I veckan som gick fick vi se hur hur Kristdemokraterna fortsatt styr regeringens politik mot en förlegad värdekonservatism. Kristdemokraterna fick sista ordet ifråga om tvångssterilisering i samband med könsbyte, trots att ansvarig minister Erik Ullenhag var av annan åsikt (DN,SvD). En upprörd debatt har följt, inte minst inom borgerligheten, och den debatten finns det skäl att hålla i.
Samtliga regeringspartier utom Kristdemokraterna lägger stor kraft på att profilera en till synes radikal politik i värderingsfrågor. Det gäller HBT-frågor, men också jämställdhet. Därmed bör de också ställas till svars, när politiken i praktiken går tvärs emot den progressiva agenda som man säger sig försvara.
Folkpartiet har under decennier varit borgerlighetens radikala röst i värderingsfrågor. Hur många gånger kan Folkpartiet backa för Kristdemokraterna, utan att tappa all trovärdighet som progressivt parti? Om Folkpartiet verkligen månar om lika rättigheter, varför är det just dessa frågor som ständigt kompromissas bort?
Moderaterna och Centerpartiet är traditionellt värdekonservativa partier, som på sistone har försökt ömsa skinn. Inte minst de ”Nya Moderaterna” ska vara moderna ifråga om såväl HBT-frågor som jämställdhet. Men hur trovärdigt blir dessa partiers försök att lämna värdekonservatismen bakom sig, om de i skarpa lägen ständigt ger sitt stöd till Kristdemokraterna? Frågorna är tydligen inte viktigare än att man gång på gång kan säga en sak, men göra en annan.
Värderingsfrågorna är en akilleshäl för borgerligheten. Hur många gånger kan Folkpartiet backa? HBT-frågorna sätter frågan om mänskliga rättigheter i fokus. Vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng borde upplevas som ett slag i ansiktet för liberaler, som tidigare har gått i främsta ledet för ett jämställt samhälle.
Skrivet och bloggat, kritik från opposition och RFSL: Rödgrön press mot sterilisering, Kör över KD och stå upp för transpersoners mänskliga rättigheter, Varför inte köra över KD om tvångssteriliseringarna? Jag har tidigare kritiserat Folkpartiets för deras brist på offensiv vilja i värderingsfrågorna: ”Dagens folkpartister saknar socialt patos” (GP).
Mer debatt om tvångssteriliseringarna: Sterilisering ett juridiskt krav inte ett medicinskt, Regeringen har kohandlat bort mitt människovärde, Konservativ förvirring om sterilisering, Frågan om sterilisering komplex vid könsbyte, Tvångssterilisering hör inte hemma i ett modernt samhälle, Landstingen måste reagera mot tvångssteriliseringarna.
Lena Sommestad 
Fokpartiet progressivt???
• Partiet som måste räknas som det mest krigshetsande av samtliga etablerade partier.
• Partiet som ville skicka svensk trupp och flygplan till USA:s anfall på Irak.
• Partiet som vill ha in Sverige i NATO.
• Partiet vars ledare ständigt vill pådyvla de svenska skoleleverna mer regler och straff, och som vägrar lyssna till forskningen på området.
• Partiet som pläderar för språktest á la dansk Folkeparti-modell.
• Partiet som ville få in SÄPO i skolorna och göra lärare och elevråd till angivare för att ”finna terroristerna innan de blir riktigt farliga.”
• Partiet vars rabiata palestinahat sätter dem i samma båt som de värsta mörkerkrafterna världen har.
Folkpartiet progressivt, nja du måtte skämta med oss Lena.
Om du tolkar mig som att Folkpartiet idag rakt igenom skulle representera progressiva värderingar, så förstår jag att du far i taket.
Men det är inte så du ska tolka denna text.
Låg mig klargöra mitt resonemang i två punkter:
1) Jag talar om liberalismen som en rörelse, som många gånger har varit radikal och progressiv i värderingsfrågor. Detta har historiskt kommit till uttryck inte minst i synen på sexualitet, kvinnors ställning och fredsfrågan. Ett exempel på radikal liberalism är tidningen Tidevarvet under 1920-talet och 1930-talet; som följdes av t.ex. Eva Mobergs insatser för feminismen på 1960-talet och Bengt Westerbergs reform av föräldraledigheten på 1990-talet (med pappamånaden). Folkpartiet har förvisso inte varit progressivt i alla avseenden, men just i dessa frågor har man haft ett försteg om vi ser tillbaka på historien.
2) Jag pekar på att dagens Folkparti är på väg att tappa denna progressiva tradition. Det visar man bl.a. i frågor som rör sexuellt likaberättigande och jämställdhet, där man backar för Kristdemokraternas värdekonservatism. Jag vill dock hävda att Folkpartiet i dessa frågor fortfarande har som ambition att vara progressiva, och just därför ska de ställas till svars för att retorik och politik inte hänger ihop.
Vad du sedan argumenterar för är att kritiken mot Folkpartiet kan drivas betydligt längre. Det håller jag med om. På vissa områden är det inte bara ett faktum att Folkpartiet backar för Kristdemokraterna. Man stärker och driver själva en agenda som åtminstone i vissa avseenden kan betecknas som värdekonservativ – med hårdare tag i skolan, ökad militarisering etc.
Kan man inte hitta en enklare fråga för att komma
åt FP?
Ja Bengt ger väl en rad exempel här ovan, med krav på anslutning till NATO till exempel. Men ibland kanske man inte ska söka strid i de enkla frågorna? Politiskt förtroende vinns långsiktigt bäst genom engagemang och trovärdighet. Det är lätt att sparka på någon så att hon faller. Det är svårare – men mer hållfast – att vinna med starka argument.
Försvaret av likabehandling och alla människor lika rättigheter är ingen lätt fråga, men den är avgörande för framgång i samhällsbyggandet.
Jag håller med dig Lena om att politiskt förtroende vinns genom engagemang och trovärdighet – i ett mot människor nära och långsiktigt vardagsarbete skulle jag själv vilja lägga till.
Att liberalismen historiskt slitits mellan den s.k. Manchesterliberalismen och socialliberalismen, den liberalism som du hänvisar till som ibland progressiv, var ju det som jag ser det på grund av den mycket bestämda klasskamp som fördes under ett antal decennier tid i vårt land. Det var således arbetarrörelsens båda grenar – och arbetarklassens EGEN aktivitet som drev den liberala politiska falangen till progressiva ställningstaganden.
Den traditionella svenska arbetarrörelsens politiska grens först stagnerande och sedan övergång till borgerligt liberala ståndpunkter och politik, är den i sammanhanget största enskilda faktorn i vårt land, som förklarar Folkpartiets alltmer förråade ståndpunkter gällande människors lika värde och rättigheter…
…som jag ser det
Under rubriken ”Frågan om sterilisering är komplex vid könsbyte” så skrev David Eberhard en artikel på Newsmill. Jag säger inte att han har rätt eller ett han har fel men han lyfter fram en del faktorer som visar på att frågan inte är okomplicerad.
”Själv lyckades jag i veckan få många ovänner genom att påtala att frågan är något komplicerad rent medicinskt/…../ Det är alltså en operation som är stympande i meningen att man avlägsnar delar av personens könsorgan och tillverkar nya artificiella könsorgan, som i mer eller mindre hög grad liknar det motsatta könets organ/…./ Förutom att man ska göra en sådan stor operation måste man, för att leva som om man tillhörde det motsatta könet, också äta motsatta könets könshormon resten av livet. Om man slutar ta tabletterna återgår man i många sammanhang till att hormonellt vara det kön man föddes till. Man får då tillbaka flera av de könskaraktäristika som man hade från början. Den opererade mannen kommer åter att få ökad kroppsbehåring etc. Man kan alltså i den meningen faktiskt inte byta kön. Man kan bara efterlikna det motsatta könet mer eller mindre bra/…../ Personligen anser jag, föga okontroversiellt, att man inte aktivt ska utföra någon sterilisering på någon som inte vill det. En man som önskar bli kvinna kommer emellertid per automatik att bli steriliserad eftersom det inte lär vara särskilt kvinnligt att ha testiklar hängande framför sin nygjorda vagina. I det fallet finns alltså knappast möjligheten att genomgå behandling utan sterilisering.Diskussionen gäller då kvinnor som blir män. Principiellt kan ju en kvinna få en artificiell penis och samtidigt ha kvar både livmoder, äggledare och äggstockar. Frågan är om man då har gjort ett könsbyte eller bara opererat dit en penis.”
Han tar också upp en faktor som motiverat könsoperationer
”Man har ansett att behandlingen varit livräddande eftersom transsexuella begår självmord 20 gånger oftare än andra. Genom att operera har man tänkt sig att få ner dessa siffror och naturligtvis också minska det allmänna lidande som transsexuella ofta upplever. Oavsett vad man tycker i sakfrågan är det alltså en medicinsk behandling mot ett tillstånd som absolut inte kan avfärdas enbart som en livsstil.”
Men tyvärr så finns det dock forskning som visar på att självmordsfrekvensen minskat pga operationerna
”Under 2011 publicerades resultaten från en omfattande svensk studieuppföljning av hur transsexuella mår efter operation. Det relativt nedslående resultatet var att frekvensen av självmord var ungefär lika hög även efter operation.” http://www.newsmill.se/artikel/2012/01/14/fr-gan-om-sterilisering-r-komplex-vid-k-nsbyte
Jag är själv ingen medicinsk expert men så mycket förstår jag att detta är en fråga som inte är helt okompicerad,
Sen tycker jag Bengt Johansson har en poäng i att Folkpartiet orienterat sig högerut. Tyvärr så verkar inte (s) den möjlighet som öppnat sig då ett mittenparti blir ett högerparti medan det andra (C) tynar bort utan receptet som många ordinerar är att (s) ska göra en vänstersväng och närma sig Vänsterpartiet trots att det inte finns så många väljare därute på vänsterkanten.
Lite OT, men viktigt ändå:
Idag sker något mycket konstigt. Jag följer politiken med stort intresse. Känner även till Urban Ahlin som en av Partiets talesmän sedan länge. Han har väl aldrig tillhört den allra innersta kretsen, men han har fått uttala sig i media många gånger så långt jag kommer ihåg. Idag blir vi varse att s-kvinnorna och Lena Sommestad riktat kritik mot valet av Urban A till ”gruppsekreterare” pga påstådda sextrakasserier för fyra år sedan.
Vad är detta?
Här uppstår ett obekräftat rykte vid en mycket väl vald tidpunkt. Idag går nämligen Håkan Julholt ut och säger det absolut viktigaste han sagt sedan han blev ordförande. Han säger Nej till Europakten!!! Detta nej har vållat panik inom Regeringen och inom den del av Partiet som självklart tycker att vi ”ska sitta med runt bordet”. Vi ska sitta med i salongen på Titanic. Eller som Stiglitz väljer att kalla denna pakt – en pakt för självmord!
Detta enkla Nej får naturligtvis nackhåren att resa sig på den socialdemokrati som inte lyckades driva in Sverige i EMU och ”Eurosamarbetet”.
Istället för att fokusera på Juholts viktigaste ställningstagande som ordförande för Partiet, väljer media att lyfta fram ett obekräftat rykte om sextrakasserier. Det är så man baxnar!
S-kvinnor har ju inte valt tidpunkten. Urban Ahlin blev utsedd nu. Därför är det förstås naturligt att komma med invändningarna då.
Det är mycket möjligt att Ahlin är oskyldig, och i den bästa av världar bör han givetvis behandlas som sådan tills motsatsen bevisas. Men samtidigt vet vi att den kvinna som anklagat honom blivit omplacerad på grund av det som sägs ha hänt, så något problem finns där. Frågan är vad det består i. Även om det bara handlade om att det skar sig i samarbetet mellan kvinnan i fråga och hennes chef dvs. Ahlin, är det knappast något som kan betecknas som meriterande för chefen.
Angående dömd eller inte kan man dra några paralleller till t.ex. Sven Otto Littorin (M) vilken anklagas för att köpt sex men inte heller dömts för det. Littorin fick som vi alla vet lämna sina politiska uppdrag på grund av den affären. Man kan även tänka sig att jämföra med turerna kring Juholts hyresavdrag i höstas, inte heller där hade något fel begåtts i den mening att någon blev dömd. Men det är knappast någon som tror att det var bra för partiet. Vi vet också att Mona Sahlins gamla bagage från 1990-talet användes emot henne långt långt senare av borgarna. Frågan är, behöver S fler sådana här problemhistorier som politiska motståndare och media kan plocka fram och gnugga i ansiktet på partiet när det faller dem i smaken?
När man nu vet att det finns eventuella lik i lasten som kan titta fram igen, borde man ta hänsyn till det. Det kanske inte det etiskt riktiga i den bästa av världar. Men med hänsyn till det rådande läget, och det uppenbara behovet av skadekontroll, är allt annat vansinnigt. Det är förvånande att partiledningen inte ser det uppenbara själva. Men nu när de inte gör det, behöver någon tala om det för dem.
Att mena att det går att jämföra Sven-Otto Littorins (uppenbara förbrytelse) med en betydligt mindre styrkt ”händelse” tycker jag är att ta ut väldigt vida svängar…
Resten av exemplen är tyvärr inte mycket bättre…
För egen del tappar jag helt förtroendet för dem som brännmärker folk för att de av EN person EN gång blivit anklagad för ngt (vilket senare heller inte visat sig kunna ledas i bevis…)
Hade det varit en rad personer som valt att träda fram, skulle saken hamnat i ett annat läge, men nu är det en (ostyrkt) händelse…
Kan det bli en svagare grund?!
Har i sammanhanget kunnat se ett tydligt mönster som jag tycker säger betydligt mer än ovanstående…
Dels finns kräk som beter sig illa från olika chefspositioner – Men de lämnar ALLTID ett slagfält av likartade händelser efter sig och kan därför ganska lätt identifieras som de ”fula typer” de är…
Dels finns det dessutom de människor som från underordnad ställning använder sig av anklagerser som vapen för att klättra upp.
.
Dessutom finns ju alla andra händelser där emellan, där människor helt enkelt inte fungerat ihop och kanske därför i ”stridens hetta” sagt eller gjort ett och annat dumt… (som inte uppnår den graden av fel som borde få påverka någon av deras fortsatta karriärer.)
Hotet i sig är annars ett suveränt vapen…
Även om det misslyckas blir man inte sällan belönad, med en petning snett uppåt.
Dessa personer seglar därför ofta fram utan samma slagfält runt sig. (En kvinnas ord är sanningen huggen i sten, varför ingen man med minsta självbevarelsedrift erkänner att den hjälpt fram en underordnad person som använt hotet som metod…)
Det är i sanning, märkligt…
En kvinna som anklagar en man för ngt otillbörligt, måste ”per se” altid tala sant! Medan en man som förnekar samma sak också alltid ”per se” måste anses ljuga…
Jag tror det var på samma bevisgrund man brände ”häxor” förr…
De personer jag satt mitt hopp till. De jag trodde stod för för en anständig syn på jämlikhet rättvisa och solidaritet. De börjar mer och mer att framträda med en syn på rättvisa, på jämlikhet och på solidaritet jag får allt svårare att känna värdegemenskap med.
Här befinner sig rörelsen i sin absolut sköraste stund…
Då väljer kvinnoförbundet att kasta en sten som de VET kommer skada partiet och de gör det på en på tok för svag grund.
Skadan man VET att man tillfogar, Juholt, partiet och hela vänsterrörelsen saknar uppenbart betydelse när man väger det mot (ja vad?!)
Sina egna maktambitioner?
Solidariteten bland kvinnor som gör att man alltid skall backa upp den kvinna som anklagar en man för ngt?
Jag förstår det helt enkelt inte… (Med vilken rätt tar man i socialdemokratins svåraste stund sig rätten att sabotera, för en sådan eventuell pyrrussegers skull, de möjligen skulle kunna vunnit?!)
Vad det verkligen så viktigt att slå fast att en kvinnas anklagelse är bevis nog, medan en mans förnekande blott är bevis på dennes skuld?!
Gjorde man verkligen det som en del i kampen för en jämlik värld?!
Gjorde man det för socialdemokratins skull?!
I min värld finns inget vettigt svar…
Tyvärr tror jag det skadar rörelsen, avsänderen och adressaten (den anklagade) på samma sätt.
Jag kommer härmed inte ha samma förtroende för er syn på jämlikhet och rättvisa… (Folk i gemen lär säkert upplevt det som en av de sista spikarna i kistan på rörelsen…) och Urban Ahlin, lär säkert som företrädare för partiet fått sitt förtroendekapital skadat på samma vis.
Önskar dig all lycka i ditt karriärsbyggande Lena…
Jämlikhet är helt enkelt inte ett enkelriktat begrepp från mig… (Det skall vara till för och skydda såväl män, kvinnor, barn, personer av olika kulturell bakgrund och sexuell läggning).
Beteendet mot Ahlin kan tyvärr inte ge mig en annan uppfattning än att vi inte till fullo delar denna övertygelse…
Att dessutom konsekvenserna för partiet tydligen inte ens var värda att tas med i beaktande, eller att de beaktades så lågt förstärker bara denna bild ytterligare.
För mig är den socialdemokratiska rörelsen på väg mot ett totalt ras, mycket pga. att man inte samlade alla vänsterkrafter på en sida och gjorde upp med det fel partiet gjort i det förflutna, utan istället försökte kompromissa sig fram.
Ngt som gjort att knivhugg mot både vän och fiende från såväl vänster som högerfalangen haglat fram i allt snabbare takt, till dess ni som är kvar, dödat varje uns av liv, era företrädare en gång ympade fram i den planta, vilket ni sattes att vårda. (Den socialdemokratiska socialistsika folkrörelsen).
Detta är en förbannad synd och skam…
Inte minst då vänstern inte kommer bli stora nog och miljöpartiet inte heller kommer vara tillräckligt attraktiva för den breda massan, varför vi för många årtionden framöver pga. ert (miss)handlande av det politiska arvet ni hade att förvalta, döms till olika varianter av liberala alliansstyren…
Är inte religiös, men kan bara tacka gud att jag är så gammal (och sjuk) att jag inte kommer tvingas genomlida allt för många år i denna missär.
Vetskapen att ngt ibland måste dö för att lämna plats så att något nytt skall kunna växa fram inger ändå visst hopp… (Det lär dock inte hinna under min livstid) men däri ligger en tröst…
Jan Björklund har med stöd både av FP och Reinfeldt, utnämnt sig själv till Sveriges i särklass främste skolpolitiker. Men nu ifrågasättes hans insatser på undervisningsområdet. Och framför allt av både lärarfacken och lärarna. Det hela med bemanningsföretag i centrum för blickfånget. Vilket får det mesta att peka mot fiasko. Och Folkpartiet har ju redan gjort bort sig på en mängd områden. Man behöver bara peka på det överdrivna stödet för Israel,kärnkraften, anslutning till Nato och euron, för att inse partiets prekära läge. Lars Leijonborg inledde förfallet, då han vände socialliberalismen ryggen. Jan Björklund har fortsatt i samma stil. Han har satt fast sitt parti både i nyliberalism och mittenträsket.