreglerade valutarörelserna en stor del i euron problem, som jag förstår det. Så lösningen kunde vara just att begränsa kapitalets rörlighet, och tvinga in kapital i investeringar i realekonomin, och helt enkelt inte tillåta spekulation, åtminstone inte i den omfattning som sker nu. En sätt att genomföra detta skulle kunna vara en skatt på transaktioner i euro.
Känner mig dubbel i min känsla till EU och dess (sannolika) framtida utveckling. (Mot ett Europas Förenta Stater.)
Å ena sida, har jag en vision om världen, där krig aldrig skulle vara möjliga, om varje brott mot en världsordning (gemsamt bestämt i enlighet med fundamentala rättigheter alla i världen har…) hanterades av en världspolis, världsdomstol, som skall hantera dessa brott (dvs. brott mot andra stater eller brott mot den egna statens invånare) där sedan den nationella polisen, domstolen, nationella lagstifterna, skall hantera sina interna angelägenheter i enlighet med det utrymme som finns i övrigt…
Tänk tanken att det för att vara nation inte längre krävs att man skall ha fysisk möjlighet att försvara sin nation med militära medel, utan endast att man ställer som krav att man är en entitet som i övrigt uppfyller kraven på en nation. Att kunna hantera nationens interna angelägenheter, så att det varken hotar de egna medborgarna eller andra länder.
Tänk tanken att det vore FÖRBJUDET för ngt land att inneha internationella krigsförande vapen (men att det finns en världsarme med sådan vapenarsenal, som bara sätt in mot nationer som bryter mot detta).
Tänk att varje diktator lagfördes, direkt…
Tänk tanken att USA´s sätt att hantera fångar i kriget mot terrorister, gjorde att deras president lagfördes, liksom Putin lagfördes för sina brott i Georgien etc.
För mig svindar i vart fall tanken…
Samtidigt, inser att detta just nu bara är en dröm, och här kommer min dubbelhet.
Röstade själv ja till EU, men är emot alla avarter jag kan se som finns inom organisationen, där valutaunionen bara är en liten del. (Finns så många fler fel…) Hade därför sannolikt rösta nej, nu!
Min fråga blir därför som följd av detta; Utvecklas verkligen världen bäst om det bildas olika fedartationer av EU:s modell (USA etc.) runt om i världen, eller utvecklas den bäst om alla får ha hela vårt självbestämmande i alla frågor?
Först efter att dessa frågor besvaras kan ett rimligt val göras, om hur vi löser valutakrisen. Söker vi ett mer fedarationslikt samarbete (även av andra skäl än ekonomiska) eller söker vi mer självbestämmande så de goda exemplen kan gå före?!
För mig är frågan därför om EU:s utveckling så mycket större än den enskilda frågan kring hur valutakrisen skall hanteras.
Den handlar mycket mer om, hur vi en gång för alla, skall utrota krig i världen, hur vi skall förhindra brott mot mänskligheten och stoppa brott från större stater mot mindre stater etc.
Helt enkelt; Hur vi bäst bygger en värld i fred och välstånd…
Är själv långt i från säker på att EU är rätt väg att gå (då det i första hand handlar om ett ekonomiskt projekt…) men ser man på världen och EU på lång sikt, blir jag mer tveksam…
Om jag går tillbaka till valutaunionen, så tycker jag dock Lenas tanke ovan, borde vara den mest självklara… Valutaunionen har hitills inte varit bra.
Vi måste därför (självklart) i vart fall ställa oss frågan; Har den en bättre möjlighet att utveckla oss ekonomiskt än motsatsen att vi har enskilda valutor istället, sett både till det som förevarit och det som sannolikt kan komma att inträffa framöver…
Eller finns det en annan, och bättre väg att gå, och i så fall, vilken?!
Detta gäller även vilken modell som har den bästa möjligheten att utveckla det betydligt mer diffusa fredsprojektet vi har som baktanke…
(Ber om ursäkt för mitt allt för långa inlägg… men tankarna är mer socialogiska (och drömmande) än ekonomiska… Varför detta element också måste föras in.)
Morgan: Du fäster nog lite för mycket hopp vid överheten och dess automatiska rutiner. Det vore kanske bekvämt om det kunde fungera så, men det gör det inte. Runt varje rutin samlas en privilegierad kategori som med tiden följer sin egen agenda.
Håller egentligen med dig om din analys (av både mig och situationen)…
Men, studerar man nationalstatens utveckling, så har den genomgått ungefär samma utveckling som den jag eftersträvar, att världen som helhet, också skulle göra…
Vad är det egentligen som hindrar att världen tar nästa steg i sin statsbildningsutveckling?!
Kopplar man din tanke om den privilegerade kategori personer som drev fram nationalstaten, så skulle då möjligen hindret ligga i att det saknas en sådan drivande kraft för detta projekt (då projektet i sig vore kontraproduktivt till dess egen agenda?!)
Samtidigt, ser vi inte gryningen på en tid, när individernas autonomi som (omedvetet) kollektiv kan komma att ändra den maktbalansen, där möjligheten (för en privilegerad kategori att driva sin egen agenda) begränsas av det snabba världsomspännande globala förändringen, vi ser. (Internet, resor precis överallt för vem som helst (nästan) etc.)
Folk blir allt mer medvetna och kan på kort tid samlas (kring en sak) och förändra det som en felaktig agenda försöker driva fram?!
I mina ögon är därför fasen när nationalstaten som den högsta beslutande entititeten inom och utom det landet gränser (där enbart folkrätten reglerar hur olika stater får agera) på väg att passeras och övergå till någon form av världsstat… Där maktbalansen konstigt nog håller på att förskjutas åt två håll…
Dels till individen men också till världsmakten (som drivs fram via individernas krav mot eventuella motsträviga privilegerade grupper.)
Om olika former kontinentala fedrerationer kommer som en förstadie till detta?! Vet ej… (Men jag tror vi måste inse att vi är på väg in i en ny tid… där resultatet mycket väl kan bli ”en ny världsordning.”)
Därmed inte sagt att jag menar att nationalstaten är död, därefter… Tvärtom…
En individ har viss autonomi (men accepterar överhögheten, som den själv är en del av). En kommun ett landsting och tillslut en stat torde kunna fungera på samma sätt…
Varför skulle inte stater pådrivna av folkviljan även de kunna acceptera att underordna sig sin överhöghet (en gemensam världsordning)?!
Som det är nu står den stora maktobalansen mellan folkviljan och globala företags egenintresse mot denna vilja… (Demokratin släpar efter…)
Tänk tanken… Att vi tillslut haft ett världsval, och valt en demokratiskt regering, som arbetade för ALLA folks intressen, mot dessa antidemokratiska kommersiella intressen som nu ofta styr dagorningen även hos högt utvecklade demokratier (Vilka nu ofta tvingas dansa efter särintressens pipa, om särintressena inte skall utnyttja sin makt och sticka till något annat land istället…)
Drömmar, visst… Men inte en övertro på överheten… Snarare en stark tro på den allt mer utvecklade (kollektiva) individuella autonomins kraft!
Du lyfter en viktig dimension.
Jag uppfattar att intresset för euron inom den styrande europeiska eliten i mycket hög grad handlar om att positionera sig i världen, snarare än om att knyta de europeiska länderna närmare samman med varandra. När euron finns som en världsvaluta, framträder också EU som en världsmakt. Om en valuta blir en världsvaluta, öppnar det också möjligheter att agera med större ekonomiskt svängrum och större ambitioner. Praktexemplet är USA, som genom att dollarn är reservvaluta i hela världen har kunnat finansiera krig och expansion utan problem.
Något som talar för denna analys är att europrojektet de facto har gått hand i hand med växande utrikespolitiska ambitioner. Idag finns en europeisk utrikesminister, ett europeiskt utrikesdepartement, och europeiska ”battle groups”.
Jag skulle hellre se EU som ett mellanstatligt projekt, med medlemmar som inte aspirerar på att bli en världsmakt utan fokuserar på sitt eget lands ekonomiska utveckling och sina medborgares välfärd. I en världs där nya ekonomiska stormakter växer fram, som Kina och Indien, kommer Europa inte ha en chans att spela förstafiolen, men om vi sköter våra kort kan våra länder växa starka och utnyttja sina komparativa fördelar på en öppen världsmarknad, där rörliga växelkurser säkerställer att varje land kan konkurrera med rätt pris på sin valuta.
Rent strunt rakt igenom som inte har en stavelse i beröring med problemställningen i att inte valutans syfte är att underlätta handel och att tillhandahållande av valuta mot ränta är en ekonomisk prioritet gentemot att bedriva handel med varor eller tjänster som skall värdemätas av valutan.
Den största gemensamma grunden för värdeansvarstagande, för det medel som förmedlar värde vid handel och som samhället därför behöver för handel måste givetvis vara en gällande omständighet i sak, om inte byteshandel skall råda. Vidare i detta så gäller att i begreppet samhällelighet finns det medmänniskor medan det annars när alltså konkurrens råder givetvis bara finns motmänniskor, alltså eliminering av andra gäller ju vid konkurrens, varför ett samhälle rent definitionsmässigt som sådant är tvunget att efterleva detta för att inte bli ett mothälle/konkurrens och gå under som sådant, det undrar jag hur svårt det egentligen kan vara att begripa?
Merkozy – vilken ordskapelse! Tack desutom för din analys av läget. Jag tillhör den gruppen som är mycket orolig för demokratin i Europa och jag uppfattar varnsignalerna som väldigt allvarliga.
http://www.expressen.se/ledare/1.2643283/111206-firma-merkozy-fixar-euron Som du ser har den ordskapelsen redan används av andra. Rätt ska vara rätt.
Absolut — den ordskapelsen har jag fångat upp i andra texter. En intressant illustration dock av hur det två stora europeiska makterna nu alltmer ses som en allians…
Det som nu pågår inom Euro-zonen är beklagligt, bekymmersamt och beklämmande, men knappast överraskande. I princip allt som nu i hastig takt blir verklighet, beskrevs som hot och troliga konsekvenser av oss som argumenterade emot ett svenskt deltagande i unionen. Själv har jag från början trott att detta varit det yttersta syftet med EMU, att framtvinga drastiska nedskärningar av offentliga utgifter och en ytterligare centralisering av makten i Europa till en expert-elit bortom demokratisk kontroll. Däremot tror jag verkligen inte att de (s)-märkta ja-förespråkarna såg detta som sitt mål. Ett lite ödmjukt ”OK, ni hade väl rätt då” kanske inte vore orimligt att be förespråkarna om.
Men någon skadeglädje finns det inte plats för. Människor kommer inte att stillatigande finna sig i att se hur deras liv föröds, och om demokratin sätts ur spel kommer man att söka andra vägar att ta makten över sina liv. Alternativet till demokrati i Europa är social oro med ett omfattande våld. Det är inte till fördel för någon.
Men ändå, huvudproblemet kanske inte är assymetriska chocker och ett suboptimalt valutaområde. Kanske grunden till problemet är att den exklusiva rätten att skapa pengar privatiserats och flyttats från politiskt kontrollerade centralbanker till de privata? Se Röde Orms krönika i Efter Arbetet den 25/11: http://efterarbetet.etc.se/kronika/borde-raven-vaktats-med-hagelgevar
Humoristiskt och raljant i tonen, men tydligt i problembeskrivningen. Vågar socialdemokratin utmana denna hydra?
När man diskuterar realekonomin får man ofta höra att det inte finns pengar till det man vill satsa- på. Men det gör det ju. I AP fonderna lär det än så länge finnas omkring 900 miljarder kronor, som skvalpar omkring på den globala finansmarknaden. Det senaste jag läst om detta är att nästan en halv miljard AP-fondspengar satsats i Newmont Mining, vars guldgruva förstör vattnet för fattiga människor i Peru. Om AP-fondernas pengar satsades på bostadsbyggande i Sverige skulle framtidens pensionärer och deras barnbarn ha tillgång till bostäder även om avkastningen inte skulle bli lika hög som den kortsiktigt blir innan finansmarknaden kraschar.
Suck. Det är uppenbart frestande att stoppa ner hela handen i syltburken, och med ett pennstreck riskera pensionerna för miljoner svenskar. Det är så typiskt vänsterbarn, som inte kan skilja på mitt och ditt.
Ja, suck Mikael att du inte förstår att använda dem i den reala inhemska ekonomin är både bättre och säkrare än att låta dem cirkulera i spekulationsekonomin, där man verkligen inte förstår skillnaden på vad som är eget och andras kapital, och som avskräckande exempel 7:e AP-fonden fungerar, där 20 miljarder, en femtedel av sitt värde, raderades på två månader. Återhämtningen av det 2-månadersdroppet _hoppas_ man klara under några decennier. Verkligen bra sätt att använda pengarna på.
Det är så typiskt högerbarn att tycka att alla pengar är deras och att de då också ska få spela bort andras pengar.
Men Mikael:
Man kan organisera pensionerna hur man vill, i slutänden är det ändå alltid de yrkesverksamma som betalar för dem som inte kan arbeta. Finns det inga som arbetar så finns det inget att konsumera och då spelar pensionsfonder eller pengar på kistbotten ingen som helst roll. Då svälter alla ihjäl.
Så har det alltid varit och så kommer det att förbli – såvida inte nästa generation anser att den inte har någon anledning att se till att de gamla föräldrarna får en acceptabelt bra ålderdom, de där föräldrarna som betalade hela deras uppväxt, deras skolgång och utbildning och alla deras hobbyverksamheter, samt alla prylar de fick när de var unga och försörjdes av föräldrarna. Men så illa hoppas jag inte det blir, så egoistiska hoppas jag inte att nästa generation är – trots allt.
Europeiska krisen är en av de många kriser i det globala systemet. Och att dessa olika kriser interagerar med varandra. Alltså, det globala systemet mer problematisk.
Ping: Årets första snöflingor väcker blandade minnen till liv… | LO Bloggen
Ping: All press på de sjuka, ingen på arbetsgivarna « Ett hjärta RÖTT
Ping: Det är inte ännu hårdare tumskruvar som behövs, utan en rimligare sjukförsäkring! | LO Bloggen
Nu är Reinfeldt på väg till Bryssel för att vräka in många miljarder i det sjunkande EU-projektet. Och han har fått mandat av Lenas parti att göra det. Det skedde i EU-nämnden igår (onsdag). Den statskupp som nu planeras på högsta EU-nivå (Merkozy) finns det tydligen inte en enda socialdemokrat som har synpunkter på. När Reinfeldt har tömt den svenska statskassan och skickat pengarna till IMF så står vi försvarslösa när nästa våg av nyliberaliseringar kommer insköljande över landet. Lena skriver att Sverige inte borde gå med på panikartade förändringar inom EU. Det är värre än så. Partiet har gett Reinfeldt mandat att gå med på dylika genom den smarta paragraf 12-klausulen.
Jag tycker att det är extremt oroande att ingen tycks vara intresserad av den parlamentariska demokrati som arbetarrörelsen och en handfull liberaler kämpade sig till för drygt nittio år sedan. Det är verkligen ingen lång tid. Under dessa nittio år har den inte på något sätt varit självklar i Europa eller någon annan stans.
Kommer ingen ihåg hur det såg ut Europa innan 1989? Det är lite drygt tjugo år sedan ett stort antal europeiska länder fick någon sorts parlamentarisk demokrati. Det är en mycket kort tid.
Vi i Sverige som gärna berömmer oss själva med vår fina demokrati, är tydligen redo att kasta makten över vår stadsbudget i papperskorgen. Är vi verkligen så säkra på att det är det bästa sättet att värna de svenska väljarnas intressen?
Jag anser att detta är något som det borde folkomröstas om. Jag blir oerhört provocerad av att man inte tycks tycka att väljarna skall få ha en åsikt om detta, lika lite som om Lissabonfördraget. Vem vill ha ett Europas Förenta Stater utan en fungerande parlamentarisk demokrati, där det ekonomiska systemet bestämmer och skall bestämma samtliga ramar för statsbildningen?
Ping: EU2020 är verktyget för verklig förmåga | Unionen Opinion
Det känns lugnande då du så tydligt tar ställning för en vänsterinriktad politik även då det handlar om ekonomisk politik. Vilket kontrasterar helt mot den godtrogna hyllningen till – och tron på – att marknaden per automatik skulle gynna en nation och dess medborgare. Därför är det så positivt att du, med stöd från vetenskapliga socioekonomiska rön, bygger upp en genomtänkt argumentation. Därför är jag glad att du fick företräda S-kvinnorna. Men det hade varit lika bra med en ställning i riksdagen.Det är emellertid välkommet med en äkta ideolog, oavsett plattform.
Varför ser ni i S-ledningen inte till att ställa krav på en annan ekonomisk- politisk talesperson? Varför låter ni er representeras av en man som gett sig den på att lika arrogant som Moderaternas likaledes tyskklingande namnflora – sänka den svenska välfärden och skicka statskassan till Merkel som nu spårar ur fullständigt med sin ohämmade sadistiskt snåla merkantilism. Waidelich (ska vi fr o m nu säga Reinfeldt, Schlingmann, Bildt und Waidelich C:o) säger ja till att Sverige skickar miljarder till IMF, trots att Tyskland själv vägrar bidra. Vi ska alltså rädda det tyska storhetsvansinnet från undergång. Hur nazistoidt ska det bli? STOPPA honom! S siffror kommer att sjunka ner i graven med det här beslutet att skicka hela sjukvårdsbudgeten och budgeten för rättsväsendet till – Tyskland som, liksom på 30-talet, totaldominerar EU med sitt hegemonivansinne. http://www.affarsvarlden.se/hem/hausse_baisse/article3367346.ece